blogg banner 2

Visa alla inlägg skrivna augusti 2019

Livet efter en narcissist

Skrivet av Hanna Rosvall 17.08.2019

DSCF0950

Det har hängt i luften ett bra tag. Känslan av en annalkande storm. Den olustiga känslan som uppstår när fåglarna tystnat och himlen mörknar och luften känns så laddad att man undrar vilket oväder som snart får skyarna att öppna sig. Det enda man kan göra är att söka skydd och vänta. Så jag har väntat.

Pandoras ask öppnade sig under sommaren. Och jag blev plötsligt tvungen att äntligen ta itu med sådant som jag sopat under mattan. Innerst inne är det här ingen överraskning för mig, fastän jag kan tänka mig att du som läser kanske överraskas. Egentligen har det här inlägget nog bara väntat på att bli skrivet. Men jag har inte haft tillgång till tillräckliga insikter. Jag har blundat. Jag har inte vågat titta tillräckligt djupt in i mig själv.

Du som har läst min blogg ett längre tag vet att jag blev utbränd för 6 år sedan. Det är ingen hemlighet att jag har fått jobba hårt på många olika plan för att hela mig själv. Idag är jag en ny kvinna på många sätt. Men det är väldigt få som vet att jag fortfarande, med jämna mellanrum, upplever olika panikrelaterade symptom. Oftast viftar jag bort dem, kopplar dem till stress och högkänslighet. Men den senaste tiden har jag inte kunnat bli kvitt känslan att något är på gång – att något bortglömt inom mig är på väg upp till ytan.

En del av mig undrar om allt är på riktigt, om det faktiskt har hänt. Är det sant att jag, under en period på ca 10 år, var i förhållanden där det fanns svartsjuka, kontrollbehov, alkoholism och psykisk ohälsa? Kanske jag bara inbillar mig. Kanske jag bara överdriver. Jag ser dessa personer framför mig. Mitt huvud visar mig mentala minnesbilder som utstrålar värme och kärlek. Och allt känns ännu mer overkligt. Dessa fina människor...det var väl ändå mig det var fel på?

Men illusionen har börjat skingras. För min kropp känner sig äntligen tillräckligt trygg för att täppa till minnesluckorna. De rosenröda glasögonen har spruckit, och genom sprickorna sipprar smärtfyllda flashbacks. Insikterna går inte längre att ignorera. Jag är evigt tacksam över att ha Henrik vid min sida just nu. För det där som kommer upp till ytan är ganska tungt att hantera.

Narcissism. Det känns svårt att skriva det. Förbjudet, farligt. Jag har tidigare inte kunnat tänka dessa tankar utan att uppleva någon grad av svindel, hjärtklappning, svettiga händer, eller liknande. För det har varit så svårt att förstå och erkänna det. Att jag hade flera pojkvänner med narcissistiska beteendemönster. Att jag lät dessa förhållanden pågå så länge. Att det dessutom har funnits kompisar och kollegor som uppvisat liknande beteenden. Hur är det möjligt att jag snärjts in i en så sjuk maktdynamik, om och om igen?

En målmedvetenhet har vaknat inom mig. Jag känner mig fast besluten att sluta springa från såren. Jag vill förstå. Jag vill, en gång för alla, hela det som behöver helas inom mig för att jag aldrig någonsin ska uppleva denna destruktiva maktdynamik igen. Jag känner mig redo att ställa mig upp och göra det som krävs för att ta tillbaka min kraft.

Men en del av mig undrar fortfarande om allt är på riktigt, om det faktiskt har hänt. För jag hör en röst som säger: "Det är helt sjukt att du har en kris varje vecka". Och jag tänker att jag kanske överdriver. Särskilt eftersom det finns en annan röst som undrar: "Vad yrar du om egentligen? Skärp dig." Och jag tänker att jag kanske inbillar mig, att jag kanske bara försöker samla sympatier. En tredje röst anklagar mig för att vara skenhelig. Och det här får mig att krympa ihop, fundera på om jag bara gör ett nummer av mig själv. "Du är ju helt otrolig. Tror du att du kan säga vad som helst och hänga ut folk så där?"

Den inre dialogen stannar där. För jag inser att det är röster från mitt förflutna. Jag inser att jag måste börja ta mig själv och mina upplevelser på allvar. Jag måste sluta att ständigt ge bort min egen kraft. Så jag har accepterat att jag inte överdriver. Att jag inte gör ett nummer av mig själv. Att jag inte är skenhelig. Att jag inte yrar. Att jag inte behöver skärpa mig. Och orsaken till att jag väljer att dela det här offentligt handlar inte om bitterhet eller att hänga ut någon. Nej. Jag vill belysa en maktdynamik som tyvärr är ganska vanlig idag. Jag vill beskriva en maktdynamik som sårade mig djupt och som jag nu helar och studerar för att aldrig uppleva den igen.

Jag måste börja ta mig själv och mina upplevelser på allvar. För jag har insett att jag aldrig gett mig själv tillåtelse, tid eller utrymme att bearbeta chocken efter dessa narcissistiska förhållanden. Ja, det var en chock. Det var på riktigt. När mitt huvud försöker släta ut saker eller säga "så illa var det väl inte" är jag stenhård. När jag börjar fokusera på romantiserade och idealiserade bilder tvingar jag mig själv att återvända till verkligheten. Det var ganska illa. Faktiskt.

Jag måste ta mig själv och mina upplevelser på allvar. För jag har också insett att symptomen jag upplevt under många år är PTSD. Posttraumatisk stress. Det har fått mig att känna: Shit just got real. För tänk om min utbrändhet, för 6 år sedan, i själva verket handlade mer om ett nervöst sammanbrott än för stor arbetsbörda? Tänk om det inte är högkänsliga Hanna som är lättskrämd – tänk om det istället är ett av många tecken på att mitt nervsystem aldrig riktigt fått helas? Jag måste, måste, måste ta mig själv på allvar.

Det är svårt för mig att erkänna att jag fortfarande påverkas.
Att jag innerst inne har svårt att lita på folk.
Att en del av mig är rädd för att människor omkring mig inte är det de utger sig för att vara.
Att jag är rädd för att visa mig sårbar.
Att jag är rädd för att mina ord och handlingar kommer att användas mot mig.
Att jag kan oroa mig för att jag inte själv ser när jag gör fel.
Att jag ofta går runt med känslan av att folk är besvikna på mig.
Att jag måste uppfylla vissa krav för att kunna bli älskad.

Men det är sant. Den narcissistiska maktdynamiken har programmerat mig.
Jag har lärt mig att ifrågasätta mig själv.
Jag har lärt mig att tvivla på vem jag är.
Jag har lärt mig att tvivla på min förmåga att fatta beslut.
Jag har lärt mig att vara nervös inför att ta initiativ.
Jag har lärt mig att säga "ja" när jag menar "nej".
Jag har lärt mig att alltid vara på helspänn.
För annars blir jag straffad.

Jag upplevde aldrig fysiskt våld. Det är jag tacksam för. Dock blev jag utsatt för flera olika sorters psykisk manipulation. En pojkvän använde sitt eget liv som hot – såg till så att jag kände mig ansvarig för hans välmående. Det var nog det mest extrema exemplet. Annars handlade straffen mest om att jag blev utskälld, anklagad, förminskad, dumförklarad, förolämpad offentligt. Eller så kunde kontakten till pojkvännen plötsligt brytas. Gemensamma planer kunde ändras eller ställas in utan förvarning. Och jag skulle alltid skulle vara anträffbar – dag och natt. Or else.

Jag vet att det låter helt sjukt. Det känns som ett helt annat liv när jag beskriver det. Och det är svårt att förstå hur jag kunde bli så insnärjd i den här maktdynamiken. Jag vet att flera kompisar upplevde att jag struntade i dem medan jag var i dessa förhållanden. Och jag har full förståelse för att de tänkte så. Samtidigt kände jag frustration. För det var nog ingen som visste hur kontrollerande mina förhållanden var. Det var helt enkelt tryggare att säga "nej" till vänner och familj och säga "ja" till pojkvännen. Jag vet att jag inte kan gå tillbaka i tiden och ändra på mitt beteende. Det var aldrig min mening att se någon som en självklarhet. Så jag är evigt tacksam för alla er som valde att stanna i mitt liv efter att jag äntligen tog mig ut till friheten igen. Tack.

Jag känner att jag har kommit långt på min personliga healingresa. Samtidigt har den, på ett plan, precis börjat. Arbetet med att hela den narcissistiska maktdynamiken har varit en otroligt viktig nyckel för mig. Min kraft återvänder till mig med stormsteg. Jag har landat i mig själv på ett helt nytt sätt. Jag kan ärligt säga att jag mår bra. Jättebra! Så du behöver inte oroa dig.

När jag började ta mig själv på allvar blev jag också seriös kring att ta plats och skapa utrymme för mig själv. Jag är mindful kring hur jag jobbar och tacksam för att jag själv kan styra över min tid. Jag är noga med att känna efter vad JAG vill, tycker och behöver, och att uttrycka det. Jag har bokat in tid för Self Love i min kalender, varje dag. Jag ger mig själv tillåtelse att vila, återhämta mig. Jag ger mig själv utrymme att skapa, vara kreativ. Jag prioriterar yoga, meditation, promenader i naturen. Det är lättare för mig att säga nej. Det är lättare för mig att acceptera att jag behöver lugna och trygga och kärleksfulla miljöer just nu. Så jag ser till så att alla val jag gör reflekterar det. Jag tar aktivt avstånd från det som inte känns bra.

Det här känns viktigt. Och jag vet att jag inte är ensam. För om du läser min blogg är chansen stor att du också är empatisk och känslig. Kanske har du också råkat ut för en narcissist – i familjen, i skolan, på jobbet, i din vänskapskrets, i ett förhållande. Därför vill jag skriva lite mer om det här i kommande inlägg. Min önskan är att mina erfarenheter kan erbjuda insikter och inspiration. För det är möjligt att helas och hitta tillbaka till sig själv. Livet efter en narcissist kan vara det vackraste du någonsin upplevt <3

 

ps. Lee Harris har, baserat på egna erfarenheter, skapat healingprogrammet "Empath vs. Narcissist – A Power Dynamic and how to recover from it". Onlinekursen är en blandning av självstudier, journaling och självreflektion, samt gruppcoaching. Jag har själv upplevt att den hjälpt mig att sätta ord på saker och få en djupare förståelse för vad jag egentligen gått igenom. Så jag kan varmt rekommendera den.