blogg banner 2

Att vara Nu, Här

Skrivet av Hanna Rosvall 17.07.2019 | 0 Kommentarer

IMG 2215

Nowhere. Now. Here. Nowhere. Jag fascineras av det engelska ordet 'nowhere'. Genom att flytta en punkt kan det samtidigt betyda både 'nu, här' och 'ingenstans'. Jag tänker att det är lite likadant när vi väljer att flytta fokus – från en punkt till en annan – i vår vardag. Plötsligt kan samma situation får en helt ny innebörd. Vi kan välja att ge saker och händelser en ny mening.

I hallen här hemma finns en blå sammetsbänk. Ovanpå den blå bänken har jag placerat en blå bok: BE HERE NOW av Ram Dass. Boken är en underbar samling kloka tankar kring att vara närvarande i nuet. Dessutom är den väldigt speciellt designad då läsupplevelsen sker lodrätt och orden omges av vackra illustrationer på brunt papper. Jag rekommenderar att du gör en Google bildsökning för att se hur sidorna ser ut.

Jag har placerat boken på bänken som en påminnelse. BE HERE NOW. Now, Here – inte 'nowhere'. För det är så lätt hänt att man hamnar ingenstans. I det förflutna eller i framtiden. Jag kallar det ingenstans eftersom det antingen redan har passerat eller inte ännu har hänt. Vi omges ständigt av tidslinjer i alla riktningar – många olika versioner av verkligheten. Så Nuet är en speciell plats i tiden / rymden. Ett ögonblick då vi kan vakna upp till fullkomlig närvaro.

För det är i Nuet vi kan göra det osynliga synligt. Se mönstret vi skapat i den kosmiska väven. Och det handlar inte om en engånsföreteelse. Det händer Nu. Nu. Nu. Nu. Nu. För Nuet är i ständig rörelse. Det är vi också, fastän det ibland kan kännas som att allt stannar upp. Så att återvända till Nuet är egentligen inte att stanna upp – det är ett sätt att ta ny sats och komma in i livets naturliga flöde igen. För Livet är Nu.

Jag erkänner: Jag kan ibland ha en tendens att dröja kvar i det förflutna. Eller oroa mig för framtiden. Särskilt när något gammalt dyker upp – så som det jag skrev om i mitt senaste blogginlägg. Då är det lätt hänt att jag sätter mig i ett skuggfyllt rum, i en svunnen tid, eller funderar på hur jag ska gå vidare. Varför? Därför att jag fortfarande, på något sätt, identifierar mig själv med det som hänt. Därför har det varit väldigt viktigt för mig att identifiera vilka historier jag berättar om mig själv. Vilka historier har jag svårt att släppa taget om, fastän de inte längre är sanna? Och varför vill jag fortsätta att berätta de gamla skrönorna fastän jag har bättre berättelser som bara väntar på att få delas?

Det är lätt hänt att det förflutna blir en trasig grammofonskiva. Den snurrar runt, runt, runt. Man kanske tänker att det inte finns möjlighet att byta till trevligare toner, så man fortsätter lyssna. Eller så börjar man känna att grammofonskivan är en sommarplåga som man helt enkelt inte klarar av att höra en gång till – det får hellre bli tyst. Ofta är det ändå så att den välbekanta melodin känns tryggare än tystnaden. För i tystnaden behöver man börja om. Vilket ljud är det som får skära genom tomheten? Plötsligt står man inför ett val. Man har en möjlighet att flytta punkten för att skapa ett nytt perspektiv.

Jag vill dela något personligt med dig. Något jag helst håller för mig själv. Jag har nämligen några rätt jobbiga förhållanden bakom mig: kontrollerande beteende, alkoholism, psykisk ohälsa, narcissism. Fastän ingen av dem någonsin gjorde mig fysiskt illa upplevde jag en period på nästan 10 år som bröt ner mitt självförtroende och fick mig att känna mig rätt värdelös. Och det har satt sina spår – en snedvriden självbild och tokiga tankemönster som fortfarande kan dyka upp, till exempel så som jag beskrev i mitt förra blogginlägg. Men det är fint att det kommer fram. För det betyder att det nu är tillräckligt tryggt för dessa saker att helas. Det är tillräckligt tryggt för mig att släppa taget om tanke- och beteendemönster som inte längre tjänar mig.

Jag delar med mig av ovanstående eftersom dessa händelser gett upphov till några trasiga grammofonskivor. Stundvis kan jag halka in i gamla skor och säga "jag är på det här sättet för att jag gått genom det där". Ja, det är sant att alla mina upplevelser format mig till den jag är idag. Samtidigt är jag inte längre samma person som jag var för många år sedan. För jag har valt att återvända till Nuet och utvecklas i varje stund. Jag har valt att flöda in i framtiden – en ny tid som formas enligt mitt nya jag. Att gamla saker dyker upp betyder inte att jag har misslyckats. Men det är viktigt att jag kan se saken så. Det är viktigt att jag vet vem jag är Nu, så att jag kan avgöra om det som dyker upp är en levande spegelbild eller en skugga från förr.

Jag bär med mig ett citat:

"I love the person I've become
because I fought to become her"

Det har krävts mycket inre arbete, men idag känner jag mig fri och till freds med det som varit. Ändå kan jag ibland känna skuld och skam. Jag undrar hur andra människor uppfattar mig när jag delar med mig av sådant som jag skrev om i mitt senaste inlägg. Jag funderar på om andra människor kan ta mig på allvar, eller om de ser mig som väldigt skör och instabil. Jag tänker att jag redan borde ha kommit över allt det där. Så jag blir lite besviken på mig själv. För på något sätt 'borde' jag kunna eller veta eller vara bättre.

Men vet du vad? Andlighet och personlig utveckling är inte en raksträcka. Det är inte heller ett kortdistanslopp. Det handlar inte om att pricka av saker eller förflytta sig fågelvägen från A till B. Det handlar inte om att vara perfekt eller fullständigt balanserad. Att den ena är bättre än den andra. Nej. Andlighet och personlig utveckling handlar om att tillåta sig att vara fullständig i sin ofullständighet. Trasig och hel samtidigt. Det handlar om att tillåta sig själv att göra fel och säga fel och försöka igen – igen och igen och igen. För varje försök tar dig närmare dig själv. För varje lager som skalas bort kan du få en djupare och renare upplevelse av dig själv. Nu.

Jag har insett att det bästa jag kan göra är att vara Nu. Så ofta som möjligt. Det har varit svårt för mig att acceptera – det kan väl inte vara så enkelt? Men det kan det. Och det är en ständig balansgång, mellan det förflutna och nuet och framtiden. Att hitta mig själv Nu. Så det är min dagliga andliga övning: Att bara vara. Nu. Men jag mår bra av lite påminnelser, till exempel den blå boken på den blå bänken.

Imorgon åker jag och Henrik på semester. Några dagar i Finland, och sedan en vecka på den mytomspunna ön Malta. Åh, vad det ska bli skönt att åka iväg tillsammans efter en hektisk och arbetsfylld vår. Hoppas du har det bra tills vi hörs igen – jag ser fram emot att få dela med mig av de insikter som dyker upp på ön omgiven av turkosa vatten.

 

Kommentarer

Ingen har kommenterat ännu

Skriv en kommentar