Visa alla inlägg skrivna december 2018

fredag 14 december 2018 - 16:05

Inte okej är också okej

159FE742 42BB 4541 AC3B B32B57E94CA2

 

Att säga ifrån är helt klart en läxa jag ska lära mig i det här livet. Det är något jag har tränat på sedan jag var barn. Redan i dagböckerna jag skrev i lågstadiet skrev jag nyårslöften där jag, dyrt och heligt, lovade att börja säga ifrån, säga min åsikt och stå på mig. Vid 30 år tränar jag fortfarande. Hmm...verkar vara en utmanande uppgift.

Livet ger mig ständigt konkreta övningsuppgifter. Det är dock kanske först de senaste åren som jag kunnat se dessa incidenter ur den här synvinkeln. För några dagar sedan hade jag till exempel en dag när jag inte hunnit äta ordentligt. Jag mötte upp Henrik för en fika och beställde en sallad och en varm smörgås vid ett café. De hade fullt upp, glömde bort smörgåsgrillen och serverade mig en svart smörgås.

Jag stod och stirrade på det brända brödet framför mig. Jag var så. Hungrig. Och jag tänkte: "Det här tänker jag inte äta. Det här har jag faktiskt betalat för." För några år sedan skulle jag ha svalt alla de där tankarna, snällt gått till mitt bort och ätit upp. Jag skulle ha tänkt att jag inte vill vara till besvär, att sådant händer, att cafépersonalen verkar ha fullt upp. Och jag skulle ha tänkt att det är så trist att klaga – bäst att lida lite själv så att ingen annan behöver bli ledsen.

Men nej – NEJ! Jag kände hur en inre kraft väcktes inom mig. Jag tog ett djupt andetag. Jag bad om cafépersonalens uppmärksamhet – jag kände att jag hade rätt till den, trots att de redan börjat betjäna nästa kund. Jag sa, vänligt men bestämt, att den här smörgåsen nog grillades lite väl längre. Så ska det väl inte vara? Cafékillen kontrade med att den nog ska vara ordentligt varm, men att det förstås är jag som avgör. Jag tog ett till andetag. Jag insåg att det faktiskt är jag som avgör. Jag bestämde att stå på mig: "Ja, jag vill gärna ha en ny, tack."

Åh, vad stolt jag var över mig själv just då. Och när jag gick tillbaka till bordet – avec ett perfekt grillat bröd – undrade jag: Vem skulle egentligen ha vunnit något på att jag inte skulle ha sagt till? Ingen. Absolut ingen. Jag har ett ansvar att se till så att jag har det bra, att jag sätter och uppehåller hälsosamma gränser. Ingen annan gör det åt mig.

Att säga ifrån handlar faktiskt inte om egoism. De som påstår det har nog själva utmaningar med sin självkänsla. Att säga ifrån och ställa krav handlar inte om att tänka "JAG JAG JAG" utan att ta hänsyn till andra. Det handlar om att känna efter och våga ändra det som inte känns bra. För varken du eller jag eller någon annan har kommit till den här jorden för att alltid vara alla andra till lags.

Ändå är det här en riktig utmaning för mig. Största delen av mitt liv har jag varit den som inte har någon skillnad, som låter andra välja först, som nöjer sig med det som blir kvar. Intressant nog har jag ofta blivit omgiven av människor som inte heller har någon skillnad, vilket har tvingat mig att säga min åsikt och fatta beslut. Det har aldrig handlat om att jag inte skulle ha haft en åsikt – det har bara varit viktigare för mig att alla andra ska vara nöjda och glada.

Jag ska dela med mig av en pinsam historia. Det hände sig nämligen att jag besökte Vatikanen för kanske 6 år sedan (strax innan jag blev utbränd, vilket kanske delvis är en förklaring). Det var jättelång toakö och jag kände hur väntetiden fick många att våndas. När jag äntligen steg in i båset möttes jag av en fasansfull syn. Hela toastolen var sprayad med diarré och jag fick panik. Jag ville gå ut, men jag kände en stor press. Någon skulle bli tvungen att köa längre på grund av mig. Och hur skulle det kännas för henne som varit inne före mig? Superpinsamt. Så jag bet ihop, försökte breda ut toapapper och huka mig neråt utan att röra i toastolen. På något sätt gick det. Och jag stormade ut, extremt äcklad, med tårarna i ögonen. Sedan använde jag upp halva flaskan handsprit.

Ovanstående historia är ju helt sjuk. Många gånger i efterhand har jag förbryllats av hur jag egentligen kunde agera så där. Okej, jag fick panik. Men ändå. Precis alla i kön skulle ha förstått varför jag inte ville använda toaletten. Ingen skulle ha sagt "Hej, come on, det är bara lite bajs – vi är många som köar här". Men ändå. Dessutom tog jag frivilligt på mig skammen istället för kvinnan före mig, som inte brytt sig om att säga till eller kalla på en städerska. Alla trodde säkert att det var jag som varit dålig i magen. Det spelar ingen roll vad de trodde. Men det gör mig ledsen att jag inte hade kraften ställa mig upp framför toabesökarna och säga: "Inte okej."

Incidenten i Vatikanen blev nog en vändpunkt för mig. En ögonöppnare. Jag insåg att jag värdesätter mig själv mycket, mycket mer än så där. Men jag måste konkret bevisa det. Universum sänder ständigt nya övningstillfällen där jag får ställa mig upp och säga: "Inte okej." Min senaste uppgift var en bränd smörgås i Malmö – en uppgift som nog gav mig godkänt. Vi får se vad nästa övning blir. I vilket fall som helst blir jag hela tiden lite starkare, lite självsäkrare. Jag vågar se mitt eget värde och agera utifrån det.

Det är dock intressant att jag alltid varit mycket 'tuffare' i arbetssammanhang. När jag stiger in i jobbskorna har jag plötsligt massor av åsikter, vågar stå på mig och ställa krav, säga till. De senaste åren har den här gränsen ändå suddats ut en hel del. Jag har blivit en helhet vars värde inte är kopplat till en titel eller ett visitkort. Jag är. Och jag är värdefull, precis som jag är. Jag har rätt att ställa krav, också på fritiden.

Har du, precis som jag, svårt att säga ifrån? I så fall är mitt råd att, för det första, bli medveten om de situationer när du väljer bort dig själv. Du kanske känner ett litet sting i hjärtat. Eller kanske en olustig känsla blir kvar i kroppen – en känsla av att allt inte gick riktigt så som du önskade, att du blev tvungen att kompromissa mer än du ville. När du blir medveten kan du sedan börja öva på att säga ifrån.

Ingen situation är för liten eller obetydlig. Träna med människor du litar på, eller främlingar om det känns lättare. För varje gång kommer du att märka hur din inre kraft växer. Jag har själv också fått erfara hur liten skada jag egentligen orsakar genom att stå på mig. Oftast får jag fantastiskt fin respons! Inga utskällningar, snarare ursäkter. Behöver inte försvara mig. Den andra förstår och respekterar mig.

Du kan när som helst välja att avbryta något, att avlägsna dig, ändra dig. För det är helt okej, också när saker inte är okej. Det har varit en viktig lärdom för mig. Något som faktiskt ändrat mitt liv en hel del – till det bättre.

 

fredag 7 december 2018 - 16:19

Julen i en låda

IMG 1608

 

Lunchade med en kund idag och konstaterade att det var julkänsla i restaurangen. Han undrade om julen kommit till mig och Henrik än. "Nja, inte riktigt", svarade jag, "men vi har hittat lådan där julpyntet finns." Vi skrattade lite och konstaterade att det är vad det är. Han hade också nyligen flyttat, så han kunde relatera mer än väl.

För mig handlar julen väldigt lite om saker. Julen handlar mer om gemenskap, harmoni, lugn, familj. Kan man hitta det mitt bland flyttlådorna? Ja, absolut. Men det är ändå något i vår halvfärdiga vardag som skaver lite någonstans, djupt inom mig.

Jag erkänner: Jag är en julmänniska. Jag älskar levande ljus och julblommor och ljusslingor och julpynt. Inte sån där glittriga och plastiga, utan traditionella och naturnära – granbarr, kottar, halmbockar, pepparkakor, apelsiner med nejlikor i. Jag älskar att koka egen glögg och mysa maximalt i värmen.

Det jag inser är ändå att julen, för mig, är så mycket mer än den tjugofjärde december. Julen är mer som en känsla som infinner sig nån gång i november – en slags motreaktion mot kölden och mörkret. Får mig att tänka på att min fina vän Aino alltid brukar ordna 'förhandsjul', komplett med julmat, -pynt, -sånger och -bastu. Jag älskar den traditionen.

En julsång lyder: "Där ljuset är, där är det jul." Är det inte egentligen det som julen handlar om? Ljuset i mörkret. Då menar jag inte bara ljuset som strålar från olika ljuskällor – ljusslingor, stearinljus, stjärnorna på himlen. Ljuset skapas också i vackra möten med kända och okända. Ljuset finns i dofterna, smakerna, känslorna, intrycken. Juleljuset är en känsla som kommer inifrån.

En till insikt kommer till mig. Jag inser att julen äntrade vårt hem när jag satte ut ljusslingan på balkongen och tände de första stearinljusen. Ljuset fick flyttlådorna att kännas lite mer fjärran. En så liten men ändå stor förändring. Halmbocken, kottarna, julstjärnorna kommer nog också att plockas fram i något skede. En julblomma har vi redan fått av min kära mamma.

Just nu känns det ändå som att julen egentligen inte är något man kan packa ner. Därför är det inte heller något som kan packas upp. Julen infinner sig varje år – oberoende av yttre omständigheter. Så känner jag i alla fall. Därför är det redan jul hos oss, mitt i flytten. Det känns fint <3

 

torsdag 6 december 2018 - 14:12

1 240 km söderut

IMG 1614

 

Jag sitter på en soffa som är bekant, i ett vardagsrum som blir mer bekant för var dag som går. Iklädd Henriks vita t-shirt – av den enkla orsaken att jag inte kunde hitta mina egna plagg – begrundar jag utsikten. Inne står flyttlodorna, de inplastade högtalarna. Växterna, allt det där andra som fortfarande söker sin plats. Och däremellan tomrum.

En blick genom fönstret öppnar upp ett halvfärdigt landskap. Jag befinner mig i den färdiga halvan av ett kvarter som tar form. Byggarbetarna tänder strålkastarna tidigt varje morgon, arbetar kvällar och helger för att allt ska bli klart. Inget regn och rusk kan stoppa dem. När solen tittar fram stannar någon upp en stund på taket – andas in, andas ut – och klappa en arbetskamrat på axeln.

Från femte våningen ser jag allt det här. Hur pusselbitarna faller på plats, bit för bit, på kvarterets andra hälft. Jag tänker att vår lägenhet är ett litet mikrokosmos där allt också, småningom, finner sin plats. Jag tänker att jag också ska hålla blicken fixerad på slutresultatet. Annars kan det lätt kännas överväldigande, att hela tiden vara mittemellan.

Här på femte våningen – i Hyllie, Malmö, Sverige – har jag och Henrik vårt nya hem. Efter ett antal galna veckor känns det fortfarande lite svårt att förstå. Jag tänker på inlägget jag skrev en vecka före flytten – att kaoset är självvalt och en illusion – och ler lite. Det handlar inte om att jag skulle ha ändrat åsikt. Allt det där är fortfarande sant för mig. Men flyttdagen blev ändå ganska galen.

Jag trodde att vi var väl förberedda. Alla möbler utom sängen och soffan var sålda. Lådor stod packade i vardagsrummet. Jag tänkte att det enda som behöver göras är att plasta in och packa några grejer. Yeah right! Några timmar senare satt jag tårögd på golvet i ett tomt sovrum och hetspackade saker som dök upp på något mystiskt sätt.

Vi hade inte särskilt stora marginaler. Det fanns en paketbil och en personbil där allt skulle få plats. Det fanns en båt i Åbo hamn som inte skulle vänta på oss. Därför kändes allt lite extra stressigt. Två gånger fick vi hämta mer flyttlådor, mer tejp, mer bubbelplast. Hundens humör växlade mellan panik och lugn. Sedan kom vi ihåg att Henrik hade ett par byxor vid skräddaren. Och jag hade glömt lämna tillbaka en adapter som inte passade till datorn. Utan min familjs ytterst värdefulla hjälp skulle det nog ha varit utmanande att få allt att gå ihop.

Men allt ordnade sig. När jag såg mig omkring i den tomma lägenheten på Långviksgatan – två rum och kök som utgjort mitt hem de senaste 10 åren – kändes allt ändå bra. Jag höll tacksamt Henrik i handen och tänkte: Jag är så redo för ett nytt äventyr. Sedan stängde vi dörren och åkte.

Förändringens vindar följde oss åt. Bokstavligen. Vinden fick bilarna att svaja. Vågorna steg upp till 10 meter på båtresan mellan Åbo och Stockholm. På något sätt kände jag mig ändå omlindad av ett djupt lugn. När bildäcken vidrörde Stockholm väntade ännu en 600+ kilometers körsträcka ner till Malmö. Många gånger under resans gång slogs jag av tanken: Hela vårt materiella liv är inpackat i paketbilen framför. Det kändes märkligt men fint.

Det tog inte länge att tömma flyttbilen. Än en gång var jag så tacksam för att mina föräldrar och min bror tog sig tid att köra ner flyttlasset med oss. Deras hjälp var verkligen ovärderlig. Och allt gick så bra som vi kunnat önska oss. Förutom att vi fick montera isär vår soffa – har aldrig sett så smala trappor i en trappuppgång! Plötsligt var flyttlasset omgivet av nya väggar. I den stunden kände jag ändå att allt det viktigaste fanns utanför lådorna. Mannen, hunden, familjen, vännerna. Allt det där som aldrig kan packas ner.

Jag har nog inte ännu riktigt fattat att vi bor här. Insikten kommer väl med tiden. Med tårögd tacksamhet tänker jag på de kära personer som lämnat kvar i Vasa. Åh, jag saknar dem. Ändå vet jag att ingen av dem som finns i mitt liv just nu kommer att försvinna på grund av den här flytten. Min kropp har förflyttat sig till ett nytt land, en ny adress. Men min själ har ingen fast punkt – den har sitt hem bland alla dem som den håller kär.

Det är Finlands självständighetsdag. Jag sitter i Sverige, omgiven av flyttlådor. Jag håller Henrik i handen och tänker: Jag är så redo för ett nytt äventyr.