Visa alla inlägg skrivna februari 2018

onsdag 28 februari 2018 - 20:40

DAG 3. Man kan ta kvinnan från bergen, men inte bergen ur kvinnan

IMG 7

Jag har valt att dedikera 5 dagar till tystnad, meditation, yoga och introspektion. Det här är Dag 3. Läs varför i inlägget Heliga berg har inte monopol på helgon.

 

Mitt i frukostförberedelserna tog jag en paus och började spontant dagen med Kirtan Kriya. Det är en meditation från traditionen kundaliniyoga som jag gör nu och då. Genom att påminna om hur vi alla är kopplade till de större cyklerna i Universum hjälper meditationen mig att förflytta mig från huvudet till hjärtat igen. Stavelserna i mantrat Saa Taa Naa Maa står nämligen för begynnelse/kosmos, liv/existens, död/förändring och pånyttfödelse/förnyelse. Eftersom man kopplar mantrat till 4 olika mudran (fingerpositioner) skapas dessutom ett starkt fokus.

Under Kirtan Kriya använder man "the three languages of consciousness". Det innebär att man först sjunger mantrat högt i 2 minuter, sedan viskar mantrat i 2 minuter och slutligen upprepar mantrat tyst för sig själv i 2 minuter. I den här versionen fortsätter man med 2 minuter tystnad, 2 minuter viskningar och 2 minuter sång så att hela meditationen blir 12 minuter lång. Yogi Bhajans ursprungliga instruktioner lär ha varit mycket längre än så, men jag har förstått att 12 minuter ska vara acceptabelt ändå. Ett tips är att söka upp Kirtan Kriya på YouTube – den är enkel att lära sig bara någon visar hur man kommer igång. På Spotify finns en färdig 12 minuter lång meditation som jag brukar använda för att inte behöva sitta och räkna minuter. Kommentera gärna om du testade!

Trots strålande solsken blev det ingen längre promenad idag. Det har varit så kallt att min hund, Wilja, blivit till en orörlig isbit efter 5 minuter. Istället kom jag på mig själv med att ha stenhård bergslängtan. Lite lustigt med tanke på att hela den här 5-dagars-tystnaden uppstod från min insikt att bergen innerst inne inte kan erbjuda mer än tystnaden här hemma. Ändå var det som om någon uråldrig längtan vaknade inom mig. Det kanske låter konstigt, men min relation till bergen är väldigt personlig. Det känns ungefär som att bergen är familjemedlemmar som jag ofrivilligt har tappat kontakten med.

Sedan kom insikten: Man kan ta kvinnan från bergen, men inte bergen ur kvinnan. Det måste ha varit inkashamanen från ett tidigare liv som vaknade inom mig eftersom jag snart satt på golvet och plockade ihop en Mesa. En Mesa är ett "medicinknyte" som ursprungsbefolkningens medicinmän/kvinnor alltid bar med sig. Den innehåller 4 stenar som symboliserar de 4 väderstrecken, kristaller, symboler för månen/solen och andra föremål som förstärker medicinknytets intention (t.ex. att beskydda eller hela). I de fyra stenarna kallade inkafolket, med hjälp av intention och andning, in mäktiga berg vars kraft följde med dem vart de än gick.

Jag kallade alltså bergen till mig och satte mig för att meditera. På bomullstyget framför mig fanns Machu Picchu i norr, Himalayas i öster, australiensiska Blue Mountains i söder, ett berg i finska Lappland i väster samt kristaller för de fyra elementen, solen och månen. Trots att jag oftast lever mer uppe bland molnen än med fötterna på jorden kunde jag känna hur hela min kropp blev tung. Det var nästan som att bergens andar blev en del av mig och förankrade mig stadigt på jordens yta, samtidigt som tankarna ändå kunde flöda fritt ovanför molnen. Jag har aldrig upplevt något liknande.

Kanske för första gången i mitt liv kände jag mig jordad, Grounded. Det var obeskrivligt fint. När jag senare på dagen ställde mig för att göra Tadasana (Mountain Pose, se bilden i inlägget) var det med en nyfunnen stadga, stillhet och styrka. Man kan säga att jag hittade bergen inom mig.

Än en gång visade sig Ram Gopal ha rätt:

"What one does not trouble to find within will not be discovered by transporting the body hither and yon. Are you able to have a little room where you can close the door and be alone? That is your sacred mountain."

tisdag 27 februari 2018 - 22:12

DAG 2. Kontrollbehov & rösträtt

IMG 6

Jag har valt att dedikera 5 dagar till tystnad, meditation, yoga och introspektion. Det här är Dag 2. Läs varför i inlägget Heliga berg har inte monopol på helgon.

 

Det blir sällan exakt som man har tänkt sig, men det kan bli bra ändå – till och med bättre. Min mindfulnesslärare levde enligt mantrat "det är som det är" och det är något jag också har tagit till mig. En annan sak jag har lärt mig är att vara flexibel med mina förväntningar. Från att ha varit ett kontrollfreak som M.Å.S.T.E veta varje detalj av varje händelseförlopp (gärna på förhand) har jag med hjälp av meditation och mindfulness kunnat landa i en mycket mer avslappnad tillvaro. Jag sätter gärna intentioner men istället för att fixera mig vid ett visst slutresultat har jag två alternativ: 1. min ursprungliga intention eller 2. något bättre.

Ofta är det ju faktiskt så att vi inte vet vad vi behöver. Att försöka kontrollera situationer in i minsta detalj – så som jag oftast gjorde – kan därför liknas vid att stänga alla andra dörrar än den vi tror att vi borde hålla öppen. Det som döljer sig bakom de stängda dörrarna är okänt, osäkert och okontrollerbart. Samtidigt kan det vara tusen gånger bättre än något vi någonsin själva skulle ha kunnat klura ut. Det var först när jag vågade släppa den där kontrollen och säga, "Okej Universum, bring it on", som mitt liv blev magiskt. Den Fria Viljan är nämligen en helig princip som Universum sällan avviker från. Med andra ord var jag tvungen att tillåta de där högre krafterna att arbeta för mitt högsta bästa innan de kunde börja reda upp i kulisserna. Jag var tvungen att våga låta det där arbetet pågå i mörkret och våga lita på att allt skulle ordna sig, trots att jag inte visste exakt hur.

Sammanfattningsvis blev inte så mycket stillhet och tystnad idag heller. Redan på förmiddagen blev det klart att dagens tema skulle vara min röst. En liten del av mig tyckte att jag avvek från "veckoplanen"...men jag bestämde mig för att strunta i den delen och lita på att det här var det jag behövde. Så jag sjöng. Och jag plockade upp min gitarr för första gången på mycket länge. Och jag lät mina stämband forma mantran som fick ljudvågorna att vibrera i uråldriga toner av tacksamhet. Om Shanti Shanti Shanti. Samtidigt kunde jag känna hela min kropp vibrera med alldeles ny energi och livsglädje. Jag bestämde mig för att bara ha roligt när jag steg på yogamattan och lät min röst bli en följeslagare när jag rörde mig från en asana till en annan. Efteråt kände jag mig fantastiskt fri.

Förra sommaren insåg jag att det alltid har varit väldigt viktigt för mig att säga rätt saker. Därför har jag hållit tillbaka många ord. På något sätt har det funnits en spärr inom mig som sett till så att jag inte skrattar för högt eller talar för högt eller gråter för högt. Återhållsamhet har varit min dygd. Den snälla flickan som alltid uppför sig, som aldrig gör för mycket väsen av sig. Insikten kom först när jag deltog i en röstworkshop på festivalen Natural High Healing. Mitt antagande var att workshopen skulle vara lätt för mig – jag har trots allt alltid varit bra på att sjunga. Istället började jag storgråta efter några uppvärmningsövningar. I över en timme stod jag sedan längst bak i salen och producerade primitiva ljud som blandades med högljudda snyftningar. Jag vägrade att skämmas för jag visste att jag renades på djupet. Efter det har jag tänkt mycket på min röst och hur jag använder den.

Att obehindrat använda vår röst är nära kopplat till att tala vår inre sanning. Varje gång jag har begränsat min röst har jag alltså samtidigt hållit tillbaka mitt sanna jag – den jag är innerst inne, utan alla masker och förväntningar. Istället för att uttrycka känslor i deras fulla styrka har jag allt för ofta tonat ner dem i enlighet med socialt acceptabelt beteende. Jag mediterade kring de här frågeställningarna idag och, som ett svar på frågan, dök shamanen Andrew Steed upp i onlineseminariet jag följer. Han påpekade att det inte finns en enda varelse i naturen som någonsin ber om ursäkt för sin röst. Varför skulle jag då be om ursäkt för den unika röst jag har fått?

Jag vill avrunda med ett till citat av Andrew Steed:

"We are human BEINGS. It's time to BE who we truly are."

Så vem du än är, hur du än låter, vad du än har att säga eller uttrycka – bara gör det! Det är dags att, precis som alla andra varelser i naturen, sluta be om ursäkt för dem vi är. Vår rösträtt begränsas inte endast till valtider.

måndag 26 februari 2018 - 21:53

DAG 1. Insikt – att se med det inre ögat

IMG 5

Jag har valt att dedikera 5 dagar till tystnad, meditation, yoga och introspektion. Det här är Dag 1. Läs varför i inlägget Heliga berg har inte monopol på helgon.


Jag insåg något idag.
En insikt uppstår när man riktar blicken inåt. Det är det som hela ordet handlar om – introspektion, konsten att se med sitt inre öga. Insikt handlar om att studera tankar, känslor,  minnen, känningar i kroppen och symbiosen mellan det inre och yttre rummet. Dessutom kan vårt inre öga, med lite träning, blicka långt ut i andra dimensioner.

Min dag började med 30 minuter meditation i sängen, iklädd ett rödvitrandigt nattlinne. Trots att minnesbilder av nattens drömspel dröjde kvar var det främst min kropp som ville tala denna morgon. Särskilt mina höfter hade något att säga, men de spända musklerna gav mig inte mer information än så. Jag lät min kropp vakna upp i takt med lugna andetag och kände morgonen ljusna mot min kind. Det var inte mer än så, men ändå var det mer än tillräckligt. För en som blivit van med att tänka och överanalysera är meditationen en fristad som erbjuder kravlös tomhet. En äkta tystnad som inte är beroende av ljuden omkring. En ren stillhet som jag alltid bär med mig, djupt inuti.

När jag steg upp och fortsatte dagen i tystnad måste jag ändå erkänna att jag kände mig lite fånig. Känslan infann sig efter att jag tackat nej till en lunch och meddelat en person att jag inte kommer att vara anträffbar den här veckan. Det var min inre kritiker som gjorde sig påmind – hon som tyckte att jag borde vara anträffbar 24/7, att jag inte borde försöka göra mig märkvärdig och att jag borde sluta vara så egoistisk. Borde – det är så jag känner igen henne, min inre kritiker. Varje gång ett borde dyker upp i mitt huvud slutar jag lyssna. På det sättet får hon mindre och mindre makt över mig.

Varför känns det som att man behöver en orsak för att inte vara anträffbar? Varför känns det konstigt att välja sig själv en vecka när man de flesta andra dagar väljer alla andra framför sig själv? Är jag själv inte en tillräckligt bra orsak i mina egna ögon? Det här var några frågor jag satt med under dagen. Alla trådar verkade leda fram till samma slutpunkt: GUILTLESS RECEIVING. Att utan dåligt samvete vara mottagare istället för avsändare är nämligen en av mina viktigaste intentioner för 2018. Jag vill lära mig att känna att förtjänar saker – t.ex. en vecka i tystnad – utan att 'belöningen' behöver vara resultatet av möda och besvär. Jag vill lära mig att, utan dåligt samvete, unna mig saker av den enkla orsaken att jag är den jag är. För det är jag värd. Och det är du med! Ifall du behövde höra det just nu.

Jag kände verkligen att jag behövde låta kroppen tala idag. Trots att jag planerat in en rad sittande reflektioner fokuserade jag istället på meditationer där kroppen fick uttrycka sig fritt. Meditation är ju så mycket mer än att sitta tyst och blunda – det handlar om närvaro, om att lyssna. Jag testade t.ex. en somatisk andningsteknik som min underbara yogalärare Marjo lärde oss igår – ett tillstånd där medvetandet förflyttas till fosterstadiet och tillåter kroppen att fritt omorganisera sig. Det funkar, jag lovar! Jag blev av med så mycket spänningar som jag inte tidigare kunnat nå. Så häftigt. Jag tog också en lång promenad med hunden och spenderade en god stund på yogamattan. Min kropp hade sannerligen mycket att säga – och den talade, när jag gav den en röst som jag kunde lyssna till.

För en stund sedan lyssnade jag dessutom på ett onlineseminarium med shamanen Sandra Ingerman. Hon talade om att vi allt för lätt ger bort vår inre kraft – till en guru eller idol, till materiella saker, till regler och ramverk. Hon tyckte också att vi människor ofta försvårar saker. De där viktiga insikterna uppstår oftast, i all sin enkelhet, när vi känner glädje och flow. Det är något jag kommer att bära med mig till morgondagen. Får se vilka insikter den för med sig.

måndag 26 februari 2018 - 12:52

Heliga berg har inte monopol på helgon

St Anton Am Arlberg 2St Anton Am Arlberg, 2013

"The Mountains are calling and I must go" är ett av mina favoritcitat av författaren John Muir. Kanske därför att jag själv känner ett ständigt kall till bergen – vi har inte precis några höga höjder här i Österbotten (no offence, Öjberget). Det var alltid något magiskt med att åka till svenska fjällen när jag var barn. I vuxen ålder blev Alperna i Italien och Österrike resmål som jag och min dåvarande pojkvän besökte 1–3 gånger per år.

Det är något med bergen som berör mig väldigt djupt – en uråldrig kraft som gör mig minimal och gränslös på samma gång. Varje gång jag står ovanför träd- och molngränsen och blickar ut över snötäckta toppar känner jag en stark samhörighet med Universum. Samtidigt böjer jag mitt huvud i djup vördnad och respekt – särskilt efter att jag några gånger fått uppleva bergens rasande kraft i form av en plötslig snöstorm. Å andra sidan har solen flera gånger låtit sina strålar dansa över dalar och toppar i gudomliga formationer och alla regnbågens färger. Obeskrivligt vackert.

Det har blivit ett tag sedan jag såg höga höjder och längtan har växt i takt med avståndet. En dag när min själ törstade efter bergstoppar kom bergens ande, Mountain Spirit, till mig under en meditation. "Det är inte höjden på stenblocket som avgör min närvaro – jag finns i marken du går på och stenarna omkring dig. Varför riktar du blicken så långt bort när det du söker finns framför dig?" Djupt berörd av orden blev jag påmind om hur viktigt det är att vara här och nu. När man ständigt önskar sig någon annanstans är man i själva verket Ingenstans.

Inte långt efter ovanstående händelse möttes jag av följande citat. Det är från boken Autobiography of a Yogi av Paramahansa Yogananda:

 

"Mountains cannot be your guru. Masters are under no cosmic compulsion to live on mountains only. The Himalayas of India and Tibet have no monopoly on saints. What one does not trouble to find within will not be discovered by transporting the body hither and yon.

Are you able to have a little room where you can close the door and be alone?

That is your cave. That is your sacred mountain."

// Ram Gopal, "The Sleepless Saint"

 

Jag insåg att jag, precis som Yogananda, har låtit min längtan till bergen förblinda mig från det som finns precis framför näsan. Jag behöver inte åka långt bort – till bergen eller på ett retreat – för att hitta mig själv. Så länge jag har ett rum där jag kan vara ensam kan det vara min grotta.

Medan Henrik är i Palo Alto har jag bestämt mig för att spendera de följande 5 dagarna i tystnad, i ensamhet. Jag har bestämt mig för att bygga upp mina dagar kring yoga, meditation och introspektion. Vi får se vad som uppenbarar sig i tystnaden – jag kommer att rapportera mina insikter i bloggen varje kväll.

Namaste – hoppas att du också hittar tid för tystnad denna vecka.

söndag 25 februari 2018 - 22:00

Följ mig på Bloglovin'!

Nu kan du också följa mig på Bloglovin'! Klicka här eller på B:et i högra kanten.

söndag 25 februari 2018 - 20:22

30 år och 3 Aum

IMG 2

Igår fyllde jag 30 år, hurra! För 10 år sedan skulle jag dock aldrig ha trott att jag skulle fira med yogalärarstudier. Jag skulle aldrig ha kunnat föreställa mig att jag – istället för att fundera på outfit, skumpa, fest och gäst – skulle inleda dagen med pranayama och sedan sitta och begrunda allt från garudasanas (eagle pose) minsta beståndsdelar till hur kroppen rör sig i fosterstadiet. Jag skulle aldrig ha kunnat tänka mig att jag skulle vara omringad av just de här människorna – vackra själar som jag träffade först i oktober förra året, men som redan känns som en liten familj. Ändå är jag så otroligt tacksam över att det var just så som jag firade mina 10,950 dagar på jorden.

Det finns så många förutfattade meningar om att fylla 30. Vissa fruktar dagen medan andra välkomnar den. Själv hör jag nog till dem som passerar milstolpen med ett leende. Min ålder har ändå alltid varit ett spännande begrepp eftersom jag föddes på den ursprungliga skottdagen (29.2 infördes först år 2000). Enligt den tidslinjen skulle jag alltså för tillfället vara ungefär 7 år gammal. Det får mig att fråga mig själv hur gammal jag egentligen är. Är det konstigt att svara att man känner sig tidlös? Jag alltid känt mig ganska likadan fastän mitt mänskliga sinne förstås genomgått olika mognadsstadier. Jag har barndomsminnen av att hellre sitta vid de vuxnas bord eller stå på lågstadiets skolgård och undra hur man egentligen är ett barn. Låter konstigt, jag vet, men om du är bekant med begreppet gammal själ är det ganska naturligt. Jag ska blogga om det nån annan gång.

Enligt en teori utvecklas kvinnan i cykler av 7 år. När jag tänker tillbaka på mitt liv går det verkligen hand i hand med min personliga utveckling. Samtidigt som jag skriver slås jag av tanken att kanske också skottåren, cyklerna på 4 år, har haft en inverkan på mitt liv – det är trots allt en ganska unik dag att välja att födas på. 

4 – 8 – 12 – 16 – 20 – 24 – 28

7 – 14 – 21 – 28

Det jag vet med säkerhet är att de båda cyklerna sammanträffade när jag fyllde 28 – ett år när hela mitt liv verkligen ändrades på djupet (läs mer i inlägget Min historia). Ur det här perspektivet är året 30 inte särskilt betydelsefullt eftersom den nya cykeln redan är påbörjad. En annan spännande sak med 28 är att fenomenet Saturn Return inträffar då. I sin korthet innebär det att planeten Saturnus återvänder till exakt samma plats som när en person föddes. Enligt astrologin innebär det här oftast en stor livsförändring och det var det sannerligen för mig! Blir nästan lite yr av att tänka på allt som hänt.

Jag hade aldrig trott att jag skulle gråta så mycket på min 30-årsdag. Men det är fint. För 10 år sedan var det otänkbart att gråta offentligt. Efter att ha stängt av min högkänslighet i så många år är det otroligt befriande att bara låta känslorna komma i hela sin härlighet. Det är vackert att storgråta av kärlek och tacksamhet över alla fina grattismeddelanden och känna så stora känslor att de knappt får plats i min kropp. Dessutom hade min bror med sambo, tillsammans med mina föräldrar, viftat med trollspöet i vår lägenhet och fixat DET HÄR...så jag grät lite (mycket) till när jag kom hem idag.

 

IMG 8757

 

Det enda jag önskar är att min älskade man, Henrik, kunde vara här och dela allt det här med mig. Han åkte till Sverige förra veckan och är för tillfället på väg till Palo Alto där han ska stanna i 2 veckor. Det är en viktig jobbresa och jag förstår att han behövde åka, men jag saknar honom massor ändå. Jag får påminna mig själv om att vi har ett band som inget avstånd kan bryta – att våra själar alltid är lika nära trots att våra kroppar stundvis kan vara på olika kontinenter.

Kanske det blir några Aum till innan jag lägger mig, som en påminnelse om att livet på jorden är så mycket mer än den verklighet vi oftast rör oss i.

torsdag 15 februari 2018 - 19:19

Min historia

resizedimage800533 blogg liggande2

Jag skriver mitt första blogginlägg ute på havet. Jag vet inte exakt var jag befinner mig – jag bara är. Jag undrar varför det egentligen är så viktigt för oss människor att veta, definiera, rationalisera. Kanske det inger en viss trygghet. Att uppge en koordinat är väl på sätt och vis att bevisligen vara någon, någonstans. Det är svårare att förhålla sig till den som flyter omkring i något oidentifierbart. Jag kan ändå inte låta bli att tänka att det är befriande – att vara ombord på ett skepp på väg från A till B utan att behöva veta den exakta rutten.

Jag ser mig omkring i den dunkla restaurangen där matdofterna dröjer kvar i knutarna. Utan att uppfattas som creepy försöker jag betrakta människorna som sitter utspridda flera bordslängder ifrån varandra. En del sitter tysta och försjunkna i sina tankar medan andra väljer att diskutera, debattera. Jag tänker att de alla har en historia att berätta. Var skulle de börja om de skulle berätta den just nu? Vad skulle de välja att ta med för att ge lyssnaren tillräckliga koordinater? Hur navigerar man, i korthet, igenom ett helt liv?

Jag börjar: Det här är Min Historia.

Jag tänker att jag borde säga något om min barndom – att den var vacker och lycklig och trygg på alla sätt. Det fanns inget jag saknade, men ändå saknades något. Jag kände starkt att jag hade kommit till jorden för att uträtta något, en livsuppgift. Det fanns underbara vänner i mitt liv, men ändå saknades någon. Jag skrev kärleksbrev till honom som kändes verklig men som jag i verkligheten inte kunde definiera. Det fanns ett varmt hem intill skogen, men ändå längtade jag någonstans. Det var en djup längtan som lättade endast när jag omgav mig med de fyra elementen – havet och regnet, skogen och bergen, elden i brasan, vinden mot kinden – eller blickade upp mot skyarna, stjärnorna.

Jag tänker tillbaka och undrar när allt ändrades. Jag undrar när flickan med 9,5 i medeltal och drömmar i tusental förvandlades till den osäkra och svartklädda som på flit skrev fel i sina prov för att inte få full poäng. Jag vet inte. Och egentligen behöver jag inte veta. Det jag vet är att jag började samla på mig skyhöga krav. Jag kunde acceptera alla andra men var aldrig tillräcklig i mina egna ögon. Samtidigt byggde jag upp ett hårt skal omkring mig, fast besluten om att ingen någonsin skulle tänka att jag är svag. Det kändes som att världen var för hård för min själ – det fanns ingen plats för henne som kände så otroligt mycket, hela tiden.

Jag tänker att jag borde säga något om åren när jag började utforska min skugga. Åren 13 till 20 när jag färgade håret svart som natten och försökte bli lika hård som musiken jag spelade. Tiden när jag trivdes bäst under strålkastarna som sken på mig och mitt band – ljuset som fick min skugga att falla bakom mig. När jag såg mig i spegeln visste jag ändå att det var en mask. När jag tvättade bort sminket såg jag en kvinna som sprang ifrån sig själv. Kanske var det därför jag drog till mig dem som behövde helas. Jag var kring 20 när jag blev tillsammans med en alkoholiserad musiker. På något sätt var det lättare att hela honom än mig själv. När vårt förhållande tog slut, tre år senare, vägde jag 49 kilo. Det som fanns kvar av mig var ett skal av en människa. Men det var nog ingen som visste – jag gjorde allt för att ingen skulle få se mig svag.

Jag undrar om jag målar upp en mörk bild av mig själv. I verkligheten var jag under alla år en snäll och utåtriktad och omtyckt och glad person med många intressen. Jag antar att jag och min skugga började gå skilda vägar när jag blev blond igen, strax innan studentexamen. Jag kom in på Hanken och gjorde bra ifrån mig. Redan efter ett år fick jag praktikplats på en reklambyrå och började bygga en karriär som copywriter. Jag siktade högt, som alltid, och vägrade nöja mig med något annat än det bästa – som alltid. Jobbet blev snabbt min identitet och första prioritet.

Jag jobbade. Och jobbade. Och jobbade. Jag åt om jag hann. Jag sov om jag hann. Oftast inte. Jag åsidosatte min familj, mina vänner – trots att det under alla år fanns där och stöttade mig genom allt. Men det gick bra för mig. Jag var så himla bra på så många olika saker. Jag skrev en magisterexamen ungefär lika tjock som en telefonkatalog. Jag engagerade mig i föreningar och fritidsintressen. Jag var med och vann ett reklampris och blev nominerad till ett annat. Jag jobbade med allt större kunder och allt större projekt och blev ombedd att hålla föreläsningar. Pengarna rullade in på mitt konto. Jag älskade det…och jag hatade det. Mitt liv var överfullt, men ändå kände jag mig tom. Allt oftare kom jag hem alltför sent. Jag satte mig vid köksbordet och skakade. Jag samlade ihop spillrorna av mig själv och försökte jobba lite till. Vissa kvällar lade jag mig i sängen med sådan hjärtklappning att jag bad en tyst bön om att få vakna vid liv. Till min lycka grydde alltid en ny morgon och jag var alltid lika pigg och glad. Ingen misstänkte något – ingen fick misstänka något.

För ungefär fyra år sedan kom en vändpunkt. I bakfickan hade jag +100 h övertidsjobb och onaturligt många förkylningar eller andra åkommor. Våren 2013 kom dagen då jag plötsligt satt på jobbet och kände marken långsamt försvinna under mig. I smyg googlade jag symptom för hjärtinfarkt och blev tillräckligt uppskrämd för att smyga iväg till arbetshälsovården. Mina hjärtslag var panikartade men inte livshotande. Jag fick ett burnout-test framför mig och försökte lista ut hur jag skulle svara för att inte bli sjukledig – jag tyckte mig inte ha tid med det. Läkaren gav mig ändå en vecka ledigt och bad mig komma in på en lång rad tester.

Jag bestämde mig för att ändra mitt liv. Universum hade tvingat mig att stanna upp, och det ville jag respektera. Det var ett tecken.

Jag började yoga. Jag började dagligen meditera. Jag träffade regelbundet en kvinna som hjälpte mig att hela min kropp genom akupunktur. Jag började lära mig om hälsosam mat. Jag började använda endast ekologiska produkter. Jag renades på djupet och kände livsgnistan återvända. Yogan gjorde mig stark och hjälpte mig att skapa en kärleksfull relation till min kropp. Meditationen hjälpte mig att bryta mig fri från stressen och hitta ett inre lugn. Jag grät och grät och grät och lät äntligen alla de där förtryckta känslorna komma ut. Jag började förstå och acceptera min högkänslighet och lovade mig själv att aldrig någonsin förbjuda någon känsla igen.

Jag sitter och funderar hur jag ska fortsätta min historia. Det är inte lätt att sätta ord på vändpunkten som kom tre år senare. Hur ska jag beskriva stunden när en kär vän plötsligt visade sig vara min twin flame, min själs andra hälft? Hur ska jag beskriva dagen när jag såg mig omkring i lägenheten – den med havsutsikt, regndusch, granitgolv och designmöbler – som jag just köpt med min dåvarande pojkvän och insåg att den innehöll allt jag någonsin drömt om, men att inget av det gjorde mig lycklig och att inget av det skulle rädda vårt förhållande? Hur ska jag beskriva stunden när jag tog min yogamatta och min hund under armen och återvände till min tomma lägenhet – den som endast innehöll en madrass, en kaffekopp, en gaffel, en kniv, ett fat och en sked – och insåg att det var allt jag behövde? Jag vet inte. Det är obeskrivligt. Men jag var tvungen att lyssna till mitt hjärta.

Universum ställde mig vid en klippkant och bad mig att hoppa ut i det okända. Jag visste att det skulle innebära min död. Under fallet skulle precis allt som inte var sant falla bort – alla kulisser, alla masker, alla illusioner. Jag visste att jag måste göra det. Jag visste att en till cykel i mitt liv var fullbordad. Så jag blundade och log och hoppade och tittade inte bakåt. För första gången i mitt liv var jag hundraprocent säker och noll procent rädd.

Nästan två år senare lever jag ett fullkomligt nytt liv. Jag har gift mig med honom jag skrev kärleksbrev till som barn. Mitt efternamn är nytt. Jag har sagt upp mig från mitt reklamjobb – efter 8 år – och tagit ännu ett steg ut i det okända genom att bli företagare. Jag har utbildat mig till mindfulnessinstruktör i Sverige. I november blir jag yogalärare. Men framför allt har jag börjat minnas – min livsuppgift, mitt kall. Och ju mer jag vågar ta den här riktningen, desto mer stöd har jag från Universum. Jag har aldrig upplevt ett sådant flow som jag lever i just nu. Allt det som saknades – detta något, denna någon – har infunnit sig. Jag har hittat det där hemmet långt borta och känner mig inte längre vilsen.

Med tacksamhet inser jag att precis allt har lett mig hit. Jag har slutit fred med de olika utvecklingsskeden min själ genomgått – de har varit en del av resan. Jag beskyller inte någon på något sätt – det var jag själv som fattade alla beslut angående min hälsa och mitt liv. Det var nödvändigt för mig att brinna för att sedan kunna resa mig ur askan som fågeln Fenix. Utan allt detta skulle jag inte vara den jag är idag. Den viktigaste insikten är ändå att jag, i mig själv, är tillräcklig. Det var först när jag lärde mig att älska mig själv som jag kunde bli hel.

Jag tänker att jag kanske fick med ungefär allt. Jag tänker att det blev ganska långt. En del av mig undrar vad ni nu egentligen tänker om mig. En del av mig tänker att det får vara som det är. Vi har alla våra historier att berätta och det ska bli fint att dela fortsättningen av min resa med alla er som läser min blogg.

Med ljus & kärlek,

hanna