blogg banner 2

DAG 2. Kontrollbehov & rösträtt

Skrivet av Hanna Rosvall 27.02.2018 | 0 Kommentarer

IMG 6

Jag har valt att dedikera 5 dagar till tystnad, meditation, yoga och introspektion. Det här är Dag 2. Läs varför i inlägget Heliga berg har inte monopol på helgon.

 

Det blir sällan exakt som man har tänkt sig, men det kan bli bra ändå – till och med bättre. Min mindfulnesslärare levde enligt mantrat "det är som det är" och det är något jag också har tagit till mig. En annan sak jag har lärt mig är att vara flexibel med mina förväntningar. Från att ha varit ett kontrollfreak som M.Å.S.T.E veta varje detalj av varje händelseförlopp (gärna på förhand) har jag med hjälp av meditation och mindfulness kunnat landa i en mycket mer avslappnad tillvaro. Jag sätter gärna intentioner men istället för att fixera mig vid ett visst slutresultat har jag två alternativ: 1. min ursprungliga intention eller 2. något bättre.

Ofta är det ju faktiskt så att vi inte vet vad vi behöver. Att försöka kontrollera situationer in i minsta detalj – så som jag oftast gjorde – kan därför liknas vid att stänga alla andra dörrar än den vi tror att vi borde hålla öppen. Det som döljer sig bakom de stängda dörrarna är okänt, osäkert och okontrollerbart. Samtidigt kan det vara tusen gånger bättre än något vi någonsin själva skulle ha kunnat klura ut. Det var först när jag vågade släppa den där kontrollen och säga, "Okej Universum, bring it on", som mitt liv blev magiskt. Den Fria Viljan är nämligen en helig princip som Universum sällan avviker från. Med andra ord var jag tvungen att tillåta de där högre krafterna att arbeta för mitt högsta bästa innan de kunde börja reda upp i kulisserna. Jag var tvungen att våga låta det där arbetet pågå i mörkret och våga lita på att allt skulle ordna sig, trots att jag inte visste exakt hur.

Sammanfattningsvis blev inte så mycket stillhet och tystnad idag heller. Redan på förmiddagen blev det klart att dagens tema skulle vara min röst. En liten del av mig tyckte att jag avvek från "veckoplanen"...men jag bestämde mig för att strunta i den delen och lita på att det här var det jag behövde. Så jag sjöng. Och jag plockade upp min gitarr för första gången på mycket länge. Och jag lät mina stämband forma mantran som fick ljudvågorna att vibrera i uråldriga toner av tacksamhet. Om Shanti Shanti Shanti. Samtidigt kunde jag känna hela min kropp vibrera med alldeles ny energi och livsglädje. Jag bestämde mig för att bara ha roligt när jag steg på yogamattan och lät min röst bli en följeslagare när jag rörde mig från en asana till en annan. Efteråt kände jag mig fantastiskt fri.

Förra sommaren insåg jag att det alltid har varit väldigt viktigt för mig att säga rätt saker. Därför har jag hållit tillbaka många ord. På något sätt har det funnits en spärr inom mig som sett till så att jag inte skrattar för högt eller talar för högt eller gråter för högt. Återhållsamhet har varit min dygd. Den snälla flickan som alltid uppför sig, som aldrig gör för mycket väsen av sig. Insikten kom först när jag deltog i en röstworkshop på festivalen Natural High Healing. Mitt antagande var att workshopen skulle vara lätt för mig – jag har trots allt alltid varit bra på att sjunga. Istället började jag storgråta efter några uppvärmningsövningar. I över en timme stod jag sedan längst bak i salen och producerade primitiva ljud som blandades med högljudda snyftningar. Jag vägrade att skämmas för jag visste att jag renades på djupet. Efter det har jag tänkt mycket på min röst och hur jag använder den.

Att obehindrat använda vår röst är nära kopplat till att tala vår inre sanning. Varje gång jag har begränsat min röst har jag alltså samtidigt hållit tillbaka mitt sanna jag – den jag är innerst inne, utan alla masker och förväntningar. Istället för att uttrycka känslor i deras fulla styrka har jag allt för ofta tonat ner dem i enlighet med socialt acceptabelt beteende. Jag mediterade kring de här frågeställningarna idag och, som ett svar på frågan, dök shamanen Andrew Steed upp i onlineseminariet jag följer. Han påpekade att det inte finns en enda varelse i naturen som någonsin ber om ursäkt för sin röst. Varför skulle jag då be om ursäkt för den unika röst jag har fått?

Jag vill avrunda med ett till citat av Andrew Steed:

"We are human BEINGS. It's time to BE who we truly are."

Så vem du än är, hur du än låter, vad du än har att säga eller uttrycka – bara gör det! Det är dags att, precis som alla andra varelser i naturen, sluta be om ursäkt för dem vi är. Vår rösträtt begränsas inte endast till valtider.

Kommentarer

Ingen har kommenterat ännu

Skriv en kommentar