blogg banner 2

Visa alla inlägg skrivna 2020

Kampen mot tiden

Skrivet av Hanna Rosvall 15.02.2020

IMG 3027

Jag sitter på en brunch för kvinnor i affärslivet. Bredvid mig sitter en superpeppad karriärkvinna som pratar om "5AM club". Hon säger att 'alla' är med i den klubben nuförtiden. Alla de som stiger upp en timme tidigare för att leva en timme mer. Alla de som vill vara framgångsrika och fånga dagen och helt enkelt maximera sina liv. Hon berättar om hur hennes liv förändrats efter att hon började "5AM:a". Jag bemöter hennes entusiasm med ett leende. Men när jag smuttar vidare på min smoothie tänker jag: Det där är inte jag. Det där kommer aldrig att vara jag.

Det har alltid varit en utmaning för mig att gå upp tidigt. För det är mycket mer naturligt för mig att sitta uppe och titta på stjärnorna. På kvällen, när resten av staden börjar slumra in, vaknar jag liksom till liv. Det är då de flesta av mina idéer kommer, det är då jag känner mig kreativ och inspirerad. Men det passar inte riktigt in i samhället att leva så. För på morgonen ska man gå upp tidigt, så man inte 'sover bort dagen'. Och då spelar det ingen roll om man, som jag, haft starka drömmar och behöver få vakna i lugn och ro, förflytta sig från drömvärlden till den vakna världen. Nej, det är bara att gå upp.

I en minnesbild transporteras jag tillbaka till min farmors och farfars kök. Där fanns ingen tid. Tiden hade stannat, fastän den bruna klockan med romerska siffror ständigt tickade i bakgrunden och slog varje heltimme. Det var som att jag kunde stiga ur tiden när jag var där, hos min farmor och farfar. Först nu inser jag vilken otrolig frihet det var.

Jag har inte haft en klocka i mitt hem det senaste årtiondet. Tanken på ett väggur känns omöjlig, ångestfylld. Jag klarar inte av att ha en ständigt tickande klocka som påminner mig om att tiden går och att jag måste leva inom dess osynliga ramar. För jag har aldrig riktigt förstått tiden. Den känns mest som ett konstigt påhitt – en illusion.

Jag ser och upplever tiden som något elastiskt. Det vi kallar "10 minuter" kan vara både långt och kort. Ibland kan jag uppleva stunder av tidlöshet. Det är fantastiskt. Jag säger inte att det inte finns en naturlig rytm, för det gör det. Att leva efter solens och månens rytm känns naturligt för mig. Men jag avskyr verkligen att klämma in min existens i timmar och minuter. För det känns ofta som att våra minuttidtabeller är långt ifrån de naturliga cyklerna.

För några veckor sedan delade en kollega med sig av en Wired-artikel. Den handlade om fenomenet Social Jetlag. I artikeln berättade olika forskare om utmaningen med våra inrotade rutiner. Att det inte känns naturligt för kroppen att vakna innan solen har gått upp. Men ändå är vi så många som tvingar oss själva att vakna tidigt på vintermorgnarna och gå till jobbet eller skolan i mörkret. Den sociala jetlagen skapas alltså av att våra sociala krav (t.ex. att gå till jobbet) tvingar oss att gå emot vår natur. Väldigt tänkvärt. Jag kan verkligen rekommendera att du läser artikeln.

Alltså, egentligen har jag det väldigt bra ställt just nu. Jag har skapat mycket utrymme i mitt liv de senaste åren. Jag har lyckan att jobba med människor som har förståelse för och också själva uppskattar en mer flödande tidsuppfattning. Startup-världen är verkligen i framkanten när det kommer till att tänka om och bryta sig loss ur mönster som inte fungerar för de allra flesta. Så jag kan faktiskt åka ut till stallet när det är ljust och jobba på kvällen istället. Det är värdefullt.

Innerst inne förstår jag att en stor del av den stress och tidspress jag upplever nog skapas av mig själv. Men eftersom jag fört någon slags kamp mot tiden hela mitt liv är det utmanande för mig att känna mig bekväm. Mitt nyfunna tidsmässiga utrymme känns ovant, nästan obekvämt. Jag upplever ofta att jag är försenad, eller att jag inte använder min tid tillräckligt effektivt. Det är väldigt sällan som jag verkligen kan existera i tidlöshet. För det verkar alltid finnas någon tid att passa. Det verkar alltid finnas något som borde göras.

Sanningen är ändå den att våra mönster bara fungerar så länge vi går med på att uppehålla dem. Visst finns det också något fint i att stora grupper av människor kan gå med på att följa gemensamma rutiner. Men det är nog svårt att hitta ett 'one size fits all' -upplägg när det gäller tid. Så om vi vill ha en förändring behöver vi själva vara med och skapa den. Vi behöver ta vår plats bland tidsrutinerna.

Jag vill verkligen ta kontroll över min tid. Jag vill sluta kämpa emot tiden och istället bli vän med den. Jag vill hitta ett sätt att leva där jag kan vakna i lugn och ro, pricka av saker på to-do-listan i ett tempo som känns bra för mig. Jag vill sluta springa mellan bussar och tidtabeller och istället vara fullt närvarande, utan tidspress. Jag vill ge mig själv tillåtelse att bara vara, utan några krav på att göra något över huvud taget. Och jag vill omge mig själv med människor som kan acceptera att jag behöver lite utrymme – en akademisk kvart – när vi ska ses.

För fastän jag lärde mig klockan i lågstadiet har jag aldrig riktigt förstått den. Det handlar inte om arrogans eller eller att vara försenad på flit. Jag är helt enkelt en person som ofta upplever att tiden försvinner och är svår att greppa. Det är inte alltid helt lätt i ett tidsstyrt samhälle, men jag önskar och tror att jag ändå ska kunna hitta ett harmoniskt sätt att leva i min egen takt – sida vid sida med dig som lever i din egen takt. Det måste finnas en tidslinje där vi alla kan mötas.

 


Årtiondet som förändrade allt

Skrivet av Hanna Rosvall 06.01.2020

joshua newton 7qjqQjt7zXQ unsplash

Det är ett nytt år. Det är ett nytt årtionde. Men för mig är det mer än så – det är en ny tid som börjar. En gyllene tid. Jag har försökt fundera på hur jag ska kunna sammanfatta den transformation jag varit med om det senaste decenniet. Det känns nästan obeskrivligt. Men jag ska ge det ett försök.

När 2010-talet börjar är jag omgiven av ett mörker. Några månader innan årsskiftet har både min farmor och farfar lämnat sina jordliga kroppar, med tre dagars mellanrum. Den djupa sorgen har väckt mig ur en dvala. På något sätt har jag hittat kraften och modet att lämna den alkoholiserade musikern jag levt tillsammans med de senaste tre åren. Men när jag ser mig själv i spegeln blir jag livrädd. Jag väger 49 kg och mina ögon är svarta hål. Fast det är nog ingen som vet, för jag gör mitt yttersta för att fortsätta vara duktig och framgångsrik.

Jag står öga mot öga med en tomhet som hemsökt mig hela livet. Ett monster som sovit under min säng. Jag försöker fortsätta springa in i duktigheten, prestationen. Det är möjligt eftersom 2009 också gett mig en gåva: Ett nytt jobb. Så jag låter det bli min nya identitet. Jag låter mig själv uppslukas av jobbet. Det är min livlina, min drog. Dessutom har mitt liv berikats med två underbara hundar som håller mig sysselsatta.

Livet återvänder. Det intalar jag mig själv i alla fall. Innerst inne vet jag att jag jobbar för mycket, men jag väljer att blunda för det. Innerst inne vet jag att jag festar lite för mycket, men jag väljer att blunda lite för det också. För jag är förbaskat bra på mitt jobb. Och eftersom jag lärt mig att koppla mitt värde till mina prestationer känner jag att jag är på topp.  Jag inleder ett nytt förhållande 2011. Det finns inget som kan stoppa mig. 100+ övertidstimmar känns mest som en merit.

Jag har ett leende på läpparna när en av mina hundar blir väldigt sjuk. Jag håller humöret uppe när mina hundar plötsligt inte längre kommer överens. Jag lever bland hundportar och med en ständig rädsla för att hundarna ska ryka ihop. Veterinären blir en välbekant person. Min pojkvän visar oroväckande narcissistiska drag. Jag mår inte bra. Men mitt fokus och min övertygelse är att få allt att fungera, till vilket pris som helst.

Uråldriga profetior säger att världen ska gå under 2012. För mig blir året en upptakt till min egen förintelse. Jag får springa hos läkaren hela året med olika symptom – jag som sällan varit sjuk. Antibiotikakur efter antibiotikakur. Min kropp skriker STOPP. Men jag lyssnar inte. För jag hinner inte. Det dröjer ett år innan jag blir sjukskriven för utbrändhet. Då tar jag äntligen mig själv på allvar. Mina ögon öppnas på riktigt. För jag känner att jag inte har något alternativ.

De följande tre åren är djupt helande. Jag blir guidad till en klok kvinna – en läkare i traditionell kinesisk medicin – som hjälper mig att hela min kropp genom mat, akupunktur och zonterapi. Jag börjar yoga och meditera. Jag går på energibehandlingar. Jag accepterar min högkänslighet. Jag får uppleva mitt andliga uppvaknande. Och jag väljer att äntligen möta mina skuggor. Så jag ligger på min yogamatta och brinner. Jag gråter och hyperventilerar och tror att jag ska dö. Men jag väljer att vila i elden och låter den bränna bort allt djupare lager av mörker. Dag för dag känner jag hur min psykiska och fysiska styrka växer.

2016 erbjuder plötsligt ett enormt vägskäl. Den 7/7 ställer Universum mig vid en klippkant och ber mig hoppa ut i det okända. Jag tvekar inte en sekund. För jag hoppar inte ensam. Jag har fått återförenas med min själsfrände, Henrik. Och för första gången i mitt liv är jag inte livrädd för förändringen. Jag välkomnar den, omfamnar den. Jag har total tillit till att Universum fixar detaljerna. Och så blir det.

Förändring, förändring, förändring. De fyra sista åren av 2010-talet blir en tid då jag blir ombedd att totalt omforma min identitet. Jag säger upp mig från jobbet jag fick 2009. Plötsligt har jag inget visitkort, ingen titel. Eftersom arbetet varit min identitet under nästan 10 år känner jag mig naken. Folk frågar vad jag gör och jag har inget svar. Jag har ingen aning om vem jag är, bortom alla roller och murar och illusioner. Jag blir tvungen lära känna mitt sanna jag. Jag blir tvungen att börja älska mig själv – inte för mina prestationer, utan för den jag är. Det är det mest utmanande jag någonsin gjort. Men det är omöjligt att gå tillbaka till mitt gamla jag.

Förstå mig inte fel – årtiondet bjuder också på många underbara stunder. Nya själssystrar och bröder som kommer in i mitt liv. Ett oerhört stöd från familj och vänner. Vacker vardagsmagi som ständigt förgyller min tillvaro. Andliga aha-upplevelser. Men det största och viktigaste och vackraste är ändå när jag och Henrik gifter oss i augusti 2017. Barfota, mitt i naturen. Vi väljer att lämna våra släktnamn och påbörjar ett helt nytt kapitel med ett nytt, gemensamt efternamn: Rosvall.

Samma år blir jag yogalärare och mindfulnessinstruktör. Jag tror mig ha studerat för ett nytt yrke. Och visst jobbar jag med yoga ett tag. Men det är något som inte stämmer, något som skaver. Jag upplever inte ett sådant flow som jag förväntade mig. Jag är så ledsen och arg. För jag har gett upp min karriär. Vänner har försvunnit. Till och med min egen mamma säger att hon inte längre känner igen mig. En del personer från mitt 'gamla liv' slutar hälsa eller blir obekväma när vi ses på stan. Jag får höra rykten om att jag "blivit en hippie". Och jag tvivlar på om jag alls är inne på rätt väg.

Än en gång stiger jag in i elden. Jag inser att min dröm om att bli yogalärare var ännu ett försök att finna en mening, ett sammanhang. Ännu en falsk identitet. Så jag släpper den också. Jag blir tom. Jag blir neutral. Jag blir ingen. Och samtidigt blir jag allt. Jag blir ett med Alltet. Men min transformation är inte klar än.

Plötsligt ritar Universum upp en ny väg – en väg som leder till Sverige. En väg som kantas av sagolika synkroniciteter. Så i december 2018 packar jag och Henrik ihop hela vårt materiella liv i en paketbil och en personbil. Min hund Wilja är också med oss. Den andra hunden, Isa, har fått flytta till mina föräldrar. Det känns hjärtskärande, men rätt. Jag sover lugnt genom natten fastän det stormar på havet mellan Åbo och Stockholm. För jag har blivit vän med förändringens vindar. Jag kämpar inte längre emot kaoset.

Vår nya vardag i Sverige är vacker. Men årtiondets sista år är också ett sista eldprov. Det finns sår som fortfarande behöver läkas och det känns som att jag går igenom dem på snabbspolning. Jag arbetar på djupare lager än någonsin. Jag är plötsligt redo att möta det äldsta och mörkaste inom mig – från detta och tidigare liv. Men samtidigt är jag äntligen redo för att öppna upp för mina andliga gåvor. Så jag möter också det mest kraftfulla ljuset jag har inom mig. Och det lyser starkare än något mörker som sipprar fram. För första gången i mitt liv känner jag mig stark i min sårbarhet.

Jag är fågel Fenix som stigit upp ur askan. Så känns det i alla fall. För det senaste årtiondet har förändrat i stort sett hela mitt liv. Ändå känns det som att jag, idag, är mer mig själv än jag någonsin varit. Jag har äntligen kommit ihåg vem jag är. Jag har gjort jobbet. Jag har kämpat för att bli fri från de bojor jag frivilligt burit med mig. Och på många sätt har jag lyckats. Jag är fri att vandra på en tidslinje av villkorslös kärlek och magi.

Det är en ny tid som börjar nu. Jag känner det. Skiftet in i det nya årtiondet var en stor release för mig. Jag lämnar så mycket bakom mig – med tacksamhet och vördnad för allt jag lärt mig. Och jag öppnar mitt hjärta för allt som framtiden bär med sig. Jag vet att det fortfarande finns sådant som jag behöver hela inom mig. Men ljuset har vunnit över mörkret. Jag stiger in i en gyllene tid.

 

Bild: Unsplash