blogg banner 2

Dansa med dina skuggor

Skrivet av Hanna Rosvall 02.04.2018 | 0 Kommentarer

IMG 2

Vi har alla en skugga som vi kan se – den som följer oss när solen skiner. Men det finns också andra skuggor som smyger tätt intill, tyst och obemärkt. Skuggor som uppenbarar sig när vi minst anar det. Skuggor som visar något vi inte vill se, något vi helst sopar under mattan.

Ficklampan kan komma i olika former. En händelse kan plötsligt skapa en portal – en öppning som gör att nuet och det förflutna plötsligt sammanfogas. En liten detalj – en vattenkran som får rinna oavbrutet medan man diskar – kan oväntat framkalla en spegel som reflekterar det osynliga. Eller så är det de där människorna som man inte tål – de som med en blick kan få en ur balans. Och vad gör man? Man blir rädd. Man reagerar på samma sätt som när man trodde att det bodde ett monster under sängen. Man slår ifrån sig. "Bort från mig! Lämna mig ifred!" Man slår ifrån sig fastän man innerst inne vet att han som låter vattenkranen rinna oavbrutet egentligen bara riktar ficklampan på något som man själv behöver jobba på.

Jag tror så här: De starkaste reaktionerna kommer oftast från dem som har något otalt med sina skuggor. De som får ett utbrott eller slår ifrån sig eller smäller fast dörren när de hör något som inte stämmer överens med deras tankesätt. De som utbrister i ett absolut NEJ eller säger att de aldrig någonsin vill ha med något att göra igen eller känner ett starkt behov av att motbevisa, dumförklara, trycka ner. Jag tror att de här reaktionerna är rädslor utklädda till fredsbevarare. Vi gömmer oss bakom dem varje gång något A) riskerar att vända upp och ner på vår världsbild eller B) hotar vår trygghetskänsla eller C) rubbar vårt Ego. Tack vare dem kan vi vända dövörat till, utan att erkänna att det finns ett korn av sanning i det vi inte vill ha att göra med. Med deras hjälp kan vi välja att inte se in i spegeln som visar att det vi avskyr hos andra egentligen är våra egna dåliga sidor.

Våra skuggor är alltså reflektioner av mörkret inom oss – det vi inte vill erkänna. Det kan handla om dåliga vanor. Osäkerhet. Rädsla. Ilska. Avundsjuka. Bitterhet. Jag tror dock inte att de här sakerna är en naturlig del av vår själ. De är obehandlade saker som vi antingen ärver från våra förfäder eller flyttar framåt från våra tidigare liv. Det kan också handla om inlärda mönster eller traumatiska händelser som hänger kvar i en form eller annan. Med andra ord är skuggorna saker vi samlar på oss. Eftersom jag tror att våra själar vill återvända till sitt rena ursprungsljus får vi därför, med jämna mellanrum, en möjlighet att göra oss av med skuggorna. Det är upp till var och en att avgöra om man tar vara på chansen eller inte.

Största delen av mitt liv valde jag att vända ryggen åt mina skuggor. När de – reflekterade genom andra människor och återkommande händelser – dök upp slog jag ifrån mig. Jag valde att skylla på andra istället för att se mig själv i spegeln. Jag valde att sätta mig själv i en offerposition där det alltid var någon annan som behandlade mig orättvist, som gjorde mig upprörd. Jag kunde alltid skylla på externa omständigheter för att förklara varför något gick som det gick. Jag hade egentligen inget ansvar för mina reaktioner. När jag reagerade starkt på något kunde jag lätt hitta en syndabock som fick bära hela mitt lidande. För mitt Ego var det helt enkelt självförsvar.

I askan av min utbrändhet lärde jag mig att dansa med mina skuggor. Jag säger dansa eftersom de senaste 5 åren verkligen har lärt mig att bli vän med mina mörka sidor. Särskilt efter att jag träffade min twin flame, min nuvarande man, har mörkret vällt ur mig som en lavin. Han lockar obarmhärtigt fram alla mina skuggor genom att fullkomligt spegla min själ. De senaste åren har jag, utan att överdriva, fått ta tag i ungefär allt jag någonsin sopat under mattan. Mina skuggor har varit plågsamt närvarande dygnet runt och tvingat mig att förminska mitt Ego mer och mer.

Yogi Bhajans visdomsord – "Recognise that the other person is You" – har varit en trogen följeslagare på min resa. Det har varit värdefullt att – med hjälp av mindfulness, yoga och meditation – ta ett steg tillbaka för att objektivt observera mina reaktioner. Vad är det som döljer sig bakom min irritation? Var har min ilska sitt ursprung? Varför gör de här orden så ont? Genom att följa trådarna har jag alltid hittat en rädsla. Rädslan att bli övergiven. Rädslan att bli dömd av andra, dvs. inte accepterad som jag är. Rädslan att inte räcka till. Väldigt tungt, men samtidigt fantastiskt fascinerande.

Ni som har följt med min blogg den senaste månaden har säkert märkt att Mars varit utmanande. Planetariska rörelser, hela två fullmånar på en månad...ja, det är ganska tydligt att en ny cykel i mitt liv börjar. I slutet av månaden kom dessutom en väldigt tvär men inte helt oväntad vändning som ytterligare stängde en dörr till mitt 'tidigare liv'. Jag är inte helt redo att skriva om det, men låt oss säga att ganska många skuggor var inblandade i den processen. Nå, jag välkomnar det nya med öppna armar – det är dags att lägga på locket, sluta fred med det som varit och blicka framåt.

Med perfekt synkronicitet hade dagens Sydänpiiri också skuggtema. Det är en alldeles underbar grupp för kvinnor, öppen för alla. Vi träffas ungefär en gång per månad, sätter oss i en cirkel och delar direkt från hjärtat. Det är så otroligt renande. Jag har träffat så många själssystrar där. Vi skrattar och gråter tillsammans och ger tillsammans utrymme för alla att vara precis som de är. Gruppen är på finska, men om du känner dig kallad välkomnar jag dig med – du kan läsa mer här.

Jag insåg något väldigt viktigt när det var min tur att dela med mig idag. Jag insåg att jag har jobbat så intensivt med mina skuggor – i sann BRING IT ON!-mentalitet – att jag nästan blivit lite besatt av dem. På något sätt väntar jag hela tiden på att nästa skugga ska uppenbara sig. Minsta lilla reaktion från min sida får mig att börja fundera vilket sår det är som triggas, vad som behöver helas. Vackert så, men jag blir nästan full i skratt när jag inser att jag, på något konstigt sätt, också klarat av att förvandla det här skuggarbetet till en prestation. Typiskt mig att inte kunna vara nöjd innan minsta lilla skugga är bortblåst. Åh. Det var en så himla viktig insikt.

Jag har mina skuggor, definitivt. Men skuggor finns också hos andra. Andra människor bär på sitt mörker och reflekterar det genom sina reaktioner. Allt är inte mitt fel, trots att jag gärna går in i de tankebanorna. Alla andra är också ansvariga för sina reaktioner. Så om någon inte tycker om mig kanske de egentligen inte tycker om något hos sig själv. Jag speglar något hos dem. Det är inte personligt. Alla behöver förstås inte tycka om mig, det är inte det jag försöker säga. Men jag behöver, än en gång, chill the F out. Jag duger som jag är. Skuggor kommer och går. Det viktiga är att vara medveten om dem, dansa med dem, skratta med dem, släppa taget om dem. Men det viktigaste är att göra det med ett leende. Så som någon vis person sa en gång:

 

"Turn to the sun
and the shadows
fall behind you"

 

Jag vill säga en sak till. Man ska inte acceptera allt. Hemska saker kan hända och då är det viktigt att våga säga NEJ eller STOPP. Det har t.ex. #MeToo varit ett utmärkt exempel för. Med andra ord försöker jag inte säga att allt dåligt beteende kan förklaras med 'de egna skuggorna'. Ibland finns det helt enkelt människor eller händelser som, av en orsak eller annan, är riktigt ruttna. Men när man lär sig att känna igen sina egna skuggor är det lättare att se skillnad på vad som kommer från en själv, dvs. vad som behöver helas, och vilka saker som beror på andras skuggor eller något helt annat. Det är en fin egenskap som i alla fall har hjälpt mig en hel del. Man behöver inte heller hålla med om allt, alltid vara av samma åsikt. Men jag tror att det är värdefullt att göra skuggarbete till den grad att man kan uppnå neutralitet – bemöta också avvikande åsikter med kärlek och respekt. När man är tillräckligt trygg i den man är och det man själv tror på finns inget behov att reagera utifrån rädsla.

Kommentarer

Ingen har kommenterat ännu

Skriv en kommentar