blogg banner 2

Visa alla inlägg skrivna december 2019

Vad letar du efter?

Skrivet av Hanna Rosvall 09.12.2019

photo of multicolored abstract painting 1193744

Den senaste månaden har min inre röst enträget ställt samma fråga: "Vad letar du efter?" Till en början fattade jag ingenting. Men frågan återkom. Igen och igen och igen. Så jag var tvungen att börja lyssna. Jag var tvungen att ställa mig själv frågan: Vad ÄR det jag letar efter, egentligen? Nu talar jag inte om något existentiellt sökande (vilket också förekommer). För nu har jag blivit ombedd att ta en titt på hur jag bemöter väldigt vardagliga situationer.

De lösa trådarna kopplade till ovanstående fråga började nystas upp på ett lite otippat sätt. Jag kan väl bara konstatera att Universum stundvis svarar med en gnutta humor. I en stund då jag slog ut med armarna och bad Universum om lite hjälp på traven fick jag nämligen följande inre bild som svar:

Tv-serien Days of our Lives.
Karaktären John Black stormar in på ett sjukhus och möts av karaktären Bo Brady.
Den alltid lika coola Bo (polischef, så klart) frågar: "John, what are you looking for?"
John svarar: "I'm looking for a fight!"

"I'm looking for a fight." Tänk att det blev en sekvens från en såpopera som fick mig att förstå vad Universum försökte säga. Tv-serien var en daglig rutin för mig och mina roomies när vi studerade på universitetet. Så dåligt, men samtidigt nästan omöjligt att sluta kolla på grund av noga uttänkta cliffhangers. Nåväl, allt har sin tid. Plötsligt kan två repliker hitta ett helt nytt sammanhang 10+ år senare. När man vandrar på den personliga utvecklingens väg kan varje händelse bära på värdefulla lärdomar – möjligheter att identifiera invanda mönster och välja annorlunda.

Låt mig ge ett exempel. Du som följer mig på Instagram har kanske sett att jag hittat tillbaka till hästarna efter en paus på lite över 10 år. Det här kommer nog att bli ett eget blogginlägg, så jag skippar detaljerna. Men. Mycket har hänt inom mig det senaste årtiondet. Därför har jag också börjat ifrågasätta det 'traditionella' sättet att rida och handskas med hästar. Jag kan helt enkelt inte tro på tryck och tvång längre – det finns en annan väg. Här i Sverige är det fler och fler som både tränar och rider relationsbaserat, med klicker och positiv förstärkning. Det har jag också börjat göra. Och det känns så fint! Men det har funnits några mörka perioder.

Jag minns en onsdag då jag, med tungt hjärta, öppnade dörren till stallet. Dagen innan hade jag sett en dokumentär som lyfte fram förfärliga studier. Att hästens rygg domnar efter att den haft sadeln på sig i 20 ( ! ) minuter. Att bettet i munnen kan orsaka oerhörd smärta. Jag ställde mig framför hästen jag skulle rida och undrade: HUR kan jag berättiga det här?! Åh. Jag var så ledsen och förtvivlad. Försökte använda minimala hjälper när jag red. Men det blev liksom inte bättre. Så jag bara grät när jag kom hem.

En vecka senare – samma häst, ny attityd. Jag hade fått mig en funderare och insett att "I was looking for a fight" när jag gick in i stallet tyngd av skuldkänslor. Jag hade på mig ett par glasögon som bara såg allt som var hemskt. När jag istället gick in i stallet och bestämde mig för att göra det bästa av situationen ändrades allt. Jag tänkte: "Idag kan jag uppleva den finaste ridlektionen någonsin." Så jag mediterade en stund i boxen, bemötte hästen med kärlek och glädje och relationsbaserade övningar. Plötsligt hade jag en häst som frivilligt tog bettet i sin mun. Och ja, jag fick jag uppleva ett fantastiskt fint och mjukt samarbete inne i ridhuset.

Ett till exempel från förra helgen. Jag reste till Amsterdam där jag åter fick träffa en paqo från Peru. Ett vackert, omvälvande och viktigt möte. På hemvägen blev mitt flyg dock plötsligt inställt, vilket innebar att jag fick vänta fem timmar på nästa avgång. Jag blev frustrerad men försökte se det positiva i situationen, lita på att det fanns någon lärdom inlindad i förseningen. "I'm not looking for a fight", sa jag till Universum.

Det blev dags att gå ombord på planet. Nästan, i alla fall. För planet var överbokat med en person. Därför letade de efter någon som kunde tänka sig att övernatta gratis på ett hotell och dessutom bli belönad med en generös voucher. Du kanske gissar att jag inte anmälde mig som frivillig. Men när jag skannade mitt boardingpass och passerade personen som valt att stanna kvar insåg jag att vi upplevt två varianter av samma upplevelse.

Jag var upprörd. För mina planer hade ändrats utan att jag blev tillfrågad, utan att jag kunde göra ett val. Han var inte lika upprörd, för han hade ställt sig upp frivilligt – han hade valt att stanna kvar. Vi fick båda en voucher. Men min voucher var som ett plåster, hans voucher var lite mer som ett pris för en bragd. Med olika infallsvinklar valde vi att prata om våra upplevelser på olika sätt. 

Mitt äventyr tog inte riktigt slut vid ombordstigningen. För då var det någon från flygbolaget som sa att inga fler handbagage får tas in i kabinen. Först var det bara min röda väska som stod på marken bredvid trapporna som leder upp till flyget. Jag kände mig lite sur. Men sedan blev bagagen fler och fler. Plötsligt var jag inte ensam i min upplevelse. Jag var inte längre en ensam resenär som plötsligt får ändrade resplaner och en voucher. Min väska var en av många väskor. Och jag tänkte: "Det här gör vi tillsammans."

Jag tänker att det är så viktigt med perspektiv. Väljer jag att leta efter problem, utmaningar, isolering? Eller väljer jag att istället se möjligheter, lärdomar, gemenskap? Det är okej att känna frustration, ilska, besvikelse. Men det jag letar efter kan vara avgörande för hur situationen utvecklas. Och jag är sällan ensam i det som sker, fastän jag kanske inte alltid ser de andra inblandade. Det har i alla fall jag blivit påmind om genom dessa real-life Rorschachtest.

Vad letar du efter? Stanna upp och se vad som händer när du frågar dig själv den här förrädiskt enkla frågan.

 

Bild: Pexels