blogg banner 2

DAG 4&5. Core wounds i månljus

Skrivet av Hanna Rosvall 03.03.2018 | 0 Kommentarer

28640635 1807526792601009 702144749 o2

Jag har valt att dedikera 5 dagar till tystnad, meditation, yoga och introspektion. Det här är en berättelse om Dag 4 & 5. Läs varför i inlägget Heliga berg har inte monopol på helgon.

 

Dag 4 blev det tyst på riktigt. Därför skriver jag först nu. Jag gick ut i strålande solsken och promenerade på isen i 2,5 timmar. Jag gick till platser jag aldrig besökt förr och lät de fyra elementen flöda fritt genom mig. Solens eld och vindens susning och vattnet i olika former som omfamnade stenar i havet – allt i fullkomlig balans.

Jag insåg något där ute på isen. Plötsligt kunde jag nå fram till kärnan som jag, ur olika synvinklar, närmat mig under hela veckan. Jag kunde identifiera en stark obalans i mitt eget liv, urskilja ett tydligt mönster och följa det bakåt i mitt liv. Jag kunde se hur det har färgat min existens på ett väldigt grundläggande sätt. Innan jag fortsätter vill jag förklara följande: jag är en högkänslig empat. Det innebär att mitt nervystem är ovanligt mottagligt för olika intryck så som ljud, ljus, dofter osv. Dessutom har jag en gåva som gör att jag känner andra människors känslor som mina egna. Om du känner smärta känner jag det i min kropp. Därför är det väldigt överväldigande för mig att vistas på platser där det finns mycket människor. Utan att de vet om det överöser de mig med allt de känner.

Det är utmanande att känna så otroligt mycket hela tiden. Största delen av mitt liv har jag därför jag sett mina gåvor som en förbannelse. Det var först för några år sedan som jag lärde mig att leva med det fina jag har fått – mycket tack vare yoga och meditation – och lärde mig att använda det på rätt sätt. Istället för att bygga murar omkring mig och blockera alla känslor och energier kan jag nu låta dem passera igenom mig så som vinden passerar genom en trädkrona eller vattnet filtreras genom marken. Jag kan nu, utan rädsla, ta in också tunga energier i min kropp och med kärlek andas ut dem som ljus eller – litet som en åskledare – sända ner dem till Moder Jord för att helas.

Jag lärde mig att skilja på mina egna och andras känslor först för några år sedan. Det leder in oss på mitt mönster: Största delen av mitt liv har jag levt för alla andra än mig själv. Eftersom jag kan känna andras känslor som mina egna har det alltid varit viktigt för mig att göra ALLT för att andra omkring mig ska må bra. Det har inneburit oändliga kompromisser, uttänjda gränser och att leva på andras villkor. När den andra personen mår bra, lättar smärtan inom mig. Jag har alltid känt att det kvittar hur jag mår – jag klarar mig nog. Det har dock resulterat i att jag själv alltid varit helt tömd på inre resurser eftersom jag ständigt låtit min energi flöda in i andra människor.

Det jag insåg på isen var följande: Min uppgift är inte att vara ett plåster. För det är precis vad jag är, om jag fortsätter som jag gjort förr. Att fylla en person med energi är som att frenetiskt hälla vatten i en hink som läcker. Jag kanske hjälper personen i stunden, men inte på lång sikt. I själva verket fördröjer jag processen som innebär att personen inser vad det är som skapar läckan inom dem. Min uppgift i livet är snarare att hjälpa människor att identifiera hål eller blockeringar i deras energisystem så att deras egna energi kan flöda fritt igen.

När jag kom hem från ispromenaden satte jag mig för att meditera. Genom att använda en teknik som kallas Recapitulation färdades jag bakåt i mitt liv och hämtade tillbaka min energi från stunder där jag tillåtit andra att ta den ifrån mig. Det kommer att krävas fler meditationer för att hämta tillbaka all energi, men jag kom redan en bra bit på vägen. Samtidigt identifierade jag stunden i min barndom när jag stängde av min högkänslighet. Jag insåg att jag inte ännu var beredd att hämta tillbaka min energi från den dagen – en viktig del av Recapitulation är nämligen att vara fullständigt neutral inför ögonblicken man möter. Har på känn att det blir ett helt blogginlägg om det nån dag.

Fredagen, Dag 5, fortsatte i samma tecken. Jag kände en djup smärta i mitt hjärtchakra, som ett tecken på att jag öppnat dörren till ett djupt sår som behövde tid för att läka. Så jag satt för mig själv och kände och lyssnade och renades. Kärleksfullt lät jag mitt hjärta öppnas ännu mer medan jag övertygade henne om att det är tryggt att möta världen – att det inte längre är hennes uppgift att vara en avstjälpningsplats, utan en renande eld som när både mig och världen omkring.

Jag tillbringade kvällen kring mitt i en mörk skog, kring en värmande lägereld. Runt omkring mig satt tre underbart fina och starka kvinnor. I cirkeln – alla jämlika, en del av samma omkrets – öppnade vi våra hjärtan och delade våra liv medan Fullmånen följde oss bakom molnen. Jag kände djupa rötter som sträckte sig tusentals år tillbaka i tiden. Djup samhörighet med naturen omkring – naturen där det finns en ständig balans mellan att ge och att ta, till allas fördel. När vi gick tillbaka genom den mörka skogen, försjunkna i tacksam förundran över livets förunderlighet, visade sig Månen – en påminnelse om att ljuset lyser fastän vi inte alltid ser det.

Den här kvällen lär föra med sig fler insikter. Jag hoppas att också du som läser det här hittar lugnet att lyssna till din inre röst den här helgen.

Namaste.

 

Bild av Mia Rautiokoski.

Kommentarer

Ingen har kommenterat ännu

Skriv en kommentar