blogg banner 2

Visa alla inlägg skrivna november 2019

Känsla/Behov

Skrivet av Hanna Rosvall 07.11.2019

close up concrete exterior solid 1694980

Jag och hunden väntade på hissen. Den var på väg uppåt, passerade våning 2, 3, 4. Jag insåg att någon antingen skulle komma upp till femte våningen, där vi stod, eller fortsätta ännu längre upp. För säkerhets skull tog jag och Wilja ett steg åt sidan, för att ge plats åt den eller dem som eventuellt snart skulle stiga ut.

Hissen stannade på vår våning. När dörren öppnades möttes vi av en liten flicka – hon som bor i en av grannlägenheterna. Jag kunde se att hon inte förväntat sig att någon skulle stå utanför dörren. Jag log vänligt mot hennes skrämda ansikte och sa hej. Hon svarade inte. Istället stod hon kvar lamslagen, som om hon samlade mod för att säga något. Jag väntade tålmodigt, tänkte att hon får ta den tid hon behöver.

"Jag är rädd", sa hon slutligen. "Kan du ta upp din hund i famnen så att jag vågar gå förbi?" Jag tittade ner mot golvet och insåg att hennes starka reaktion berodde på att min lilla vita hund stod bredvid mig. "Det är klart", svarade jag och plockade upp Wilja i famnen. Flickan slappnade av. Jag höll handen vid Wiljas nos, vände mig bort från hissen, och nickade mot flickan. Med blicken fäst på Wilja samlade hon mod och sprang ut ur hissen. Hon stannade till. Jag frågade om det kändes okej. Hon nickade och sprang vidare till lägenheten där hennes familj bor.

Jag har tänkt mycket på den här flickan de senaste dagarna. Hon är väl kring 10 år, kanske inte ens det, men åh vilken styrka hon redan har inom sig. Jag beundrar henne. En del av mig önskar att jag skulle ha haft samma mod vid flera tillfällen. Men av någon orsak har det ofta varit svårt för mig att erkänna att jag går över min egen gräns. Så jag har blivit van vid att pressa mig själv, övervinna mig själv. Lite som att måla över med ett nytt lager färg för att täcka det som inte får synas.

Besvärlig. Av någon orsak är det ett ord som jag lärt mig förknippa med de tillfällen då jag sätter gränser, uttrycker mina behov eller ställer krav. Särskilt om dessa gränser och behov och krav baserar sig på känslor som inte är 'rationella'. Då känns det som att jag gör mig till eller ställer till med en scen. Men vet du vad jag har lärt mig? En känsla behöver inte ha en rationell förklaring. Den bara är. Och den behöver bli tagen på allvar.

Jag kunde ha sagt åt den lilla flickan i hissen att skärpa sig. Att en liten hund inte är något att bli rädd för. Jag kunde ha påpekat att jag står långt ifrån hissen och håller i hunden, att det bara är att gå förbi. Jag kunde ha anklagat henne för att hon inte litar på att jag har koll på min egen hund. Jag kunde ha sagt åt henne att sluta gnälla, sluta göra sig till, sluta ställa till med en scen. Jag kunde ha bemött henne så som jag själv många gånger har blivit bemött när jag blottat mina inre känslor och osäkerheter.

Men jag valde annorlunda. Jag valde att se henne, höra henne, känna med henne. Fastän jag inte själv är rädd för hundar har hon all rätt att vara det. Hon behöver inte förklara. Rädslan är inget hon ska bli straffad eller förlöjligad för. Att hon vågar visa sina känslor är något hon ska bli hyllad och tackad för.

Jag lyssnade nyligen till en fantastiskt fin ljudbok. Nonviolent communication av psykologen Marshall Rosenberg. I boken uppmanar han sina läsare att leta efter "what's alive in us", dvs. det som händer inom människorna vi möter. Hans icke-våldsamma sätt att kommunicera handlar mycket om att uttrycka det vi känner och också berätta för omgivningen vad vi behöver.

Den lilla flickan i hissen kunde det här. Hon uttryckte sin känsla (rädsla) och berättade också vad hon behövde i den stunden för att må bättre. När jag fick ta del av hennes känsla kunde jag känna empati med henne. Jag kunde förstå vad som hände inom henne. När hon dessutom bad mig ta upp Wilja i famnen kunde jag möta henne halvvägs genom att göra något konkret. Vi kunde samverka så att situationen löste sig på ett harmoniskt sätt.

Några dagar senare fick jag själv en möjlighet att öva på icke-våldsam kommunikation. Det var nämligen så att någon knackade på vår dörr. Jag trodde att det var Henrik som glömt nycklarna och tänkte mig inte för innan jag öppnade. Jag möttes av en ung man som gärna ville berätta om olika larmtjänster som han sålde. Jag skulle precis gå ut med Wilja och skulle sedan åka till stallet. Med andra ord hade jag inte mycket extra tid, vilket gjorde mig stressad.

Jag försökte slingra mig ur situationen. Använde alla ursäkter man kan tänkas använda i en liknande situation. Den unga mannen var en duktig försäljare och svarade med bra motargument. Min frustration växte. Wilja kände av det och morrade i min famn. Slutligen lyckades jag säga något som fick killen att ge upp. Han sträckte fram en broschyr med sina kontaktuppgifter och han tackade för sig.

I efterhand tänker jag att jag kunde ha löst situationen på ett annat sätt. Utan att känna ångest eller uppleva att försäljaren trängde sig på, gick över mina personliga gränser. Jag kunde ha sagt: "Jag förstår att du upplever att dina tjänster kunde ge oss en tryggare vardag. Men just har jag begränsat med tid och för att undvika onödig stress behöver jag prioritera annat. Jag är inte öppen för att fortsätta den här diskussionen. Om du har en broschyr kan jag kolla igenom den vid lämpligt tillfälle och då avgöra om det här känns intressant och aktuellt." Det skulle ha känts mycket bättre att säga sanningen istället för att försöka slingra mig ur situationen.

Vad känner du just nu? Vad behöver du just nu? Det kanske känns oviktigt, men det är det inte. Det är jätteviktigt. Var nyfiken och försök uttrycka din känsla + ditt behov i en diskussion. Bara för att se vad som händer. Kanske någon överraskas – det är trots allt ganska ovanligt att uttrycka sig så som den lilla flickan i hissen gjorde. Men det är väldigt värdefullt. För när människorna omkring dig vet vad du känner och behöver är det lättare för dem att bemöta dig på ett harmoniskt sätt.

 

Bild: pexels.com