Dåliga vanor

onsdag 10 oktober 2018 - 21:00 | 0 Kommentarer

IMG 1326

 

Jag har på sistone insett att jag har utvecklat en del dåliga vanor. Det är rutiner som småningom funnit sin plats i min vardag, utan att jag skulle ha tänkt på dem som oskick. Jag kan spåra dem tillbaka till tiden när jag hittade fenomenet podcasts. Och så har vi förstås upptäckten av sidan Gaia där det intressanta innehållet aldrig verkar ta slut. Men det är mer än så.

Ovanorna kan summeras med följande ord: Ständigt brus. Jag måste erkänna att den här insikten överraskade mig en hel del. Efter att jag sa upp mig från mitt copywriterjobb – dvs. lämnade en hektisk reklambyråvardag med öppet kontorslanskap bakom mig – har jag känt jag lugnet och tystnaden fått mycket mer plats i mitt liv. Eftersom jag nu jobbar hemifrån kan jag nästan till 100 % reglera bruset omkring mig.

Det trodde jag i alla fall. Okej, det är ganska ofta tyst hos oss – både jag och Henrik trivs i tystnad. Vi behöver tystnad för att må bra. Men. Ganska ofta är det musik i bakgrunden. Maten serveras tillsammans med Netflix. Hundpromenaden ackompanjeras av en podcast eller ett Gaia-avsnitt i hörlurarna. Samma gäller när jag diskar, lagar mat. Eller så halkar jag in på multitaskingspåret och sitter med telefonen medan jag utför något annat.

Hur har jag blivit så icke-närvarande i nuet? Jag skulle ha alla möjligheter att verkligen njuta av varje stund. Vända mig inåt. Lyssna, känna efter. Jag vet allt det här. Jag har en mapp full med forskning kring varför det är viktigt och sant. Men ändå?

Hmm. Det här är så intressant. Jag fascineras av mig själv och dessa ovanor. Så jag har betraktat dem med nyfikenhet ett tag, försökt känna efter när det där behovet av brus dyker upp. På något sätt handlar det väl om att jag söker 'mänsklig input' eftersom jag inte längre har fina kolleger att diskutera med om dagarna. Men kanske jag också, omedvetet, har undvikit mina egna tankar?

Jag har alltid trivts bra i mitt eget huvud. Att vara själv har aldrig känts obekvämt på något sätt. Som högkänslig person behöver jag ofta tystnad och ensamhet för att 'nollställa' mitt energifält, särskilt efter sociala sammanhang som ofta känns utmattande. Varför väljer jag då bruset?

Allt det här känns som en till påminnelse om min inre röst. För ett tag sedan bloggade jag om min svåra vecka och insikterna den förde med sig. Efter det har jag faktiskt haft ett stort behov att bara vara själv, med mig själv, och lyssna till min inre röst. Jag har gått långa promenader i naturen, lagt mig ner på mossan och bara lyssnat.

Rastlösheten har försvunnit. Jag har åter igen börjat njuta av att utföra sysslor i tystnad. När jag diskar eller lagar mat eller promenerar får jag faktiskt en stor del av mina idéer och insikter. Kanske det är då som min rationella hjärna stiger åt sidan och ger utrymme för varandet. Det gör mig mottaglig för Universums vägledning.

Tänk att man kan glömma bort något så enkelt och självklart. Jag är tacksam för påminnelsen jag fått. Och jag vill påminna också dig som läser att du inte behöver ha dåligt samvete om du till exempel inte mediterar. Meditation är ett fint och kraftfullt verktyg, men det är bara en väg till inre klarhet.

Våga dagligen vara tyst, i sällskap av dina egna tankar, och se vad du upptäcker. Det är mer än tillräckligt. När du blir bekväm med din egen tystnad kan du börja vidga ditt perspektiv. Svaren finns överallt, tillgängliga för den som är beredd att stanna upp och lyssna. Men minst lika viktigt är det också att filtrera all denna information genom sitt eget hjärtas visdom. Du bär svaren och sanningen inom dig. Allt du möter väcker bara ditt inre vetande.

 

0

Kommentarer

Inga har kommenterat på denna sida ännu

Skriv kommentar