Visa alla inlägg skrivna april 2018

måndag 30 april 2018 - 16:13

Tandagnissel

IMG 15

 

Jag har aldrig riktigt tyckt om mina tänder. Kanske därför att de har varit ett ständigt pågående projekt sedan jag var barn. Först var käken för trång för att alla tänder skulle få plats – övre käken förstorades. Sedan hade jag ett mellanrum mellan övre framtänderna – dags för tandställning. Och så var det ju det här med tandsten. Mitt saliv är nämligen sådant att det skyddar naturligt mot karies (jag har bara haft ett litet hål i hela mitt 30-åriga liv) men välkomnar istället tandsten som behöver tas bort med jämna mellanrum.

Visst, tänder är ett ganska litet problem i det stora hela. Och jag är tacksam för mina föräldrar som alltid stöttat mig och gett mig möjligheten att uppsöka högklassig sjukvård – alla har inte den möjligheten. Men de ständiga tandläkarbesöken har satt sina spår, har jag insett på senare tid. Det har varit ganska tungt för min högkänsliga själ och skapat en hel del osäkerhet kring hur jag kommunicerar – munnen är ändå portalen som ger kroppen möjlighet att uttrycka sig genom sin röst, att tala sin egen sanning. Säkert en sak som har påverkat mitt halschakra (återkommer till det i chakraskolan!).

Jag var aldrig rädd för att gå till tandläkaren, trots att jag minns många obehagliga ögonblick. Det värsta var nog att mina tänder fick mig att känna mig annorlunda. Jag var så avundsjuk på dem som hade fötts med raka och fina tänder och på sin höjd lappade något hål då och då – så kändes det för mig i alla fall. Genom hela grundskolan måste jag med jämna mellanrum missa lektioner på grund av mina tänder. Jag var tvungen att skaffa lov av läraren och bära med mig lappar med mina föräldrars underskrift. Jag fick ställa mig upp framför hela klassen och säga att nu ska jag gå till tandläkaren – igen.

Jag kommer aldrig att glömma stunden när jag fick bort min tandställning. En sådan befrielse! Plötsligt hade jag fina, raka tänder i övre käken. Jag kommer heller aldrig att glömma när vi åkte till farmor och farfar för att visa upp tänderna och min farfar med stolthet utbrast: "Se där, som ett pärlband!" Det kändes som att smärtan hade varit värd att genomlida – hälften av mina tänder var nu normala och älskvärda. Dock fick jag aldrig någon tandställning för nedre käken...så jag fortsatte skämmas.

När jag flyttade hemifrån tog det många år innan jag gick till en tandläkare. Jag ville helt enkelt inte göra det. Dagen då jag satt i tandläkarstolen igen fick jag ändå ångra den långa pausen – jag vill aldrig återuppleva den långa och blodiga behandlingen för att få bort all tandsten. Jag gick hem från tandläkaren med mellanrumsborstar och tandtråd och eltandborste och instruktioner. Efter det har jag blivit supernoga med att sköta om mina tänder.

Under många år följde jag dagligen tandläkarens instruktioner för käkgymnastik, utan att någonsin fråga mig själv var smärtan hade sitt ursprung. Det var först förra året när svaret uppenbarade sig under en meditation. För det första insåg jag att jag bar på mycket förträngd rädsla i mina tänder – efterdyningar av alla gånger jag tvingat mig själv att vara modig och duktig, utan att ge mig själv tillåtelse att vara rädd. Jag insåg också att käken var fylld av skam. Käken var smärtfyllt stel eftersom jag – i ett försök att dölja mina nedre tänder – inte öppnade munnen ordentligt när jag talade.

Jag har fått ta tag i skammen och rädslan nu när jag blev företagare. Det har funnits stunder när jag har googlat på tandställning och ställt mig på tandreglerarens kölista. Ibland är det lätt hänt att jag bara ser gudomliga gaddar omkring mig och faller ner i avundsjukans avgrund. På något sätt har jag tänkt att jag måste ha perfekta tänder nu när jag ska livnära mig på att prata inför folk. Egentligen är det ganska absurdt – de flesta sitter ju dessutom och blundar en stor del av tiden, eftersom jag lär ut yoga, mindfulness och meditation.

Det här med mina tänder är alltså ett hjärnspöke som jag jobbar med varje dag. Tandställning är inte svaret – jag behöver lära mig att jag är fin, oberoende av hur mina tänder ser ut. Jag behöver lära mig att älska mina tänder och i första hand värdesätta att de är friska och starka. Om det någon gång blir aktuellt med tandställning ska det vara på grund av andra än kosmetiska orsaker.

Idag började jag faktiskt dagen med att åka till tandläkaren. Jag ser nästan fram emot det nuförtiden – både min tandläkare och min tandhygienist är underbara människor som jag uppskattar otroligt mycket. Dessutom mår mina tänder riktigt bra. Min tandborstningsrutin må vara aningen tidskrävande, men för mig har det blivit ett sätt att dagligen skapa en relation till mina tänder och visa dem uppskattning. Det är fint. Och resultaten talar för sig själv. Min tandhygienist är alltid lika uppriktigt glad över hur välmående mina tänder är. Det känns bra att hon i första hand uppskattar deras hälsa, inte deras utseende – det hjälper mig att göra det samma.

 

torsdag 26 april 2018 - 14:20

När själen längtar till stjärnorna – att göra kroppen till sitt tempel

IMG 14

 

Jag har alltid haft en ganska komplicerad relation till min kropp. Som en väldigt intuitiv varelse har allt andligt varit väldigt naturligt för mig. Det kroppsliga har istället känts svårt och klumpigt. På något sätt har jag alltid identifierat mig själv mer med min själ än med min kropp. För mig har jaget varit ljuset inom mig – inte den här samlingen ben, muskler och blod som omsluter själen.

Den här kroppen har nog aldrig riktigt känts som hemma. Jag har starka minnen från andra dimensioner där jag existerat utan fysisk kropp – som ett ljus, ren energi. Det här är inte första gången jag är på jorden, men eftersom jag spenderat så långa tider någon annanstans känner jag mig ganska vilsen på den här planeten. Jag har känt att min kropp begränsar mig, att den är i vägen. Det har känts frustrerande att inte kunna kommunicera, agera och manifestera genom tankens kraft. Därför har jag ofta trivts bäst någonstans långt borta, försjunken i mina tankar.

Jag har en stark hemlängtan till en avlägsen plats. Största delen av mitt liv visste jag inte om den fanns på riktigt – trots att jag kunde känna den så tydligt – och det fanns ingen omkring mig som kunde ge mig svar. När jag för några år sedan hittade ordet Starseed började alla pusselbitarna plötsligt falla på plats. Jag ska skriva om Starseeds i ett eget inlägg, men om du känner att det här resonerar med dig redan nu kan du läsa mer t.ex. här.

Sedan var det den där ständiga känslan: det är något fel på mig. Det var kanske först för ett halvår sedan som jag, genom djupt inre arbete, insåg var den har sitt ursprung. Under en meditation fick jag starka minnesbilder från min barndom. Fastän jag haft lyckan att alltid vara väldigt frisk gick en stor del av min uppväxt ut på ständiga besök till tand- eller ögonläkaren. Det här var något jag egentligen hade förträngt. Så fastän jag är tacksam över möjligheterna till högklassig sjukvård har de många läkarbesöken satt sina spår. I mitt undermedvetande var de inrotade som känslan av att något hela tiden är trasigt eller behöver fixas för att jag ska vara 'normal' – att jag inte duger som jag är.

Jag har alltså fått jobba väldigt mycket med att ovillkorligt älska mig själv. Det var först när jag började med yoga (ca 5 år sedan) som jag på riktigt började få kontakt med min fysiska kropp. En av mina finaste stunder var när jag insåg att jag hade skapat en relation till mina tår. På riktigt, det var fantastiskt! Långsamt, långsamt lärde jag mig att se den här kroppen som det mirakel den är. Samtidigt blev det allt viktigare för mig att också värdesätta min fysiska kropp, inte endast min själ. Att dagligen vara i min kropp, grounded, och arbeta med min relation till Moder Jord har blivit en av mina största prioriterer.

Buddhisterna i Tibet tränar på något som kallas Tonglen. Jag blev bekant med övningen via boken Sacred Relationships som jag läser för tillfället. Övningen går ut på att stå naken framför en spegel och inse sitt sanna jag. Att fullkomligt acceptera sig själv, precis sådan som man är. Det var en stark övning som jag verkligen kan rekommendera. Efteråt kunde jag se mig själv med nya ögon – kärleksfullt, full av acceptans. Jag blev berörd redan av instruktionerna som inleds med följande ord:

 

"Know that the being who is looking into the mirror is your Christ self, your divine self – or whatever name you give it. This is your true essence: the one who has never been born and will never die. ... Know that one of the most profound impulses of the divine self is to radiate selfless, all-transforming compassion. Know that the heart of the divine self is infinite, like the vast sky.

Know that the being reflected in the mirror – with the wrinkles, the sadness in the eyes, the lonely signs of pain and despair, the exhaustion, the weariness of life – is the karmic biographical being that is living and dying. Know that it is infinitely precious to the conscious divine being."

 

Yoga har fått mig att förstå att kroppen är själens tempel. Jag har insett och accepterat att jag valt att vara här – jag har kommit hit av en orsak. Som templets beskyddare är det min uppgift att ta väl hand om min boning. Istället för att ständigt längta någon annanstans kan jag göra det bästa av min nuvarande tillvaro, min nuvarande kropp. Jag kan njuta till fullo av den här stunden. Istället för att leva utanför min kropp – med tanken att jag är en fånge, begränsad – kan jag låta mina rötter växa sig starka så att själen kan spira upp mot skyarna, mitt andra hem. För det ena behöver inte utesluta det andra.

As above, so below.

tisdag 24 april 2018 - 21:03

Potatisyoga (+recept)

potatisyoga


Det finns alltid, alltid, alltid utrymme för en asana!
Det tror jag i alla fall. En yogapose (asana) är inget man behöver vänta med tills mattan är utrullad och/eller man befinner sig på en yogatimme. För mig är yoga en livsstil – något som hänger med hela tiden. Yoga är ett sätt att stå på, gå på. Det är ett verktyg som hjälper mig att behålla kontakten till min kropp.

Idag hände det sig att jag skulle skala 1 kg potatis. Det var ett fullständigt frivilligt val – jag har haft enorma potatissalladcravings som jag bestämde mig för att förverkliga. Ett säkert vårtecken! Som ni ser på bilderna ovan fick jag genast en ivrig medjhjälpare...som främst hjälpte genom att gräva ut saker ur bioavfallet.*

Min potatisyoga bestod främst av fyra olika asanas:

  • Vajrasana variation med "fire toes" (uppe vänster)
  • Parsvottanasana (uppe höger)
  • Uttanasana (nere vänster)
  • Malasana (nere höger)

 

Jag valde att växla fritt mellan ovanstående asanas – utan desto större logik – ungefär varje gång jag tog en ny potatis. Ibland kunde jag fortsätta med samma asana, t.ex. när jag bytte ben i Parsvottanasana (uppe höger). Fun fact: alla de här yogaposerna är bra för rotchakrat, Muladhara, som jag skrev om igår!


Några allmänna tips för potatisyogan:

  1. Kom ihåg dina rötter – låt dina höfter bli tunga och stå stadigt med tyngden jämt fördelad mellan båda fötterna. Känn hur jordens kraft stiger upp genom fotsulorna med varje inandning.

  2. Känn att du har ett stöd i bäckenbottnen och vid skulderbladen så att ryggen inte 'sjunker ihop'. Det kanske hjälper att tänka att andningen börjar vid svanskotan och färdas uppåt längs ryggraden, då skapas ett naturligt stöd som kommer inifrån.

  3. Varje asana ska kännas stadig och lätt – gå inte längre än vad som känns bra. Du kan t.ex. använda ett yogablock (eller liknande) under baken i Malasana eller böja ordentligt på knäna i Uttanasana.

 

Jag tycker att det är fint att integrera yoga i vardagliga situationer. Dels blir det ett sätt att skydda ryggen när jag t.ex. står framåtböjd en längre tid, dels blir det en mindfulnessövning som hjälper mig att vara närvarande. Och så blir det ju mycket roligare också! Allt detta resulterade alltså i en potatissallad som dessutom är riktigt god. Scrolla ner för recept -->

 

IMG 0258


Recept: Yogapotatissallad

DU BEHÖVER:

  • 1 kg potatis
  • Olivolja & vitvinsvinäger
  • Soltorkad tomat
  • Saltgurka (alternativt kapris)
  • Kikärter
  • Purjolök
  • Ärter
  • Grönkål
  • Fetaost
  • Salt & svartpeppar
  • Mald chili (eller andra kryddor du gillar)

 

GÖR SÅ HÄR:

  1. Koka potatisen tills den är mjuk (men inte för mjuk), ca 15–20 min
  2. Låt potatsen svalna lite, skär i mindre bitar & lägg i en stor skål
  3. Blanda i en skvätt olivolja & vitvinsvinäger
  4. Häll i alla ingredienser
  5. Krydda & rör om
  6. Enjoy! <3

 

 

* Det här är kanske världens bästa bioavfallskärl, no joke! Ett kärt minne från alla de år då jag, via mitt förra jobb, hade glädjen att jobba med Stormossens marknadsföring. Idag såg jag dessutom att Stormossen delar ut likadana kärl på stadsbiblioteket i Vasa, helt gratis!

måndag 23 april 2018 - 18:24

Chakraskolan: MULADHARA

root4

 

Vi börjar längst ner. Kroppens första chakra heter Muladhara och hittas vid ryggslutet – i området kring bäckenbottnen och de tre första ryggkotorna. På Sanskrit betyder Mula 'rot' och Adhara 'stöd' eller 'bas'. Inte så konstigt att rotchakrat förknippas med jordelementet och att bli grounded, jordad. Det här energicentret håller dig djupt rotad så att alla livets delområden kan sprudla.

Rotchakrat förknippas med grundtrygghet. Överlevnad, tak över huvudet, mat på bordet, en trygg tillvaro, sömn osv. Det är också länkat till mer abstrakta trygghetskänslor så som finansiell trygghet, en trygg arbetssituation, ett tryggt förhållande, känslan att ha kontroll över sin tillvaro eller förmågan att ha båda fötterna på jorden.

Många går runt med en ständig känsla av att något saknas. Fastän man egentligen har allt man behöver (och mer!) känns det som att man borde ha mer, vara mer, kunna mer, hinna med mer. Så trots att de flesta av oss har det väldigt bra rent överlevnadsmässigt kan en allmänt stressig och prestationsinriktad livsstil lätt bidra till att grundtryggheten inte alltid känns så självklar. När jag var som mest stressad upplevde i alla fall jag stunder när undrade 'hur jag skulle överleva' från en dag till en annan.

När grundtryggheten saknas, av en eller annan orsak, kan det leda till blockeringar i rotchakrat. På det mentala planet kan blockeringen visa sig som negativitet, cynism, girighet, ängslighet, oro, rädslor. Det kan också uppstå fysiska besvär kopplade till matsmältningssystemet, urinblåsan, nedre ryggen eller fötterna. Större blockeringar sägs kunna leda till ätstörningar eller överdriven misstänksamhet, paranoia. I bästa fall är symptomen en vänlig påminnelse att skapa mer trygghet i tillvaron och landa Här och Nu.

Jag märker tydligt när mitt rotchakra inte är balanserat. När jag reser får jag t.ex. ofta problem med matsmältningen eftersom det tar en stund innan jag hittar tryggheten på en ny plats. Jag har också en tendens att 'flyta iväg' till högre höjder och då får jag värk i benen – en påminnelse att komma tillbaka till kroppen, till jordens yta. När jag insåg kopplingen blev det lättare att förhålla sig till symptomen och se dem som viktiga meddelanden från min kropp.

Hur kan man då öppna blockeringar i rotchakrat? Det viktigaste är att hitta sina rötter igen, känna sig trygg där man står. Här är fem enkla tips:

  • Gå ut i naturen, krama ett träd!
  • Klä dig i röda kläder – rött är rotchakrats färg
  • Skriv ner dina rädslor & hur du kan övervinna dem
  • Försök att vara Här & Nu så ofta som möjligt
  • Öva mantrat "LAM", t.ex. med hjälp av den här videon:

 

[embed width=480 height=270 class=left thumbnail=https://i.ytimg.com/vi/tiLNJPjFhz4/hqdefault.jpg?r=83623]http://youtu.be/tiLNJPjFhz4[/embed]

 

Symbolen för Muladhara är en lotusblomma med fyra blad. Triangeln i mitten symboliserar uppåtstigande energi – själen som, genom sina jordliga rötter, kan spira uppåt. Kvadraten är nämligen jordelementets symbol. Rotchakrat är fundamentet för vårt energisystem och möjliggör att energin kan färdas ända upp till hjässan. Därför är det så otroligt viktigt att börja här, i roten. När grundarbetet är gjort har man sedan goda förutsättningar för att bygga ett välbalanserat och fritt flödande energisystem i sin kropp.

 

Vad är ett chakra? Läs min introduktion till Chakraskolan här.

 

söndag 22 april 2018 - 21:35

Herbarium

IMG 0233

 

IMG 0235

 

IMG 12

 

Jag och Henrik överraskades av en plötslig städinspiration igår. Det tog inte länge innan tamburen var fylld av påsar – sådant som skulle skänkas bort, sådant som skulle återvinnas. Man kunde riktigt känna hur energin förändrades i vår lägenhet när de här obehövliga sakerna fick komma i rörelse igen.

Mitt i allt detta hittade jag mitt herbarium. Jag kunde inte låta bli att öppna det. Medan jag varsamt vände sida efter sida förflyttades jag tillbaka till mitt barndomshem. Jag kom ihåg exakt var jag hade plockat vissa växter. Jag kunde tydligt se växtpressen framför mig – den som min fina morfar snickrat. Jag såg mig själv ivrigt bläddra igenom växtböckernas gulnade blad tillsammans med min mamma. Fastän många avskydde den här uppgiften – utförd sommaren innan högstadiet började – älskade jag varje stund. Jep, jag var en Crazy Plant Lady redan som barn.

Jag överraskades av hur känslosamt det hela blev. Det var nästan som att varje växt bar på ett minne i sina pressade blad. På ett sätt stod tiden stilla på de där sidorna – en perfekt minnesbild av naturen från min barndom. Ängarna, dungarna, skogsvägarna, farmors och farfars gård, skogen som smälte samman med bakgården vid mitt barndomshem.

När jag kom till Eken kom tårarna. Det finns nämligen en Ek som vi hämtade hem i en hink när jag och min lillebror var små. Jag kände alltid ett starkt band till Eken – det var lite som att vi växte upp tillsammans. Det är också den jag saknat mest efter att mina föräldrar bestämde sig för att flytta från mitt barndomshem. Därför var det så otroligt fint att upptäcka att jag, år 2002, hade bestämt mig för att pressa några av Ekens blad. Min kära vän, plötsligt närmare än på flera år.

Med hjälp av växterna i mitt herbarium har jag tillgång till en slags tidsmaskin. Ändå är de bara en reflektion av något större. Växterna i mitt herbarium representerar en specifik stund, ett ögonblick. Samtidigt växer det nya växter varje år. Anden i varje pressad växt är större än bladen i ett herbarium. Därför är det omöjligt att tämja dem genom en växtpress.

Ständig förändring är naturens gång. Redan sommaren 2003 var det omöjligt att återvända till en exakt kopia av naturen jag band in i mitt herbarium sommaren 2002. Så fastän mitt herbarium skulle förstöras i denna stund förändras ingenting. Min energi är alltid kopplad till den där naturen jag minns med sådan värme. Jag behöver bara blunda för att kunna känna det. Samtidigt vet jag att det där bandet aldrig har brutits – genom att gå ut genom min nuvarande ytterdörr är jag lika nära naturens andar som när jag var barn. De finns överallt, inte bara i en viss skog eller vid en viss tidpunkt. En vacker och befriande tanke.

fredag 20 april 2018 - 15:07

Chakraskolan

chakras system human body used hinduism buddhism ayurveda design associated yoga poster banner vector sahasrara 2

I ett tidigare blogginlägg berättade jag att vår kropp består av ett så kallat chakrasystem. Enligt yogafilosofin är det viktigt att vårda det här energisystemet eftersom olika obalanser kan leda till både kroppslig och själslig ohälsa. Det här beror på att varje chakra är kopplat till olika organ och kroppsfunktioner. Om det uppstår en blockering, t.ex. på grund av stress, kan energin inte längre flöda fritt.

Ordet 'chakra' är sanskrit och betyder hjul eller disk. Varje chakra är alltså ett energicenter där kroppens energi är i ständig rörelse – runt, runt som små galaxer. Oftast talar man om 7 chakran, men egentligen finns det flera till. Bilden här ovan ger en kort introduktion till kroppens viktigaste energicenter och vilka uppgifter de har. Våra övriga chakran finns utanför kroppen – ett chakra under jorden (Earth Star) och minst 4 chakran ovanför huvudet. Vissa påstår att vi t.o.m. kan ha över 20 chakran, men jag går inte in på dem just nu.

Enligt yogafilosofin finns i kroppen dessutom 3 stycken Nadi-linjer, dvs. energikanaler. Som du ser är kroppens chakran placerade i en lodrät linje, längs ryggraden. Det här är Sushumna, den mittersta Nadi-linjen, som sägs vara den spirituella medvetenhetens kanal. Till vänster om ryggraden löper sedan Ida nadi och till höger Pingala nadi. Målet är att alla chakran ska vara fria från blockeringar så att energin kan flöda fritt genom dessa energikanaler.

Om du har varit på en yogatimme är det mycket möjligt att du redan blivit bekant med ett eller flera chakran. Kanske din lärare t.ex. har bett dig att "fokusera blicken på tredje ögat" eller "bli rotad" eller "känna ditt hjärtcentrum". Låter bra...men vad betyder det? Det ska jag försöka reda ut i min kommande bloggserie – Chakraskolan – så stay tuned!

 

Bild: Pixabay

onsdag 18 april 2018 - 14:11

En övning i att släppa taget

IMG 11


Jag har mått så bra de senaste dagarna.
Fjäderlätt och fylld av glädje – som om varje cell var fylld av ljus. Jag har länge känt mig kallad att testa en slags zonterapi där man masserar meridianerna för att öppna upp energikanalerna i kroppen och identifiera eventuella känslolås. Eftersom jag hört att man kan uppleva allt från plötslig ursinnighet till högljudda gråtattacker tog det en stund att samla mod... Men jag är så glad att jag gick dit! Leila, som gjorde behandlingen, är en alldeles underbar person som jag genast kände mig väldigt trygg med.

Under behandlingen kunde jag känna ett visst motstånd i vissa kroppsdelar. Det var nästan som att de 'kämpade emot' och inte ville släppa taget om det som de bar på. Efteråt berättade Leila att jag hade en del känslolås, särskilt i nacken/halsen och en del i armar och ben. En väldigt intressant detalj som Leila berättade var att stora födelsemärken kan indikera låsningar. När jag efteråt studerade mina födelsemärken kunde jag i alla fall dra paralleller till vissa chakra-blockeringar som jag regelbundet försöker rensa ut.

Leila lärde mig också att vårt känsloliv utvecklas i cykler på 18 år. För tillfället bearbetar jag alltså saker som hänt när jag var 12 år. Tolv! Det var väl ungefär då jag började söka efter min identitet och sätta ett lock på min högkänslighet – en sak som kan förklara varför jag har en blockering mellan huvudet och hjärtat. Så himla intressant. Och ju mer jag tänker på det, desto mer ser jag hur allt det här hänger ihop.

Min kropp öppnade upp sig väldigt bra redan under den här första behandlingen. På fredag kväll kände jag mig full av energi och väldigt fri. På natten – efter en intern brottningsmatch angående ett ganska känslofyllt blogginlägg – storgrät jag i Henriks famn i säkert 20 minuter innan jag somnade. Säkert en efterdyning av behandlingen eftersom jag kände att många saker rann ut med de där tårarna. Sedan lugnade det ner sig...tills igår när jag plötsligt fick världens huvudvärk.

Jag har typ aldrig huvudvärk, så det var ganska intense. Eftersom jag kände att värken hade sitt ursprung just i de områden i nacken som Leila behandlat, kändes det ändå helt naturligt. Jag gjorde olika yogaövningar för att lätta på smärtan. Sedan satte jag mig ner för att andas och meditera. Jag lyssnade och andades, andades och lyssnade.

Det här låter kanske konstigt, men fanns något vackert i att sitta där med min smärta. Fullt närvarande, med fullständig acceptans. Vi människor vill oftast prioritera de där 'bra' känslorna – glädje, kärlek, välmående – men det är minst lika viktigt att känna allt det som är 'dåligt' – sorg, smärta, ilska. Det är en del av att vara människa, att känna sig levande.

Under meditationen hände ändå något väldigt spännande. Jag inledde en dialog med min nacke och frågade vad den behövde, vad den ville berätta för mig. "Ta en värktablett", svarade min inre röst. Till saken hör att jag lider in i det sista innan jag tar någon medicin över huvudtaget. På något sätt har det alltid för mig varit ett tecken på 'svaghet'. Av någon orsak har jag alltid krävt av mig själv att jag måste ha en hög smärttröskel och kunna stå emot smärtan. Jag har egentligen ingen aning om varför. Väldigt överraskad frågade jag sedan min nacke om det här nu verkligen var vad den ville. "Ja", svarade nacken "det här handlar inte om att övervinna dig själv, det är en övning i att släppa taget".

När jag sedan tog den där värktabletten blev det en helig stund. Det blev inte bara en tablett som jag ilsket svalde med tanken att bekämpa huvudvärken. Jag var fullt närvarande och djupt tacksam över att ha tillgång till sådan medicin. Jag bad huvudvärkstabletten att hjälpa mig släppa taget om min smärta. Jag lade mig ner i sängen och väntade, lyssnade, kände hur värken långsamt lättade. Det var en obeskrivligt fin stund. Och inte en enda gång kände jag att jag hade 'gett upp' – jag kände mig fullt närvarande under hela processen. Jag hade hela tiden tillgång till Universums helande kraft. Men jag behövde våga släppa taget om mitt kontrollbehov och lyssna till min smärta, lita på vad den ville berätta för mig.

tisdag 17 april 2018 - 11:40

Mitt Förlåtelsebrev till Mig

IMG 9

 

Jag har funderat mycket på förlåtelse den senaste tiden. Vem jag behöver förlåta för att kunna gå vidare. Vem jag behöver be om förlåtelse av. Sedan insåg jag att det finns en person som jag helt har glömt bort. Det finns en person till att förlåta: Jag själv. Så som Trevor Hall sjunger i låten 'Forgive': "Forgiveness is for giving; So give yourself this gift from time to time." Det här är alltså mitt förlåtelsebrev till Mig.

 

Kära Hanna,

 

Jag har känt dig längre än någon annan. Jag har funnits här genom alla livstider på denna jord, och långt före det. Jag har sett allt du har gått igenom och jag har fått uppleva hur allt det har gjort dig till den du är idag. Du är mycket mer än du tror.

Jag vet att du, i den här inkarnationen, kom till den här världen som en högkänslig själ. Jag vet att du många gånger har känt att den här världen inte är en plats för dig – att den är för hård, för kall, för ond. Du har känt dig annorlunda, utanför, missförstådd. Redan som barn fick du höra att du känner för mycket, att det du känner inte är på riktigt. Därför började du långsamt låsa in mig. Du önskade att du skulle ha varit någon annan, experimenterade med identiteter som inte var dina – allt för att bli sedd, passa in, vara alla andra till lags. Du tyckte inte att jag var tillräcklig, du skämdes för mig.

 

Jag förlåter dig. Du försökte bara förstå vem du är. Jag önskar att du kan förstå att det inte finns något normalt och onormalt – vi har alla fått unika gåvor att använda för allas högsta bästa.

 

Du byggde murar som stängde in din inre röst. Du lärde dig att visdomen ska komma utifrån, från dem som samhället accepterar som språkrör. Det fanns stunder när du lyssnade till mig, men största delen av tiden blev jag obarmhärtigt nertystad. Jag försökte kommunicera genom tankar, känslor, drömmar, smärta, men oftast ville du inte lyssna. Du hade lärt dig att huvudet – inte hjärtat – säger sanningen. Fastän du ibland hörde mig trodde du inte att det var på riktigt.

 

Jag förlåter dig. Du var en intuitiv varelse som försökte fungera i en värld besatt av logiken.

 

Jag är glad för att du oftast vågade gå din egen väg, också när den inte passade in i det som andra gjorde eller tyckte eller ville. Du har fått mycket mod och en stark vilja, trots att du inte alltid använt ditt inflytande på bästa sätt. Det har funnits stunder när du har agerat utifrån rädsla och osäkerhet, sagt saker som du ångrar. Du vet att det finns människor som du har sårat och det är en sorg du ständigt bär på.

 

Jag förlåter dig. Du har gjort ditt bästa. Släpp sorgen som håller dig förankrad i det förflutna och lita på att det som hänt inte behöver upprepas igen. Det viktigaste är att du i framtiden låter kärleken leda vägen. Vandra modigt framåt – allt är precis som det ska vara.

 

Du har levt ditt liv omgiven av en massa 'borden'. Du har trott att du 'borde' vara både det ena och det andra för att passa in i någon slags norm som samhället byggt upp. Du har trott att det krävs blod, svett och tårar för att lyckas och var på god väg att jobba ihjäl dig för att uppnå det här konstgjorda idealet. Du valde bort mig, om och om igen. Du valde att inte ge mig mat när jag var hungrig. Du valde att inte låta mig sova när jag behövde vila. Du tvingade mig att fortsätta prestera utan fråga vad jag egentligen behövde. Du tyckte inte att jag förtjänade att 'bara vara'.

 

Jag förlåter dig. Du gjorde det som du trodde att förväntades av dig. Sanningen är ändå den, att du inte behöver vara någon eller något annat än den du kom hit för att vara: Dig själv. Det är mer än tillräckligt.

 

Det har varit viktigt för dig att bli omtyckt av andra omkring dig. Därför har du ständigt gjort kompromisser, töjt på dina gränser och frikostigt skänkt bort din egen energi. Du har låtit andra människor kontrollera dig, utan att kanske ens förstå det. Det som gör mig ledsen är att du aldrig har sett ett värde i att prioritera mig. Du har, hur lätt som helst, älskat hela världen, men glömt bort att älska mig. Det har alltid funnits något att förbättra, något att vara missnöjd över, något att sträva till. Jag har aldrig varit tillräcklig i dina ögon.

 

Jag förlåter dig. Och jag önskar att du kan lära dig att ovillkorligt älska mig, sådan som jag är. Jag önskar att jag i framtiden får vara din första prioritet – att du inte längre ger bort din inre kraft till andra eller låter dem lappa sina egna hål med din energi.

 

Det behövdes en dramatisk händelse för att du skulle vakna. Och det gör mig lycklig att du äntligen har öppnat ögonen. Det gör mig lycklig att du hör mig igen – lyssnar till din intuition och annan vägledning som du nu är öppen för – och vågar lita på visdomen som kommer inifrån. Det gör mig lycklig att du vågar vara den du är, fastän alla inte skulle acceptera det. Jag beundrar att du är orädd inför det jag lyfter upp till ytan – att du använder din målmedvetna kraft för att helas och kalla tillbaka ditt inre ljus. För det är mycket ljus du har inom dig, Hanna. Och du har mycket att ge – kom bara ihåg att inte göra det på andras villkor.

Jag vill hjälpa dig att komma ihåg vem du är, varifrån du kommer. För när du ser dig själv genom mina ögon kommer du att förstå varför dina misstag är dina största lärdomar och varför dina inre egenskaper är dina största styrkor. Ju mer du ser saker från min synvinkel, desto lättare blir det för dig att ovillkorligt älska och värdesätta dig själv.

 

Jag förlåter dig, för allt. Och jag älskar dig, precis sådan som du är.

måndag 16 april 2018 - 12:43

Älska, glömma och förlåta

dandelion 2615360 2

 

Förlåtelse har varit ett viktigt tema den senaste tiden. Du som följt med min blogg vet att jag nyligen befann mig vid ett vägskäl där jag och ett antal personer som varit en viktig del av mitt liv slutligen gick skilda vägar. En del saker blev osagda där vid vägskälet, i alla fall från min sida. Det kändes orättvist att allt verkade bottna i något som jag trodde var upprett redan för länge sedan. Jag bar på allt – den hårda diskussionen och allt som lett fram till den – tills jag insåg att jag inte var ett dugg bättre själv. Oviljan att släppa smärtan var plötsligt en sak vi alla hade gemensamt.

 

"Holding on to anger
is like drinking poison
and expecting
the other person to die."
// Buddha

 

Jag blev påmind om Buddhas visa ord, citerade ovan. Att vara arg är inte hälsosamt – varken fysiskt eller psykiskt. Det kan man känna redan av självaste känslan. Kroppen blir spänd, sinnet blir mörkt. I många gamla läror och traditioner som jag bekantat mig med finns det en tro på att obearbetad ilska kan ge upphov till aggressiva sjukdomar. I mina öron låter det ganska logiskt – jag har själv fått erfara att det definitivt finns en koppling mellan kropp och själ.

Med andra ord finns det verkligen ett värde i att förlåta. Man behöver inte förlåta gärningar eller hårda ord, men man behöver kunna förlåta personen eller personerna i fråga. Det fanns t.ex. en tid när jag kände mig ganska oförmögen att förlåta min ex-pojkvän som var alkoholist. Han gjorde mig aldrig fysiskt illa, men de själsliga såren var så djupa att det kändes 'fel' att förlåta honom. Det jag inte förstod då – det är typ 10 år sedan det blev slut – var att jag inte kunde gå vidare innan jag förlät honom. När jag äntligen förlät honom som person kunde jag kärleksfullt släppa taget också om det andra som gjorde ont. Det lärde mig mycket om förlåtelse, och det är jag tacksam för.

Jag satte mig alltså ner för att meditera kring ilskan vid vägskälet. Jag gjorde en förlåtelsemeditation som jag lärde mig under en healingsession med Steve Nobel. Istället för att igen dra upp det gamla till diskussion här i den fysiska världen lät jag mitt högre jag (Higher Self) kommunicera med de andra personernas högre jag. Uppe i etern möttes sedan våra själar för att reda ut det som ännu behövde redas ut. "Jag har kallat dig hit för att släppa taget om allt som inte är kärlek mellan oss", sade mitt högre jag när den andra steg in i en cirkel av vit eld.

Över en timme passerade. Det är en stark meditation som jag känner att jag inte i detalj kan dela med mig av i den här bloggen. I stora drag går den ut på att helt neutralisera energin mellan sig själv och en annan person. Det kanske låter lite konstigt att jobba med förlåtelse på det här sättet, men jag kände i alla fall en stor skillnad efter meditationen. En stor lättnad, verkligen.

Jag tror absolut att det finns ett värde i att reda ut saker ansikte mot ansikte. Om det här känns aktuellt uppmuntrar jag dig därför att ta det första steget, om det finns en möjlighet – du förlorar inget på det. Ibland tror jag ändå att det är tveksamt om såren behöver rivas upp igen, t.ex. om båda parterna redan blivit överens om att det för stunden är bäst att stänga dörren. I vissa fall kanske det inte ens är möjligt att reda ut saker, t.ex. om personen som gjort en illa inte är öppen för diskussion, bor långt borta eller kanske inte ens längre lever kvar på jorden.

Kan man då själv bestämma att något är glömt och förlåtet? Svaret är ja och nej. Eftersom vi alla har en fri vilja är det upp till oss själva om, när och hur vi väljer att förlåta någon annan. Men det är också det som är nyckeln: Vi kan alltid själva välja att förlåta den andra personen, oberoende av om det sker ansikte mot ansikte eller uppe i etern. Vi kan välja att förlåta. Vi kan välja att bli fria från ilskan som långsamt förgiftar oss inifrån. Sedan är det upp till den andra personen att välja om hen vill förlåta eller inte – det är den personens ansvar.

En förlåtelsemeditation är en bra början, och den kan upprepas vid behov. Om du vill testa kan jag rekommendera den här meditationen som Steve Nobel laddat upp på sin alldeles underbara YouTube-kanal:

 

[embed width=600 height=450 class=center thumbnail=https://i.ytimg.com/vi/I74tshsP4tY/hqdefault.jpg?r=22788]http://youtu.be/I74tshsP4tY[/embed]

 

"Lär dig livets stora gåta: älska, glömma och förlåta." Jag kommer ihåg att en av mina fastrar hade en sådan tavla i sitt kök. Det känns som att gåtan småningom börjar klarna. Kärlek och förlåtelse är, enligt mina erfarenheter, definitivt starka vägvisare för den som vill släppa taget och gå vidare. Förlåtelse sker nämligen inte i huvudet – det sker i hjärtat. Efter att ha gått runt och burit på ganska tunga energier de senaste veckorna känns det som om ett stort block från det förflutna har fallit ur ryggsäcken. Nu har jag en packning som jag orkar bära in i framtiden.

torsdag 12 april 2018 - 23:24

Vad tycker Du? Vad tycker Jag?

IMG 7


Åsikter och insikter – det är temat för detta blogginlägg.
Jag har nämligen identifierat ett till mönster som hållit mig fången i många många år. Bilden ovan är för övrigt tagen i samband med ett toabesök på Fotografiska i Sthlm – tyckte bara att miljön, kombinerad med fängelsefiilisen i min Marimekkoklänning, på något sätt kändes passande, haha.

Som högkänslig person och empat har det alltid varit viktigt för mig att människor omkring mig är nöjda och glada. Orsaken är att jag känner andra människors känslor som mina egna. Under största delen av mitt liv löste jag 'problemet' genom att alltid vara alla till lags. Jag försökte göra allt perfekt så att ingen någonsin skulle kunna klaga på mig. Jag sa nästan aldrig nej (i alla fall inte utan en lång guilt trip). Jag lät helst alla andra välja först och nöjde mig med det som fanns kvar. Om någon frågade mig om min åsikt försökte jag svara så diplomatiskt som möjligt, samtidigt som jag lite försökte luska ut vad den andra egentligen ville höra. Det handlade inte om att jag inte hade en åsikt – det kändes bara övermäktigt att känna att jag gjorde någon annan besviken eller ledsen. För då blev de känslorna mina egna.

När jag började högstadiet satte jag ett lock på min högkänslighet. Min skyddsmekanism var att hitta motpolen – en fuck you -attityd och en svartklädd fasad. Det var förstås baserat på rädsla och osäkerhet...men det hjälpte mig att bygga mitt självförtroende i en värld som kändes för hård för min själ. Under ytan fanns ändå viljan att vara alla till lags. I nästan 10 års tid levde jag sedan i mer eller mindre mentalt destruktiva förhållanden som bröt ner min självkänsla riktigt ordentligt. Att ta på mig skulden för pojkvännens beteende och ständigt töja på mina egna gränser blev normalt för mig – det enda sättet att existera för att uppehålla freden i förhållandet.

Narcissistmönstret från tidigare förhållanden blev ganska inrotat. Jag fick lära mig att jag oftast har fel medan den andra har rätt – därför började jag tvivla på mitt eget omdöme. Jag fick lära mig att vänta på tumme upp/tumme ner för att få acceptans – därför blev det svårt för mig att själv avgöra om jag är tillräckligt bra. Därför tog jag också lätt åt mig av hårda ord eller starka åsikter – livet med en narcissist lärde mig att jag inte själv 'förstår' när jag gör fel.

Det har varit väldigt överraskande att inse att allt det här fortfarande finns någonstans i ryggraden. Att det finns där fastän att jag de senaste åren verkligen jobbat hårt och vågat gå min egen väg, stå upp för mig själv och hitta min inre styrka igen. Vid 30 år känner jag mig stark och självsäker – denna gång bygger jag dock mitt självförtroende på en hållbar grund, ett inre ljus.

Ändå tvivlar jag stundvis fortfarande på vad jag vill eller vem jag är. Insikten blev väldigt stark i samband med en del drama jag nyligen drogs in i. Jag hade plötsligt svårt att avgöra om jag på riktigt var en så hemsk människa som jag fick höra att jag var. Mitt i allt detta var det sedan en klok själ som frågade mig: "Är du det då? Elak, respektlös och vad de nu påstår. Du vet själv vad du är och vilka avsikter du har. Deras tolkning är deras projektion." Det blev en vändpunkt. Jag insåg att hon hade rätt. Som jag skrev i mitt inlägg om skuggarbete är alla faktiskt ansvariga för sig själv och sina egna reaktioner, också jag – ingen historia är svartvit. 

Om jag identifierar mig själv med en reaktion bekräftar jag den och gör den till en del av min identitet. Så ja, det är viktigt att i sitt hjärta ärligt begrunda det som sägs – i bästa fall är det en gåva, ett tillfälle att bli en bättre människa. Men det är minst lika viktigt att kunna vifta bort vissa ord. Att inte acceptera riktigt allt, särskilt om hjärtat säger att det inte är hela sanningen. Istället kan man försöka förstå varför avsändaren väljer att uttrycka sig på ett så sårande sätt. Let's agree to disagree, och så vidare.

Jag har alltså börjat öva. Istället för att fråga Henrik vad han vill ger jag ett konkret förslag – det här tycker jag. När jag får en fråga ger jag ett svar som baserar sig på min verkliga åsikt. Ja eller nej, den här eller den där. Riktiga baby steps, jag vet, men man måste nog börja någonstans för att småningom bli allt tryggare i sig själv. Och just nu känns det viktigt att vara lite övertydlig för att verkligen identifiera alla ställen där jag riskerar att halka in i det här gamla mönstret där jag vill vara alla till lags – på min egen bekostnad.

Spännande hur något gammal plötsligt kommer upp till ytan igen. Egot kan väl stundvis tycka att jag borde ha kommit 'längre' än så här. Men det är inte viktigt. Det viktiga är att Universum nu har serverat den här insikten på silverfat, vilket betyder att jag kan börja jobba med att hela dessa saker som jag kanske ärligt talat aldrig riktigt bearbetat. Något att vara tacksam för! 

Jag vill avsluta med dessa tankar: Det finns alltid en åsikt – alla har alltid en åsikt, om allt. Att uttrycka åsikten handlar inte om att 'köra över' någon annan på något sätt. Det handlar om att berätta vad man föredrar och sedan öppna upp för en diskussion. Så om du, precis som jag, oftast frågar "Vad tycker du?" är det dags att också börja ställa frågan "Vad tycker JAG?"