blogg banner 2

Visa alla inlägg skrivna oktober 2019

Det här med Purpose

Skrivet av Hanna Rosvall 28.10.2019

IMG 2519

Purpose. Ett stort engelskt ord som jag inte riktigt vet hur jag ska översätta. För det betyder ju ungefär 'syfte', eller 'avsikt'. Men det är större än så. För att ha en avsikt antyder också att man har en plan – att man vet vad man ska göra, i vilken riktning man ska gå. När jag tänker på någon som vet sitt syfte ser jag en person som står fast förankrad i sin fulla kraft och vet exakt vart hen är påväg.

Live your purpose! Speak your truth! Be your true authentic self! Jag läser det överallt, sagt med olika ord, berättat genom olika livshistorier. Och jag säger: Ja! Det är exakt vad jag ska göra! Och så känner jag mig just så där empowered som man gör efter att ha sett en video eller läst en blogg eller hört en podcast eller deltagit i en workshop eller haft en diskussion som känns djupt inne i själen. Gud vad jag ska leva min purpose och speak my truth, tänker jag i dessa stunder.

Ett litet erkännande dock. Fastän jag, sedan jag var barn, starkt har känt att jag har kommit hit av en orsak, att jag har en uppgift, är jag inte alls säker på vad den uppgiften är. Jag är inte heller helt säker på vad min sanning är. Ja, så är det faktiskt, om jag är riktigt ärlig. Så hur ska jag då kunna speak my truth och live my purpose...?

Dessa insikter kom till mig när jag satt på min yogamatta i lördags. Jag fick nämligen den fina möjligheten att delta i Yoga Games – Nordens största yogakonferens (tack M&M!). Det kändes extra fint eftersom eventet arrangerades bara några hundra meter från där vi bor i Hyllie. Stunden jag refererar till inträffade under dagens tredje workshop. Eller, egentligen började insikterna redan ta form under workshop nummer två. Låt oss börja där.

Så, workshop nummer två. Jag låg i Savasana på min yogamatta efter ett svettigt och intensivt Bhakti Flow pass med Rusty Wells. Jag hörde honom säga: "Not knowing your purpose is an opportunity. But know that in this moment – a moment that will never come again – you completely belong. Rest in that knowing." Jag kände tårarna rulla ner för mina kinder. Orden berörde mig djupt. Djupare än jag kunnat tro. För jag behövde verkligen höra det där just då. Att just då, i den där stunden, var jag precis där jag skulle vara.

Vidare till workshop nummer tre. Det var först när jag rullat ut min yogamatta som jag insåg att jag strax skulle delta i en workshop som hette: "Live your Purpose". Jag tänkte: Shit. Vad gör jag här – jag som inte ens har koll på min purpose? Jag försökte komma ihåg varför jag anmälde mig. Jag såg mig omkring i rummet och undrade om alla andra visste exakt vart de var påväg. Om de kanske bara behövde lite verktyg för att kunna gå ut och göra det med stort D. Eller stort P – deras Purpose. Rummet doftade av rökelse. Jag visste att ingen skulle kräva något av mig. Men jag kände ändå att jag blev lite ställd mot väggen.

Vi blev ombedda att skriva en lista:
1. What I desire
2. What holds me back
3. My intentions

Det var lätt att fylla pappret med ord. När jag såg bokstäverna framför mig insåg jag att allt hängde ihop. Jag insåg att allt jag egentligen vill är att vara mig själv – att tjäna världen genom den jag är. Men det som håller mig tillbaka är rädslor kring att inte bli accepterad, att bli förlöjligad eller övergiven. Så min intention blev att göra det ändå, trots rädslorna. Att vara mig själv och strunta i vad andra människor tycker eller tänker.

En stund senare satt jag mitt emot en okänd kvinna och sa de här sakerna högt. Hon nickade igenkännande, hon förstod. När det var hennes tur berättade hon att hon var bra på sitt jobb. Att alla sa att hon var så snäll, rätt person på rätt plats. Men hon sa också att jobbet kändes konstigt, som att något fattades. Hon sa att hon önskade att hon visste vad hon skulle vilja göra istället så att hon kunde fokusera sin energi i en ny riktning. Då var det min tur att nicka igenkännande.

Det var en absurd känsla. Att sitta mitt emot en okänd kvinna som kände likadant. Vi var två kvinnor utan purpose som plötsligt funnit varandra på en "Live your Purpose"-workshop. Eller utan purpose var vi ju inte – vi behövde bara lite svar. Universum alltså. Vad tacksam jag var över att ha just henne som par. Efter ett tag frågade jag om hon ville berätta vad hon jobbar med. "Jag är gynekolog och förlossningsläkare", var hennes var.

Oj. Okej. Där måste jag erkänna att jag kände att kvinnan mitt emot mig hade lite djupare purpose än jag själv. För det kändes ganska mycket mer purposefullt att hjälpa barn till världen än att jobba med marknadsföring (= jag). Men direkt när jag tänkt tanken släppte jag den. För vad fick jag ut av att jämföra? Innan vi visste vad den andra jobbar med var vi två kvinnor som kände exakt likadant. Att allt var bra, att vi gillade våra jobb, men att något saknades. Det där djupare syftet.

Jag har tänkt mycket på det där. Vad är det jag kan tillföra? Hur kan jag tjäna världen? Och jag har kommit fram till följande: Jag kan vara mig själv. Det är det enda som ingen annan kan kopiera. Aldrig någonsin. Bara jag kan vara jag, med allt vad det innebär. Nästa fråga är förstås hur det förkroppsligas. Hur väljer jag att, på bästa sätt, dela med mig av den jag är? Här har jag ännu inget tydligt svar.

Just nu är jag glad och tacksam för det jag tillför. Jag får jobba med fina personer och hållbara startup-företag. Jag antar att en del av mig skulle vilja att skyarna skulle öppna sig och att Universums röst skulle ljuda över hela Skåne: "JA, HANNA, DU HAR HITTAT DITT SYFTE, DET ÄR EXAKT DET HÄR DU SKA GÖRA I RESTEN AV DITT LIV, GRATULERAR TILL INSIKTEN!" Men det funkar inte riktigt så. Och vackert så, tänker jag. För sökandet – hur frustrerande det än må vara ibland – är ju det fina med resan här på jorden.

Jag tror att det finns personer som har stenkoll på sin purpose. Men de flesta – också de som verkar ha koll – har nog sina stunder av tvivel. Jag har hört så många sådana exempel den senaste tiden. Kanske vi helt enkelt är inne i en sådan förändringsperiod just nu – en tid då många av oss ställer väldigt stora frågor som inte har några direkta svar men som kan ha desto större konsekvenser. Så de här tankarna kräver en hel del mod. För det är inte lätt att ifrågasätta de strukturer man byggt upp i sitt liv.

Just nu tänker jag så här. Min purpose är att vara mig själv. Hanna Matilda. Och då tänker jag också att jag kan passa på att vara den bästa möjliga versionen av mig själv. Hur det ser ut i praktiken är inte så viktigt. Det väsentliga är att sträva till att vara mig själv – med allt vad det innebär – så mycket som möjligt, så ofta som möjligt.

Jag vill hoppa tillbaka till lördagen. Yoga Games, workshop nummer fem. Yin yoga & sound healing. Jag var supertrött när jag, efter klassen, packade ihop mina saker och gick fram till mitten av salen. Jag satte mig på knä vid en cirkel av kort och kände genast att ett kort kallade på mig. När jag läste affirmationen kunde jag inte låta bli att skratta högt:

Universe Has Your Back Cards Page 03 688x1000

Universum kunde inte ha sänt mig ett tydligare tecken. Affirmationen är dessutom från Gabrielle Bernsteins kortlek "The Universe has your back". Gabby har varit och är fortfarande en lärare och inspiration för mig, så kortet kändes betydelsefullt. När jag gjorde en Google-sökning för att försöka hitta kortet var det dessutom en del av det här blogginlägget. Om du har en stund över rekommenderar jag att du läser det. Jag älskar att Gabby skriver: "I haven't become anything. I've let go of who I thought should be"

Det är exakt så jag känner. Ju mer jag släpper taget om den jag trodde att jag är, desto mer utrymme skapar jag i mitt liv. Det känns lite skrämmande med tomheten ibland, men samtidigt är det en otroligt fin möjlighet. "Not knowing your purpose is an opportunity", precis som Rusty Wells sa. Det känns sant för mig just nu. Och jag tänker ta vara på den här möjligheten genom att vara den jag är. Vi får se vart det leder mig.

Det hände en sak till. Jag satt på soffan och tog av mig tröjan – ett plagg jag köpt på Vöråstans gårdsloppis för några år sedan. Plötsligt såg jag att det fanns en lapp inne i tröjan med texten: The Good Life is Right Here! Jag har aldrig sett lappen förr. Men den kändes som ännu en bekräftelse från Universum. Allt jag söker efter finns redan här. Jag behöver bara öppna ögonen. Jag behöver bara vara mig själv.

 


Balanssinne

Skrivet av Hanna Rosvall 08.10.2019

BEEC2C21 832D 4117 94E1 2E1847F1AE90

En dag i maj. Kastrup, Köpenhamns flygfält. En parkbänk och ett golv som ser ut som gräs. Jag tar av mig skorna medan jag väntar på att rullbandet ska forsla fram väskan från mitt flyg. Jag blundar. Jag kan se parken framför mig. Men golvet är kallt och halt. Inte mjukt och prasslande som gräset jag vill känna under fotsulorna. När jag öppnar ögonen ser jag min väska. Dags att ta på sig skorna igen.

Det är oktober. Jag är precis hemkommen från Helsingfors. Om du följer mig på Instagram kanske du såg min Insta Story igår? Det var ett klipp där jag reflekterade kring hur min post-weekend-workshop-bliss förvandlades till måndagsstress. För jag insåg att jag har många fina saker framför mig – saker jag verkligen vill göra. Saker jag valt att göra. Både jobb och personlig utveckling. Men de innebär också att jag kommer att vara bortrest en hel del under resten av året.

Fick lite panik. Kände mig rätt överväldigad. För fastän jag precis fixat hundvakt åt Wilja är det bara början. Det är ännu scheman som ska pusslas, tåg- och flygbiljetter som ska bokas. Hotellrum alternativt soffor hos nära och kära som ska klaffa med andra planer. Är det vettigast att ta flera korta fram-och-tillbaka-resor eller hellre stanna lite längre på en plats? Jag vet inte. Men det är ingen annan än jag som kan veta det. Så jag måste, sakta men säkert, röra mig mot vetandet.

I min sharing på Instagram reflekterade jag också kring det här med inre och yttre balans. Balans mellan rutiner och livet som skapas i stunden, med några fasta punkter. Balans mellan det jag själv vill / behöver och det jag borde göra, det som förväntas av mig. Jag sände ut ett litet rop på H-J-Ä-L-P och fick så många kloka svar. TACK till dig som skrev och delade din historia, dina tips <3

Jag inser att jag verkligen inte är ensam. Vi är så många som pusslar och fixar och prickar av. En vän som skriver att hon pendlar mellan 4 städer varje vecka men har hittat sina knep för att överleva. En annan vän som berättar att hon insett att hon, innerst inne, inte är en person som vill ha massor att göra hela tiden. Åh, vi är så många som balanserar mellan det ena och det andra. Och jag har sådan respekt för det som just du balanserar med, just nu – vad det än är. För på nåt sätt får du det att fungera. Hur fantastiskt är inte det!

Ett ord som kommer till mig är: Balanssinne. Det som oftast förknippas med att hållas upprätt, stå stadigt, eller behålla balansen oberoende av hur kroppen rör sig. Om balanssinnet rubbas blir det undersökningar – hur ska vi få denna människa att återfå sin gynnsamma kroppsställning i förhållande till tyngdkraften? Men jag tänker också att det finns ett annat balanssinne. Det finns också i kroppen. Men det styr vår inre frid.

Det är inte alltid så lätt. Att hitta balansen mellan vem vi faktiskt är och det som resten av världen säger att vi ska vara. Balansen mellan hur vi vill använda vår tid och hur vi borde eller förväntas använda våra 24 timmar varje dag. Balansen mellan vad vi själva behöver och vad andra personer behöver. Ja, listan kunde göras hur lång som helst.

Det gör mig så glad att den inre balansen blir allt viktigare. Jag träffar ständigt startup-företag som vågar säga NEJ till blod, svett och tårar – den där uttjatade visan som handlar om att man ska bränna ut sig för att lyckas. Jag får ständigt höra inspirerande livshistorier av personer som bestämt sig för att skapa mer balans genom större och mindre val. Förändringen är så närvarande runt omkring mig. Världen är på väg i rätt riktning. Det känns faktiskt så.

Ändå sitter jag och tycker att det är svårt. Jag som faktiskt tycker att jag prioriterar både inre och yttre balans. Jag som inte har lika hektiskt schema eller lika många resor som många andra jag känner. Jag som har alla möjliga verktyg för att hitta tillbaka till balansen. Men vet du vad? Det är ändå okej att känna sig överväldigad. För vi är alla så olika. Och vi har olika behov av inre / yttre balans.

Jag har insett att min stress, för det mesta, uppstår i framtiden. Med andra ord skickar jag ut kaotisk energi till stunder jag ännu inte upplevt. Så jag behöver ständigt komma tillbaka till nuet. Stanna upp. Ta några djupa andetag. Och se vad jag behöver ta tag i först. Min morfar brukar säga att dagarna i kalendern ligger efter varandra, inte ovanpå varandra. Det är så jag försöker tänka när jag känner att jag borde vara på många platser samtidigt. För riktigt så är det inte. Och när jag kan se den tydliga raden av saker framför mig, då kan jag också hitta tomrummen mellan dem.

Svaret är ju egentligen så enkelt: NU. I detta ögonblick, för tillfället, i denna tid, just nu, för närvarande. Två bokstäver: N och U. Nu. För just nu har jag fixat allt som behöver fixas. Och det är tillräckligt, just nu.

 


Gå mot ljuset

Skrivet av Hanna Rosvall 01.10.2019 | 2 kommentar(er)

2A95ED7F 9102 401C B358 4B867D8874CB

Det har varit höstdagjämning. Folk talar om mörkare tider. Mössor och handskar och halsdukar börjar dyka upp på tåget, fastän det fortfarande är kring 16–18°C på dagarna här i Malmö. För det är nog ingen som kan undgå att hösten sveper in över det norra halvklotet. Vinden bär med sig ett budskap som ber oss att stanna upp och reflektera över året som gått. Personligen älskar jag den här själsliga skördetiden. Året har fört med sig mycket som tål att tänkas på.

Jag vill börja det här inlägget med en berättelse. För den är starkt förknippad med de insikter jag själv sitter med just nu. När jag blickar bakåt ser jag nämligen en underliggande struktur – något jag konfronterats med flera gånger under årets lopp. Så är det ofta när jag möter mönster som varit en del av mig en längre tid. Jag stannar upp, vänder mig om. Plötsligt blir stigen med brödsmulorna tydlig, fastän jag inte tidigare såg att den fanns där. När jag blickar bakåt ser jag att varje upplevelse har lämnat ett spår som leder till nuet.

Står du också här just nu, vid ett vägskäl? Var tacksam. Tacksam för möjligheten att välja annorlunda. Jag ville bara säga det – den här stunden av medvetenhet är mycket värdefullare än du kanske tror.

Men nu till berättelsen, som kanske egentligen är mer av en liknelse. Jag ber dig att, för en stund, tänka dig in i följande situation. Du går in i ett rum. Du ser att rummet är fyllt av katter. En del sitter på soffor och stolar, andra har hoppat upp på hyllor och skåp. En del ligger och lurar under bord och bänkar. Du kan direkt känna att katterna bemöter dig på olika sätt. En del kommer genast fram och hälsar, spinner medan de kärleksfullt stryker längs dina ben. Andra katter behöver lite tid innan de närmar sig. Och sedan finns det katter som vänder dig ryggen, som väser och visar tänderna – katter som tydligt säger att de inte vill ha med dig att göra.

Tänk dig att du står i rummet omgiven av dessa katter. Och fråga dig själv: Vilka katter väljer du att fokusera på? Tar du emot den kärlek som den första vågen av katter spontant överöser dig med? Eller väntar du in den andra vågen av katter, för att känna att du visat dig värdig också för deras kärlek? Kanske något får dig att dras till katterna som väsande vänder dig ryggen? Kanske känner du dig kallad att visa dem kärlek, medan den första och andra vågen av katter hamnar i skymundan?

Försök svara ärligt. För fastän det kanske känns logiskt att fokusera på katterna som genast kommer fram, är det inte helt självklart. Jag har i alla fall själv identifierat att jag tidigare tenderat att fascineras av och dras till de väsande katterna som vänder mig ryggen. Varför? Ja, det undrade jag också när den här överraskande insikten kom till mig. Men jag har kommit fram till att situationen uppstår på grund av några begränsande tankesätt som jag burit med mig sedan ung ålder:

1) Jag kan känna ett ansvar för andra personers negativa energi
2) Jag kan känna att jag måste förtjäna kärleken jag tar emot
3) Jag kan känna att jag bäst uppehåller harmonin omkring mig genom att ändra på mig själv

Inget av ovanstående är förstås sant. En person är aldrig ensam ansvarig för en gemensam energi. Alla som skapar en gemensam energi, till exempel vid en arbetsplats eller i ett kompisgäng eller i en familj, är ansvariga för den kollektiva harmonin. Och harmoni handlar aldrig om att någon eller några ständigt ska behöva tänja på sina gränser. Det behövs snarare en kompromiss där alla kan få sina behov uppfyllda.

Det är inte mitt eller ditt eller någon annans ansvar att göra någon lycklig. Förstås kan vi alla göra vårt bästa för att vara lyhörda för varandras behov. Vi kan alla sträva till att uttrycka kärlek i alla situationer. Men samtidigt är vi alla är ansvariga för våra egna känslor och reaktioner, samt hur vi väljer att hantera dem. Om vi vänder på det är det också ditt och mitt ansvar att se till så att vi själva är lyckliga. Det är inte någon annans ansvar, fastän andra personer förstås kan bidra till lyckan vi känner, till exempel genom gemenskap.

Jag förstår allt det här på ett rationellt plan. Men de senaste åren har Universum verkligen gett mig många möjligheter att öva i praktiken. Jag har exempelvis varit i situationer där jag febrilt försökt bli accepterad i sammanhang där acceptansen inte kommer utan blod, svett och tårar. Sammanhang där jag inte blivit respekterad för den jag är och det jag kan bidra med. Sammanhang där jag snarare blivit dömd för att jag inte passar in i någon förutbestämd mall. Sammanhang där jag direkt börjat på en lägre nivå för att jag är kvinna, eller för ung, eller för kreativ, eller för mycket eller för litet av något annat.

Men jag frågar mig själv: Varför? Varför jagar jag efter dem som stänger dörrar istället för att öppna dem? För när jag vänder blicken litet åt sidan ser jag en annan väg, en lättare väg. Om jag svänger in på den bemöts jag av personer som värdesätter min kompetens, respekterar mina gränser, älskar mig villkorslöst för precis den jag är. Utan att jag behöver ändra på mig eller uppfylla några krav. Det är väl självklart att det är de som ska få min energi? För de ger mig också väldigt mycket tillbaka. Precis som katterna i rummet som gärna kommer fram – de som genast känner att vi vibrerar enligt samma frekvens.

Jag tänker väldigt mycket på det här. Jag tillåter mig själv att bli medveten om situationerna och personerna som ger mer än de tar. Jag stannar upp och tar ett steg tillbaka. Om det inte känns rätt....då väljer jag att ta avstånd. För det finns faktiskt en annan väg. En väg som kantas av flow – en väg som vandras med lätthet. Och det är där jag vill gå. För jag har faktiskt rätt att välja. På riktigt.

Gå mot ljuset. Den meningen är min ledstjärna just nu. Dagarna må bli kortare, men det hindrar inte ljuset som jag låter flöda in i mitt liv. För jag har rätt att vara i de sammanhang som berikar mig. Det handlar inte om att jag endast omger mig själv med "ja-sägare" eller folk som tycker samma sak. Så som jag ser det handlar det mer om att jag ser mitt eget värde och vågar gå mot ljuset. Mot dem som ser möjligheter och vill utvecklas tillsammans. Turn to the sun and the shadows fall behind you, så som någon så fint uttryckt det.

Stanna upp, se dig omkring. Var kan du välja att vända dig mot personer och situationer som utstrålar mer ljus? Finns det väsande katter som du kunde ge mindre uppmärksamhet, medan du tacksamt tar emot den kärlek som redan flödar fritt till dig? Det kanske inte alltid är så lätt att ta ett steg tillbaka, att välja annorlunda. Men om du sätter intentionen att gå mot ljuset – alltid mot ljuset – har du redan tagit första steget mot en ny verklighet. Då börjar skuggorna sakta men säkert hamna bakom din rygg medan du allt oftare möts av solen.