blogg banner 2

Visa alla inlägg skrivna februari 2019

Fisken i vattnet

Skrivet av Hanna Rosvall 13.02.2019

pool 802025 1920

 

Senast jag skrev, skrev jag om rutiner. Om att landa i det fullständigt förutsägbara och bara känna att allt rullar på utan överraskningar. Just då kändes det fint. En lugn helg efter så många omvälvande händelser, förändringar. Jag tänkte: Jag kunde stanna här, i det här.

Några dagar efter blogginlägget spenderade jag en kväll på akuten. Ett isolerat rum på ett djursjukhus. Tystnad, tomhet. En odefinierad väntetid och en oviss framtid. Skepnader som dök upp bakom ett fönster, klädde sig i plast och äntrade rummet, för att sedan försvinna ut igen. Jag tänkte: Där for rutinerna.

Känslorna hängde över mig som en svallvåg. Jag såg dem, jag kände dem. Men jag visste att jag inte kunde låta dem skölja över mig. Så jag tog ett steg ifrån mina känslor – separerade fullständigt från dem genom att kapa alla känslomässiga band. Jag blev neutral. Lika tom som rummet. Jag bara andades. Fanns där för hunden. Snart kom Henrik också dit. Jag tog hans hand. Och vi tog oss igenom kvällen som lyckligtvis slutade bra. Väl hemma igen sjönk jag ner på golvet och lät känslovågen skölja över mig.

Dagarna gick. Allt väl. Vardagen fortsatte, med en ännu djupare ödmjukhet och tacksamhet. Tack och lov.

Jag började inse att Universum gett mig en påminnelse. Livet är inte är statiskt, utan i ständig förändring. Kanske är det så att vi alltid behöver lämna lite utrymme för det oväntade, oförmodade, oanade, oplanerade. Jag menar inte att vi alltid ska vara beredda på det värsta, utan snarare fylla tomrummen med tillit. I det stora hela är allt alltid precis som det ska vara.

Kärleken är en livliva som löper också genom de mörkaste stunderna. Jag har insett att jag varken kan eller behöver planera allt, vara beredd på allt. Jag har också insett att jag själv skapar min verklighet, att mina tankar har sådan otrolig kraft. Därför väljer jag dem väl. För jag vet att vad som än händer finns kärleken där – den som är större än någon eller något. The Universe has your back. Den övertygelsen skänker mig mycket ro, också när det stormar.

Jag ser fortfarande ett värde i rutiner. En trygghet. Men jag märker också att jag hela tiden blir mer öppen för det odefinierade. Jag känner mig allt mer bekväm med att ta saker som de kommer. Och jag inser att jag innerst inne är en intuitiv varelse. Det passar inte alltid in i den rationella världen, men jag tror att det ändå är möjligt att flöda, också på torra land.

Igår kände jag mig kallad att simma. Kanske för att det var fullmåne – en fullkomlig dag att omge sig med det feminina vattenelementet. Så jag gick iväg till simhallen och bara simmade, simmade, simmade. Det var så fantastiskt fint. I vattnet känner jag mig alltid så fri.

Jag tror inte att det är en slump att mitt stjärntecken är Fiskarna. Vatten i alla dess former har alltid varit väldigt för mig. Henrik är Skorpion – också ett vattentecken. Så jag tror inte heller att det är en slump att vi nu blivit bosatta ett stenkast från simhallen. Genom att återfå kontakten med vattenelementet kommer vi hela tiden närmare en mer fritt flödande vardag.

 

Bild: Pixabay

 


Älskade rutiner

Skrivet av Hanna Rosvall 10.02.2019 | 1 kommentar(er)

IMG 1707

 

Jag bläddrar genom mitt bildflöde. Försöker hitta ett visuellt komplement till texten jag precis satt mig ner för att skriva. När ovanstående fotografi visas på skärmen kan inte låta bli att le. Bilden beskriver, i all sin enkelhet, hur vårt liv har varit den senaste tiden. Ja, den får det bli.

Jag tänker på tågtidningen. Den som tituleras Nästa stopp: och har ett nervikt hörn. En rubrik som utlovar välbehövlig vila men som, sist och slutligen, alltid lämnar slutdestinationen öppen. Nästa stopp. Nästa stopp. Nästa stopp. Resor på spikraka järnvägsspår, mitt i en vardag som känns väldigt rörig.

Ett vintrigt landskap som flyktigt flimrar förbi. Flyktiga tankar vars virrvarr kan liknas vid de vilt virvlande snöflingorna. Det känns som att vi hela tiden är påväg någonstans. Knappt någon helg att bara landa, andas – omfamna den nya tillvaron i den nya lägenheten i den nya staden i det nya landet i det nya året. Jag välkomnar och omfamnar förändringens vindar...men.

En liten paradox. För jag har nämligen aldrig gillat rutiner. Det är något med de samma gamla hjulspåren som känns begränsande. Ramverk som ritas upp. Företeelser med förutsägbara följder. Visst finns det en trygghet i att veta vad som komma skall. Men jag känner också väldigt stor lycka när jag får flöda fritt – måla utanför kanterna.

Förra året levde jag faktiskt i stort sett utan rutiner. Jag hade mitt eget företag, var min egen chef, och bestämde helt över min egen tid. Det var fantastiskt fint! Men samtidigt – och det här överraskade mig – lite jobbigt. Med väldigt få fasta punkter i min tillvaro blev det lätt så att allt flöt ihop lite grann.

Jag har alltså insett att jag längtar efter rutiner. Särskilt efter att flytten till Sverige inneburit så många förändringar – väntade och oväntade. Jag har kommit på mig själv med att längta efter fullt förutsägbara morgnar med Henrik och hunden. Bröd från samma bageri. Kaffe som tillreds på exakt samma sätt. Promenader längs välbekanta vägar. Inga. Överraskningar. Tack.

Jag trodde inte jag skulle säga det här. Men jag njuter av att varje dag gå till samma kontor, ungefär vid samma tid, och sätta mig vid samma bord. Att mina arbetsuppgifter är intressanta och inspirerande och otroligt varierande är förstås en viktig orsak till att jag stortrivs. Men det finns också en trygghet i alla rutiner som arbetsgemenskapen ger upphov till.

Vilka värdefulla vardagsrutiner. Aldrig igen ska jag anse dem som självklara. Och vet du vad? Jag tror att det, sist och slutligen, är de där vardagsrutinerna som ger upphov till den flödande friheten.

Idag inledde jag morgonen med att köpa bröd och blommor. Det kändes fint. För det innebär att både jag och Henrik kommer att vara hemma så länge att det lönar sig att köpa blommor. En liten men ändå stor sak. Ett steg mot en mer rutinerad vardag.

 


Konsten att släppa taget

Skrivet av Hanna Rosvall 03.02.2019 | 1 kommentar(er)

IMG 1805

 

För några dagar sedan
begravde vi en Moder
Henne som
 lagt sig ner
i den Stora Moderns famn
för den eviga vilan
men samtidigt
med sitt sista andetag
låtit själen bli fri
ett med Universum
ett med Allt
På något sätt

har sorgen guldkant
Djupt inuti
finns lugnet som utmynnar i
ett försiktigt leende
Hon har kallats Hem

 

Det har varit en märklig helg. På fredag begravdes min svärmor, nästan ett år efter en cancerdiagnos. Minnesstunden var fin och fridfull med endast den närmaste familjen samlad. Jag satt och höll Henrik i handen, omtumlad av en overklig känsla. En välbekant fråga – en jag ställt mig om och om igen den senaste tiden – dök upp i mitt huvud: Händer det här på riktigt?

Känslorna i kapellet växlade mellan sorg och förundran. Å ena sidan sorg för den fysiska förlusten. Men samtidigt, i takt med att de levande ljusens lågor fladdrade i det stillsamma rummet, en känsla av att vi inte var ensamma. En förundran kring den kolossala kosmiska kärleken som omslöt oss – det gudomliga ljuset mitt i mörkret. Och alla de osynliga som såg allt från ett annat perspektiv.

Jag önskar att jag kunde se den stora planen. Den där allt har en tid och en plats. Den där allt hänger ihop – där också det ofattbara får ett sammanhang. För just nu finns inga svar. Bara en ödmjukhet inför det okända. Och en nyfunnen uppskattning för Nuet.

Det har alltid varit väldigt svårt för mig att släppa taget. Om platser, om saker, om personer. Ett kontrollbehov. En ständig känsla av att behöva hålla hårt i det som är mig kärt. Ändå är det väldigt få platser, saker och personer som jag har förlorat i mitt liv. Varför då denna rädsla som hänger över mig likt ett mörkt moln?

Jag har fått lära mig att lita på livet. Att livet bär, att jag är trygg och omhändertagen. Det har handlat om små och stora händelser som alla har burit på viktiga lärdomar. Jag har lärt mig att högakta och omfamna de ständiga förändringarna omkring oss. De är inte ett hot – de är en del av livets ständiga flöde, och jag är en del av det. Min inre balans korrelerar inte med hur väl jag kan hålla upp kulisserna omkring mig. Och jag har insett detta: Jag vill inte leva i en teaterpjäs där scenen byggs upp på exakt samma sätt, dag efter dag.

Jag vill leva, jag vill flöda, jag vill vara fri. I takt med att tryggheten infunnit sig har det blivit allt lättare att inte klamra sig fast vid det fysiska. Inför flytten gjorde jag mig av med allt som inte längre skänker mig glädje. Jag frigjorde mig själv från mitt förflutna genom att bland annat bränna en låda med dagböcker. Inte för att förneka, utan för att förlåta. För jag har insett att kärleken är nyckeln som öppnar frihetens dörr.

Förra sommaren köpte jag och Henrik en Buddha Board. Det är den du ser på bilden. I all sin enkelhet är det en målarduk med en pensel som doppas i vatten. Med vattnet som bläck kan man sedan måla upp bilder som försvinner när vätskan torkar. Tillverkarna kallar detta The Art of Letting Go. Jag tycker att det är vackert.

Både inom yoga och mindfulness är Nuet viktigt. Som yogalärare och mindfulnessinstruktör har jag tränat massor på att släppa taget. Jag har många verktyg, många övningar som jag använder dagligen. Men det är ändå en konst, det där med att släppa taget. Det är inget som någon någonsin kan bli bäst på. Det är en ständig process.

Att släppa taget är inte en logisk process. Stundvis får jag påminna mig själv om det. Jag kan inte bestämma att nu börjar jag släppa taget och nu är det gjort. Ibland behöver det göras i omgångar. Ibland behöver det göras utan ord, utan svar. I de stunderna kan det vara fint att bara låta själen uttrycka sig själv genom vattenfärgat bläck som torkar i takt med tårarna.