blogg banner 2

Visa alla inlägg skrivna mars 2019

Framåt, bara framåt

Skrivet av Hanna Rosvall 29.03.2019 | 1 kommentar(er)

IMG 1928

 

Vilken vecka alltså. Jag har jobbat från morgon till kväll. Tagit några vändor via byråkratiträsket. Varit så trött. Verkligen. En dag satt jag hemma i soffan och jobbade, såg på Wilja som sov i en lite lustig ställning. Och jag bara kände att det är ju precis det där jag vill göra just nu. Men det fanns bara en väg att gå: Framåt. En sak i taget.

Turbulenta energier har också rört om i grytan. Som en dag som kändes som något ur en film. Allt började med att jag kom hem utan nycklar. Jag åkte till Lund för att hämta Henriks nycklar, sprang till en buss där jag föll på en trappa medan jag försökte skanna mitt månadskort. Blev så arg och upprörd över att folk omkring mig fortsatte spela sudoku på telefonen istället för att fråga hur det gick. Hallå?! Nå, fick nycklarna, satte mig på en annan buss där chauffören läxade upp var och varannan passagerare. Dessutom stannade han för att läxa upp en annan busschaufför som parkerat fel. Sedan krockade bussen lite med en personbil. Jag tänke: Det här är inte sant. Steg av bussen och gick hem. Hittade inga nycklar hemma, ringde till cafét där jag lunchat och fick tack och lov höra att nycklarna fanns där. Henrik skulle hämta dem på hemvägen, glömde stiga av vid Malmö C, tågen blev inställda, han kom sig iväg ändå, fick nycklarna...allt ordnade sig.

Jag har tänkt mycket på om det är jag själv som bidrar till turbulensen. Är det inte så att vi själva skapar vår verklighet? Det tror jag i alla fall. Så det är nog ingen slump att dessa galna dagar existerat vid sidan om att tempot i mitt eget liv varit väldigt högt. En påminnelse om vikten av att förbli lugn och centrerad. Ofta blir det ju tyvärr så att jag inte 'hinner' meditera när allt går så fort. Det är ju just under dessa tider som jag behöver meditationen mer än någonsin.

Men nu är det fredag. Har precis skickat in de sista uppgifterna till skattedeklarationen, fått allt fixat med både svenska och finska banken. Åh, vad skönt det känns! Vad jag kämpat med det här. Suttit i telefonköer och pratat långa stunder med olika myndigheter. Men jag har också lärt mig massor. Fått jättefin hjälp och många goda råd. Så den byråkrati som tidigare gav mig panikångest känns numera riktigt överkomlig och inte alls så skrämmande.

Jag sitter på inkubatorn där jag jobbar en dag i veckan. Tänker att det känns rätt intensivt att ha två jobb. Mitt huvudsakliga jobb där jag jobbar 75% och så mina egna projekt som tar upp resterande 25% av min tid. Dessutom har jag blivit volontär (mer om det senare). Så det blir mycket jobb på kvällar, helger. Men samtidigt känns det fint och värdefullt. När jag känner efter så är det främst tacksamheten som träder fram. Och ivern inför framtiden. För mitt jobb är ju faktiskt fantastiskt inspirerande och roligt.

Men. Den här helgen ska jag inte jobba. Tror inte Henrik ska jobba heller. Så vi har två underbara lediga dagar framför oss. Ser fram emot långa promenader och lugna fikastunder. Känns viktigt att få ner tempot efter en intensiv vecka och bara...vara. Tillsammans. Önskar också dig en fin och lugn helg! <3

 


Bastu, bokslut & blodprov

Skrivet av Hanna Rosvall 22.03.2019

IMG 1920

 

Tre B:n. Tre till synes orelaterade ord som ändå, på något sätt, lyckats finna sin plats under det senaste dygnet. Det är spännande att se vilka kombinationer Universum bjuder på ibland. Och någonstans tänker jag att det finns något fint i den brokiga blandningen. Så många olika möjligheter att lära sig, växa, utvecklas.

Bokslutet. Det undertecknade jag egentligen redan för ett tag sedan. Men jag har, av någon orsak, inte kommit mig för att spara ner allt bokslutsrelaterat material från mitt bokföringsprogram. Kanske det har handlat om en ovilja att släppa taget helt och hållet – en liten livlina som hållit mig kvar vid mitt lilla bolag, muwan, som bjöd på så många fantastiskt fina lärdomar. Bolaget blev kvar i Finland. Och nu är jag äntligen klar med allt det byråkratiska. Det är med tacksamhet jag låter askan färdas vidare med förändringens vindar.

Bastun. Den njöt jag av idag, efter att ha omfamnats av vattnet i simhallen. Jag hade nog aldrig trott att vattnet och värmen skulle betyda så mycket för mig i min vardag. En påminnelse om hur viktigt det är att hitta tillfällen där man får ny energi. De flesta av oss ger nog bort mer än tillräckligt av vår energi varje dag – medvetet eller omedvetet.

Får mig att tänka på något jag nyligen läste i Gabrielle Bernsteins blogg. Hon skrev om hur hon själv skyddar sitt energifält, utan att suga åt sig av andras energi eller ständigt läcka ut sin egen energi. Som högkänslig person har jag själv fått öva mycket på att verkligen sätta energimässiga gränser. Jag behöver inte bära på andras energi. Jag behöver inte heller ständigt ge av min egen energi åt alla andra. Jag kan själv välja. Rekommenderar Gabrielles inlägg – det innehåller många fina och konkreta tips.

Blodprovet då? Ja, så som bilden i början berättar var det vår hund Wilja som fick åka in en sväng till djursjukhuset. Med en hel del mer eller mindre jobbiga veterinärupplevelser i bakfickan var det inget jag precis såg fram emot... Men vi fick träffa en fantastiskt fin norsktalande veterinär som Wilja klickade med direkt. Har aldrig sett henne så lugn hos veterinären förr! Kan knappt beskriva den tacksamhet som följde oss hem.

Så, nu är det fredag. Jag känner mig trött men lycklig. Har hällt upp lite rödvin i glasen och ser fram emot att bara få sitta med Henrik och hunden och andas ut efter veckan som varit. Efter intensiva solstormar och andra rymdrelaterade händelser känns energierna mer stabila. Den inre vårstädningen börjar vara klar, och det är dags att gå in i en ny period. Jag kan verkligen känna hur kreativiteten återvänder och hur hela jag sprudlar av skaparglädje.

Önskar dig en fin helg <3

 


Ännu ett skuggspel

Skrivet av Hanna Rosvall 20.03.2019

trees 691987 1920 copy

 

Förra gången jag skrev var det fullmåne – nu är det fullmåne igen. En månad har passerat. Och, för att vara helt ärlig, har det varit en väldigt utmanande period. Det är delvis därför jag dragit mig för att skriva. Inte för att jag inte har velat, utan för att jag inte har kunnat. Inte för att jag inte har kunnat, utan för att jag inte har velat. Jag ska försöka förklara.

Vi kan väl börja här: Mercury Retrograde. En månad då planeten Merkurius rört sig 'baklänges' – en skenbar rörelse i motsatt riktning. Perioden förknippas ofta med spontana utbrott, kommunikationssvårigheter, transporttrassel, krånglande teknologi. Ja, allt detta har varit närvarande. Men för mig innebär Mercury Retrograde dessutom en tid då mina skuggsidor kommer upp till ytan.

Det är som att stiga in i en spegelsal. Plötsligt ställs jag ständigt framför personer och situationer som utmanar mig, provocerar mig, tvingar fram allt det som gör ont inom mig. Det är verkligen en gåva från ovan – ett tillfälle att släppa taget om massor, massor, massor. En tid att helas på djupet. Men det är ändå utmanande.

Jag trodde inte att det skulle bli särskilt mycket drama den här gången. Men det blev det ändå... fastän jag verkligen försökte vara noga med att endast agera kärleksfullt, med goda intentioner. Jag blev indragen i situationer där små saker blev uppblåsta. Missförstånd. Misslyckanden. Det var defensiva och icke-konstruktiva och provocerande och deprimerande och komplicerande vibbar från så många håll. Gång på gång fick jag börja om. Igen och igen och igen. Och jag bara kände: Var kommer allt det här ifrån?!

Tydligen hade jag många läxor att lära mig. Enligt bästa förmåga har jag försökt ta till mig allt som Universum staplat upp på skrivbordet. Envist har jag, gång på gång, vänt mig tillbaka mot ljuset. Accepterat det som hängt kvar från en svunnen tid. Respekterat varför det fått mig att reagera på olika sätt. Jag har försökt att vara kärleksfull och tålmodig mot mig själv.

Men jag har verkligen kämpat. För den här gången har Merkurius öppnat en pandoras ask utrustad med spegel. Allt har bottnat i min inre kritiker. Jag har hemsökts av en hel här av tankar som inte längre är mina. Jag har tvingats möta en avgrundsdjup avsky som vällt upp ur mitt inres djupaste vrår. Jag har stått öga mot öga med gamla skuggor som säger att jag är otillräcklig på alla möjliga sätt. Att jag inte har något värdefullt att säga. Att jag inte har rätt att ta upp utrymme. Att jag är ful och dum och svag och värdelös. Och så vidare, och så vidare, och så vidare. En ändlös ström av självförakt.

Jag har tålmodigt tagit emot allt. Låtit det skölja över mig. Blivit ordentligt utskälld. Men jag har också vägrat att tro på det. Jag har känt att det inte längre är min sanning. Ändå har det ibland varit svårt att inte ryckas med och tryckas ner. Jag har stängt ner och dragit mig undan. Känt mig osynlig och ovälkommen och oförmögen att göra något rätt. Nästan allt och alla har på något sätt lyckats peta i såret och få det att blöda igen.

Samtidigt har jag varit väldigt medveten om att inget är på riktigt. Jag har följt den inre dialogen på avstånd. Stundvis absurdt. Men för första gången i mitt liv har jag haft tillräckligt avstånd till mina tankar för att inte förväxla den inre kritikern med mina egna tankar. Det har varit så häftigt att uppleva! Det har gett mig kraft att vägra lyssna. Och jag har påmint mig själv om att allt som kommer upp har samlats på hög under 31 år – troligen också från tidigare liv. Genom affirmationer och meditationer har jag outtröttligt omprogrammerat mitt undermedvetna. Städat bort allt som inte längre är sant.

Det har tagit en månad. Men idag, i fullmånens sken, känner jag att cirkeln börjar vara sluten. Jag är. Så. Redo. Att släppa taget om alla de här skuggorna jag burit på. Jag förstår varför de uppstått. Jag accepterar och förlåter, mig själv och andra. Och jag går vidare.

I vårdagjämningens sken tar jag ett stort steg mot det spirande ljuset. Jag stiger ur ett gammalt skal och känner en lättnad, en ny spänst i stegen. Jag är redo att acceptera mig själv. Jag är redo att uppskatta och högakta mig själv. Jag är redo att stå upp för mig själv. Jag är redo att bli sedd. Jag är redo att göra min röst hörd. Jag är redo att nå min fulla potential. För jag är äntligen redo att ovillkorligt och outtröttligt älska mig själv. Nu är det kärlekens tid att tala.

 

Bild: Pixabay