Visa alla inlägg skrivna juni 2018

måndag 25 juni 2018 - 13:40

Barfota ner för berget

IMG 11

 

Jag går barfota så ofta jag kan. Min kropp längtar efter att få känna genom fotsulorna – jorden, gräset, stenarna, blommorna och allt som existerar där mellan. Inne i staden blir det stundvis lite väl mycket asfalt och skor. Men det gäller att göra det bästa av varje stund – ibland, har jag märkt, finns det största hindret till att ta av skorna mellan öronen.

Jag och Henrik gjorde igår en utflykt till Öjberget. Ett uråldrigt berg som samtidigt utgör randen till en kometkrater, skapad för 520 miljoner år sedan. Jag har fascinerats av det här lilla berget sedan barndomen – det är en alldeles speciell energi kring hela området. Därför var det en upplevelse utöver det vanliga att stå uppe på toppen, utan skor, och känna en koppling till bergets ande, Mountain Spirit. Marken var mjuk och varm när vi gick ner, fyllda av djup tacksamhet och ny energi.

Att skippa skorna har faktiskt många hälsobefrämjande effekter. På engelska talar man ofta om Grounding eller Earthing, vilket helt enkelt innebär att man går barfota på ett naturligt underlag (gräs, sand, jord). Då får kroppen en möjlighet att ta till sig elektroner från jorden genom det s.k. piezoelektriska fenomenet. I korthet: hälen dunsar mot marken och i utbyte skickar jorden upp sin helande energi som ser till så att laddningen i kroppen är optimal.

Grounding har fått en hel del vetenskapliga bevis. Egentligen är det bara en bekräftelse på det som våra förfäder redan varit medvetna om hur länge som helst. I vissa kulturer finns t.o.m. en tradition där man gräver en grop och täcker över allt utom huvudet för att låta hela kroppen 're-boota' och laddas. Så alla som gräver ner sig i sanden på stranden gör egentligen sin kropp en stor tjänst!

Man kunde säga att jorden bär på en oändlig visdom som vet precis vad vi behöver. Att gå barfota gör särskilt gott för nervsystemet eftersom det också fungerar genom elektriska impulser. Allmänna positiva effekter är t.ex. förbättrad sömn samt minskad stress och ängslighet. Många med kronisk värk, t.ex. i lederna, har också fått hjälp av att gå barfota. En studie har dessutom visat att Grounding påverkar laddningen i våra röda blodkroppar, dvs. minskar klumpning och förbättrar flödet, vilket kan underlätta livet t.ex. för dem som äter blodförtunnande medicin. Studiens slutresultat är att "Grounding appears to be one of the simplest and yet most profound interventions for helping reduce cardiovascular risk and cardiovascular events."

Det låter så enkelt, kanske för bra för att vara sant? För egen del kan jag bara konstatera att jag starkt kan känna effekterna av att gå barfota. Jag uppmuntrar dig att testa själv, så får du se hur det känns för dig. Jag kan också rekommendera den här dokumentären, "The Grounded", som finns i sin helhet på YouTube:

 

[embed width=600 height=450 class=center thumbnail=https://i.ytimg.com/vi/cRW0XO2xWn4/hqdefault.jpg?r=56462]http://youtu.be/cRW0XO2xWn4[/embed]

lördag 23 juni 2018 - 13:10

Magisk midsommar

IMG 0678

IMG 0687

IMG 8

IMG 0692

 

Vilken magisk midsommar det har varit. Inledde firandet med torsdagens International Yoga Day After Party som jag var med och ordnade på Sandö i Vasa. Det var så obeskrivligt fint från första stund, när vi steg ut på Café Helmis gräsbeklädda terrass och började dekorera. Att sedan se utrymmet fyllas av vackra själar skapade ett sådant högfrekvent ljus som inga dekorationer kan åstadkomma. Alla strålade, inifrån.

Kvällen var fylld av kravlös kärlek. Vänner och främlingar som kramade varandra, lyssnade till varandra, skapade ett utrymme där var och en kunde vara sig själv. Tillsammans lät vi musiken pulsera genom våra kroppar och uttryckas i form av fullkomligt fri Ecstatic Dance. Ingen brydde sig om hur man själv ser ut, hur någon annan ser ut – vi bara kände, kände, kände. Barfota, leende.

Regnet smattrade mot terrasstaket när vi lade oss ner för att bada i ljudvågor. Yogamatta efter yogamatta rullades ut, alla fick plats på något sätt. Jag och Henrik låg tätt intill varandra, i samma sovsäck, medan tonerna av finaste Stefan Backas kristallskålar, klangskålar och andra himmelska instrument färdades genom kvällsluften och smälte samman med ljudet från havsvågorna. Efter en högenergisk extatisk dansupplevelse var det fint att landa i en djup harmoni.

Jag fick möjligheten att, tillsammans med en annan vacker själ, avsluta kvällen. Vi samlade ihop alla ljus från borden och satte oss i en cirkel kring elden. På himlen dröjde sig midnatssolen kvar som ett eldklot ovanför horisonten, omgiven av rosenröda toner. Jag ledde en rosenmeditation där vi använde rosenblad för att sätta intentioner som vi sedan spred ut med hjälp av utandningen. Vinden får nu föra intentionernas helande kraft vidare i världen. Det var en så vacker stund som fortfarande berör mig djupt. Ett stort tack till alla er som satte er i cirkeln tillsammans med mig, oss alla. Vi fortsatte med sång, chanting, trumning...och sedan en helt tyst stund där vi tillsammans mediterade för fred innan vi gick hem.

Det känns som att torsdagen gav en glimt av hur den nya världen kommer att se ut. För vi lever mitt i en tid av stor förändring. Kravlös kärlek, acceptans, förlåtelse, förståelse – det är i den riktningen vi är påväg. Och att bara fira livet självt, berusas av ljuset som en grupp människor kan väva samman bara genom att samlas i den kravlösa kärlekens och glädjens namn. Himmelriket finns på jorden hela tiden – det är upp till oss att skapa det, varje dag, genom våra gärningar.

Om Shanti Shanti Shanti.

TACK <3

onsdag 20 juni 2018 - 19:43

Ecstatic Dance – vad, hur och varför?

IMG 0388 02

 

ECSTATIC DANCE! De här två orden dyker upp här och där. Spontant kan det kanske låta som något riktigt new age som man tar del av när man åker typ till Bali. Men det är så mycket mer än så! Dansen har en otrolig frigörande kraft. Därför vill jag, i det här inlägget, demystifiera fenomenet extatisk dans.

För det första: Du behöver inte vara på ett visst sätt. Ecstatic Dance är för precis alla, oberoende av ålder, kön, utseende eller hur vigulant eller dansant man är. Det viktigaste är att låta kroppen röra sig helt fritt. Ibland kanske man känner för att bara sluta ögonen och stå stilla – det är också okej.

För det andra: Det finns inga kunskapskrav. Ecstatic Dance är fri dans där rytmerna och musiken (ofta electronic dance eller World Music) är den enda läraren. Det finns ingen struktur, inga specifika steg eller något visst sätt att dansa på. Just ditt sätt att dansa på är 100% rätt.

För det tredje: Extas betyder i det här fallet helt enkelt eufori. Med andra ord handlar det inte om mörka tält där folk faller i trans eller mister kontrollen på något sätt. Alla rör sig enligt sina egna förutsättningar, sina egna gränser, sina egna behov. Vill man ta kontakt med de andra som dansar kan man göra det, men det är inget måste.

Så...när gav du senast din kropp tillåtelse att röra sig helt fritt? Utan att du funderar på om du gör rätt, om någon ser, om man 'borde' eller 'inte borde'. Tyvärr blir det ganska sällan i vårt samhälle. För mig har fri dans (oftast i mitt vardagsrum) blivit en livsviktig rutin som hjälper mig att släppa taget om känslor och annat som kroppen samlar på sig. Det är obeskrivligt fint att låta musiken flöda ur högtalarna och flöda med den, like no one is watching.

 

Blev du nyfiken?

Imorgon (21.6) har du en möjlighet att testa! Jag är nämligen med och arrangerar non-profit evenemanget Midnight Sun Ecstatic Dance på Sandö i Vasa. Evenemanget är helt alkoholfritt och fungerar samtidigt som efterfest för Internationella Yogadagen. Efter Ecstatic Dance bjuds det på ljudbad och jag kommer att hålla en midnattsmeditation på stranden, dit är du också hjärtligt välkommen!

Via mig är biljetterna endast 3€ så kommentera om du vill att jag skriver in dig på listan.

Hoppas vi ses på Sandö! <3

tisdag 19 juni 2018 - 15:03

Vad krävs för att bli älskad?

IMG 6

 

Prestera, prestera, prestera. Det har varit mitt mantra så länge jag kan minnas. Jag har alltid haft lätt för att lära mig, varit bra på det mesta. Men samtidigt har det blivit en sak som definierar mig – mitt värde har varit starkt kopplat till mina prestationer. Jag är bara så bra som omvärlden säger att jag är. Jag är bara så bra som mina prestationer.

Vem är det jag försöker bevisa något för? Frågan ställdes av min känslozonterapeut vid vår senaste träff. Jag har fått samma fråga för några år sedan, i en lite annan form, men inte kunnat svara då heller. Det är ganska konstigt eftersom jag vigt hela mitt liv åt att göra denna någon nöjd – ett okänt hjärnspöke som ständigt stått med piskan bakom min rygg.

Sedan kom insikten. Jag har aldrig riktigt blivit älskad för den jag är – bara för att jag existerar. Bara för att jag är Hanna. I alla fall har den kärleken inte blivit uttryckt på ett sätt som fått mig att känna att jag i varje stund är tillräcklig. Jag vet att min familj alltid har älskat mig och varit stolt över mig, men kärleken som visats har nästan alltid varit kopplad till en prestation. Bra betyg, stipendium, pris i en tävling, en bra rollprestation vid teatern, framgång på jobbet.

Jag har växt upp med känslan av att jag hela tiden måste bli bättre. Varje gång jag har lyckats har jag haft siktet inställt på nästa prestation. När kan jag lyckas nästa gång så att jag kan känna att jag är älskad och tillräcklig? Samtidigt har jag haft en stor rädsla för att misslyckas. Tänk om ingen älskar mig om jag misslyckas? Jag måste göra rätt, jag måste göra rätt, jag måste göra rätt. En ständig känsla av att vara alla till lags, att göra saker som får andra att tycka om mig.

Att prestera bra blev min identitet. I högstadiet blev identiteten ändå omskakad eftersom mina ständigt goda resultat resulterade i skällsord som 'plugghäst' eller 'pinko'. Jag kommer ihåg dagen när jag insåg att det inte räcker att prestera bra – det får vissa människor att inte älska mig. I ett desperat försök skrev jag t.o.m. fel på några prov för att inte få full poäng. Så himla sorgligt egentligen.

Jag har också insett att jag i många fall försökt bli som min äldsta bror. I mina ögon har han alltid varit en person som gjort allt rätt, som presterat väl och fått uppskattning av alla. Så jag gick med i scouterna, jag började spela gitarr, jag läste marknadsföring på Hanken, jag reste till Alperna – precis som han. Allt det här har känts som ett recept för att bli älskad. Vad skulle jag ha valt om jag skulle ha valt helt själv? Jag säger inte att ovanstående val har varit dåliga – jag har fått mycket glädje av de här upplevelserna och de har gjort mig till den jag är idag. Det är jag tacksam för. Men ändå...en viktig insikt om hur jag byggt min identitet.

Att kärleken måste 'förtjänas' har också varit en central del av mina förhållanden. Kanske det är känslan av att inte kunna älskas för den jag är som har gjort att jag valt förhållanden där det finns en stor obalans. Genom att hela tiden ställa upp för den andra, töja på mina gränser, har jag offrat mig själv på kärlekens altare så att pojkvännen ska må bättre. Dessa gärningar har varit kärlekens valuta – prestationer som bekräftat att jag är värd att älskas. Det har blivit särskilt tydligt när jag nu lever i ett äktenskap som bygger på kravlös kärlek.

Det är som att jag plötsligt kan förstå varför jag blev utbränd. Tusen fritidsintressen, höga krav, oändliga övertidstimmar, utmanande förhållanden...precis allt har varit ett slags rop på hjälp. Snälla, snälla snälla – säg att jag är tillräckligt bra för att bli älskad. Samtidigt har allt bottnat i en oförmåga att älska mig själv. När jag inte har kunnat hitta kärleken och acceptansen inom mig har jag sökt efter den i min omgivning istället.

Det kanske låter värre än det är. Mina föräldrar, min familj, har alltid accepterat mig precis sådan som jag är och stöttat mig ovillkorligt i precis allt jag gjort. Det är jag evigt tacksam för. Men den här insikten om att vi sällan säger jag älskar dig utan nån orsak har varit väldigt omvälvande. Det är en sak som i stor grad har format mitt liv och min självkänsla. Varför behöver vi egentligen ha en orsak för att älska eller uppskatta varandra? Varför behöver vi en väl utförd prestation eller en speciell kalenderdag för att visa kärlek? Personligen tror jag att det kan vara något som hänger med från tidigare generationer, något som hela tiden håller på att ändras till det bättre.

Det känns som att de senaste åren har lett fram till den här insikten. Jag är tacksam för att jag blev utbränd. Jag är tacksam för att Universum, för ca 5 år sedan, gjorde mig oförmögen att prestera. Jag är tacksam för att jag blev tvungen att bygga upp mitt liv igen och använda annat än prestationer som byggmaterial. Jag är tacksam för den djupa vördnaden som den här upplevelsen förde med sig. Att jag, för några år sedan, fattade drastiska beslut för min egen skull och vågade gå en egen väg var en annan viktig vändpunkt i mitt liv.

Jag skalade bort alla lager tills bara jag fanns kvar. Ingen titel, inget visitkort, inga tydliga planer inför framtiden. Ändå kände jag mig älskad. Det är kanske det vackraste jag varit med om. Så många saker föll bort – gamla vänner, gamla krav, gamla masker och illusioner – men det känns som att det viktigaste och värdefullaste blev kvar. Alla de som är beredda att villkorslöst älska mig, också när jag inte presterar eller är på ett visst sätt. Det viktigaste är ändå detta: Att jag äntligen är beredd att älska mig själv, precis som jag är.

Jag ber dig att idag visa någon kravlös kärlek, bara för att personen är den hen är. Att få känna att vi duger, utan att något behöver göras eller ändras, är den värdefullaste gåvan som finns. Det är en insikt som kan ändra hur vi lever våra liv.

måndag 18 juni 2018 - 16:22

International Yoga Day i Vasa!

InternationalYogaDay2

 

Äntligen får jag möjligheten att berätta! Den här torsdagen, 21.6.2018, är det INTERNATIONELLA YOGADAGEN och då är det möjligt att yoga från morgon till kväll. Du kan gratis testa på Kundalini Yoga, SUP yoga, Vinyasa Flow & Acro Yoga.

På kvällen ordnar A Bigger Heart dessutom ett non-profit Yoga After Party på Sandö. Fri dans och obegränsad glädje under midnattssolen. Gemenskap, kärlek, yoga. Och sedan min underbara vän Stefan Backas som bjuder på ett magiskt ljudbad. Om du aldrig badat i tonerna av kristallskålar och andra himmelska instrument rekommenderar jag att du tar chansen och testar på torsdag. Utan att avslöja för mycket kan jag också berätta att jag kommer att hålla en liten midnattsmeditation och ceremoni tillsammans med en annan vacker själ.

BE THERE! <3
Via mig har du möjligheten att få billigare biljetter (3€), så kommentera det här inlägget om du vill bli inskriven på gästlistan.

Eventet hittar du här.

tisdag 12 juni 2018 - 18:59

Hunden som rymde rakt in i mitt hjärta

IMG 5

 

Idag fyller min underbara Wilja 9 år. Det känns overkligt att det redan har gått 3285 dagar sedan det här lilla stjärnskottet kom till världen. Jag brukar kalla henne för tähtisilmä, stjärnöga, eftersom hennes ögon tindrar precis lika klart som när jag första gången såg henne.

Egentligen skulle Wilja inte flytta hit. Jag hade åkt iväg till Björneborg för att besöka uppfödaren och visa upp min första hund, Isa. Eftersom Isa har en stor terrierpersonlighet kände jag att hon var mer än tillräckligt. Sedan kom plötsligt uppfödaren bärande på en pytteliten parson russell terrier – den minsta i sin kull – och placerade henne i min famn. Det uppstod ett band redan då, men min rationella hjärna tänkte inte desto mer på den saken.

När jag öppnade bildörren, redo att åka hem, tittade två små stjärnögon upp på mig. Wilja hade rymt genom staketet och sprungit efter. Jag tog upp henne i famnen och förde skrattande tillbaka henne åt uppfödaren. Samma sak upprepades två gånger till. När Wilja rymt genom staketet den tredje gången och jag, än en gång, bar tillbaka henne till uppfödaren hade jag inget val. Jag såg på uppfödaren och konstaterade: "Jag tror att hon ska flytta till oss." Några veckor senare hade jag sedan en hund till.

 

38478 143531038995919 110810 n

 

Från det där första mötet har jag & Wilja varit oskiljaktiga. Hon är en högkänslig hund som behöver extra mycket stöd för att inte bli överväldigad av ljud och andra intryck. Kanske det är därför vi klickar så bra – jag förstår henne. Och hon litar på mig mest i hela världen. Hon är alltid med när jag yogar. Och när jag lägger mig i savasana slickar hon mina handflator, fotsulor, ibland tredje ögat. Ibland ser hon väsen som vi inte ser, ibland ordnar hon sin mat i formationer som ser ut som Karlavagnen eller någon annan stjärnbild. Den här hunden bär på djup visdom.

 

IMG 6682

 

Inga ord kan beskriva hur mycket jag älskar den här lilla själen. Jag är övertygad om att det här inte är vårt första gemensamma liv. Och jag är tacksam för varje dag vi är tillsammans. Vi har gått igenom tuffa tider, men det har bara gjort att vi kommit varandra närmare. Min lilla sfinx, tack för att du finns <3

 

måndag 11 juni 2018 - 13:56

Har du testat Headspace?

Headspace sxsw blog 2

 

Jag började meditera för ca 5 år sedan, i samband med att jag blev utbränd. Vid den tiden var mitt psyke och nervsystem så sönderstrimlat att jag kände en hel del ångest och ängslighet. Dessutom var det svårt att fokusera och mitt självförtroende hade fått sig en ordentlig smäll. Genom att meditera bara 10 minuter per dag kunde jag snabbt känna positiva resultat.

Appen Headspace var en stor bidragande orsak till att jag kom igång med en daglig meditationsrutin. Härliga, färgglada animationer fick dessutom upplevelsen att kännas enkel och glädjefylld, fastän det stundvis var stora och tunga känslor inblandade. Alla meditationer leds av Andy Puddicombe som i 10 års tid var buddhistmunk. Förutom att han har en underbar energi blir hans röst ett tryggt ankare som man gärna återvänder till, dag efter dag.

Headspace inleds med något som kallas "Take 10" och innebär att man mediterar 10 minuter i 10 dagar. Efter det är det fritt fram att välja olika paket (upp till 30 sessioner) där man genom meditationer behandlar olika teman. Jag valde t.ex. paketen Managing Anxiety, Stress, Acceptance, Balance, Change och Self-esteem för att påbörja mitt helande. Gradvis ökade jag tiden till 20 minuter per dag. Dessutom finns s.k. "SOS-meditationer" (1–2 minuter) som man kan göra mitt i en meltdown för att snabbt hitta tillbaka till lugnet igen.

Det finns inga ord för vilket värdefullt verktyg meditationen är för mig, än idag. Med hjälp av Headspace lärde jag mig att meditera på egen hand och hade därför en stark grund att bygga vidare på när jag förra året utbildade mig till Mindfulnessinstruktör i Sverige. Min meditationsbakgrund är också en viktig tillgång när jag nu utbildar mig till yogalärare. Det fina med meditation är också att man aldrig blir 'fullärd' – när man gör en resa i sitt inre finns alltid något nytt att upptäcka.

 

Vill du testa Headspace gratis?

Eftersom Headspace i år uppnått 1 miljon användare (!) har jag och andra långtida användare fått möjligheten att låta 10 vänner testa appen gratis i 30 dagar. Är du en av dessa 10 vänner? Kommentera i så fall det här inlägget så skickar jag en kod <3

 

Bild: Headspace

lördag 9 juni 2018 - 22:16

Källvattnet

IMG 4

 

Lördag. Själavård i Sundomskogen. En testund när tiden stod stilla. På något sätt har vardagen känts långt borta den här veckan. Efter att jag och min man fick besked om att en nära familjemedlem insjuknat i cancer har det känts speciellt viktigt att bara vara. Stund för stund, dag för dag. Andetag för andetag. Att verkligen försöka komma ihåg vad som är viktigt.

En hel del gammalt har blivit bortstädat. För tillfället ligger det på ett loppisbord i väntan på att gå vidare. Jag gick igenom största delen av mina ägodelar och frågade mig själv vad jag ska spara – inte för att jag borde, utan för att jag känner att det är något jag verkligen vill bära med mig. Annars blir det ju lätt så himla mycket vi bär med oss, 'bara för att'. Fastän lådor ligger i ett förråd tror jag ändå att de ständigt tar en del av ägarens energi. Jag känner mig i alla fall mer energisk efter att ha klippt energibanden till saker som inte längre tjänar mitt högsta bästa.

En hel del gammalt har också kommit upp till ytan. I samband med storstädningen tog jag nämligen upp en låda fylld med gamla dagböcker, den äldsta daterad 1999. Det är en omvälvande upplevelse att läsa mitt livs historia och se de bläckfyllda sidorna i nytt ljus. Jag är så tacksam över att få gå igenom allt det här med min underbara och kloka känslozonterapeut som hjälper mig att pussla ihop alla bitarna till nya, viktiga insikter. Jag var där senast igår. Behöver några dagar att smälta allt detta, men delar med mig sedan när jag är redo.

Därför är jag extra tacksam för källvattnet vi bar med oss hem idag. Det var en stark upplevelse att äntligen få besöka Björnvikskällan – ett rent underverk. Kristallklart vatten som frikostigt flödar mitt i en magisk skog. Ett helande elixir som vederkvicker både kropp och själ. Det är med djup glädje och tacksamhet jag avnjuter det här vitala vattnet ikväll. Må det lära mig att flöda lika fritt, lika villkorslöst, lika rent och klart, i harmoni med Moder Jord.

Många tankar och känslor, men stundvis svårt att sätta ord på allt. Så jag fortsätter andas. Och accepterar att orden inte är allt. Ibland finns allt man vill säga i tystnaden.

 

måndag 4 juni 2018 - 22:04

Vågar du älska dig själv?

IMG 3

 

Jag läste en intressant tanke idag: "Om du skulle räkna upp alla saker du älskar, hur länge skulle det ta innan du nämner dig själv?" Det är en fråga som verkligen är värd att ställas. Jantelagen – du ska INTE tro att du är någon – har fått allt för många att skämmas för att uttrycka någon sorts egenkärlek, eller att uttrycka något alls för den delen. Det tryggaste är att hålla med, passa in, rikta blicken utåt.

Det har inte alltid varit självklart för mig att älska mig själv. Av någon orsak har det funnits en ständig strävan efter att vara någon eller något annat än jag är. Att se ut på ett annat sätt, att ha en annan personlighet, att tycka och tänka på ett annat sätt. Den största delen av tiden visste jag inte ens exakt vad jag ville uppnå – jag hade bara en känsla av att jag inte är tillräcklig.

Det tog mig nästan 30 år att börja ställa frågan: VARFÖR? Vem är det som kräver allt det här av mig? VEM är det som säger att jag måste se ut på ett visst sätt? VEM är det som tycker att jag borde klättra karriärstegen på ett visst sätt? VEM är det som kräver att jag ska följa strömmen? VEM är det som anser att jag är för mycket eller för litet av det ena eller det andra? VEM?!

Ibland ledde frågan till en verklig person, ibland mig själv, stundvis till ett hjärnspöke. I slutändan insåg jag ändå att jag lät min egenkärlek befläckas av åsikter och ideal som inte var mina egna. Den viktigaste insikten var att jag inte vill vara en version av mig själv som 'passar in' i någon annans värld. Jag vill vara en kvinna som inte bär andras slöjor, utan känner sig bekväm i sin nakenhet – sådan som hon är skapad. Utan smink, utan titel, utan jordlig egendom.

Vem är du om allt du äger faller bort?
Vem är du om allt du tror eller lärt dig vara nollställs?
Vem finns där, innerst inne?
Vad finns där att älska, om inget finns kvar?

Yoga och meditation har hjälpt mig att få ett större perspektiv. Jag har insett att vi är alla en del av samma ljus som skapade Universum. Vi är alla ett. Yoga har hjälpt mig att hitta tillbaka till det där ljuset – yoga har hjälpt mig att hitta Hem. Yoga har hjälpt mig att se mig själv som så mycket mer än den här kroppen, det här livet.

Innerst inne är vi alla jämlikt felfria och fullkomliga. Jag önskar att vi alla kunde se varandra i det ljuset – då skulle vi se själar istället för kroppar, titlar och ägodelar. Då skulle vi kanske sluta jämföra. Då skulle vi kanske kunna älska oss själva tillräckligt villkorslöst för att också kunna älska andra som oss själva.

Får mig, än en gång, att tänka på ett citat av Yogi Bhajan: "Recognize that the other person is you." Allt vi upplever är reflektioner av vårt inre. Att döma någon annan är att döma sig själv. Det som provocerar hos andra är något som behöver helas hos en själv. Från det här perspektivet bottnar alla våra handlingar i hur mycket vi älskar oss själva. Det viktiga är hur väl vi tar vara på de här speglarna omkring oss. Vågar vi ta en ärlig titt på det som gör ont? Vågar vi låta det helas så att vi kan släppa taget om det och skapa utrymme för ännu mer kärlek?

Egenkärlek är inte lika med egoism. Vi har alla rätt att känna att vi räcker till, att vi är bra, att vi är vackra – oberoende av vad som händer omkring. Människor som älskar sig själva och öppet visar det får tyvärr ofta höra elaka kommentarer. "Vem tror du att du är?" Man 'ska' ju trots allt inte tro att man är någon. Århundradets lögn! Tycker jag i alla fall.

Det är dags för just dig att komma ihåg vem du är. Du är fantastisk och fullkomlig, precis som du är. Du har unika egenskaper som bara Du kan ge den här världen. Den som försöker få dig att må skit p.g.a. det här...får se sig själv i spegeln. Människor som är dömande, missunnsamma, bittra eller lätt lägger skulden på andra har troligen en del förtryckta känslor. De behöver lära sig att älska sig själva. Sänd dem alltså kärlek och lycka till på vägen.

Den viktigaste kärleken är den som kommer inifrån. När kärleken kommer inifrån kan vi känna oss älskade, utan att någon eller något behöver bekräfta det. När vi hittar tillbaka till det där ljuset innerst inne kan vi sedan börja älska alla omkring oss och sprida kärleken, villkorslöst, vart vi än går.

söndag 3 juni 2018 - 20:13

Universum i en sten

IMG 2

 

Strax innan helgen fick min man och jag tunga familjenyheter. Än så länge finns en hel del frågetecken som kommer att klarna först nästa vecka. För tillfället är det alltså viktigare än någonsin att vara i nuet. Inga spekulationer, inga förhastade slutsatser. Acceptans. Ett andetag och en dag i taget.

Här & Nu. Det är en plats som skulle vara bra att besöka oftare. Det är så lätt för hjärnan att börja resa i tiden. Bakåt, till det som hänt, eller Framåt, till det som ännu inte hänt. Visst, vi kan skapa förändring genom att påverka hur vi förhåller oss till det förflutna. Vi kan sätta intentioner inför framtiden och manifestera dem. Men den verkliga förändringen kan bara hända i en tid: Nu.

Jag tror att precis allt vi behöver existerar Nu. Det finns ingen annanstans vi behöver vara – vi är alltid på rätt plats, vid rätt tid. Får mig att tänka på en av mina favoritdikter, "Auguries of Innocence", av poeten William Blake. Den börjar så här:

 

To see a World in a Grain of Sand
And a Heaven in a Wild Flower
Hold Infinity in the palm of your hand
And Eternity in an hour

 

Allt är Nu. När man accepterar det tror jag att dikten kan bli verklighet. Världen kan existera i ett sandkorn. Det har i alla fall jag upplevt – t.ex. en gång när jag hittade Universum i en sten i Oravais. Det är vad jag ser i bilden ovan, kanske du ser något annat.

Allt handlar om perspektiv. Väljer vi att se skönhet, harmoni och kärlek – också om vi skulle behöva leta efter det i ett sandkorn – eller väljer vi att fokusera på motsatsen? Vi har alltid ett val. Och det där valet kan ha väldigt stor betydelse, särskilt när vardagen ruskas om, av en eller annan orsak. Vad väljer du idag?