Visa alla inlägg skrivna mars 2018

lördag 31 mars 2018 - 13:47

En vecka i vågskålen

HEARTalignmentartbyMYSTICMAMMA allrightsreserved2Bild: MYSTIC MAMMA

 

 Det är fullmåne idag, underbart! Denna gång i stjärntecknet Vågen. Det är dock ganska intensiva energier på gång eftersom vi samtidigt är inne i Mercury Retrograde – du kanske läste mitt tidigare inlägg om hur Merkurius rörde upp en hel del känslor redan för en vecka sedan. Med andra ord är det en fullmåne som verkligen tvingar oss att blicka in i spegeln och våga möta det vi ser.

Jag ska vara ärlig: Det har varit skitjobbigt. Förutom att jag har fått möta en del gamla rädslor har Universum också vänligt men bestämt bett mig att ta en titt på sådana inre egenskaper som inte alltid är så trevliga. Jag är t.ex. obarmhärtigt kritisk när det kommer till mig själv. Jag kan hur lätt som helst acceptera alla andra men klandrar mig själv för minsta lilla misstag. Dessutom är det väldigt svårt för mig att hantera ilska. Om jag blir arg på någon/något åker jag genast på en oändlig guilt trip där jag piskar mig själv för denna 'primitiva känslomässiga reaktion'. Jag kräver av mig själv att jag alltid ska kunna känna ovillkorlig kärlek – förutom mot mig själv då...

Plot twist – en tepåse med ett kryptiskt budskap:

IMG 0087

Jag har på riktigt våndats med den här papperslappen i över en vecka nu. Det börjar vara 5 år sedan jag blev utbränd. Mycket har hänt – jag har återfått min inre styrka, skalat bort det och dem som inte längre resonerar med min livsuppgift och därmed hittat tillbaka till mitt sanna jag. Man kunde med andra ord säga att kriget är över. När jag uttrycker det så här kortfattat låter det enkelt. Det är ändå en hel del inre och yttre stridigheter som utkämpats under dessa år. Så det har inte varit en dans på rosor. Att den här lilla papperslappen dök upp i ändan på min tepåse blev ändå som en kall hand kring mitt hjärta. En rädsla kom krypande: Håller jag på att bli arrogant?

Ibland hör jag den där rösten som säger "Lätt för dig att säga". Det är då jag känner att jag behöver förklara mig, försvara mig. Jag är rädd för att uttrycka mig på ett sätt som skapar intrycket att det finns ett trollspö som man kan vifta med för att allt ska bli bra. "Hahhahaa trallalaa se på mig som är så fullkomlig och hel! Gör bara 1, 2, 3 så ska du se att du också blir det." Nej. Det funkar inte så. Jag vet att det är en lång process – för mig 5 år – och jag behöver bara bläddra bakåt i min dagbok för att hitta smärtan nerskriven med tårstänkt bläck:

Hela mitt sinne frös som ett litet barn glömt ute i vinternatten. Mitt rum var ett iskallt universum som omringade mig. Allt tog distans. Det enda som fanns kvar var ett lager frost, en extra hud som letade sig inåt, in i mig. Jag kurade in mig i mitt täcke. Som en spindels byte låg jag och väntade på mitt öde. Tystnaden talade allt för högljutt för att jag skulle kunna somna. På något sätt kunde jag koncentrera all min energi på att stirra. Jag höll min blick fixerad vid samma stirrhål i taket, timme efter timme. Till slut lade jag mig i mitten och bredde ut armarna. Jag undrade om det var i min egen säng som jag skulle korsfästas av tomheten. Slutligen sjönk jag ner i någon sorts dvala där jag glömde tid och rum. Jag minns inte vad jag tänkte. Till slut måste jag ha somnat eftersom jag inledde morgonen med att vakna. 

Jag kommer aldrig att glömma. Jag kommer aldrig att ta den jag är idag för given. Men jag är inte längre ett med min smärta – jag har hittat verktygen att släppa taget om den. Jag kan ärligt säga att jag är lycklig. Det är samtidigt det som skrämmer mig. Tänk om avståndet blir så stort att det skapas utrymme för arrogans? Högmod. Högfärdighet. Högdragenhet. En dryg översittare med 'alla svar'. Det är inte jag, det är inte den jag vill vara. Ändå kan jag bara berätta om det jag upplevt, det som hjälpt mig att bli hel – ärligt, från hjärtat. Och jag får lita på att det är tillräckligt. Ja, jag har kommit långt, men det finns ännu en lång väg att gå.

Universum bestämde sig för att ge mig ett svar – en liten lärdom. Det hände sig nämligen att jag såg en intressant men aningen provokativ videoserie som gav mig nya insikter. Det resulterade i att jag skrev ett blogginlägg som kanske också var aningen provokativt. Jag vet inte om det var Merkurius retrograda rörelser eller gammal karma som fick mig att uttrycka mig lite för flummigt eller om jag publicerade innan jag hade hunnit utveckla tankarna tillräckligt. Det skapades ändå en del upprörda reaktioner kring att jag förminskade eller förenklade saker, vilket verkligen inte var min avsikt.

För att göra en lång historia kort fick jag sitta med ganska intensiva känslor, många olika saker på en gång. Dels var jag rädd för att mitt blogginlägg var ett konkret bevis på att jag håller på att bli ett arrogant asshole utan empati (som sagt, maximalt självkritisk). Dels försökte jag förtrycka irritationen jag kände (inte kopplat till blogginlägget). Jag jobbade så otroligt hårt med att förstå orsakerna bakom irritationen. "The other person is you, the other person is you, the other person is you", osv. Känslorna byggdes upp till den grad att jag till slut fick ett utbrott. Jag tillät mig själv att bli arg. Det handlade inte om vad som hade blivit sagt utan sättet att peka finger som jag observerat hos vissa människor. Jag tillät mig själv att tycka att det är störigt att en del personer står i skuggorna med kikare och följer med allt man gör men stiger fram först när de kan visa tummen neråt. Jag tillät mig själv att bli arg över att det inte är särskilt konstruktivt när någon väljer att inte ta sig tid att uttrycka något positivt – att de håller med eller gillar läget – utan fokuserar på det negativa. Som ni ser var jag inte särskilt neutral i det här läget, men det var nödvändigt att bara låta allt komma ut.

Det var så skönt att bli riktigt arg – som sagt tillåter jag aldrig mig själv att bli det. Mitt utbrott gjorde att jag kunde släppa taget om väldigt mycket som samlats på hög. Samtidigt kunde jag se allt mycket klarare. Jag kunde se mig själv i spegeln och ta åt mig av vissa saker som jag verkligen behövde höra. Jag kunde känna tacksamhet för allt som uppenbarat sig – i det ljuset kunde jag se mina skuggor. Nu har jag plötsligt en hel del visdom att bära med mig in i framtiden. Jag får se upp med självkritik och starka åsikter som riskerar att uttryckas med ett stänk av arrogans – fastän det inte skulle vara min mening. Nu har jag också identifierat varför jag blir så triggad av personer som som huvudsakligen vill visa tummen ner. Det handlar inte om att jag alltid måste ha rätt – för det har jag inget behov av – de är en spegel som förstärker mina egna rädslor. Det är alltså inte personligt – det är bara nödvändigt. Ett fint tillfälle att bli medveten om vad som ännu kan helas inom en.

Den senaste veckan har verkligen varit en balansgång i en vågskål. Jag har dessutom suttit och analyserat min Natal Chart, dvs. astrologiska födelsekarta, vilket har gett en hel del svar på varför jag möter vissa inre utmaningar. Så otroligt intressant! Jag ska blogga om det när tankarna fått mogna lite. Men just nu känns allt faktiskt bra – det känns som att jag har kunnat släppa taget om en hel del och kan möta fullmånen med öppna armar. Hoppas att du också kan le i månljuset ikväll <3

torsdag 29 mars 2018 - 10:51

Ge din kropp en röst

IMG 20


Jag vill dela med mig av en enkel övning som hjälper dig att lyssna till din kropp.
Om du läst mitt tidigare inlägg om smärta pratar jag om hur jag själv haft nytta av att förstå vilka saker som ligger bakom smärtan jag känner. Att ge kroppen en röst har hjälpt mig att inse vilken intelligens som den kommunicerar med. Smärta i ryggen symboliserar något från mitt förflutna, problem med benen signalerar att jag inte tillräckligt stadigt med fötterna på jorden, stela axlar visar att jag bär på någon börda, matsmältningsbesvär är ett tecken på att jag har svårt att 'smälta' något som hänt eller att jag bär på någon annans energier.

Som du ser är kopplingarna väldigt symboliska – "axla en börda", "svårsmält", "fötterna på jorden", "en kniv i ryggen". Det har varit intressant att hitta de här kopplingarna till vardagligt språkbruk. Jag säger dock inte att just din kropp funkar på samma sätt. Därför är det viktigt att öppna upp en egen dialog där din kropp får berätta var den samlar känslor och händelser som uttrycks i fysisk form.

Det kan också vara en bra idé att bekanta sig med ditt chakrasystem, dvs. kroppens energicenter, eftersom det kan ge viktiga ledtrådar angående var ett visst problem kan ha sitt ursprung. Jag ska göra en chakrabloggserie i nåt skede så stay tuned! Den här bilden ger i alla fall en kort introduktion till vad det handlar om:

chakras system human body used hinduism buddhism ayurveda design associated yoga poster banner vector sahasrara 90075428

MEDITATION: Kroppsdialog

1. Hitta en plats där du kan slappna av helt – lägg dig på rygg eller sätt dig bekvämt.
2. Blunda. Hitta din andning och känn hur den löper som en mittlinje i kroppen.
3. Följ dina andetag – in och ut.
4. Fokusera på den kroppsdel där du har ont. Vad känner du?
5. Fråga kroppsdelen vad den vill berätta. Lyssna.
6. Tacka din kropp för visdomen den delat med sig.
7. Följ några andetag innan du öppnar ögonen igen.

 

That's it! Inte svårare än så, men det här har i alla fall för mig varit ett väldigt fint sätt att komma i kontakt med min inre visdom. Frågan kan formuleras fritt. Du kan t.ex. säga "Tack kära rygg för att du bär upp mig varje dag. Jag känner att du talar till mig genom din smärta. Jag hör dig och vill förstå dig bättre. Vad är det du försöker berätta?" Svaren kan komma som spontana tankar, minnen, inre bilder, ljud, dofter – var öppen för allt som uppenbarar sig och lita på din intuition. Ibland kan väldigt överraskande saker dyka upp. Ibland säger kroppen ingenting. Det är helt naturligt – det är trots allt en helt ny dialog som påbörjas. Så ge inte upp, gör övningen flera gånger. Det är också en bra idé att skriva dagbok eftersom det hjälper dig att följa processen.

Lycka till <3

 

Chakrabild: Dreamstime.com

onsdag 28 mars 2018 - 14:36

Utmaningar är omvägar i rätt riktning

IMG 19


“The day science begins to study non-physical phenomena, it will make more progress in one decade than in all the previous centuries of its existence. To understand the true nature of the Universe, one must think in terms of energy, frequency, and vibration.”
// NIKOLA TESLA

 

Jag vill fortsätta lite på gårdagens funderingar. Det här med smärta är ett smärtfyllt ämne att prata om eftersom särskilt långvarig psykisk eller fysisk smärta inte är rolig att uppleva – det har jag full förståelse för. Jag har själv upplevt en hel del psykisk smärta som stundvis fått mig att undra om ljuset i slutet av tunneln är min räddning eller ett tåg. Tack vare att jag, genom yoga och meditation, lärde mig ett nytt synsätt kunde jag vandra vidare utan att tappa modet. Idag är jag tacksam för alla utmaningar, alla sår – de har gjort mig till den jag är, starkare än någonsin.

Så som jag ser på saken är vi mycket mer än den här fysiska kroppen. Vi är själar på en kosmisk resa och för tillfället råkar vi ha vårt hem i ett tempel av ben och blod. Samtidigt har vi också en så kallad Energikropp i olika lager – dessa är välkända t.ex. inom yogafilosofin. Jag har svårt att tro att det som sker på det mentala planet, dvs. i energikroppen, inte skulle påverkar den fysiska. Det låter logiskt att känslor eller händelser som inte reds upp kan visa sig som symptom i kroppen. Det kan handla om ett trauma. Oförmågan att förlåta någon. Att man bär på ilska eller avundsjuka. Ibland kan det handla om något som flyttas fram från generation till generation. Särskilt inom shamanismen letar man efter lösningar bland förfäderna. Det sägs att en person kan påverkas av 7 generationer bakåt.

Visst, det handlar om väldigt abstrakta koncept – de går inte att se eller ta på, de är svåra att mäta. Kanske det är därför som det blir knepigt. Så som Nikola Tesla konstaterar i citatet ovan kan mycket klarna när vi förstår att precis allt består av energi och olika frekvenser. Vi är redan på god väg. Kropp och själ hänger ihop, de är ett. As above, so below, och så vidare.

Jag vill dela med mig av en historia. Den handlar om mitt knä – hur jag skadade det i en ridtävling för 20 år sedan och hur skadan envist hängde med genom mitt liv. Jag lindade, smörjde, kylde, värmde, men inget hjälpte. Smärtan var verklig fastän röntgenbilderna inte kunde ge en klar diagnos. Det var först förra hösten när jag började undra varför. Eftersom läkarna aldrig hittat något började jag undersöka knäsmärtans symbolik. Jag kunde snabbt dra paralleller till mitt liv. Vänster sida är vår feminina sida – läs mitt inlägg om kvinnlighet så vet du varför det varit en utmaning. Knäet symboliserar flexibilitet – mitt inlägg "Ett kontrollfreaks bekännelser" berättar en del om oviljan att tappa kontrollen. Under många år var min största rädsla att visa svaghet, dvs. tvingas 'falla ner på mina knän' och lyftas upp av andra. Symboliken är ganska tydlig. Den 'metafysiska diagnosen' hjälpte mig att börja följa med när och hur mitt knä gjorde sig påmint. Det blev en indikator på när jag höll på att falla in i gamla rutiner. Utrustad med en djupare förståelse kunde jag vara tacksam över smärtan och lära mig av den. Med det sagt vill jag uppmana alla att, vid behov, uppsöka den vård som behövs – en läkare kan vara ett viktigt stöd för kroppen medan själen helas.

Min knähistoria känns stundvis väldigt obetydlig. Har jag rätt att uttala mig? Det finns ju faktiskt människor med mycket 'värre' problem som dagligen får kämpa för sin överlevnad. Jag skriver 'värre' eftersom det känns oviktigt med en värdering. Sår ska inte mätas eller jämföras. Smärta är smärta – det är ingen tävling. Min avsikt är med andra ord inte att förminska någon annans smärta. Jag vill snarare skapa förståelse för den. Smärtan kan i 'bästa fall' erbjuda en ficklampa som kan belysa något inom oss.

Det jag vill komma till är följande: Sår av olika slag – fysiska och psykiska – tvingar oss ofta att stanna upp och reflektera över vår tillvaro. Om vi med öppet sinne kan se oss omkring i det utrymmet kan vi plötsligt lära oss en hel del. Mitt knä är en lärdom jag behöver i det här livet, för någon annan kan det vara något annat. Nyckeln är hur vi använder informationen vi får från vår kropp.

Jag önskar att jag hade ett svar på varför det finns lidande. Men tyvärr har jag inte det. Ibland blir jag så ledsen och uppgiven när jag ser vilka utmaningar människor går igenom. Det svårt att förstå. Ibland finns det stunder när jag faller ihop och gråter över orättvisan i världen. Lidandet är oftast en objuden gäst som ingen vill ha vid sitt bord. Därför förstår jag att Caroline Myss' påstående om att någon 'inte vill helas' är provocerande. Ingen vill väl ha ont? Ingen väljer det. Det finns många som verkligen, verkligen kämpar. Samtidigt tror jag att smärtan i vårt samhälle kan bli så vardaglig att det är svårt att se något annat alternativ än att den existerar. Då kan smärtan riskera att ta kontrollen. Men fastän man inte kan påverka allt som händer kan man alltid välja hur man förhåller sig till det. Är man i första hand någon som har ont? Eller väljer man istället att i första hand vara överlevare, hustru och hundägare? Vår attityd och självbild kan verkligen påverka hur vi helas.

Att förstå att man skapar sin egen verklighet är att ta tillbaka sin kraft. Vi är mer än våra omständigheter. Jag tror inte att något sker av en slump. Trots att detta ibland kan vara svårt att svälja är det en tanke som skänker mig mycket tröst. Det hjälper mig att se utmaningar som omvägar som styr mig i rätt riktning, också när det känns hopplöst. It all makes sense när man får tillräckligt med perspektiv. Och om du som läser just nu har ont någonstans sänder jag dig mycket ljus och kärlek <3

tisdag 27 mars 2018 - 18:07

Att äga sina sår

IMG 17

Jag har själv väldigt starkt fått erfara att varje smärta bär på ett budskap. Om jag t.ex. får ont i ryggen – vilket nästan aldrig händer – vet jag att mitt undermedvetna vill att jag ska bearbeta något från mitt förflutna. När jag sätter mig ner för att lyssna och förstår varför jag har ont försvinner smärtan. Benproblem signalerar å andra sidan att jag inte står tillräckligt stadigt med fötterna på jorden – därför tvingar smärtan mig att återvända till kroppen och vara här & nu. Det är fantastiskt hur kroppen fungerar.

Ju mer jag lär mig att förstå mitt kroppsspråk, desto mer inser jag att olika krämpor uppstår som ett resultat av osynlig obalans. Har du t.ex. nån gång upplevt att en spänd muskel inte 'ger med sig' fastän den blir masserad hundra gånger? Då är smärtan troligtvis en reflektion av ett själsligt sår. Efter dessa erfarenheter var det med stort intresse som jag nyligen lyssnade till Caroline Myss. Hon gjorde nämligen en kort videoserie om Medical Intuition, dvs. hur man kan lära sig att lyssna till kroppens intuitiva 'feedbackmekanism'.

Enligt Caroline är det hotfullt att helas – det är skrämmande att bli hel. Hon menar att vårt samhälle bygger på blod, svett och tårar. En frisk och fullständig människa 'har inte rätt' att be om något. Att lida innebär med andra ord ett privilegium. Om man går igenom något jobbigt har man rätt att kräva saker. Man har rätt att låta bli att göra saker. Man har rätt att vara jobbig mot andra. Caroline frågar sig varför: "Why would you use your wounds to wound someone else?" Jag tycker att det är en bra fråga. Egentligen är det lite oansvarigt att sprida den egna smärtan omkring sig istället för att försöka förstå var den har sitt ursprung.

Det finns människor som inte vill helas – varför? Det är en ganska provokativ fråga som Caroline ställer sig. Som exempel använder hon en mamma som 'råkar' bli riktigt sjuk varje gång någon av hennes barn funderar på att åka iväg någonstans. Eftersom hennes sjukdomar bottnar i rädslan att bli ensam och övergiven blir de ett sätt att kontrollera barnen. Genom att göra sig själv svag och ge bort sin kraft står barnen i ständigt 'skuld' till mamman. Hon vill inte helas – det skulle ju innebära att barnen kunde åka iväg hur som helst, t.o.m. flytta utomlands om de vill.

Det är viktigt att förstå att det alltid är vår egen kropp som helar sig själv. Också när vi går till en läkare – vilket kan behövas ibland – hjälper läkaren endast oss en bit på vägen. Så fastän det ibland är fint och nödvändigt att få vara svag, bäras upp av andra, är det också viktigt att kunna komma vidare. Att ständigt samla sympatier är, i grund och botten, ett sätt att försöka överföra en del av den egna smärtan på någon annan. Med andra ord har vi alla ett ansvar att bearbeta den smärta vi känner – ingen annan kan göra det åt oss.

Det gäller alltså att äga sina sår. Under min mindfulnessutbildning fick jag t.ex. lära mig att kronisk smärta kan minska otroligt mycket bara genom en attitydförändring. Det är viktigt att inte låta olika åkommor definiera dig till den grad att de blir din identitet. När du inser att du är mycket mer än din smärta tar du tillbaka din kraft. När du förstår varifrån såren kommer kan du börja helas. Det är tryggt och fint att vara frisk och hel – det har i alla fall jag fått erfara.

måndag 26 mars 2018 - 19:59

Pranayama – konsten att Andas

IMG 16

Det är så enkelt – att andas in, att andas ut. Ändå blir andningen lätt en kompanjon som obemärkt följer oss från vårt första andetag till vårt sista. När jag skriver andning inser jag plötsligt att ordet i sig är mycket kraftfullare än jag tidigare tänk. Att andas handlar ju faktiskt om att låta livets ande löpa genom våra lungor.

Pranayama är sanskrit och innebär att Prana, livskraften inom oss, balanseras genom anrika andningsövningar. Trots att jag, genom olika meditationstekniker, bekantat mig med ett flertal andningsövningar fick jag förra helgen, under ledning av den inspirerande Sami Mälkiä, min första officiella introduktion i ämnet. Pranayama är nämligen en del av mina RYT200 yogalärarstudier – vilken lycka!

I korthet handlar det om rensning och rörelse. Pranayama består dels av träffsäkra Kriya-övningar vars syfte är att rena vårt chakrasystem. De här förberedelserna möjliggör att energin kan flöda fritt i vår kropp. Övriga övningar fokuserar sedan på att – genom olika andningsrytmer, rörelser och ljud – antingen kyla ner eller värma upp. Det är för övrigt något som kroppen gör hela tiden. Visste du t.ex. att vi andas huvudsakligen genom vänster näsborre när vi är sjuka? Det är kroppens sätt att 'släcka branden' som skapats av en infektion.

Eftersom de flesta av oss har någon sorts inre obalans kan Pranayama bli ett väldigt viktigt verktyg. Det finns t.ex. forskning som visar att astma och olika allergier kan behandlas väldigt effektivt med rätt andningsövningar. Jag tror också att en hel del stress och andra åkommor kunde förebyggas med hjälp av andningen. Ännu en påminnelse om vilken otrolig kraft kroppen har – så mycket kan helas när vår inre intelligens kopplas in.

Något jag lade på minnet är att det alltid finns ungefär 1,5 liter luft i våra lungor. Enligt Sami tror vissa traditioner att det är vårt första andetag – livets gåva vid födseln – som vi bär med oss. Det är en fin tanke, tycker jag. Kanske också ett tankesätt som gör andningen värdefull – helig och livsalstrande – istället för något som 'bara händer'. Det får mig att tänka på skillnaden mellan att ta maten för given vid ett färdigt dukat bord och att kärleksfullt tillreda en måltid, steg för steg. Att hitta glädjen i sin andning och medvetet skapa varje andetag tillsammans med sin kropp känns som en väldigt fin målsättning. Kanske det till och med gör det möjligt att, när tiden kommer, medvetet andas ut sitt sista andetag – att med tacksamhet returnera det där första andetaget, anden vi andats under livets gång.

När jag håller workshops inom mindfulness och meditation blir andningen ofta en kärnfråga. De flesta är inte alls bekanta med sin andning och till en början kan det vara en knepig relation. Jag glömmer aldrig en ingenjör som, efter en kort meditation, konstaterade: "Det här är det svåraste jag har gjort i hela mitt liv!" Till saken hör att han arbetar med väldigt avancerad teknologi till vardags. Sedan finns det människor som oroar sig för dålig andedräkt eller tycker att det är jobbigt om andra kan höra deras andetag. Hur har vi människor lyckats skapa en så komplicerad relation till något så naturligt? Hoppas att jag, genom mitt arbete, kan få så många som möjligt att hitta tillbaka till luftströmmen som ger dem liv.

Jag måste erkänna att det var väldigt intensivt att sitta och andas i två hela dagar. Samtidigt var det något av det finaste jag varit med om. Jag satte mig ivrigt ner för att göra Pranayama igen idag och kommer säkert att göra det imorgon också. Har på känn att det här är morgonrutinen jag letat efter.

söndag 25 mars 2018 - 20:48

Yin/Yang Yogaveckoslut

IMG 15

Hemkommen efter ett veckoslut tillägnat yoga, trött men lycklig! Denna gång bjöd mina yogalärarstudier på en intensiv djupdykning i det fantastiskt fascinerande ämnet Pranayama. Att andas in och andas ut. Yin och Yang – bergets skugg- och solsida. Månen och solen. Feminint och maskulint. Ännu en påminnelse om att båda behövs, fint förenade.

Behöver samla tankarna (och förbereda morgondagens workshop) så jag återkommer till pranayama imorgon. Nu ska jag andas ut – och in! För det är balansen som räknas.

Namaste.

fredag 23 mars 2018 - 13:04

Turbulenta tider

IMG 14

Det är mycket nu. Om du, precis som jag, är känslig för rymdens rörelser är det inga små saker som för tillfället påverkar våra liv. Efter den kraftfulla och helande nymånen som jag skrev om för knappt en vecka sedan blev det dags för en period med kraftiga solstormar (16–26 mars) och Mercury Retrograde som började igår och fortsätter fram till 15 april.

En retrograd rörelse innebär att en planet, i det här fallet Merkurius, verkar röra sig baklänges. Det beror på att vår jord är snabbare i sina rörelser. Men fastän det endast handlar om en skenbar rörelse i motsatt riktning förknippas Merkurius retrograda bana ofta med spontana utbrott, kommunikationssvårigheter, missade möten, krånglande teknologi osv. Att vara medveten om det här fenomenet kan med andra ord underlätta livet en hel del. När jag blev påmind om vad som är på gång kunde jag skratta lite åt mitt beteende de senaste dagarna.

Det började med ett utbrott i förrgår. Mamma skulle föra hunden till ett hundpensionat i Korsnäs och jag hade lovat att åka med. Eftersom solstormarnas energier har fått mig att känna mig jättetrött steg jag upp senare än jag hade tänkt. Sedan blev det bara allmänt superbråttom med allt. Jag slukade min frukost och sprang omkring som en galning och när mamma redan stod ute på gården och väntade hade jag så mycket turbulenta energier inom mig att jag inte kunde göra annat än brista ut i ett "Aaaaarrrrgghhh!" medan jag snabbt försökte klä på mig. Ett primitivt men effektivt sätt att få utlopp för energin. Resten av dagen förlöpte relativt lugnt.

Nästa utbrott kom igår – ännu intensivare. Det började med att jag gick iväg till butiken för att köpa några ingredienser som fattades. Fullt med folk och stressig stämning. Min podcast ville inte fungera. Den där turbulenta energin började byggas upp igen. Jag kom hem. Jag insåg att jag inte skulle hinna bli klar med maten innan jag skulle iväg på ljudbad. Henrik meddelade att han kände att han behövde vara ensam hemma och andas efter en väldigt stressig period med jobb och resor.

Då brast det. Jag började ursinnigt förbereda mat som jag visste att jag inte skulle hinna äta. Samtidigt hade jag en inre röst som, lugnt och sansat, talade till mig: Lyssna och förstå vad det är som gör ont.

Jag drog en lång monolog om att tiden på den här jorden är en illusion och att det är förfärligt att man ska behöva anpassa sig enligt den. Lyssna och förstå vad det är som gör ont.

Jag skällde ut mig själv för att jag aldrig kan lära mig att börja med saker i god tid. Lyssna och förstå vad det är som gör ont.

Jag konstaterade att jag avskyr brådska och att jag vägrar att sluka min mat igen. Det fick mig att komma in på en monolog om att mat ska tillredas med respekt och kärlek för att allt är heligt och en del av alltet. Lyssna och förstå vad det är som gör ont.

Sedan snäste jag åt Henrik att han ska sluta stressa med maten – vilket han inte gjorde, det var han som i verkligheten tillredde maten medan jag var inne i mitt ursinnesmoln. Lyssna och förstå vad det är som gör ont. Den andra personen är du själv.

Jag visste att min inre röst hade rätt. Så jag rusade ut ur köket och packade ner min yogamatta och en filt. Jag satte mig i sovrummet och bara kände, kände, kände. Då började tårarna komma. Då började jag lyssna. Då började jag minnas. Då började jag förstå. Jag gick tillbaka till köket där underbara Henrik hade fixat en laxmacka. Jag satte mig vid köksbordet, tittade tårögt på klockan och sedan på Henrik: "Det gör så ont och jag hinner inte hantera det."

Mitt utbrott hade inget med Henrik att göra – han hade bara råkat öppna ett gammalt sår. Ett sår som fick sin början för över 10 år sedan. Ett sår som blev djupare och djupare för varje år som gick. Ett sår som två tidigare pojkvänner tillsammans skapade. Han som dyrt och heligt lovade att han skulle vara nykter men som ändå lyckades vara full eller bakfull när vi skulle iväg någonstans – som fick mig att, gång på gång, bita ihop och åka iväg ensam, utrustad med en handfull ursäkter. Och han med kontrollbehov som fick någon slags tillfredsställelse av dra ut på sina svar – som fick mig att, gång på gång, böna och be att han skulle säga om vi kan åka eller inte, men som också ansåg sig ha rätten att i sista stund meddela att han inte har lust att följa med. Jag lärde mig att inte ha för höga förhoppningar – inget var säkert innan han och jag satt i bilen, och också då kunde han i sista minuten ställa in. Jag byggde upp en rädsla att bli övergiven – alltid redo att bita ihop, åka ändå och snabbt tänka ut ursäkter.

Jag trodde att de här rädslorna hade försvunnit. Henrik har aldrig gett mig orsak till osäkerhet. Men fastän jag mer än väl kunde förstå varför han ville stanna hemma triggade hans beteende rädslorna inom mig till den grad att såret började blöda igen. Det var verkligen superjobbigt, särskilt när jag insåg vad det hela bottnade i. Men jag är tacksam för att det kom upp till ytan – det innebär att det kan helas. Och fastän det var med ett lite tungt hjärta jag åkte iväg på ljudbad, blev det första etappen i helandeprocessen. Det var värdefullt att få lägga sig på yogamattan, kapitulera fullständigt till tonerna av klangskålar och vaggas till ro av de helande frekvenserna som finaste Stefan Backas producerade. Tack.

I morse kom nästa känslovåg, men nu var jag beredd. Det tog inte lång tid att inse vad känslorna bottnade i – mitt ego – vilket hjälpte mig att släppa taget om dem istället för att låta dem utvecklas till en turbulent spiral. Vi har trots allt alla ett personligt ansvar för hur vi reagerar. När energierna utifrån är intensiva blir det ännu viktigare att få hälsosamma utlopp för känslor som irritation och ilska. Se bara till att inte försöka hålla den turbulenta energin inom dig – då kommer den tillbaka ännu intensivare nästa gång. Ett annat bra tips är att försöka ta alla oväntade vändningar med en gnutta humor.

Så om du går igenom något liknande vill jag uppmana till lugn och ro. Det är viktigt att allt det här kommer upp till ytan och hanteras så bra som möjligt – på det sättet är vi alla lite lättare och lite mer balanserade när Merkurius vänder igen. Det är en stor gåva att se och förstå de där gamla såren. Allt du hela och kan släppa taget om skapar plats för mer ljus, mer kärlek och mer glädje inom dig. Hang in there, det ordnar sig! <3

torsdag 22 mars 2018 - 13:15

Ett träd om dagen

IMG 9051

Jag har alltid haft en nära relation till träd. De har en helande energi och bär på så mycket visdom. Deras djupa rötter är också en viktig påminnelse om att det enda sättet att spira upp mot skyarna är att stå stadigt rotad, här och nu.

Det finns en fin berättelse bland ursprungsbefolkningen i Sydamerika. De tänker på varje människa som ett träd – det kosmiska fröet gror i hjärtat och blir till en stam (halsen) som sedan söker sig uppåt mot oändligheten genom hjässan. Inte så långt från sanningen eftersom modern hjärnforskning visar att våra hjärnceller, genom oändliga kombinationer, kan skapa en verklighet som storleksmässigt motsvarar en galax. Våra tankar är trädets frukter. Det gäller alltså att vårda dem noga eftersom det är dem vi sedan skördar. Armarna och benen är våra rötter. Jag brukar ofta tänka på det när jag yogar – vi har ju faktiskt möjligheten att bli rotade både genom handflatorna och fotsulorna.

Jag hade lyckan att växa upp med skogen bokstavligen på bakgården. Förutom gamla kloka barrträd fanns där en ek som vi planterade när jag var liten. Man kan säga att vi växte upp tillsammans. När mina föräldrar flyttade från mitt barndomshem var det nog svårast att skiljas från skogen. Jag grät många tårar över att aldrig få se eken igen. Under senare tid har jag ändå insett att vårt band aldrig brutits – eken dyker upp ibland när jag mediterar och uppehåller kopplingen till min barndomsskog.

De senaste 11 åren har jag bott i centrum av Vasa. Det har delvis varit väldigt jobbigt eftersom jag inte har någon egen bil och inte kan ta mig ut till urskogen så ofta som jag skulle önska. Till min lycka har jag 10 av dessa 11 år år bott i Vöråstan – en oas strax intill Metviken. Ändå tog det mig väldigt länge att inse att det finns kloka träd också här. Vasa är trots allt en väldigt grön stad.

Jag kramar ett träd på brandgatan så gott som varje morgon när jag går ut med hunden. Det behöver inte vara mer komplicerat än så. För mig är det ett perfekt sätt att börja dagen – djupt rotad. De underbara gamla ekarna i Stationsparken har ofta också blivit en tillflykt. Jag går till dem om jag känner mig orolig eller stressad, om jag har ont någonstans, om jag känner att jag håller på att 'flyta iväg'. Träden är en trygg famn som alltid står öppen. När jag kramar ett träd kan jag verkligen känna hur mina egna rötter växer sig starkare. Otaliga gånger har jag mirakulöst fått hjälp med huvudvärk eller ryggont. Det enda som är viktigt att komma ihåg är att alltid vara respektfull – att be om lov och säga tack. Träden älskar också om man sjunger för dem.

Det är fint att allt fler börjar inse kraften i att krama träd. Trädkramarveckan infaller den 20–26.8 i år. Boken The Hidden Life of Trees: What They Feel, How They Communicate fick också en hel del uppmärksamhet när den publicerades för några år sedan. I Finland har t.ex. Sirpa Arvonen skrivit boken Metsämieli som lyfter fram konkreta hälsofrämjande effekter av att vistas i skogen. För ett tag sedan fylldes mitt Facebookflöde av videoklipp som berättade om japanska läkare som skriver ut 'recept' på skogsbad, s.k. Shinrin-Yoku. Det finns hopp för vår värld!

I början såg jag mig omkring innan jag kramade ett träd – "hoppas att ingen ser". Att krama träd är ju, tyvärr, ofta sammankopplat med att vara en konstig hippie. Numera bryr jag mig inte särskilt mycket. Weird hippies have more fun! Och om någon skulle fråga mig vad jag håller på med kan jag gärna dela med mig av de underbara effekterna av att krama träd. Testa själv så får du se. Trädens visdom är alltid tillgänglig – det är bara att fråga.

tisdag 20 mars 2018 - 11:54

Att se sin sanna spegelbild

IMG 12

Jag vill fortsätta lite på gårdagens inlägg, dvs. tendensen att inte helhjärtat ta emot ett 'tack'. Jag skulle nämligen vilja påstå att ett liknande fenomen existerar när man får en komplimang. Det har – i alla fall hos mig – funnits någon konstig instinkt som säger att jag 'borde' vifta bort komplimangen för att inte verka för självgod.

Det finns något 'fult' med att tycka om sig själv. Man behöver bara slå upp synonymer till 'egenkärlek' för att se att det, enligt ordboken, betyder samma sak som självöverskattning, egoism, narcissism eller självförgudning. Vem vill identifiera sig med något sådant? I en kultur genomsyrad av Jantelagen ska man trots allt inte tro att man är något. Så varje gång någon beundrar sin egen spegelbild eller utan tvekan tar emot en komplimang upplevs den här personen vara lite 'full av sig själv'. Varför är det en dålig sak?

Min teori är följande: Om vi inte värdesätter oss själva, tror vi inte att andra kan göra det heller. Fastän någon annan uppriktigt skulle uppskatta oss är det svårt att tro eftersom vi inte själva ser det. Jag kommer t.ex. ihåg en händelse som inträffade för några år sedan när jag, i ösregn och med rinnande mascara, stod vid ett trafiljus och väntade på att det skulle bli grönt. En kille bredvid mig öppnade plöstligt munnen och sa: "Du är så vacker, vet du det?" Inte precis vad man förväntar sig att höra i en sådan situation. Jag kommer inte ihåg vad jag svarade men jag tror att jag log och tackade innan jag cyklade vidare.

Jag har i alla fall märkt att min förmåga att ta emot komplimanger har förbättrats i takt med att min självkänsla blivit starkare. Yoga och meditation har hjälpt mig att lära känna mig själv på djupet och betrakta både mitt inre och mitt yttre med ett visst avstånd. Det har varit väldigt värdefullt eftersom jag kunnat skala bort yttre programmering (t.ex. Jantelagen) och identifiera inre sår som hindrar mig från att se min sanna spegelbild.

Det finns ju faktiskt sprickor i allt – det är så ljuset kommer in. Ändå ser vi sprickorna som något som skiljer oss från det där perfekta jaget – ett ouppnåeligt ideal som vi envist eftersträvar. Vi tror att vi kan bli hela och lyckliga först när sprickorna försvinner. Det är inte sant. Därför har jag lärt mig att älska mina sprickor. Det är mina sprickor som gör mig till den jag är. Ingen annan har precis likadana sprickor som jag. Jag säger inte att det alltid är lätt att älska sig själv, men alla kan träna på det varje dag. Försök t.ex. att börja varje morgon med att se dig själv i spegeln och ge dig själv en komplimang – det behöver inte handla om utseende, det kan också vara en inre egenskap.

Ibland önskar jag att vi kunde se varandras själar istället för att fokusera på de här kropparna vi färdas i. Då kunde det kanske vara lättare att förstå att vi alla bär Universums ursprungsljus inom oss. Att älska sig själv är således att älska alltet. Att älska världen är att älska sig själv. Allt är ett uttryck av ursprungskällan. Att förstå det är att förstå att det inte finns något som är fint eller fult. Precis som varje blomma är vacker precis som den är – ett uttryck av the Flower Spirit – är varje människa fullkomlig i sin ofullkomlighet. Än en gång påminns jag om Yogi Bhajans visdomsord – påminnelsen om att vi alla är ett:

 

"Recognise that the
other person is You."

 

Konsten att ta emot en komplimang börjar alltså med en inre insikt. När vi förstår vårt värde och kan älska oss själva – ovillkorligt – blir komplimangen inte något genant utan snarare en påminnelse om våra unika gåvor. Komplimanger är trots allt inte transaktioner där någon bemödar sig att säga något fint och man själv 'betalar tillbaka' genom att hosta ur sig ett x-antal ord. Det handlar inte om att sätta någon på en piedestal eller idka narcissism. Därför är det inte heller nödvändigt att bortförklara eller vifta bort något. I sin finaste form kan komplimanger vara Universums sätt att påminna just dig om varför just du är så fin. Därför svarar jag numera på varje komplimang med ett genuint "Tack" – ofta med vänster hand på hjärtat för att verkligen känna tacksamheten inom mig och låta den flöda ut i Universum.

måndag 19 mars 2018 - 22:19

"Det var inget", eller?

IMG 11

Jag försöker göra så många goda gärningar som möjligt. Inte för att samla karmapoäng utan för att det känns väldigt naturligt för mig – Gyllene regeln och så vidare. För varje gång någon av oss osjälviskt, utan att förvänta sig något tillbaka, gör något gott sänder det ut kärleksfulla vibbar i vår värld. Och just nu behöver världen de här vibbarna mer än någonsin.

Det behöver inte vara något märkvärdigt. Jag försöker t.ex. plocka ett skräp varje dag – jag har ändå påsar med mig när jag går ut med hunden – eller hålla upp dörrar, eller önska personen i kassan en fin fortsättning på dagen, eller ge en komplimang åt någon jag inte känner. Goda gärningar kallas  också för Random Acts of Kindness och det är ofta precis vad de är – oplanerade tillfällen att göra något fint för någon annan. Idag fick jag t.ex. möjligheten att hjälpa en äldre dam att föra bort kundvagnen på Minimanis parkering. Det var fint. Det var värdefullt.

En sak jag funderat mycket på den senaste tiden är hur jag svarar när någon tackar mig. Av någon orsak är det väldigt naturligt för mig att säga "Det var inget". Vaddå inget? Om man gör något som någon uppskattar och vill tacka för är det väl ändå något? Att jämställa gärningen med "inget" är nästan som att förringa sina egna förmågor. Varför är det svårt att rakryggat ta emot ett tack, uppskatta det och se värdet i det? Att vifta bort ett tack är ju dessutom lite respektlöst mot den som ville säga tack – nästan som att personen tackade för något obetydligt.

"Varsågod" är ju egentligen ett så himla enkelt och fint svar. Var så god. Var god. Nästan som en uppmaning att föra den goda gärningen vidare – att ta tillfället i akt och göra något gott när man själv får chansen. Jag tänker i alla fall bli mer medveten om vilka ord jag väljer i framtiden. För ord har faktiskt en väldigt stor betydelse. Varje bokstav är en ny möjlighet att sprida mer ljus och kärlek.