blogg banner 2

Visa alla inlägg skrivna september 2019

Förkylningen / Försoningen

Skrivet av Hanna Rosvall 17.09.2019

IMG 2662

Jag har fått en ordentlig förkylning. Och jag överraskas av allt som den här händelsen väcker inom mig. Men jag tänker också att det är det som är fint när man vandrar på vägen av personlig utveckling. Jag kan välja att se varje händelse som en dörr, ett fönster, en portal, en spegel. En chans att begrunda något bortglömt eller undangömt eller till och med okänt inom mig. En expansionsmöjlighet.

Just den här förkylningen har främst väckt medkänsla med mig själv. Det känns fint. Att kunna ge mig själv utrymmet att helas. Att ge mig själv gåvan av örter och brygder och eteriska oljor. Välgörande mat. Värme. Vila. Lugn. Utan att döma. Utan att försöka fundera för mycket på varför förkylningen kommit till mig och vad den vill säga. Jag kan lätt hamna uppe i huvudet och försöka lösa den metafysiska ekvationen. Det är värdefullt på sitt sätt. Men just den här förkylningen har jag kunnat möta huvudsakligen i mitt hjärta – heart space, som det så fint kallas på engelska.

Så idag har jag faktiskt prioriterat mitt välmående. Flyttat ett möte med en ny kund, fastän det kändes viktigt. Avbokat en träff med en fin vän, fastän jag sett fram emot att ses. Avbokat ett annat möte, och hörts på Skype istället. Och vet du, jag har fått så himla fin respons. Så många personer som förstått, som önskat mig väl. Under det enda Skypemötet jag valde att delta i idag blev jag till och med tackad för att jag valde att inte åka in och smitta den andra mötesparten. Tänk, ett tack!

Det här kanske låter konstigt i dina öron. Det är väl självklart att man stannar hemma när man är sjuk? Det är väl en no-brainer att man behöver flytta på saker och prioritera att bli frisk istället? Ja, det är det kanske. Men det har inte alltid varit så för mig. Jag blev påmind om det här idag. Det var när jag vaknade på soffan och insåg att jag hade somnat mitt i en video som jag låg och tittade på. En vardaglig händelse som plötslig transporterade mig ungefär 7 år tillbaka i tiden.

En minnesbild. Jag kunde se mig själv ligga i hög feber i min säng i min gamla lägenhet i Vasa. Jag kunde komma ihåg att jag kände en press att jobba, prestera. För det hela utspelade sig under en period då jag starkt kopplade mina prestationer till mitt värde. Så fastän jag bara skulle ha behövt göra en sak – ingenting – gjorde jag motsatsen. Jag presterade.

Jag betraktade mig själv utifrån, från framtiden. Jag kunde se mig själv ligga i sängen och skriva ett mail. Ett mail. Åt en kund. Jag kunde se hur jag använde mina begränsade krafter för att hålla upp telefonskärmen framför ansiktet. Inte bra. Mitt i mailet tuppade jag av, telefonen föll ur min hand. Jag kunde se hur jag vaknade med ett ryck, plockade upp telefonen igen och fortsatte där jag slutat. Jag kikade över axeln på mig själv. Mailet var oläsbart. Riktiga ord varvades med märkliga autocorrect-tolkningar, samt en del rader fyllda med "sdfsfjskdjfklsjd". Och plötsligt delade vi en tanke, mitt dåvarande och nuvarande jag: Vad håller jag på med egentligen?!

Jag måste erkänna att min minnesbild blir lite suddig här. För jag kommer inte ihåg om jag faktiskt – i mitt halvmedvetna tillstånd – skickade iväg mailet eller om jag kunde samla tillräcklig hjärnkapacitet för att spara det som en draft. Eller i alla fall aktivera ett out-of-office-meddelande. Något inom mig – en viskning – säger att jag skickade det där oläsbara mailet och att jag fick förklara mig åt kunden efteråt. Men det känns lite pinsamt och det gör lite ont att tänka på den möjligheten. Så jag tror att det kan vara orsaken till att minnesbilden suddas ut...

Men vad sjukt. Tänker jag idag. För det känns overkligt att jag nerprioriterade mina egna behov på det sättet. Och att jag dessutom gjorde det på grund av att jag trodde att jag måste fortsätta prestera för att 'vara värd något'. Jag vet att den här händelsen utspelade sig ungefär ett år innan jag blev utbränd. Det var en period i mitt liv då jag rent utsagt var en arbetsnarkoman – av en del olika orsaker. Men låt oss bara konstatera att jag inte hade en helt sund syn på hur mycket arbete som är okej.

Varför berättar jag det här? Jo, för att jag tycker att det är väldigt viktigt med perspektiv. Det är viktigt att vi ibland stannar upp och uppskattar oss själva för hur långt vi kommit på vår inre resa. Jag vet i alla fall själv att jag lätt kan sätta mitt fokus på det jag ännu behöver jobba på, det jag ännu inte bemästrat. Är du likadan? Då vill jag att du ska veta att du, just nu, har kommit längre än du någonsin kommit i hela ditt liv. Och du är så mycket mer än du tror. Det är något att vara stolt över! På riktigt.

Jag ligger under vårt rosenröda duntäcke och transporteras ännu längre tillbaka i tiden. Kanske 20 år. Minnesbilden som målas upp innehåller ett täcke med hästbilder. Varm vinbärssaft, kokad av bären på bakgården. En VHS-kassett med otaliga timmar Mumin. En mamma och en pappa och en farmor som turas om att pyssla om mig när jag ligger förkyld på soffan i mitt barndomshem. En lillebror som också hämtar sitt täcke och värmer kakao och sätter sig på soffan bredvid. Så tryggt det kändes, att vara sjuk som barn. När man hade någon som sa "en feberfri dag innan du åker tillbaka till skolan" och man kunde luta sig tillbaka och lita på att man var så otroligt älskad och omhändertagen.

Jag är så tacksam för att jag fått växa upp i ett så tryggt och kärleksfullt hem. Men jag inser också att jag, efter att jag blev vuxen, varit en dålig förälder åt mig själv – mitt inre barn. Den delen av mig som behöver bäddas ner och få något varmt att dricka och få ligga i lugn och ro och se på något som gör henne glad. Därför är jag också väldigt tacksam för att jag, just idag, har varit en bra förälder åt mig själv. Att jag låtit mitt inre barn pusta ut och känna sig omhändertagen, medan föräldern i mig har satt kärleksfulla gränser. Det hjälper mig att förlåta mig själv för det som varit och uppskatta den jag är idag.

Vilken fin dag det har varit ändå. Jag må ha behövt göra en del avbokningar, men ingen av de där sakerna har försvunnit. De har bara flyttats framåt. Och ingen har tagit illa upp för att jag prioriterat mig själv. En viktig påminnelse om hur mycket villkorslös kärlek jag har i mitt liv just nu. Och dessutom berikades min kväll av ett spontant FaceTime-samtal från en kär vän i Finland. Så just nu tänker jag att livet kan vara väldigt vackert, också när det upplevs genom en ridå av snor.

 


Jag tänker att jag borde säga något

Skrivet av Hanna Rosvall 16.09.2019

IMG 2393

"Jag hade en dröm." Så började ett blogginlägg som jag påbörjade för flera veckor sedan. Det har legat som en draft här på bloggen. Och jag har börjat om och om igen, utan att få det publicerat. Jag har undrat: Vad vill jag egentligen säga? Och varför? För det har inte varit helt självklart.

Drömmen var stark. Jag kommer fortfarande ihåg den. För den var starkt kopplad till det jag bearbetat inom mig den senaste tiden. Och jag tänker att jag borde säga något. För mitt förra blogginlägg blev ett bevis på att jag verkligen inte är ensam i mina upplevelser. Jag är tacksam för all den fina respons jag fick. Så tacksam för alla er som skrev till mig för att visa ert stöd eller berätta er historia. Så jag tänker att jag borde säga något. Jag vill säga något. Det känns viktigt att säga något. Men vad är det jag vill säga?

Jag kunde plocka upp tråden och säga att det är lite som ett energimässigt pyramidspel att leva med en narcissist. Att det i början känns rätt då man ser så många möjligheter. Men att man plötsligt är insnärjd i en destruktiv dynamik som man har svårt att ta sig ur. Jag kunde konstatera att man ger och ger och ger, men att det aldrig är tillräckligt. Jag kunde notera att man ger ännu mer, utan en chans att någonsin vinna. För den som startade spelet berättar aldrig hur det fungerar. Spelledaren förbehåller sig rätten att ändra reglerna när som helst – till sin egen fördel. Jag kunde avsluta med att säga att allt för många personer blir inblandade, tyvärr.

Men det är inte det jag vill säga.

Jag kunde kanske istället konstatera att varje historia är unik. Men så kunde jag ändå ge mig på ett försök att analysera mina egna upplevelser och presentera fallgroparna som fick mig att falla in i den destruktiva empat-narcissist-dynamiken:

Det där med att inte äga sin kraft, utan ge bort den till någon annan.
Det där med att inte se sitt eget värde, utan behöva bli sedd och bekräftad av någon annan.
Det där med att känna att man måste förtjäna den kärlek man tar emot.
Det där med att känna att andra personers smärta är olidlig att bära.
Och, följaktligen, det där med att känna ett ansvar för att hela andra personer smärta.
Sedan det där med att ha ett hål inom sig – ett gap som inte fylls av framgång och rikedom.
Och, slutligen, den idealiserade drömmen om att bara kärleken kan göra en hel.

Men det är inte riktigt det jag vill säga heller.

Jag kunde ju utveckla ovanstående tankegångar. Fundera på en fråga som berörde mig djupt under Lee Harris kurs: "What percentage of your heartbreak is based on missing the narcissist? How much is exhaustion?" För det skulle naturligt föra in mig på funderingar kring det här med att se potential istället för verklighet. Att ge sig själv tillåtelse att se realiteterna och börja få kontakt med sitt verkliga jag istället. Vad vill JAG? Vad behöver JAG? Vad tycker JAG? Och så vidare och så vidare. Väldigt viktigt.

Men det är nog inte den vägen jag vill gå ändå.

Ja, jag vet ungefär hur jag kunde fortsätta min berättelse. För det finns absolut saker kvar att säga. Men vill jag säga dem? Jag har rört mig fram och tillbaka mellan ja och nej. Det är inte rädsla som hindrar mig från att skriva – jag har kommit förbi det stadiet. Jag känner mig faktiskt fri att berätta min egen historia. För jag vet att jag har goda intentioner och att jag gjort mina själsliga hemläxor. Så nej, jag är inte längre rädd för att göra min röst hörd.

Det som hindrar mig från att skriva är nog följande: Allt det här känns overkligt. Är det verkligen mitt liv jag berättar om? För det känns så avlägset. Som en annan tid, ett annat liv. Jag säger inte att det har varit lätt att blicka tillbaka på och börja nysta upp åren då jag levde i narcissistiska förhållanden. Men det har varit nödvändigt. Renande. Helande.

Men den senaste tiden har jag plötsligt fyllts av en tomhet. En lätthet. En känsla av att något tungt lämnat mig. Du vet den där känslan som uppstår när man landar efter att ha upplevt en flygresa fylld av turbulens? Man pustar ut och plötsligt känns luftgroparna avlägsna. För man har fast mark under fötterna igen och flyget rullar mot gaten. Lite så känns det för mig just nu. Jag är framme – hemma. Det känns så, fastän resan in i och i riktning mot mig själv ännu fortsätter.

I ett försök att konkretisera mina inre upplevelser kommer jag plötsligt att tänka på en Madonna av sten. Hon ligger på havsbottnen utanför Malta och uppvaktas regelbundet av dykare som har med sig blommor. Det är henne du ser på bilden – dock avbildad i ett akvarium. Hon är rofylld, vacker. Men på något kusligt sätt ser jag mig själv.

Jag inser plötsligt att jag under många år var en förstenad kvinna. En kvinna som hade byggt upp ett stenhårt skal omkring sig. En kvinna som hade drunknat i livets flod. En kvinna som bedjande blickade upp mot ytan där solstrålarna glimmade. En kvinna som kände sig för tyngd av sitt förflutna för att bryta sig loss ur sina bojor. Så hon lät livet flyta förbi medan hon höll blicken fixerad på ljuset uppe vid ytan. Hon tänkte: Bara jag fokuserar på ljuset når det nog mig också.

Samtidigt fylls jag av en stark övertygelse: Jag är inte hon! Jag förnekar inte att det inte fanns ett skal. Men det är inte längre mitt fängelse. Det är inte längre en tyngd som håller mig fjättrad på havsbottnen. För skalet visade sig vara en puppa. En inkubator där mitt nya jag kunde ta form. Och likt en fjäril har jag plötsligt funnit mina vingar – jag har brutit mig fri av egen kraft. Viljan att få flyga.

Det är nog det jag vill säga. Det är det som vill bli sagt just nu. Att jag inte vill definieras av vem jag varit eller vad jag varit med om. Det är sant att allt detta har gjort mig till den jag är, tagit mig till denna stund. Men jag orkar inte bära runt på det tunga längre. De tunga orden, de tunga gärningarna, de tunga besvikelserna, de tunga känslorna. För de är inte längre här! Men jag är här. I förnyad form. Och det är det som är det viktigaste.

Jag har redan länge lekt med solstrålarna uppe vid ytan. Jag har redan länge flödat fritt i livets flod. Jag behövde bara en påminnelse. Tillåtelsen att vara fri. Fri att släppa taget om mitt förstenade förflutna och fortsätta vidare – fjäderlätt och fylld av ljus. Fri att flöda, fri att flyga. Det är sant: Bara kärleken kan göra mig hel. Men jag har äntligen lärt mig vad kärlek är. På riktigt. Det är jag tacksam för.