blogg banner 2

Visa alla inlägg skrivna november 2019

Täckmanteln

Skrivet av Hanna Rosvall 27.11.2019

black framed glass wall 3269060

Jag går på en mörk gata och morrar. Ja, jag morrar. För jag är så trött att jag är arg. Hela jag vill stanna upp och skrika, men jag vågar inte – mitt i staden, mitt bland alla. Så när en buss kör förbi passar jag på: Jag morrar när ingen hör. Sedan går jag vidare. Det känns lite bättre. Men jag vill fortfarande skrika.

Jag drar den välbekanta röda resväskan efter mig. Hjulen som rullar mot asfalten får mig att tänka på hur mitt liv rullat på den senaste månaden. Runt, runt, runt. Framåt, framåt, framåt. Men vem är det egentligen som har dragit väskan? Vem är det som har förflyttat mig från plats A till B till C och placerat mig och min dator intill ständigt nya vägguttag? Vem är det som har drivit mig till en punkt där jag stundvis tänker mer på batteritid än min egen energinivå? Jag vet inte.

Jag ser knappt staden, för jag är fullständigt uppslukad av mig själv. Ett omständigheternas offer. Jag är arg på den som tvingat mig att jobba sent in på kvällen de senaste veckorna. Jag är irriterad på den som bombarderar mig med fler krav än min kalender klarar av. Jag är förbannad på den som begär att jag jobbar i ett så högt tempo att jag ständigt behöver nedprioritera mig själv.

Mitt i den mörka staden ställer jag en öppen fråga till Universum:
Var finns jag, mitt i all denna stress och press? Var finns mina behov?
Min inre röst svarar omedelbart: "Här."

Förstummad stannar jag upp i mörkret. Jag är inget offer. Jag inser att det är en gammal täckmantel som jag bär med mig från en tid då jag inte tog ansvar för min egen verklighet. Om jag inte är uppmärksam kan manteln åka på igen – särskilt när jag känner mig stressad och pressad. Men jag är tacksam för att jag blivit tillräckligt medveten om mina tankar och känslor för att kunna ta ett steg tillbaka, betrakta mig själv på avstånd.

Jag skapar själv min verklighet. När jag går på en mörk gata i ett annat land – trött, tårögd, morrande – är det för att jag själv satt mig i den situationen. Det är för att jag inte har satt tillräckliga gränser, för att jag inte har sagt nej. Men också för att jag inte har sagt ja – till mig själv, mina behov. Det är sant att jag inte kan ha kontroll över allt, men jag kan alltid kontrollera hur jag svarar på det som sker.

November har varit en väldigt stressig månad. Jag har haft så mycket jobb, vilket jag förstås är tacksam för. Men ingen tjänar på att jag tar på mig för mycket ansvar. Jag trodde att jag redan hade lärt mig den läxan för sex år sedan, då jag blev utbränd. Men eftersom jag finner mig själv i situationer som jag lovade att aldrig återuppleva – äta vid datorn, jobba kväll, och så vidare – blir det tydligt att det fortfarande finns något jag behöver förstå.

De senaste sex åren har i alla fall gett mig verktygen för att att stanna upp, återhämta mig. Det är värdefullt. För fastän jag fortfarande kan pressa mig själv väldigt hårt tar jag ändå kroppens första varningssignaler på stort allvar. Jag kommer. Aldrig. Att tillåta att jag går in i väggen igen. För jag har jobbat så otroligt hårt för att komma till den punkt där jag är idag. Och det inre arbetet jag gjort är värt ofantligt mycket mer än något jobb jag någonsin gjort.

Men jag tänker också så här. Något är fel i samhället. Vi går emot vår sanna natur. I alla fall för mig handlar vintern om reflektion, att vända sig inåt, sakta ner, medan jag förknippar sommaren med expansion, energi. Ändå verkar det alltid vara mest stressigt i kölden och mörkret. Det är så många omkring mig som går igenom en tung period just nu. Stress, press. Är det så vi vill ha det? Måste samhället snurra på i samma höga tempo fastän så många av oss instinktivt vill stanna upp?

Jag är ett vinterbarn, till jorden kommen när skogen sover under ett snötäcke. Innerst inne älskar jag hösten och vintern. Jag välkomnar kölden och mörkret – tiden då jag kan bearbeta året som varit, förbereda mig för ett nytt solvarv. Men i år är det annorlunda. För första gången längtar jag till solen, värmen. Jag vill omfamnas av ett varmt hav och gå barfota på gyllene sand. När jag blundar kan jag se det, känna det.

Jag öppnar ögonen. Utanför fönstret finns ett vintergrått Malmö. Jag kommer att tänka på orden som en väninna använde för att trösta sin dotter. Hon sa: "Mörkret är mjukt." Jag tror hon har rätt. Så jag tillåter mig själv att vila i vintermörkrets armar. Jag tänder ljus och stannar upp för att fråga mig själv vad jag behöver. Och jag lovar mig själv att vara mjuk istället för hård. Istället för att förblindas av mörkret låter jag det belysa sådant som jag inte längre vill bära med mig efter årsskiftet.

Jag tar av mig min täckmantel. Och jag väljer att ta ansvar för den verklighet jag själv skapar, i varje stund. Jag släpper taget om tidslinjen som säger att jag måste kämpa för att lyckas. Tidslinjen där jag måste vara ständigt tillgänglig. Tidslinjen där den trötta minen inför dagens sista Skypemöte känns relevant att dela på Instagram Stories. Det är inte jag. Det har nog aldrig varit jag. Under min täckmantel finns helt andra värderingar. Jag måste bara börja leva ut dem, på riktigt. Annars är jag inte sann mot mig själv.

 

Bild: Pexels

 


Känsla/Behov

Skrivet av Hanna Rosvall 07.11.2019

close up concrete exterior solid 1694980

Jag och hunden väntade på hissen. Den var på väg uppåt, passerade våning 2, 3, 4. Jag insåg att någon antingen skulle komma upp till femte våningen, där vi stod, eller fortsätta ännu längre upp. För säkerhets skull tog jag och Wilja ett steg åt sidan, för att ge plats åt den eller dem som eventuellt snart skulle stiga ut.

Hissen stannade på vår våning. När dörren öppnades möttes vi av en liten flicka – hon som bor i en av grannlägenheterna. Jag kunde se att hon inte förväntat sig att någon skulle stå utanför dörren. Jag log vänligt mot hennes skrämda ansikte och sa hej. Hon svarade inte. Istället stod hon kvar lamslagen, som om hon samlade mod för att säga något. Jag väntade tålmodigt, tänkte att hon får ta den tid hon behöver.

"Jag är rädd", sa hon slutligen. "Kan du ta upp din hund i famnen så att jag vågar gå förbi?" Jag tittade ner mot golvet och insåg att hennes starka reaktion berodde på att min lilla vita hund stod bredvid mig. "Det är klart", svarade jag och plockade upp Wilja i famnen. Flickan slappnade av. Jag höll handen vid Wiljas nos, vände mig bort från hissen, och nickade mot flickan. Med blicken fäst på Wilja samlade hon mod och sprang ut ur hissen. Hon stannade till. Jag frågade om det kändes okej. Hon nickade och sprang vidare till lägenheten där hennes familj bor.

Jag har tänkt mycket på den här flickan de senaste dagarna. Hon är väl kring 10 år, kanske inte ens det, men åh vilken styrka hon redan har inom sig. Jag beundrar henne. En del av mig önskar att jag skulle ha haft samma mod vid flera tillfällen. Men av någon orsak har det ofta varit svårt för mig att erkänna att jag går över min egen gräns. Så jag har blivit van vid att pressa mig själv, övervinna mig själv. Lite som att måla över med ett nytt lager färg för att täcka det som inte får synas.

Besvärlig. Av någon orsak är det ett ord som jag lärt mig förknippa med de tillfällen då jag sätter gränser, uttrycker mina behov eller ställer krav. Särskilt om dessa gränser och behov och krav baserar sig på känslor som inte är 'rationella'. Då känns det som att jag gör mig till eller ställer till med en scen. Men vet du vad jag har lärt mig? En känsla behöver inte ha en rationell förklaring. Den bara är. Och den behöver bli tagen på allvar.

Jag kunde ha sagt åt den lilla flickan i hissen att skärpa sig. Att en liten hund inte är något att bli rädd för. Jag kunde ha påpekat att jag står långt ifrån hissen och håller i hunden, att det bara är att gå förbi. Jag kunde ha anklagat henne för att hon inte litar på att jag har koll på min egen hund. Jag kunde ha sagt åt henne att sluta gnälla, sluta göra sig till, sluta ställa till med en scen. Jag kunde ha bemött henne så som jag själv många gånger har blivit bemött när jag blottat mina inre känslor och osäkerheter.

Men jag valde annorlunda. Jag valde att se henne, höra henne, känna med henne. Fastän jag inte själv är rädd för hundar har hon all rätt att vara det. Hon behöver inte förklara. Rädslan är inget hon ska bli straffad eller förlöjligad för. Att hon vågar visa sina känslor är något hon ska bli hyllad och tackad för.

Jag lyssnade nyligen till en fantastiskt fin ljudbok. Nonviolent communication av psykologen Marshall Rosenberg. I boken uppmanar han sina läsare att leta efter "what's alive in us", dvs. det som händer inom människorna vi möter. Hans icke-våldsamma sätt att kommunicera handlar mycket om att uttrycka det vi känner och också berätta för omgivningen vad vi behöver.

Den lilla flickan i hissen kunde det här. Hon uttryckte sin känsla (rädsla) och berättade också vad hon behövde i den stunden för att må bättre. När jag fick ta del av hennes känsla kunde jag känna empati med henne. Jag kunde förstå vad som hände inom henne. När hon dessutom bad mig ta upp Wilja i famnen kunde jag möta henne halvvägs genom att göra något konkret. Vi kunde samverka så att situationen löste sig på ett harmoniskt sätt.

Några dagar senare fick jag själv en möjlighet att öva på icke-våldsam kommunikation. Det var nämligen så att någon knackade på vår dörr. Jag trodde att det var Henrik som glömt nycklarna och tänkte mig inte för innan jag öppnade. Jag möttes av en ung man som gärna ville berätta om olika larmtjänster som han sålde. Jag skulle precis gå ut med Wilja och skulle sedan åka till stallet. Med andra ord hade jag inte mycket extra tid, vilket gjorde mig stressad.

Jag försökte slingra mig ur situationen. Använde alla ursäkter man kan tänkas använda i en liknande situation. Den unga mannen var en duktig försäljare och svarade med bra motargument. Min frustration växte. Wilja kände av det och morrade i min famn. Slutligen lyckades jag säga något som fick killen att ge upp. Han sträckte fram en broschyr med sina kontaktuppgifter och han tackade för sig.

I efterhand tänker jag att jag kunde ha löst situationen på ett annat sätt. Utan att känna ångest eller uppleva att försäljaren trängde sig på, gick över mina personliga gränser. Jag kunde ha sagt: "Jag förstår att du upplever att dina tjänster kunde ge oss en tryggare vardag. Men just har jag begränsat med tid och för att undvika onödig stress behöver jag prioritera annat. Jag är inte öppen för att fortsätta den här diskussionen. Om du har en broschyr kan jag kolla igenom den vid lämpligt tillfälle och då avgöra om det här känns intressant och aktuellt." Det skulle ha känts mycket bättre att säga sanningen istället för att försöka slingra mig ur situationen.

Vad känner du just nu? Vad behöver du just nu? Det kanske känns oviktigt, men det är det inte. Det är jätteviktigt. Var nyfiken och försök uttrycka din känsla + ditt behov i en diskussion. Bara för att se vad som händer. Kanske någon överraskas – det är trots allt ganska ovanligt att uttrycka sig så som den lilla flickan i hissen gjorde. Men det är väldigt värdefullt. För när människorna omkring dig vet vad du känner och behöver är det lättare för dem att bemöta dig på ett harmoniskt sätt.

 

Bild: pexels.com