blogg banner 2

Visa alla inlägg skrivna juli 2019

Från irritation till insikt

Skrivet av Hanna Rosvall 15.07.2019

IMG 2323

Merkurius rör sig bakåt igen. Mercury Retrograde – om du följt min blogg ett tag är det nog ett välkänt begrepp. Det planetariska fenomenet har fått allmänt 'dåligt rykte' eftersom den omvända rörelsen brukar betyda förseningar, missförstånd, tekniskt strul, drama och allmänna kommunikationssvårigheter. Jag har dock lärt mig att ta Mercury Retrograde med ro. När man är beredd på att det kan vara strul och förseningar är det mycket lättare att förhålla sig till det som inte blir som man planerat.

Egentligen är Mercury Retrograde en stor gåva. För det är också en period då allt det där vi inte vill se inom oss själva stiger upp till ytan. En tid då vi ofta får möta sådana saker som inte längre tjänar vår personliga utveckling. Lärda läxor som inte behöver upprepas, förutom om vi väljer att dröja kvar i det som inte längre känns bra. Lite som att försöka tvinga på sig ett par jeans som inte längre passar. Det går...men. Du vet.

Jag har tålmodigt, nyfiket, väntat på insikterna som Merkurius bär i sitt kölvatten. Försökt att finna tid för stillhet, introspektion. Se det inom mig som är redo att helas – om jag väljer att se det, höra det, känna det, acceptera det. Släppa taget om det. Men vägen till insikterna har inte varit helt lätt. Jag har varit riktigt arg och irriterad. Jag har haft ont i kroppen. Jag har känt att det är något stort som rensas ut nu. Men jag har inte kunnat sätta fingret på vad det är.

En dag började ilskna röster dessutom ta plats i mitt huvud. Ekon från en tid som jag gjort mitt bästa för att bearbeta. En väldigt tråkig situation som involverade några närstående personer. Men jag insåg att min reaktion, så här långt efteråt, inte var i proportion till det som faktiskt hände. Så jag förstod att jag var inne och nosade på något djupare sår – ett sår som triggades av situationen i fråga.

"Hur kan det där fortfarande hänga kvar? Jag orkar inte bära runt på det! Varför kan jag inte släppa det?" frågade jag uppgivet Henrik en kväll på soffan. Vi inledde en fin diskussion som gav nya perspektiv. Men ju djupare vi kom i diskussionen, ju fler lager som skalades bort, desto märkligare blev mina svar. Jag visste att vi närmade oss kärnan när jag kunde höra mig själv säga:

"Om jag bara skulle ha valt mina ord lite bättre.
Om jag bara skulle ha varit en lite bättre människa.
Om jag bara skulle ha haft lite mer förståelse för de andra.
Om jag inte skulle ha varit så blind för mina egna begränsningar.
Då skulle jag inte ha tvingat de där personerna att bete sig så som de gjorde."

Det var en utomkroppslig upplevelse att höra mig själv uttala ovanstående meningar. Ursäkta...what?! Jag var överraskad och lite förfärad över att jag kunde bära sådana tankar inom mig. Att jag, innerst inne, såg så många fel och så lite värde i mig själv. Jag kunde se och förstå att orden hade sitt ursprung i ett gammalt sår, en svunnen tid. Jag var en annan person när jag behövde tänka så. Så det handlade helt klart om något som Merkurius ville lyfta fram för att jag skulle kunna släppa taget om det, en gång för alla.

"Det är okej att känna att folk är idioter", sa Henrik.
"Nejnejnejnejnej inte tillåtet", påpekade en liten rädd röst inom mig.
"Det är okej att tycka att folk gör fel", sa Henrik.
"Lalalalalalalalalalalala hör inte", var svaret inom mig.
"Jo, det är det", sa Henrik.
"Men..."
"Jo."
"...kanske?" vågade jag slutligen medge.

Efter vår diskussion på soffan insåg jag att jag hade hittat något viktigt. Något stort. Så jag fortsatte begrunda beteendemönstret jag identifierat inom mig. Jag kunde se att det alltid har varit väldigt viktigt för mig att vara 'the bigger person' och försöka förstå och förlåta den andra personens dåliga beteende. Varför? Det klarnade när jag blev vägledd till följande text av Lee Seger:

"Många människor skyddar sig
från kraften i sina egna känslor
genom att direkt försöka förstå den andra"

Läs det där en gång till om du känner att orden resonerar. Jag kan i alla fall tydligt se hur tendensen har format mitt eget beteende. Men läs vidare, för Lee fortsätter:

"Att försöka fokusera på att förlåta
när allt är färskt och känslorna starka
kan göra mer skada än nytta.
När du inte lyckas med din föresats
skuldbelägger du kanske dig själv.
Intentionen att förlåta är bra...
men först måste du
ta hand om dina känslor."

Så varför är det svårt för mig att släppa situationen som hängt med allt för länge? För att jag är rädd att möta mina egna känslor. Ja, det stämmer, fastän insikten överraskar mig. Innerst inne skäms jag. Jag känner skuld för att jag blev arg och sårad och ledsen och agerade ut dessa känslor. Jag valde inte mina ord så väl som jag kunde ha gjort, jag sa en del onödiga saker och kastade ut en del anklagelser. Så jag kan absolut se min egen del i den här situationen. Och jag tar ansvar för det. MEN. Jag är inte ansvarig för skiten som kastades från andra sidan bordet. Varje skitkastning var ett medvetet val. And I wash my hands clean.

Sårade personer sårar andra. Men. Och det här har varit viktigt för mig att förstå: Om en annan person kastar sin smärta eller osäkerhet på mig i form av hårda ord eller dåligt beteende är det inget jag behöver bära. Det finns alltid någon lärdom i situationen, och den läxan kan jag passa på att lära mig. Jag kan acceptera situationen och vara tacksam för det den speglat inom mig. Men. Om en annan person säger att jag är värdelös är det upp till mig själv att avgöra om jag är det eller inte. Där har jag ett ansvar.

Jag har alltså insett att jag ofta förtrycker en stor del av mina känslor. Jag anser inte att jag har rätt till dem – särskilt om det handlar om att bli arg eller besviken eller ledsen på någon. Innerst inne tror jag nog inte att det är tryggt att bli arg eller ledsen eller besviken på andra. Så min försvarsmekanism är att direkt börja förstå och förlåta. För jag vet att det är tryggt att bli arg och ledsen på mig själv. Så det är där jag fokuserar min energi istället – på att vara arg och ledsen och besviken på mig själv.

Så istället för att hantera och släppa taget om situationer tenderar jag att samla på mig obearbetade känslor. Och då kan det bli som för någon dag sedan – att jag sitter jag på ett gymgolv, flera år senare, och slänger iväg min sko, utan att förstå hur detta ursinne kunde uppstå bara för att fingertrycksscannern inte fungerade. För grejen med känslor är att de inte försvinner någonstans. De måste få komma ut på ett tryggt sätt. Annars kan de dyka upp när vi minst anar det. Och då kan det vara svårt att förstå var de kommer ifrån.

Merkurius alltså. Tänk vilka insikter som kan dyka upp när en situation får nya perspektiv. Så jag är tacksam. Men jag erkänner också att jag är mitt uppe i min process, så det finns ännu saker att bearbeta och släppa taget om. Om du också går igenom något just nu önskar jag dig både mod och tålamod att möta det som dyker upp. Och vet att det har kommit upp för att helas. Allt är precis som det ska vara.

Ett tips: Dansa som om ingen ser dig! Det är i alla fall ett kraftfullt verktyg för mig, i alla lägen. Dans frigör mycket energi och hjälper kroppen att släppa taget om det som känns tungt. Just nu älskar jag att dansa till den här låten:

Movement is Medicine. Så är det verkligen. Mitt i Merkurius retrograda rörelse är det viktigt att vi inte stannar upp utan rör oss framåt, ständigt framåt. Det är okej att ta en vända till det förflutna, för att samla lärdomar och insikter. Men vi behöver ständigt komma ihåg vart vi vill röra oss. Jag tänkte nästan köpa t-shirten i början av inlägget, som en påminnelse för mig själv. För varje (dans)steg vi kan ta från rädslan, mot kärleken och glädjen, är ett steg i rätt riktning.

En sak till: Eftersom det trots allt är Mercury Retrograde vill jag vara tydlig med en sak. Det här inlägget är inte skrivet för att beskylla eller smutskasta någon. Det är inte skrivet i bitterhet, utan snarare nyfiket självutforskande och med en strävan att förstå mig själv bättre för att uppnå större inre harmoni. Och det är inte min avsikt att på något sätt förminska eller genom mina insikter försöka förenkla svåra situationer som någon kanske upplever just nu. Det jag delar med mig av utgår från mina personliga upplevelser och insikter, och vad Mercury Retrograde visat för mig just nu. Tack för att jag får dela det med dig som läser.

 


Chakraskolan: MANIPURA

Skrivet av Hanna Rosvall 12.07.2019

solarplexus

 

Chakraskolan är tillbaka! Fastän man ibland pratar om till och med 20 chakran, brukar yogafilosofin oftast räkna med 7 stycken. Hittills har vi bekantat oss med kroppens två nedersta energicenter: Rotchakrat – Muladhara och Sakralchakrat – Swadhistana. I det här inlägget färdas vi ett steg uppåt, till ett chakra som jag arbetat mycket med och som kommer att vara ett klart fokus under 2019.

Fundersam kring vad ett chakra är? I så fall kan du gärna börja med att läsa inledningen till chakraskolan här. Om du inte ännu läst de två tidigare delarna i bloggserien (länkade i förra stycket) rekommenderar jag att du läser dem också.

Vi har nu kommit till kroppens tredje chakra: Manipura. Det finns lite olika uppfattningar kring detta chakras exakta position, men de flesta brukar placera det ca 3 fingerlängder ovanför naveln, strax under diafragman. Därför kallas Manipura ofta också för Solar plexus chakrat. Det ursprungliga namnet, Manipura, är Sanskrit och betyder "juvelernas stad".

Vad är då dessa juveler som gömmer sig vid ditt solar plexus? Man kunde säga att de är en inre kraftkälla. Chakrat kopplas ofta till den egna identiteten och viljestyrkan. Förmågan att identifiera sina egna behov och våga be om det man behöver. Att forma egna åsikter och våga stå för den man är. Att se sitt eget värde och sätta gränser. Att ta kontroll över och ansvar för sitt liv.

Kanske du kan se ett mönster? Rotchakrat gör det tryggt att känna. Solar plexus chakrat ser till så att vi tar ansvar för våra känslor (sakralchakrat). Allt hänger ihop. Därför är det viktigt att energin i hela chakrasystemet får flöda fritt. Så fastän vi kan arbeta med ett enskilt chakra vid vissa tillfällen handlar det ändå alltid om en helhet.

Manipura är också klarhetens högborg. När chakrat är öppet och balanserat känner du en klarhet kring varför du är här, vad du har kommit hit för att göra. Vägen framåt känns tydlig och det är lätt för dig att fatta beslut som är i linje med den du är och det du tror på. Du är självständig, disciplinerad och målmedveten och behöver inte bekräftelse utifrån. Det är enkelt för dig att vara kopplad till din egen kraft, samtidigt som du naturligt existerar i harmoni med din omgivning, med respekt för avvikande åsikter och val.

Den inre elden är viktig symbol – en nyckel för att förstå Manipura. Om du förkastar din inre eld kommer den att slockna. Men det finns också en risk för att elden exploderar på ett destruktivt sätt. Så det är en kraft som ska användas på ett klokt sätt. Den inre elden visar vad du brinner för, samtidigt som den ger dig kraft att sätta gränser eller tacka nej när det behövs. Så var inte rädd för att låta din inre sol utstråla din själsliga styrka!

Men var ändå uppmärksam. Om du blir väldigt dömande eller kontrollerande kan det vara ett tecken på att ditt solar plexus chakra inte är balanserat. Du kanske manipulerar andra eller använder din kraft på fel sätt. Obalansen kan också visa sig genom att du känner dig kraftlös eller fokuserar väldigt mycket på små detaljer, utan att kunna se helhetsbilden. Du kanske har svårt att hitta en riktning eller ett syfte. Du kanske ständigt går runt med en massa idéer, men det känns utmanande att faktiskt förverkliga dem.

Hur kan man då balansera solar plexus chakrat? Mycket handlar om att vara sann mot sig själv och våga vandra i den inre eldens riktning. Kanske någon insikt kom till dig redan när du läste det här inlägget? Här är fem tips som funkat för mig:

  • Vänd dig mot solen och känn hur kraften strålar in i ditt solar plexus chakra. Meditera kring din inre eld.
  • Öva på att sätta gränser och stå för det du innerst inne tror på.
  • Skriv ner dina drömmar och mål, t.ex. i en dagbok, och gör upp en plan för hur du förverkligar dem. Kom ihåg att följa upp dina framsteg och jubla över din framgång.
  • Klä dig i gult / guld eller bär t.ex. kristallen citrin för att stödja solar plexus chakrat.
  • Sjung mantrat "RAM", t.ex. med hjälp av den här videon:

 

 

Symbolen för Manipura är en cirkel med 10 kronblad och en triangel som pekar neråt. Det symboliserar elden och den jordande kraften som strömmar genom dig, enda ner till jordens glödande mittpunkt. 

Tänk på solen, tänk på lägerelden, tänk på facklan. Eld i olika former – kraftkällor som centrerar sin kraft. Inspireras av dem! Ta kontakt med ditt solar plexus chakra och känn kraften i din inre eld. Låt det blir facklan som lyser upp vägen framför dig.

 


TilliT

Skrivet av Hanna Rosvall 08.07.2019

IMG 2224

Insikter kan komma på de mest överraskande sätt. Den jag ska berätta om nu uppenbarade sig för lite över en vecka sedan då jag satt på golvet i vår lägenhet och utforskade mitt inre med hjälp av Lee Segers healingkort. Det är för övrigt en kortlek som jag med värme kan rekommendera.

Jag har fått erfara att insikter ofta är inlindade i en väv som består av det uppenbara. Därför kan det behövas något slags avbrott för att vi ska kunna se dem. I det här fallet var det min kära hund, Wilja, som gav mig nya perspektiv. Det var nämligen så att hon – med perfekt timing – vandrade över korten jag lagt på golvet så att ett kort roterades 180°.

Det var då jag insåg att 'tillit' är en palindrom. Ett litet ord som betyder samma sak, hur man än vänder på det. En slags tvåvägskommunikation. Tilltron löper i två riktningar. Hoppet är aldrig ensidigt. Förtröstan sänder ut en signal som inte studsar ut i intet. Universum är alltid redo att ta sig an nya förtroendeuppdrag.

Vi föds alla in i den här världen fyllda av tillit. Innan vi kan namnge en högre makt eller identifiera oss med något regelverk är öppenhet och tillit naturliga tillstånd. Vi är stjärnskott som landar i Moder Jords famn. Vi litar fullständigt på att vi kommer att få precis allt vi behöver, när vi behöver det. Men sedan händer något. Olika personer och upplevelser planterar frön av rädsla inom oss. Vi börjar ge bort vår kraft och vågar inte längre lita på livet.

Så vi blir rädda. Rädda för att det inte finns tillräckligt av det vi behöver. Pengar, hälsa, jobb, kunskap, tid. Rädda för att vi inte är tillräckliga. Rädda för att göra fel. Rädda för att vi inte är trygga och omhändertagna. Rädda för att andra omkring oss inte har tilllräckligt av det de behöver. Rädda för att andra ska göra fel. Rädda för att andra omkring oss inte är trygga och omhändertagna.

Men fråga dig själv detta: Vem tjänar på din rädsla? Är den värd priset du betalar? Vad skulle du göra om du kunde byta ut rädslan mot tillit istället? Du kanske förvånas av det som dyker upp. Men bemöt det med acceptans och tacksamhet. För det som stigit fram ur kulisserna är plötsligt synligt. Och du – regissören – har möjligheten att styra över det som stiger upp på din inre scen. Det är en fantastiskt fin möjlighet att välja annorlunda.

Jag vet att tillit inte alltid är lätt. Jag vet, för jag har själv saknat tillit. Jag har satt min tilltro till rutiner, platser, personer. Jag har byggt upp ett nätverk av kontroll och falsk trygghet. Jag har varit livrädd för förändring. Rädd för att det jag har omkring mig ska försvinna. För i det okända – i tomheten och ensamheten – kan jag inte garantera min egen trygghet. Det trodde jag i alla fall.

De senaste sex åren, när jag förändrat i stort sett hela mitt liv, har jag dagligen övat på att känna tillit. Samtidigt har Universum ständigt påmint mig om att förändring är det enda beständiga tillståndet. Jag har insett att det helt enkelt är omöjligt att kämpa emot. Det spelar ingen roll vilket regelverk jag väljer att omge mig själv med – förändringens vindar kommer, förr eller senare, att blåsa ner alla murar omkring mig. Det behöver inte betyda att allt försvinner. Men det behöver finnas utrymme för ständig utveckling.

Om jag klamrar mig fast vid något, genom olika sorts kontroll, blockerar jag Universums fria flöde. Jag får fortfarande öva, varje dag, men det blir lättare och lättare att känna tillit. Till exempel i samband med flytten till Sverige blev tillit verkligen ett aktuellt ämne. Jag var tvungen att lita på att allt, precis ALLT, skulle ordna sig. Och det har det gjort också. Så jag möter varje dag med djup tacksamhet. Verkligen. Visst har det funnits stunder då för många saker förändrats samtidigt. Perioder då jag tvivlat och haft svårt att se en större plan. Men jag har envist återvänt till tilliten. Om och om och om igen.

Tillit är en vibration som banar väg för framtiden. Så våga lita på livet. Våga existera i Nuet. Lita på att det som hänt har hänt av en orsak – det har gjort dig till den du är idag. Och ha en total tilltro till att framtiden bär med sig precis allt du behöver. Kom ihåg att tillit är en palindrom – lita på att det är sant, hur du än vänder och vrider på det. "Energy goes where attention flows", som man brukar säga.

Jag jobbar själv mycket med mantran. De hjälper mig programmera om mitt undermedvetna så att jag alltid fokuserar min energi i rätt riktning, dvs. det jag vill uppnå. Dessutom hjälper de mig att lämna över mina rädslor och osäkerheter till en högre makt, som jag väljer att kalla Universum. För jag har insett att det finns en oändlig kosmisk intelligens som har förmågan att lösa saker på ett mycket bättre sätt än jag någonsin kunde göra. Så jag väljer att arbeta med den kraften, inte mot den.

Jag vill avsluta med att dela med mig av några mantran som är väldigt kraftfulla för mig. Kanske du vill testa något av dem, eller skriva helt egna? Personligen resonerar jag starkast med mantran som är på engelska eller Sanskrit (det uråldriga indiska språket):

Vid rädslor relaterade till min hälsa:
"I am healthy and I am free. I am well in every cell"
"It will not hurt me, it will not hurt me, it will not hurt me"

Vid rädslor relaterade till pengar:
"Abundance in all forms flows freely to me and I receive with gratitude"
"My great work needs to be supported"

När jag har svårt att se mitt eget värde:
"I am worthy, able and capable"

När jag känner mig otrygg:
"I am safe, I am protected, all is well"

När jag känner negativ energi omkring mig och vill skydda mitt energifält:
"Only Love may enter, only Love may enter, only Love may enter"

När jag upprörs av andra personer:
"Lokah Samastah Sukhino Bhavantu" (May all beings everywhere be happy and free)

När jag behöver påminnas om mitt sanna jag:
"I am Love, I am Light"
"All is One, One is All, I am One with All"

...jag brukar oftast upprepa mantrat tre gånger, eller så många gånger som behövs. Syftet är att bryta negativa tankemönster – direkt när de uppstår – och använda mantrat för att skapa en ny vibration, fylld av kärlek och tillit.

Jag hoppas att du vet att du själv skapar din verklighet. Du är arkitekten i ditt eget liv. Så var medveten om dina tankar. Var medveten. om stunderna då du bygger murar av rädsla. Använd din medvetenhet för att istället ta tag i tillitens pensel och måla den framtid du vill uppleva. Vågar du lita på att du är på precis rätt plats, vid precis rätt tidpunkt, och att allt du behöver är tillgängligt, just Nu? Testa! Gå in i ett tillstånd av total tillit 1 minut om dagen och se vad som händer.

Vad gör du för att känna mer tillit? Kanske du vill dela med dig av någon erfarenhet? Eller ett mantra som du använder?

 

ps. Boken "The Universe Has Your Back" har varit ett viktigt hjälpmedel på min resa. Jag kan varmt rekommendera den för dig som också vill lära dig mer om tillit och att arbeta med Universum. Om du har ett intresse för yoga och djupt spirituella affirmationer vill jag tipsa om "Scientific Healing Affirmations" av Paramahansa Yogananda.

 


Spegel spegel

Skrivet av Hanna Rosvall 02.07.2019 | 2 kommentar(er)

IMG 2121

Jag vet inte exakt vart det här blogginlägget kommer att leda mig. Men det jag tänker idag är att mitt liv är en reflektion av mig. Ett resultat av de vibrationer jag väljer att sända ut. Skogen svarar som man ropar. Och jag tänker att det är likadant med det kosmiska nätet där alla liv vävs samman till en helhet. När jag drar i en kosmisk tråd påverkar rörelsen alla trådar som på något sätt är kopplade till mig.

Jag tänker på filmrullen som finns i mitt huvud. Den som bär på alla intryck jag samlat på mig under min existens. Den som avgör vad jag projicerar ut i Universum. Mitt inre arkiv. Uppslagsverket jag ständigt konsulterar. Inläggen som mitt inre noggrant antecknat. En dagbok som utmynnat i ett regelverk – ett sätt att leva.

Jag tänker en hel del på de historier jag berättar om mig själv. Det manus som jag – författaren av mitt eget liv – väljer att skapa. Jag tänker att jag inte alltid ger en enhetlig bild av mig själv. Det verkar finnas någon slags trasig telefon som stundvis snedvrider min inre kommunikation. För alla de historier jag berättar om mig själv talar inte alltid samma språk.

Jag tänker att jag har ärvt en del historier. Det har vi alla. För det finns alltid någon som – utan att mena något illa – säger "så här är vi i vår släkt" eller "så här gör vi i vårt gäng" eller "så kan du inte göra" eller "det kan du aldrig bli". Och plötsligt får man ett extra bagage att bära på. Man bär runt på det tills man känner att något inte står rätt till. Och man säger: "Vänta nu...den här väskan är inte min. Var kommer den ifrån?"

Jag tänker att vi inte alltid håller oss till våra egna historier. Det finns tillfällen då vi gärna tar en röd penna och börjar göra anteckningar i någon annans livshistoria. Vi skriver en storyline som stämmer överens med vad vi vill läsa – ur vår synvinkel. Eller så sår vi tankefrön i någon annans huvud – frön som småningom resulterar i främmande bagage. Sådant som får personen i fråga att själv börja skriva om sin historia. Jag vet, för jag har själv upplevt det.

Min historia har haft många sidor med sidospår. Varför har jag varit så mottaglig för dem? Jag har tänkt mycket på det. Ibland kan jag känna att jag har levt en stor del av mitt liv i en spegelsal. Inte så konstigt att jag till slut gick vilse och glömde vilken spegelbild som är min egen. Inte så konstigt att mitt liv, under så många år, kändes splittrat. Jag var en mosaik, sammanställd av alla de spegelbilder som omgivningen förväntade sig att se.

Det var först när jag slog sönder speglarna som jag började se mig själv igen. Det var först när jag inte längre gick med på att definieras från utsidan som min inre bild började bli tydlig igen. Men det innebar också att jag under en lång period stod i ett tomt rum, framför ett tomt blad. Och jag insåg att jag inte hade en aning om vad jag ville eller kunde skriva. För det var dags att välja själv.

Vem är jag? Om jag får skriva min historia själv. Om jag får vara hjältinnan i min egen berättelse. Om jag inte begränsas av någon annans åsikt eller förväntning eller regelverk. Vem är jag? Vem är det jag ser i spegeln? Vad är det jag speglar till min omgivning? Och vad är det som speglas tillbaka till mig?

Jag jobbar på mitt porträtt lite varje dag. Men bilden börjar ta form. Och kvinnan jag ser är vacker och värdefull. Hon är stark. Hon är obegränsad. Hon bygger sitt liv på en kompromisslöst kärleksfull grund. Hon har allt hon behöver. Och hon tackar respektfullt nej till alla sidestories – för den finaste livshistorien skriver hon själv, i samklang med de vackra själarna som vill slå följe genom Livet.

Mitt liv är en reflektion av mig. Ett resultat av de vibrationer jag väljer att sända ut. Skogen svarar som man ropar. Och jag tänker att det är likadant med det kosmiska nätet där alla liv vävs samman till en helhet. När jag drar i en kosmisk tråd påverkar rörelsen alla trådar som på något sätt är kopplade till mig.

Jag har fått lära mig mycket om speglar i år. Vad som händer när andra personer speglar sina sår på mig. Vad som händer när jag själv projicerar min inre osäkerhet, och vad som istället händer när jag låter min inre kärlek stråla omkring mig. Kanske är jag fortfarande stundvis i den där spegelsalen. Men jag blir bättre och bättre på att se sanningen bakom de förvridna spegelbilderna.

Bara idag har jag upplevt både stark gemenskap och starkt utanförskap. Olika personer, olika situationer, olika speglingar. Det känns väldigt intressant att utforska de olika spegelbilderna och se varför de triggar så olika känslor inom mig. Är det en gammal sidestory som aktiveras när jag känner utanförskap, separation? Är det den fullkomliga acceptansen, spontant speglad av en själssyster, som ger mig modet att känna att vi alla är ett? Det är verkligen fascinerande, hur alla dessa speglar kan skapa olika reflektioner av omgivningen.

Vad har du sett idag? Vilka speglar har du i din omgivning? Skulle gärna höra vad du tänker och känner idag.