blogg banner 2

Visa alla inlägg skrivna maj 2019

Vad är ett leende värt?

Skrivet av Hanna Rosvall 21.05.2019

DSCF0758

Varje vardagsmorgon möter jag en av två män. Den ena spelar dragspel, den andra fiol. Jag vet inte om de känner varann, men på något sätt lyckas de ändå se till så att endast en av dem står och spelar i tunneln som går mellan järnvägsspåren i Lund. 

Jag är glad att dessa musiker vill stå där. Det är en glädje att få vandra genom den tonfyllda tunneln och mötas av de helande vibrationerna som bevingats av betongklädd akustik. Det är vackert.

Jag har observerat att de flesta rusar förbi. De flesta har siktet inställt på trappan som leder upp ur tunneln. De flesta har en resväska eller en kaffe eller ett barn eller en telefon att hålla reda på. Det är helt förståeligt. 

Men jag brukar känna att jag vill säga tack. Så jag brukar bjuda på en blick och ett leende. Sedan brukar jag fundera om det är tillräckligt – ett leende går inte att byta mot en matportion eller en månadshyra. Och jag brukar känna mig lite dålig för att jag inte ger dessa musiker en slant. Jag som ändå njuter av deras musik varje vardagsmorgon.

Den här morgonen var annorlunda. Jag kände mig lite besvärad när jag gick genom tunneln. Jag såg hur alla andra gick förbi honom som spelar dragspel, utan att notera honom på något sätt. Plötsligt kände jag mig lite konstig och löjlig. Tänk om dessa herrar egentligen tänkte, "kan du inte ge mer än ett leende någon gång?" Så jag flackade med blicken. Gick förbi.

Men då hände något magiskt. När jag passerade honom som spelar dragspel hälsade han med ett "Madame!" Vi utbytten en blick, och jag log. Och jag kände mig dum, fast av en helt annan orsak. Jag insåg att han hade sett mig, varje morgon, precis som jag hade sett honom. Och jag insåg att mitt lilla leende visst hade varit värt något.

Den här morgonen blev en viktig påminnelse. Pengar är verkligen inte allt. Och allt kan inte mätas i pengar. Men det finns något vi alltid bär med oss – något som inte förkroppsligas som mynt eller sedlar. Det är något vi bär inom oss: Kärlek. Förmågan att se varandra, höra varandra, ta hänsyn till varandra. Det kan vara värt så mycket mer än vi tror.

 


Gåvan av ingenting

Skrivet av Hanna Rosvall 19.05.2019 | 1 kommentar(er)

IMG 2065

Tomheten är undervärderad. Det blir så lätt fokus på att alltid göra något, vara något – någonstans, för någon. För vem? Och varför? Det är inte alltid helt tydligt. Och det finns sällan tid att ifrågasätta. Man bara kör, kör, kör, och gör, gör, gör. För det är väl det som är meningen. Eller?

När jag är inne i en stressig period blir det lätt fokus på körandet och görandet. Jag är ständigt uppe i varv, i ständig beredskap. Uppkopplad och tillgänglig, otålig. Jag tar tag i saker jag egentligen inte behöver ta tag i. Scrollar på Instagram utan att egentligen veta varför. Men att sakta ner kräver ett målmedvetet beslut. En obekväm stund – lite som att köra 40km/h efter 3h på motorvägen. Ibland är det lättare att bara fortsätta i högt tempo. Framåt, framåt, framåt. 

Jag satt på en lunch för några dagar sedan. Personen på andra sidan bordet undrade om jag någonsin känner att jag bara vill vara offline. Hen frågade om jag någonsin upplever att det är jobbigt med det uppkopplade och det digitala. Ja – verkligen. När jag kommer hem efter jobbet vill jag bara plantera en växt eller laga mat eller tända ett ljus och läsa en. Helt. Vanlig. Bok. Personen på andra sidan bordet tyckte att det var skönt att höra att hen inte är ensam. Så du är inte heller ensam, om du behövde höra det just nu.

Ett erkännande. Jag har halkat in i sådana vanor som jag dyrt och heligt lovat mig själv att aldrig upprepa. Att äta framför datorn medan jag jobbar. Att inte äta alls, eller slarva med maten. Att jobba sent in på småtimmarna. Att skriva meddelanden på telefonen medan jag går från möte A till möte B. Att inte prioritera det som ger mig energi, utan snarare det som tar min energi.

Dock besparar jag mig själv alla former av guilt trips. Allt det där med att "du som yogalärare borde...". Not gonna happen. Istället ser jag min inre medvetenhet som en gåva – ett sätt att få distans och betrakta mitt beteende med nyfikenhet. Ojdå, hur blev det så här? Jag känner att min kropp säger stopp. Min själ likaså. Samtidigt får jag lära mig så otroligt många viktiga saker om mig själv. De här mönstren har kommit tillbaka av en orsak. De är här för att jag, en gång för alla, ska kunna säga: NEJ. Det här är inte jag. Jag väljer att leva på ett annat sätt som får mig att må bra.

Det är sant: Jag behöver göra några medvetna förändringar i min vardag. Min kropp ber mig om träning och detox. Mitt sinne ber mig om stillhet, meditation, inre utforskande. Att vara sann mot mig själv, höra min inre visdoms röst. Att sätta gränser och se mitt eget värde. Men det finns också en fras som redan i några veckors tid upprepats i mitt huvud: Ge dig själv gåvan av ingenting.

Ge dig själv gåvan av ingenting. Så enkelt, men stundvis så utmanande. Ändå är det något som hjälper mig att stanna upp. Som en dag på tåget när jag – istället för att 'vara effektiv' och svara på mail – tillät mig själv att bara sitta och se ut genom fönstret. Eller några dagar senare när jag, på väg mot ett möte, tillät mig själv att stanna upp på vägen mellan tågrälsen och kanalen. Och bara. Vara. En minut då fötterna var förankrade, ögonlocken slutna. En kravlös minut som gav mig helt ny energi.

Tomheten är undervärderad. För, så som jag ser det, finns Alltet i det vi upplever som intet. Det känns kanske konstigt att stanna upp och göra 'ingenting', särskilt om det finns mycket vi anser att vi behöver göra. Men en stund av 'ingenting' kan ibland betyda allt. Det kan vara allt vi behöver för att sedan kunna göra allt det där andra. Och i intet kan vi kanske till och med inse att det endast är en del av 'allt det där andra' som vi egentligen behöver göra.

Så ge dig själv gåvan av ingenting idag. Det kan vara en sekund. 10 sekunder. 20 eller 30. Efter ett tag kanske du inser att, ju bekvämare du blir i intet, desto närmare kommer du Alltet. Ju mer du kan hitta i Nuet – en stund där tiden inte existerar – desto mindre behöver du hämta från det förflutna eller framtiden. Så känner jag i alla fall. Håller du med?

 


Outhärdliga ovisshet

Skrivet av Hanna Rosvall 05.05.2019 | 1 kommentar(er)

IMG 2021

En hel del har hänt sedan jag skrev sist. Igen. Små och stora förändringar – önskade och oönskade, väntade och oväntade. Universum skakar verkligen om min verklighet just nu. Stundvis känner jag att jag obarmhärtigt kastas runt i en kosmisk ström och greppar grässtrån vid strandkanten. Samtidigt inser jag att inget händer av en slump. Allt är precis som det ska vara. Universum utmanar mig dagligen med två frågor: 1. Hur mycket vågar du lita på livet? och 2. Hur mycket kärlek är du beredd att ta emot?

Det låter kanske enkelt. Men att lita på livet är något av det svåraste som finns. Jag har programmerats att tro att tryggheten ligger i fasta punkter och inövade rutiner. En fast adress. Ett välbekant arbetsbord. Och den dagliga resan mellan dessa två fasta punkter. Ja, jag har en hemadress. Ja, jag har ett jobb. Just nu. Om en månad vet jag, ärligt talat, inte vad som kommer att ske.

Jobbmässigt är jag just nu inne i en stor förändringsprocess. Många dörrar står på vid gavel, och jag har ingen aning vilken jag ska gå igenom. Det är fina möjligheter, spännande nya resor. Men jag ville inte trodde inte hoppades inte att jag skulle stå framför alla dessa möjligheter så här snabbt. Jag erkänner: Jag hann bli bekväm med den nya tillvaron som skapats här i Sverige. Så Universum ställde mig mot väggen och frågade: Är det verkligen det här du vill? Svaret är att jag inte vet. Så jag inser att det är det jag nu måste klura ut. Vad JAG vill. Hur jag kan använda mina gåvor på bästa sätt. Åtföljd av djupa andetag och tacksamhet försöker jag nu navigera åt rätt håll.

Bostadsmässigt har jag också hunnit bli bekväm. Ja, vi kunde nog behöva några rum till. En trädgård. Lite sånt. Men jag märker att jag håller hårt i våra väggar, den här adressen. Jag motiverar det med att vi precis flyttat. Att det är så många förändringar runt omkring. Hela jag skriker efter att få landa, låta rötterna växa sig ner i det nya hemlandet. Men Henrik vill annorlunda. Han tittar på nya bostäder varje dag. Det gör att den här bostaden känns tillfällig, som att allt när som helst kan packas ner. Förstås är det inte helt sant – en flytt är ett gemensamt beslut. Innerst inne vill jag nog också flytta. Mitt sikte är också inställt på något okänt hem på en okänd adress på en okänd punkt i framtiden. Men jag blundar. För jag tänker att jag måste ha en fast punkt. Jag måste bo just här just nu för annars förlorar jag allt fotfäste...typ.

Någonstans inser jag att min stabilitet, min trygghet, måste hittas i det osynliga. När allt annat är ovisst måste jag fokusera på det som inte ändras: Kärleken. Idag fick jag en påminnelse om att det finns så otroligt mycket kärlek i mitt liv – kärlek som inte försvinner. Kärlek som villkorslöst finns där, oberoende av var jag är eller vad jag gör. Det gör mig tårögt tacksam. Verkligen.

För någon vecka sedan satt jag på ett flygplan. Det var efter en livsförändrande resa – en pilgrimsfärd – som jag kanske finner ord för vid ett senare skede. Jag fick ta emot den första initieringen i Hatun Karpay. Just nu vill jag inte säga mer än så, men om orden talar till dig, ber jag dig klicka på länken för att läsa mer.

När vi skulle landa i Köpenhamn hände något magiskt. Kvällen var vindstilla och vackra toner spred sig som mjuka penseldrag över himlavalvet. Gränslandet mellan hav och himmel suddades ut och plötsligt befann vi oss i evigheten. Tiden stod stilla, planet stod stilla – så kändes det i alla fall. Det var overkligt. Och så vackert! Jag blev uppslukad av stunden och njöt av att vara överallt och ingenstans, samtidigt.

Jag ser på bilden i början av inlägget, tänker tillbaka på de där magiska stunderna i flygplanet. På något sätt ska det väl ändå vara möjligt att finna det fina också i detta limbo? Magin i att inget är varken det ena eller det andra? Det bara är. Och jag är. Överallt och ingenstans, samtidigt. Kanske det är exakt här jag ska vara, medan det kosmiska nätet omkring mig omformas till min nya verklighet. Kanske jag, just nu, egentligen upplever den där overkliga stunden innan planet landar. Det är bara upp till mig att kunna uppskatta den.

Ovissheten kan vara rätt outhärdlig. Särskilt om man, som jag, gärna vill veta hur saker och ting ska bli. Om jag tänker för mycket på allt jag inte vet kan jag lätt känna hur ångesten kommer krypande. Men jag är väl medveten om att det är just det här jag ska lära mig. Att lita på livet – no matter what. Universum har, de senaste åren, verkligen testat hur djupt min tillit sträcker sig. Och, samtidigt, hur mycket kärlek jag är villig att ta emot.

Så jag försöker att ta allt det här med ro. Ha tålamod med mig själv. Det är faktiskt inte helt lätt att bryta tanke- och beteendemönster som hängt med en hel livstid. Men det är möjligt, och det blir lite lättare för varje dag som går. Så just nu behöver jag faktiskt inte veta om vi kommer att bo här en månad eller ett år till. Jag behöver inte veta exakt vad som kommer att stå på mitt visitkort på hösten. Eller något annat för den delen. För inget av det är egentligen kopplat till min inre trygghet. Jag är trygg i mig själv. Och jag är omfamnad av oändligt mycket kärlek. Det är mer än tillräckligt.