Visa alla inlägg skrivna augusti 2018

torsdag 30 augusti 2018 - 20:40

Kärlekshistorian, del I

DSC01868

Min och Henriks bröllopsbild, tagen vid Kimo bruks bro av min kära syster Mervi.

 

Kärleken gör det omöjliga möjligt. Ingen kraft kan mäta sig med dess styrka. Jag har haft lyckan att alltid få uppleva mycket kärlek omkring mig. Men det var först för två år sedan som jag insåg hur oerhört obegränsad och okuvligt oövervinnelig kärleken verkligen kan vara. Så som jag lovade i ett tidigare inlägg ska jag nu berätta min och Henriks kärlekshistoria.

Det var inte kärlek vid första ögonkastet. Ändå kommer jag aldrig att glömma första gången jag såg Henrik. Året var 2013, jag satt vid min dator på jobbet och skrev. Ryggen var vänd mot dörren, men något fick mig plötsligt att vända mig om. I dörröppningen stod en nästan två meter lång man som nyss hade varit på arbetsintervju. Utan att veta något mer om honom slogs jag av en helt irrationell men ändå fullständigt logisk övertygelse: Han MÅSTE få jobbet.

Han fick jobbet. Vi klickade direkt och blev goda vänner. Men det var inte mer än så. Han flyttade från Sverige för att bli sambo med sin finska flickvän. Jag var också i ett långvarigt förhållande. Det fanns inte en tanke på att det någon gång skulle bli mer än vänskap mellan oss. Vi svarade inte alltid ens på varandras meddelanden (vilket har varit ganska kul att inse så här i efterhand).

Åren gick och vår vänskap fördjupades. Vi började arbeta i samma team. Vi började anförtro oss mer och mer åt varandra. Det var så lätt att tala med Henrik – som att han förstod mig på ett sätt som ingen annan någonsin hade förstått mig. Vår kravlösa vänskap skapade ett unikt band.

Det blev 2016. Både jag och Henrik var fortfarande kvar i våra tidigare förhållanden. Jag och min dåvarande pojkvän bestämde oss för att äntligen flytta ihop och började leta bostad. Det blev en utmanande process – vi ville inte alls samma saker. Pojkvännen ville ha ett investeringsobjekt, jag ville ha ett hem. Vid något skede undrade min mamma: "Tror du att ni någonsin kommer att hitta en lägenhet som ni båda trivs i?" Självklart! Inget annat scenario existerade för mig.

Universum verkade inte tycka likadant. När jag och min dåvarande pojkvän äntligen hittade en lägenhet hade den 20 dagars inlösningsrätt. Allt var fixat, förmedlaren sa att så stora lägenheter aldrig blir inlösta i det husbolaget – vi var inte oroliga. Men. På sista dagen blev lägenheten ändå inlöst. Mot. Alla. Jäkla. Odds.

Jag var helt förstörd. Jag hade redan tagit ledigt från jobbet för att packa lådor och flytta. Istället satt jag hemma och panikkollade lägenheter hela första semesterdagen. När jag sedan, helt utmattad, tog ut hunden på promenad till Metviksparken möttes jag av...Henrik. Då tyckte jag inte att det var mer än slumpen – det var skönt att få berätta hur ledsen jag var. Bara hans närvaro fick mig att känna att allt skulle bli bra. Resten av veckan sprang jag på ungefär 100 visningar och fortsatte hetsleta ett nytt hem. Det kändes livsviktigt att hitta något.

Något ändrades efter att den där första lägenheten försvann. När jag och pojkvännen fortsatte leta var det plötsligt som att alla potentiella lägenheter som dök upp fanns högst ett kvarter ifrån huset där Henrik bodde med sin sambo. Jag kommer ihåg att jag till och med skämtsamt sa, att man kunde ju nästan tro att vi försöker bli grannar med honom. Det var inte så långt från sanningen – lägenheten jag och pojkvännen slutligen köpte var exakt på andra sidan gatan från Henriks hus.

Lägenheten var allt jag någonsin hade drömt om. Högt uppe, havsutsikt. Marmorgolv. Svartvit färgpalett. Designkaklat badrum. Regndusch. Stor balkong. Stor walk-in closet. Check, check, check på lifegoalsen. Looken kompletterades med ett antal designmöbler från Vepsäläinen. Allt var helt perfekt, men ändå kändes det inte som att vi flyttade tillsammans. Eftersom pojkvännens hyreskontrakt gick ut så fixade han flyttdag för sig själv. Mitt mål var att flytta när jag fick semester.

Jag var så säker på att det var rätt beslut att flytta. Jag packade, jag bar lådor. Man tar ju dessutom inte flera hundra tusen euro i lån för lusts skull. Veckorna före flytten satt jag och Henrik ändå ofta ute på en sten och pratade. Allt var bra. Men. Jag kunde inte sätta fingret på vad det var. Kanske bara nervöst med en stor livsförändring, tänkte jag.

Vid samma tid fick jag plötsligt en ny vän via ett fritidsintresse. Det var en vacker själ som spontant lade sig ner i lövhögar och fick mig att bli ett barn igen. Jag gick hem mitt i natten med vattenfärg i ansiktet. Lika plötsligt försvann han sedan ur mitt liv. Jag sörjde, men inget hade varit en slump. Något hade vaknat inom mig. En eld som inte kunde släckas.

Jag stod mitt i lägenheten jag just köpt och insåg att inget av det materiella gjorde mig lycklig. Jag såg mitt förhållande så som det var. Jag vågade vara ärlig med mig själv. En dag, en kort tid efter flytten, gjorde jag mitt livs svåraste beslut. Efter en natt på soffan tog jag tog hunden och yogamattan under armen och återvände till min gamla lägenhet. Det var helt ologiskt, men jag visste att jag måste göra det.

Lägenheten var tom. Jag hade en madrass, en gaffel, en kniv, en sked, en kaffekopp, en tandborste och en liten påse med kläder. Ändå hade jag allt. Ensam i tomheten kände jag mig hel. En inre röst i mitt huvud upprepade: Det är bara pengar, det är bara saker. Om och om igen. Jag bad Universum att det verkligen skulle vara så, att allt skulle ordna sig.

En förvirrande men renande och befriande period inleddes i mitt liv. Jag kommer tydligt ihåg en dag när jag satt på yogamattan, sträckte ut armarna och ropade åt Universum: "Här är jag! Jag är redo! BRING IT ON!" Jag ville förstå vad det var som hände. Jag ville förstå varför jag hade drivits till den här punkten. Ett galet beslut som ändå kändes så rätt. Från lyxlägenheten till ett tomt hem. Kaos som på något sätt gjorde sig begripligt. En större plan som jag inte ännu kunde se.

Sedan kom en dag när Henrik hälsade på. Vi satt tysta på golvet och lyssnade på ösregnet. Min hund Wilja lade sig ner mellan oss och vi började smeka hennes päls. Allt var som vanligt, fastän stora saker hade förändrats. Han hade också separerat från sin sambo. Ändå var tystnaden bekväm – vi var två vänner som kunde förstå varandra utan att tala.

Plötsligt skar en insikt genom tystnaden. Jag visste att Henrik snart skulle ta min hand. Det var en övertygelse lika stark som den där gången när jag såg honom första gången. Ändå fanns det inte några indikationer på att något sådant skulle hända. Varför skulle något sådant hända? Och vad skulle det göra för skillnad om det hände? Vi var ju bara vänner. I efterhand har jag hört att Henrik slogs av samma tanke, samtidigt.

Sedan hände det: Han tog min hand. Jag trodde att jag skulle svimma. Aldrig någonsin har jag känt en så stark energi strömma genom min kropp. Jag var tvungen att blunda. Mitt hjärta öppnades och fylldes av ett strålande ljus. Jag försökte komma ihåg att andas. Allt annat försvann. Jag hade ingen aning om varken tid eller rum. Allt jag kunde känna var Henriks hand i min och den obeskrivligt starka energin – ljuset som strömmade mellan oss, omkring oss, inom oss.

Det kändes som 30 minuter. Men när vi öppnade ögonen hade sex timmar passerat. Sex timmar! Ingen hunger, ingen törst, inga behov alls. Precis ALLT fanns i den där stunden. Fullkomlighet. I 360 minuter satt vi tysta – blundade och höll varandra i handen medan våra själar flätades samman. Vi såg på varandra utan att veta vad vi skulle säga. Regnet hade slutat. Wilja sov fortfarande på golvet mellan oss. Men vi båda visste att inget. Någonsin. Skulle vara sig likt igen.

 

För att inte göra den här texten allt för lång fortsätter vår historia i nästa blogginlägg <3

 

onsdag 29 augusti 2018 - 18:42

Vulkanutbrott – så började min höst

IMG 1212

 

Hej kära ni! <3 Det här är ett kort inlägg & livstecken, för att berätta

A) vi är hemkomna och allt har gått bra

B) vi hade en alldeles fantastiskt fin och oförglömlig bröllopsresa till Sicilien

C) jag ska snart blogga om resan – definitivt, absolut och med handen på hjärtat

Jag hade planer på att sätta mig ner och blogga på måndag. Jag tänkte mig en sån där super chill dag efter semesterveckan när jag, till tonerna av fågelsång, tömmer kamerans minneskort och sörplar té medan själen fröjdas åt alla fina minnesbilder. Nå...riktigt så blev det inte.

Strax innan vi åkte från Sicilien hade Etna ett utbrott. Ja, det är Europas största och mest aktiva vulkan som skickar röksignaler varje dag. Men enligt the locals så är det riktigt, riktigt sällan som man ser lava välla ur kratern. Så som min extremt högklassiga iPhonebild ovan visar, var det ändå precis det här vi fick bevittna, kl.05:50 på busshållplatsen, påväg till flygfältet. Mäktigt! Berättar mer sen.

På något sätt känns det faktiskt som att Etna satte tonen för den här hösten. Någon konstig stagnant energi har funnits i mitt liv de senaste månaderna. Allt 'stannade upp' i juli/augusti och det kändes som att flyta igenom någon seg massa. En medelstor existentiell kris dök också upp vid samma tid. Vem är jag? Vad är min livsuppgift, på riktigt? Vad är det jag ska göra, egentligen? Typ sådana små frågeställningar satt jag och våndades med i två månader.

Men nu. Nu har allt plötsligt vänt. Jag tror att himlakropparnas rörelser definitivt hade något med segheten att göra – många, många stora saker som har hänt de senaste månaderna – och att söndagens fullmåne var en viktig vändpunkt på många sätt. För mig har det verkligen varit så. Mycket gammalt grubbel som jag gått vidare från. En hel del mer klarhet angående många saker. Mail och möten och nya idéer och samarbeten och och och... Wow! Energi som samlats på hög och plötsligt exploderar, skapar ett helt nytt tempo. Ett kreativt vulkanutbrott – så känns det.

Jag ser fram emot allt fint som den här hösten kommer att föra med sig. Redan nu vet jag att det blir en hel del stora förändringar – också något som jag kommer att blogga om inom kort. Åh, det är inte meningen att nu lämna er med en hel del cliffhangers, men efter att ha suttit och skrivit jobbgrejer på datorn hela dagen känner jag att NU. Är det dags att gå ut. Inte ens Etna sprutar ut energi hela tiden – hon vilar hon också.

 

fredag 17 augusti 2018 - 14:52

Äntligen bröllopsresa!

DSC1846

 

För nästan exakt ett år sedan – 19/08/17 – blev jag gift. Barfota, med blommor i håret, min älskade Henrik vid min sida. Regnet som smattrade mot den anrika bruksgårdens tak. Det var en av de vackraste dagarna i vårt gemensamma liv.

Det har hänt massor sedan dess. Efter att jag förra hösten unnade mig själv en kreativ paus inledde jag året 2018 med att bli företagare. Henrik blev medgrundare och CTO på ett svenskt startupföretag och har, var och varannan vecka, pendlat mellan Finland och Sverige. Stundvis har han varit långa perioder i Silicon Valley. Också jag har varit en hel del på resande fot. Vi har med andra ord varit ifrån varandra rätt mycket, men ändå har vårt band vuxit sig starkare för varje dag.

Ibland känns det som att saker förändras hela tiden. Ibland har det varit en lyx att bara finnas i samma stad, vid samma stund. Att äta vid samma bord. Att sitta i samma soffa. Att prata ansikte mot ansikte och inte via FaceTime. Vi har verkligen lärt oss att värdesätta vardagen. De där helt vanliga stunderna när allt bara är. Vi har lärt oss att ta vara på själva varandet. Tillsammans.

Han och jag – Vi. Det är en så otrolig trygghet när många saker omkring en förändras. Universum ber oss verkligen om största möjliga Tillit just nu. Att bara lita på att allt som händer är för vårt högsta bästa. Att vi nu manifesterar det liv vi tillsammans drömt om. Att så många osynliga pusselbitar ständigt faller på plats i kulisserna. Det har inte alltid varit lätt. Stundvis har avståndet skapat utmaningar, stundvis har saker inte gått som tänkt. Hela tiden har vi ändå varit övertygade om att Allt kommer att ordna sig. Det ordnar sig redan – hela tiden. Nuet är viktigast. Genom den här stunden skapar vi Framtiden.

Från dagen när våra själar flätades samman visste vi att det här är något alldeles speciellt. Vi har aldrig varit rädda för att göra saker på vårt sätt – det var vårt bröllop ett fint bevis på. Att både jag och Henrik skulle byta efternamn kändes också helt naturligt. Vi ville börja ett helt nytt kapitel. Tillsammans. Det finns inte ord för att uttrycka den kärlek och den tacksamhet jag känner över att få dela det här livet med Henrik. Äntligen återförenade – två hjärtan, en själ.

Imorgon åker vi äntligen på bröllopsresa – till Sicilien. På vår första bröllopsdag ska vi sitta på någon naturskön plats i värmen, vid havet, med varsitt vinglas i handen. Åh. Det ska bli så otroligt fint att bara vara tillsammas, utan någon av oss behöver tänka på jobb. Därför kommer jag också att ha en liten paus här på bloggen – återkommer med reseberättelser när vi är hemma igen. Då ska jag också berätta historien om hur jag och Henrik träffades. Om du är bekant med begreppet twin flame kan du kanske redan tänka dig att det här är en kärlekshistoria utöver det vanliga.

Önskar just dig som läser en fantastiskt fin vecka! <3

ps. kommentera gärna om du har Sicilientips!

 

torsdag 16 augusti 2018 - 11:22

Icke-mindful-moment

IMG 0487

 

Ibland bara...går det inte. Du som följt mig ett tag vet att jag är utbildad mindfulnessinstruktör – om några månader även yogalärare. Jag har eget företag och jobbar med att lära ut medveten närvaro, meditation, olika vägar till inre frid. Vackert så. Men det gör också att jag stundvis sätter ganska höga krav på mig själv. Att jag 'borde' kunna vara 100% zen och chill och mindful i alla situationer. Men riktigt så är det inte.

Låt mig berätta historien om hur mitt liv eskalerade från lugn till kaos på några minuter. Det hände sig nämligen att jag hade bestämt mig för att sälja en vara på Facebookloppis. En potentiell köpare dök upp direkt – hurra! Efter några kniviga frågor om min nästan oanvända produkt beslöt sig hen för att slå till. Succé! Vi bestämde hämtningsdag. Köparen kunde dock endast grovt uppskatta hämtningstiden p.g.a. havsrelaterade och väderberoende transportmedel. No worries – vi kollar tiden närmare. Allt väl.

Hämtningsdagen anlände. Inga meddelanden, röksignaler eller andra kontaktförsök från köparens sida. Jag tänkte att hen hör av sig i god tid och tog mig därför friheten att – 1h innan den överenskomna grovt uppskattade hämtningstiden – föra en växt till en god vän. Två andra goda vänner dök också upp så vi satte oss ner i köket för att umgås en liten stund.

Plötsligt ett meddelande: "Jag åker ditåt nu"
Klockan var 30 minuter före den grovt uppskattade hämtningstiden. Jag hann tänka tanken att det knappast är någon brådska – köparen skulle ju säkert höra av sig i god tid eftersom hen hade varit så osäker på när det havsrelaterade och väderberoende transportmedlet skulle vara framme. Det är väl det man kan förvänta sig av respektfulla medmänniskor.

Ungefär 3 minuter senare, ett till meddelande: "Jag är utanför dörren nu"
Här började paniken. Klockan var 27 minuter före den grovt uppskattade hämtningstiden. Jag var inte hemma. Men jag tänkte: Ingen panik – Henrik är hemma. Så jag försökte hänga med i diskussionerna kring den goda vännens köksbord medan jag ringde hem åt min man. Inget svar. Jag ringde en gång till. Ännu en gång. Ytterligare ett samtal. Ett till. Ett till. Ett till. Ett till. Medan det följande samtalsförsöket pågick ringde köparen. Jag klickade på röd lur. Försökte ringa Henrik en gång till. Vid det här skedet hade jag ingen aning om vad som sades kring köksbordet. Jag var helt uppslukad av kaoset i mitt huvud. Hur ska jag lösa det här?!

Stressen, irritationen och ilskan vällde upp inom mig. Köparen ringde igen. Jag försökte låta lugn och sansad men överraskades av hur ocensurerad jag plötsligt blev. "Du kunde ju ha hört av dig med LITE MER MARGINAL", sa jag irriterat medan jag stegade mot ytterdörren, "Jag är inte hemma nu! Jag får inte tag på min man! Vänta 10 minuter så är jag där. HEJDÅ." Köparen muttrade lite surt något om att det inte lönar sig för hen att åka hem nu längre. Jag tänkte: What the fuck. Whatever. Whatever whatever whatever. Min goda vän hade vid det här laget lite förbryllat följt mig till hallen. Medan jag ringde ännu ett desperat samtal till Henrik kramade jag om henne. Tack, förlåt, fint att ses, förlåt, tack, förlåt förlåt, tack, hejdå.

Jag halvsprang till bilen med telefonen i handen. Jag svor över att en del människor tror att de kan dyka upp hur som helst och när som helst utan förvarning. Jag ringde Henrik om och om igen medan jag började köra hemåt. Fortfarande inget svar. På något sätt skrev jag två desperata meddelanden åt min man medan jag manövrerade genom trafiken. I något skede insåg jag hur galet det hela var. Jag satte bort telefonen och försökte lugnt och sansat köra hem. På parkeringsplatsen slogs jag av tanken att Henrik kanske hade sett mina meddelanden och hanterat hela situationen. Varför skulle det inte vara en möjlighet?

Jag rusade in i vår lägenhet och såg varan som var till försäljning. "Kan du SNÄLLA sluta ha din telefon på ljudlös!!!" ropade jag åt en diskande Henrik medan jag ilsket tog tag i paketet och stormade ut. Medan jag gick ner till trapphusets dörr började jag plötsligt tänka på köparen som stått och väntat. Hen hade ju trots allt varit bortrest hela helgen och ville kanske helst av allt hem. Åh nej, vad trist att hen behövt vänta på grund av mig. Ilskan rann av mig och ersattes av dåligt samvete.

Jag öppnade dörren med orden: "Förlåt förlåt förlåt för att du fick vänta". Köparen sa att det var lugnt, tog emot varan jag skulle sälja. Hen undrade om jag har mobile pay eftersom hen "inte sysslar med kontanter". Nå det hade jag inte. Det avgavs luftiga löften om att jag skulle skicka mitt kontonummer osv. Jag var bara så trött på hela situationen och ville att varan skulle försvinna ur min åsyn. Så jag räckte över paketet och gick upp igen. Tack, förlåt, hejdå.

Väl uppe igen undrade Henrik vad det var frågan om. Jag drog en irriterad monolog om att han verkligen kunde börja ha på ljudet på telefonen och att en person nu var tvungen att vänta 15 minuter och att det hela bara blev skit och att jag blev tvungen att stressa och tokköra och lämna mina vänner vid köksbordet och och och. Henrik påpekade – så lugnt som bara han kan – att om man avviker från en tid man kommit överens om, får man faktiskt vara beredd på att vänta lite.

Utmattad satte jag mig ner på golvet. Jag visste att Henrik hade rätt. Han hade gett mig välbehövligt perspektiv. Och jag insåg att jag hade tillåtit mig själv att bete mig som en crazy person. Jag hade blivit så uppslukad av mitt paniktillstånd att jag hade a) förbisett mina vänner b) skapat potentiellt farliga situationer i trafiken och c) låtit min stress gå ut över både köparen och Henrik. Inte okej. Inte. Okej. Alls.

Varför lät jag känslorna eskalera? Att vänta 15 minuter är verkligen inte hela världen, men jag tillät den plötsligt ändrade tidtabellen att bli en sak värd att, i princip, riskera livet för. Helt sjukt! Jag tror att reaktionen bottnar i några djupt rotade rädslor och beteendemönster som jag har. Av någon orsak har det alltid varit livsviktigt för mig att vara andra människor till lags. Jag vill inte göra någon besviken. Jag är alltid beredd att bestiga berg, töja oändligt på mina egna gränser och uppvisa extrem flexibilitet för att rätta till en situation – oberoende av om jag själv orsakat den eller inte. Det är djupt rotat i min ryggrad att man ska hålla tider, följa tidtabeller, fullfölja överenskommelser till punkt och pricka. När något går fel väcker det flera rädslor: Rädslan att vara otillräcklig, att inte bli accepterad, att bli beskylld, utstött eller avvisad.

Gång på gång ger jag makten åt andra människor. Jag säger förlåt, jag ändrar mig, jag går till världens ände för att rätta till mina egna OCH andras fel och misstag. Allt detta fastän jag är medveten om att jag gör så. Det gör mig arg och besviken att jag fortfarande kan hamna i en sådan här känslospiral fastän jag vet precis hur jag ska stoppa den. Jag har fickorna fulla med olika verktyg som jag vet att fungerar. Det gör mig förtvivlad att andra människor – okända människor – fortfarande kan få sådan makt över mig, trots att jag vet hur jag ska värna om min egen energi och sätta gränser. Så det var inte köparen jag var arg på, fastän jag tycker att hen kunde ha visat mer respekt och hänsyn mot mig och min tid. Jag var främst arg på mig själv.

Varje misstag är ändå en möjlighet att lära sig något. Så jag är tacksam för min lilla breakdown – den lärde mig många viktiga saker. Jag blev påmind om att sätta gränser, se mitt eget värde, inte låta andra köra över mig. En ficklampa riktades mot några själsliga sår som fortfarande behöver helas – gamla mönster som måste brytas. Så jag är på riktigt ödmjukt tacksam för den här upplevelsen. Innerst inne vet jag att den inte är ett bevis på att jag är en dålig mindfulnessinstruktör – trots att min inre kritiker gärna påstår det ibland. Tvärtom tror jag att den här erfarenheten lärde mig något som man inte kan lära sig på skolbänken.

Nästa gång har jag en helt ny beredskap att hantera en liknande situation. Den här nya nivån av medvetenhet kommer att hjälpa mig att stänga av den så kallade 'autopiloten' som gör att reaktionerna kommer rakt ur ryggraden. Istället kan jag ta ett steg tillbaka, ta några djupa andetag, och möta situationen med graciöst lugn. För den här situationen, eller något liknande, kommer högst troligen att dyka upp igen. Så som någon klok person uttryckt det:

 

"Nothing ever goes away
until it teaches you
what you need to know"

 

 

fredag 10 augusti 2018 - 14:58

Skammen del II

girl 2479371 2

 

Det är viktigt att vi talar om skam – det vi skäms för, det vi inte vågar säga högt, det vi inte vill att andra ska veta. Djupt där under skammen döljer sig en rädsla som, enligt mina egna erfarenheter, kan leda till ursäkter, undanflykter och uppförande av den mest märkliga sorten. Jag mötte många av mina största rädslor när jag publicerade mitt första inlägg om Skam och skämdes offentligt. Därför blev jag så positivt överväldigad över responsen. Så mycket förståelse, så mycket acceptans, så mycket igenkänning. TACK <3

Idag vill jag berätta om en till stor Skam: Kroppsbehåring. Det är, av någon orsak, pinsamt med hår på 'fel ställen'. Benen. Armhålorna. Armarna. Bikinilinjen. Överläppen. Hakan. You name it. Och jag är inte ensam med att skämmas – vi är så många. På Facebook berättade t.ex. en gravid kvinna att när hon fick värkar och skulle iväg till BB var hennes första tanke: "Har jag rakat benen?" Sedan en annan kvinna på Instagram, nybliven mamma, som för första gången hade 1h egentid och bestämde sig för att gå och vaxa benen – hon frågar sig varför. Varför ska kvinnor behöva känna så här?

När jag var liten brydde jag mig inte särskilt mycket om mitt utseende. Min mamma var en fin förebild som aldrig hade problem med att gå ut utan smink. Jag är tacksam över att hon för övrigt också alltid haft en väldigt avkopplad attityd till olika skönhetsideal. Hon har lärt mig värdet av naturlig skönhet. När jag var liten spenderade jag massor av tid i stallet och där var utseendet verkligen inte det viktigaste. Mitt tidigaste minne kring kroppsbehåring är ändå från ett ridläger. Jag var kanske 12 år när jag, tillsammans med min dåvarande bästis, satt på stranden och torkade efter dagens simtur. Vi hade båda riktigt håriga ben – naturliga, orörda. Vi satt på stranden utan att dölja våra ben, lyckligt ovetande om att benen skulle behöva vara på ett visst sätt. De var bra precis som de var. 

Sedan började jag högstadiet. I något skede fick jag panik när jag insåg att man skulle ha släta ben och underarmar. Plötsligt var mina ögonbryn jättebuskiga och fula i jämförelse med andras ögonbryn. Jag hittade en pincett som jag började plocka brynen med, utan att egentligen veta vad jag gjorde. Det enda jag hade att gå på var någon Cosmotidning innehållande en tutorial där Jennifer Aniston vinklade en sminkpensel från nästippen till ögonvrån. Resultatet var...varierande. 

I något skåp hittade jag en gammal övergiven rakhyvel som jag snabbt beslagtog. Jag ryser när jag tänker på mitt första försök att raka benen – utan vatten, utan skum, utan något alls. Bara rakhyveln mot mina torra ben. Jag hade ingen aning om hur man gjorde. Man kunde inte googla. Och jag vågade inte fråga någon. I något skede hittade jag hårborttagningskräm i ett skåp. Det var starkt och svidande, men 'gjorde jobbet' så att säga. Allt gick bra tills jag fick för mig att testa krämen under ett ögonbryn. Det blev irriterat och svårt att bortförklara. Jag har fortfarande ett ställe på höger ögonbryn där det inte växer hår – man kan väl säga att krämen funkade! Nå, efter den här incidenten tycker jag mig komma ihåg att mamma tog med mig till butiken och köpte en ordentlig rakhyvel åt mig. Det var en välbehövlig vändning i historien.

I efterhand tänker jag, varför bad jag inte om råd eller hjälp? Ett kosmetologbesök? Jag vet inte. Rutinen fanns inte. Alla visste att det – av någon okänd orsak – var fult och pinsamt med håriga ben, men ingen pratade öppet om det. Ingen sa hur de gjorde för att bli hårfria. Inte min mamma, ingen i mitt kompisgäng. Det var väl bara något som alla kvinnor skulle veta och lära sig och finna sig i. Man fick gissa sig fram, plocka tips här och där. På något sätt skapades en skam som gjorde att också jag började smyga med saken. På något sätt kändes det som att jag, helt själv, bara måste 'figure it out'. Tacka vet jag Frida och Cosmo och andra tidningar som erbjöd information! Småningom började vi dela hårborttagningshistorier med kompisarna också.

Jag har fört en kamp mot min kroppsbehåring sedan håret började växa. Röda prickar. Stickiga ben. Inåtväxande hårstrån. En minnesbild från en simhall där jag i omklädningsrummet inser att ett svart hårstrå växer utanför bikinilinjen och febrilt försöker rycka loss det med händerna. I något skede en epilator och smärtan som bara ska genomlidas. Vaxning. Sugaring. Hyvel. Pincett. Alltid detta hår som ska BORT BORT BORT men som envist växer tillbaka. Och så känns det alltid som att 'alla andra' har mycket finare och slätare ben än man själv. Vilket säkert inte är sant.

Oj vad många gånger jag har stressat över håriga ben. Hyvlat, epilerat, plockat med pincett. I många fall skulle jag säkert ha fått en extra timme sömn, en extra stunds sinnesro. I många fall skulle jag säkert ha njutit mer av någon upplevelse istället för att vara rädd för att någon märker att jag har hår här eller där. Men nej – att vara hårfri går före så mycket annat. Som om mitt värde på något sätt var kopplat till hårfriheten, vilket det förstås inte är. Jag måste erkänna att jag t.o.m. gick med täckta ben på festivalen Natural High Healing där var och varannan låter håret växa fritt – utan att skämmas, utan att döma. Varför är det så oöverkomligt att just JAG skulle vara en av dem som inte skäms över att ha håriga ben?

Jag frågar mig om och om igen: Varifrån kommer den här skammen? Delvis är skönhetsidealet skapat av samhället. Delvis tror jag att vi skapar och uppehåller skammen själva. Jag kommer att tänka på en bekant som jobbade i en elektronikaffär och skrev på Facebook att han hade fått in en epilator "full med fitthår" och tyckte att det var skitäckligt. Många kommentarer på det, av män och kvinnor. Ingen som sa: "Det är helt naturligt." Och så kommer jag ihåg en bekant som jobbar inom vården och berättade att hon skulle ta EKG på en kvinna som hade några hår kring bröstvårtan. "Shit vad äckligt", tyckte hon, "man har väl liksom en pincett hemma". Medhåll från samtliga. Och så glömmer jag aldrig mannen som påpekade åt sin sambo: "Är det inte dags att raka benen nu?" Dessutom kan någon säga "Ja, det är mycket hår under armarna på det caféet", som om det skulle vara en tydlig signal på att kvinnorna där skulle vara på något visst sätt.

Min teori bekräftas genom lite research. Bland annat Illustrerad Vetenskap Historia berättar att skönhetsindustrin började lobba för välrakade ben på 1920-talet med motiveringen att "en moderiktig och elegant kvinna har god hygien", dvs. välrakade ben. Tidigare hade släta ben inte spelat någon roll eftersom kvinnor bar kläder som täckte benen. Ingen hade tänkt tanken. Fenomenet fick fäste först på 40-talet eftersom rakade ben var en så främmande tanke för kvinnorna. Orsaken? Allt aggressivare reklam som "nästintill hånade håriga ben". Det här får håren (dem jag inte tagit bort!) att resa sig. Usch, usch, usch. Att bygga en stor industri genom att skapa osäkerhet kring en osäkerhet som inte finns. Inte okej.

Den här sommaren förde med sig en vändpunkt för mig. Jag satt med min epilator i ett kokhett badrum en kväll före en stor fest och kände att jag inte gjorde det för min egen skull. Efter det kunde jag sluta bry mig på en helt ny nivå. Min underbara man, Henrik, har alltid fått mig att känna mig vacker – oberoende av mängden hårväxt – och uppmuntrat mig att sluta plåga mig själv och bara vara helt naturlig istället. Det har hjälpt mig att bli mer bekväm, absolut, men jag behövde också den här egna insikten. Så denna sommar har jag suttit på stranden med håriga ben – och njutit av det! Visst har en del osäkerhet kommit krypande nån gång, när man plötsligt träffar en bekant och börjar undra vad hen ska säga. Ord som 'ofräsch' dyker osökt upp i huvudet. Men ingen, INGEN har behandlat mig annorlunda trots mina håriga ben. Kanske de inte ens har märkt.

Jag kommer ihåg en yogatimme där läraren hade hår under armarna. Wow! Tänkte jag. Vad modig du är! Samtidigt har jag börjat tycka att jag också borde vara så där modig. Att jag också borde kunna bli helt bekväm med hår under armarna så att de som kommer på mina yogatimmar också kan känna att det är okej. För vad ger det egentligen för signal, om jag själv stressar med att raka benen innan min yogatimme? Jag tror att en orsak till Skammen är att håriga ben och håriga armhålor är en så ovanlig syn. Kanske vi kvinnor helt enkelt måste börja våga visa oss precis som vi är för att normalisera vårt naturligt vackra utseende.

Jag måste erkänna att mina ben för tillfället inte är håriga. Men det är inget fel med det. Det viktiga för mig är att jag epilerar eller rakar mina ben för att JAG vill. För att JAG tycker att det är skönt med släta ben. För att JAG tycker att det är fräschare med hårfria armhålor. Det är inte alltid lätt att skilja mellan samhällets programmering och vad man själv vill – särskilt när det gäller en så här djupt rotad (pun intended) sak. Så jag känner inte heller att jag plötsligt behöver gå runt med håriga ben bara för att bevisa något. Den här håriga sommaren var en värdefull upplevelse – ett viktigt sätt för mig att möta mina rädslor och släppa taget om min skam – men det viktigaste för mig är att kunna känna mig bekväm med och utan hår. Att bli så säker i mig själv att jag inte börjar stressa om jag märker att jag har håriga ben när jag ska iväg till någonstans. För OM någon, mot förmodan, skulle påpeka att jag har håriga ben är det ju faktiskt den personen som har problem, inte jag.

Min önskan är att varje kvinna ska få känna sig vacker, precis som hon är. Att hon själv ska tycka det och att hennes omgivning också ska berätta det för henne. Min önskan är att alla män som på något sätt skymfar kroppsbehåring ska sluta upp med det. Min önskan är också att alla kvinnor som på något sätt dömmer andra kvinnors kroppsbehåring ska lägga av direkt. GENAST. Och om du har en dotter eller någon annan ung kvinna i ditt liv önskar jag att du ska prata öppet med henne, också om kroppsbehåring, så att hon inte ska behöva börja bygga upp en skam som hänger med hela livet.

 

 

Bild: Pixabay

måndag 6 augusti 2018 - 13:20

Storföretagen bakom våra ekologiska val

Nayttokuva 2018 8 6 kello 13.19.2

 

Just nu gör det här mig väldigt upprörd. Ekobutiken Ekolo skrev för några dagar sedan ett Facebookinlägg där de meddelade att de tyvärr inte längre känner att de kan erbjuda produkter av Sante och Logona – stora och uppskattade ekocertifierade kosmetikmärken – eftersom dessa köpts upp...av NESTLÉ! Ett företag som dessuotom äger Loréal. Och The Body Shop. What?! Ju mer jag studerar infografiken ovan, desto mer förvirrad blir jag.

Det finns många andra exempel. Enligt Ekolo är trenden inte ny, men tyvärr köps ekologiska brand upp i en allt högre takt just nu. Visste du t.ex. att Pukkas té och Schmidt's deodoranter ägs av Unilever? Hoppsan, säger jag, och inser att jag själv brukar köpa produkterna. Storföretagen upplever säkert en press kring att erbjuda ekologiska alternativ – och fint är det ju att de tar tag i saken, utökar sitt utbud! Det är ändå något som inte känns bra. I alla fall för mig är det är svårt att tänka att ekonomiska jättar som annars inte har problem med att använda GMO eller diverse gifter i sina övriga produkter egentligen skulle bry sig om att erbjuda helt ekologiska och miljövänliga lösningar.

Fastän produkten i sig är ekocertifierad är det svårt att veta vad som döljer sig kretsloppet. Ekolo berättar t.ex. att de slutat sälja Madara efter att den finländska transportören köptes upp av ett företag som specialiserar sig på att importera skadliga kemikalier. Inte precis en verksamhet man vill stödja genom att köpa ekocertifierad kosmetik. Det blir så motsägelsefullt på så många vis. Och samtidigt fäller jag en liten tår – Madara är ett av mina favoritmärken! Dags att tänka om här också. Ekolo motiverar sina val så här:

 

"Taloudellisen vallan keskittyminen yhä harvempien toimijoiden käsiin on mielestämme huolestuttava trendi. Se vähentää valinnanvapauttamme kuluttajina ja antaa yritysmaailman jäteille yhä suuremman lobbausvallan. Haluamme edelleen tukea pienempiä, riippumattomia ja eettisesti toimivia yriyksiä, jotka omilla päivittäisillä valinnoillaan edistävät meille tärkeitä arvoja."

 

Det är verkligen oroväckande att allt färre storföretag får en allt större makt. Förutom att det begränsar våra val som konsumenter får dessa storföretag i allt större grad bestämma vad som är okej och vad som inte är det. Ändå har vi alla fortfarande en fri vilja. Vi kan ALLTID försöka göra så bra val som möjligt. Vi kan ALLTID påverka, också stora saker, genom våra dagliga val.

Men vad är, i det stora hela, egentligen ett bra val? Jag sitter med den här frågeställningen väldigt ofta. Mitt mål är att köpa ekologiskt och hållbart alltid när det går, men det är inte heller alltid den bästa lösningen – anser jag i alla fall. Ibland väljer jag t.ex. ett lokalproducerat, icke-ekologiskt äpple istället för att köpa enskilt förpackade ekologiska äpplen som skeppats hit från Argentina. För mig känns det här som ett mer hållbart val. Men jag håller med – det är varken enkla eller entydiga frågeställningar.

Som tur finns det fortfarande företag som är äkta, ärliga. Jag tror knappast att det finns en risk att finländska Frantsila blir uppköpt av Unilever eller Nestlé. Här i Österbotten finns också flera mindre företag som tillverkar underbara produkter, t.ex. Vallnika vars ringbloms- och rosenkräm som alltid finns på min badrumshylla. Och i Jeppis finns härliga AM Naturkosmetik. Dessa brand kan jag när som helst stå för – rakryggad och utan rädsla. Har du tips på fler? Skriv gärna en kommentar!

Av egen erfarenhet kan jag också berätta att många produkter är överraskande lätta att göra själv. Jag gick en gång en veckoslutskurs på Arbis där vi gjorde all möjlig naturkosmetik – salvor, oljor, tvål, schampo, skrubb, hårspray, parfym...you name it! De som är riktigt insatta gör sin egen mascara och annat som man inte genast tänker att man kan knepa och knåpa ihop i sitt eget kök. Men det kan man! Burkar och råvaror köper man lätt t.ex. på Ekosoppi här i Vasa. Då vet man helt säkert vad som finns i produkterna och vem som döljer sig bakom. Det tar lite mer tid än att köpa en färdig produkt, men kanske det i många fall kan vara värt det?

 

Bilden är en screenshot från Facebook.

onsdag 1 augusti 2018 - 14:34

#blessed

DSCF2

Ett möte med Gud – i formen av en kärleksört.

 

Jag vill försöka skriva det här inlägget med all kärlek. För det handlar inte om att försöka säga att någon eller något är bättre eller sämre. Ingen 'holier than thou' attityd över huvudtaget. Men jag har under en längre tid observerat ett fenomen som provocerar mig – nämligen hastagen #blessed och hur den förlöjligas.

Det är inte hashtagen i sig själv som provocerar mig. Jag erkänner: Jag använder den själv! Riktigt ofta faktiskt. Ja, jag är en av de där personerna som, helt på allvar, kan tagga sin Instagrambild med #blessed. Samtidigt känns det som att väldigt många ser hashtagen som en av de största plattityderna som finns – en total kliché, ett banalt yttrande.

Någon på Instagram postar en bild på en fin stund. En annan kommenterar bilden: "Hahaha är du #blessed?" Personen svarar: "Så klart" och lägger till en emoji med gloria på huvudet. Det är då jag får ta några djupa andetag. Varför denna ironi? Thesaurus.com berättar att 'blessed' härstammar från 1200-talet och innebär något obeskrivligt vackert:

 

BLESSED
supremely happy
divine
sacred
spiritual
among the angels

 

...dock berättar samma webbsida att något intressant hände i början av 1800-talet. "Reversed or ironic sense of 'cursed, damned' is recorded from 1806." Är det samma fenomen som fortfarande hänger kvar och gör att vi skrattar åt att något är #blessed?

Jag har inget emot ironi. Det är viktigt att kunna skratta åt saker och inte ta livet på för stort allvar. Men jag har insett – efter att ha rannsakat mig själv – att jag blir provocerad eftersom jag kan känna att de som skrattar åt #blessed också på något sätt skrattar åt mig. Jag vet att det inte är något personligt, fastän det säkert kan finnas personer som tycker att jag 'försöker vara någon' eller har någon slags 'holier than thou' -attityd genom att uttrycka att jag känner mig välsignad. Men för mig handlar det inte om det – #blessed handlar inte om att bevisa något.

Det är nu helt enkelt så att jag ofta känner mig #blessed. Jag är inte religiös, men däremot väldigt spirituell. Jag tror att alla religioner bara är olika sätt att förklara samma Gud – en skapare, ett ursprungsljus. Oftast kallar jag den här högre makten för Universum. Jag bygger mycket av min världssyn kring yogafilosofin och andra forntida läror eftersom jag känner att de på bästa sätt kan förklara det som är sant för mig. Yogafilosofin talar t.ex. om att leva enligt Brahmacharya ('walking with God') och Ishvarapranidhana ('surrender to God'), vilket i korthet innebär att man kan se Gud i allt och återvända till att bli ett med alltet. Det är, helt påriktigt, sant för mig.

Namaste, som ofta sägs i slutet av en yogatimme, betyder just det här – att ljuset i mig ser ljuset i dig. Det allra heligaste inom mig ser och högaktar det allra heligaste som finns inom dig. Gud, Universum, vad du än kallar det. Ju starkare jag tar till mig Namaste och inser att allt är ett – reflektioner av samma ursprungsljus – desto tydligare ser jag Gud överallt. Världen har aldrig varit så vacker som nu. Jag ser Gud både i strålande soluppgångar och de insekter jag tidigare tyckte var äckliga. Jag kan se Gud både i med- och motgångar. Jag kan se Gud i alla jag möter, också dem jag träffar när jag lär ut yoga i fängelset. Jag upplever verkligen att jag vandrar i skönhet – något jag skrev ett helt eget blogginlägg om tidigare i år. Man behöver inte gå in i en kyrka för att vara fullt närvarande med Gud. Det känner jag i alla fall.

Det är därför jag känner mig så #blessed. Jag känner, helt ärligt, att allt jag möter är en välsignelse – eller i alla fall en 'blessing in disguise'. Stundvis kan jag bli rörd till tårar av en vild blomma som växer genom asfalten. Vackra, vackra själar som passerar mig på stan. Det behövs verkligen inte mycket för att jag ska känna mig så otroligt #blessed. TACK, Universum för att du låter mig uppleva allt det här, känner jag. Så många mirakel, varje dag, varje stund. Det är en tacksamhet som kommer djupt inifrån, utan att jag försöker. Brahmacharya och Ishvarapranidhana är inget man lägger in i kalendern eller bestämmer sig för att börja leva efter. Men ju mer medveten man blir, ju vaknare man är, ju mer man låter yogan bli en del av varje stund – inte bara på mattan – desto tydligare kan man se Gud, i sig själv – i allt.

Jag vill gärna försöka förstå dem som tycker att #blessed är löjligt. Upplever de inte att de har välsignelser i sitt liv, saker att vara djupt tacksam över? Eller känner de att man inte 'har rätt' att känna sig välsignad, lite sådar Jantelagen-aktigt, 'du ska inte tro att du är någon'? Är de rädda för att bli stämplade som religiösa eller New Age eller liknande? Kanske det är sant att många använder #blessed utan att tänka vad det egentligen innebär att känna sig välsignad. Kan det vara så att vissa upplever #blessed som ett sätt att försöka signalera att man är så där 'social media happy', fastän verkligheten bakom kameran är en helt annan? Är det därför som det skapas en slags motreaktion?

Det finns nog inga definitiva svar på den här frågan. Och det behöver det inte heller finnas. För mig har det varit viktigast att inse varför jag provoceras av dem som förlöjligar #blessed. Det är en rädsla som ligger bakom – så som det oftast är när man provoceras eller irriteras av någon eller något. Nu när rädslan är identifierad, kan jag släppa taget om den. Ur min synvinkel är vi alla, precis var och en, riktigt #blessed – oberoende av om vi själva tycker det eller inte. Ibland behöver man bara stanna upp och se att Universums välsignelser är närmare än man skulle tro. Det finns alltid något att vara tacksam för. Det finns alltid en orsak att känna sig #blessed.

En sak till. Man behöver varken vara spirituell eller religiös eller tro på en Gud eller något annat för att kunna känna att man är #blessed. Genom det här inlägget ville jag ge min syn på saken, vad hashtagen betyder för just mig och varför just jag väljer att använda den. För dig kan det betyda något helt annat. Det är också okej. Det finns inget rätt eller fel. Och det här med att vara #blessed och vad det egentligen innebär – det är en helt egen fråga med oändligt många svar.