blogg banner 2

Visa alla inlägg skrivna 2020

Kolla lamporna i kanalen

Skrivet av Hanna Rosvall 04.07.2020

IMG 3784

Jag vet inte riktigt var jag ska börja. Maj och juni har varit så otroligt intensiva månader att jag knappt hunnit stanna upp för att reflektera över vad som händer. Jag har bara gjort, gjort, gjort. Flexat och fixat och pusslat. Många gånger har mina gränser varit mer eller mindre utsuddade. Jag har prioriterat det som andra behöver – på bekostnad av det som jag själv behövt just då.

Min egen self care har bestått av små ögonblick. Typ 5 minuter yoga innan jag lägger mig. 30 minuter Qi Gong om jag riktigt tagit mig tid. Eller att jag spontant lagt mig på golvet och försökt andas. Ett telefonmöte som jag lyckas kombinera med en hundpromenad. Ett bad. En fin stund med en vän. Små vardagliga gyllene ögonblick av närvaro med Henrik, Wilja, och hästarna.

Tiden jag avsatt för mig själv har ändå inte varit tillräcklig. Jag har varit tankspridd, frånvarande. Jag har glömt saker. Jag har varit trött och lättirriterad och stundvis känt att om någon ber mig om en enda sak till kommer jag att explodera. Det har funnits förmiddagar då jag suttit ensam ute i hästhagen och bara gråtit. Och så var det en kväll då jag satt och jobbade och fick panik när jag tänkte på alla pusselbitar som behövde falla på plats nästa dag och Henrik placerade pasta framför mig och jag spontant satte mig under bordet för att äta den. Jag vet inte varför. Men det kändes som att det gav mig trygghet just då.

Redan i maj visste jag att jag hade överbokat min kalender fram till juli. Egentligen är det ju en fantastiskt fin sak, att det finns så många som behöver den hjälp jag kan erbjuda. Av ren tacksamhet och glädje ville jag verkligen få det att fungera. Och det fungerade – så länge jag inte hade något extra på gång.

Men så hände det sig att vi köpte en bostad. Efter att Henrik kollat bostadsannonser varje dag i över ett år var den plötsligt där – vårt blivande hem. Allt gick så otroligt smidigt att det verkligen kändes som att det var meningen. Och så känns det fortfarande. Men flytten blev mycket mer intensiv än jag hade kunnat tänka mig. Jag kan väl bara kort och gott konstatera att jag och Henrik sov 2,5h den natten då vi flyttade möblerna från Hyllie till Slussen.

Och så bestämde vi oss för att renovera. Inte för att det var helt nödvändigt, men för att vi ville och för att vi hade en möjlighet att göra det. Vi fick kontakt med en jättefin inredningsarkitekt som på något magiskt sätt fick allt att falla på plats trots en extremt tight tidtabell. Det innebar dock också att hela renoveringen blev en liten övning i tillit. Vi hann inte provmåla. Vi visste inte exakt hur vårt slipade golv skulle se ut. Men vi litade på att allt skulle bli bra – och det blev det också. Så himla bra.

Trots att flytten varit intensiv inser jag ändå att det också har varit en chans för mig och Henrik att stanna upp. Det blev så tydligt redan den andra kvällen i vårt nya hem. Vi stod ute på vår fantastiska balkong och bara andades. Plötsligt bröt Henrik tystnaden. Han sa: "Kolla lamporna i kanalen". Och jag fylldes av en sådan lycka att jag bara ville gråta. För i den stunden insåg jag att vi äntligen var så härvarande att vi kunde lägga märke till ljusets dans i kanalen som flödar strax utanför vårt hus. En så liten men ändå stor sak.

Nu har vi bott i vårt nya hem lite över en vecka. Renoveringen är klar (fas ett, i alla fall) och en stor del flyttlådor är tömda. Vi har packat upp tv:n, men den är fortfarande vänd mot väggen. Istället sitter vi i soffan och bara lyssnar på musik. Vi prioriterar samtal och fikastunder och promenader. Vi kollar lamporna i kanalen. Vi ÄR. Helt enkelt. Och det är bara så...fint.

Om en vecka tar jag semester. Hela fem veckor välförtjänt semester. Just nu känner jag att jag vill spendera en stor del av semestern offline – helt utan krav. Jag behöver ladda batterierna, men också hitta tillbaka till mig själv – vad jag vill, vad jag behöver. För sist och slutligen är det bara jag som kan svara på det.

 


Sårbarhetskrabbis

Skrivet av Hanna Rosvall 24.05.2020

IMG 3454

Det är nästan en månad sedan jag har skrivit. Några gånger har jag påbörjat ett inlägg som jag sedan valt att radera. På något sätt har det känts som att jag borde hitta lite mer klarhet innan jag skriver av mig. För när jag öppnar upp mig här, för dig som läser, så gör jag mig själv väldigt sårbar. Det är något jag har tänkt på väldigt mycket den senaste tiden.

Jag har tänkt på att du som läser min blogg ofta får ta del av sådant som jag aldrig skulle säga högt. Sådant som jag egentligen vill reservera för de personer som står mig allra närmast – dem jag bjuder in i mina innersta rum. Egentligen är jag en ganska privat person. Men för lite över två år sedan kände jag mig ändå kallad att börja dela min resa offentligt, via den här bloggen. Och på den vägen är jag.

Känslan jag suttit med den senaste månaden är följande: Jag står på en teaterscen, med strålkastarna i ögonen, utan att se vem som sitter i publiken. Jag kan inte framföra ett färdigt manus, utan behöver istället improvisera varje stund. Jag berättar historien i takt med att den utspelar sig. Det får mig att känna mig naken, sårbar. Och jag önskar stundvis att jag kunde byta plats med dem som sitter i publiken.

Så man kan väl säga att jag har lite sårbarhetskrabbis. Jag frågar mig själv varför jag skriver. Vem jag skriver för. Och sanningen är att jag inte riktigt vet. Jag känner mig kallad att skriva. Jag skriver för alla dem som, av en eller annan orsak, vill läsa. Det är inte upp till mig att välja vem som sitter i publiken. Och om någon väljer att gå hem i pausen, eller till och med bua mitt i föreställningen, är det inte heller något jag kan eller ens ska försöka kontrollera.

Jag har insett att det läskigaste nog är att träda fram som mig själv. Ofiltrerad. Utan någon av de många masker jag har burit under mitt liv. Det är som att jag är inne i en process där alla de roller jag någonsin spelat smälter samman. Istället för att anpassa mig enligt gruppen och situationen kommer jag hela tiden närmare mitt sanna jag. Men det kräver mod. Att vara mig själv. Oavsett vem jag möter.

Så, där är jag nu. Och fastän jag fortfarande har lite sårbarhetskrabbis känner jag mig tacksam. För dig. Just dig. Du som läser. Du som tar dig tid. Du som sätter dig i publiken och öppnar upp för att ta emot min berättelse. Den som berättas fullständigt improviserad. Tack.

Tack också till dig som gläntar på dörren till dina innersta rum. Du som vågar visa vad du känner och går igenom, offentligt eller i en privat diskussion. Du inspirerar mig. Du hjälper mig att våga berätta min historia. Så låt oss tillsammans fortsätta riva fasaderna – dem som hindrar oss från att våga visa vem vi egentligen är. Lås oss möta varandra mer genuint än någonsin.

 


Obekväm ofullständighet

Skrivet av Hanna Rosvall 27.04.2020

IMG 2279

Det var nog nån gång i dessa tider som vi fick höra att vi hade fått en lägenhet i Hyllie. Det var för två år sedan – 2018. På många sätt var flytten till Malmö ett stort steg ut i det okända. Därför var det inte så konstigt att också vår bostad förblev en planritning – en skiss på ett papper – tills vi, med flyttlasset utanför, låste upp dörren och steg in i vårt nya hem.

Jag kommer ihåg att vi försökte förbereda oss genom att kolla på Google maps. Men vår adress visade bara en tom tomt. En markerad ruta där ett hus skulle stå. Så var det egentligen med hela Hyllie – ett av Malmös nyaste bostadsområden. Det såldes in som porten till resten av världen, 20 minuter från Köpenhamn. En klimatsmart stadsdel för 26.000 personer. Men mäklarna fick förlita sig på att alla vi blivande Hylliebor kunde se visionen bortom byggställningarna.

Jag överdriver inte när jag säger att vi flyttade mitt in i en byggarbetsplats. Varje dag vaknade vi till ljudet av en såg, en borr, en hammare. Morgonpromenaderna med Wilja gick ofta ut på att väja för stora maskiner. Jag kom till jobbet med lera upp till knävecken eftersom gatorna runt vår hus inte var stenbelagda. Med jämna mellanrum missade jag nästan tåget eftersom det kändes näst intill omöjligt att veta vilken gata som skulle vara avstängd och fördröja promenaden. Eftersom Google maps inte hunnit uppdateras var det dessutom en hel del möbelleveranser som inte hittade fram.

Särskilt under den första tiden blev det en hel del omvägar och specialarrangemang. Men ett efter ett blev husen omkring oss färdiga. Folk flyttade in. Gränderna började stenbeläggas. Byggställningarna plockades bort och gav plats åt träd och frodiga planteringar. Plötsligt satt jag och Henrik och Wilja på vår soliga balkong utan att notera järnsågen i bakgrunden. När Hyllies första café öppnade, för kanske en månad sedan, började stadsdelen kännas levande på riktigt.

Jag har tänkt mycket på det här den senaste tiden. Hur jobbigt det var att saker omkring mig ständigt förändrades. Det var som att leva mitt i förändringen – bokstavligt talat. På ett sätt var det en otroligt utmanande miljö att landa i efter flytten från Finland. Men samtidigt har det varit fantastiskt och fascinerande att vara en del av det nya som tar form.

Hyllie har byggts upp omkring oss, precis på samma sätt som jag och Henrik har byggt upp vårt nya liv i Sverige. Det var nog ingen slump att vi landade just här. Och att vi dessutom fick flytta in i ett nybygge – ett tomt blad – känns inte heller som någon tillfällighet. För tiden i Hyllie har lärt mig otroligt mycket om förändring. Om att finna lugnet mitt i kaoset. Om att vara bekväm med omställning.

Det känns extra betydelsefullt eftersom vi snart ska flytta igen. Vårt nya hem dök upp överraskande, men ändå vid precis rätt tidpunkt. Tack för det, Universum! Och det känns faktiskt som att vi är redo att flytta. Vi är redo att ta nästa steg och låta våra rötter växa intill kanalen, i området som kallas Slussen. Kanske är det också en slags transportsträcka. Men efter den här födelseprocessen ska det faktiskt bli väldigt skönt att landa i en ny slags tillvaro. I ett eget hem. I ett kvarter och en stadsdel som har en etablerad struktur.

Men jag undrar varför det är så utmattande med förändring. Varför det är så otroligt obekvämt med ofullständighet. Jag själv har till exempel alltid varit lite av en rebell när det kommer till rutiner och traditioner. På något sätt har jag känt mig driven att bryta mönstren och tänka annorlunda. Men jag tror att det egentligen är mina rutiner som gett mig utrymmet att utmana dem. För här i Hyllie, i den ständigt föränderliga tillvaron, har jag stundvis verkligen längtat efter fasta punkter att hålla mig fast vid.

Just nu är vi nog många som lever utan våra vanliga rutiner. Men personligen måste jag ändå konstatera att det inte känns så jobbigt. På något sätt har jag, de senaste åren, övat på just det här. Att vara bekväm med att saker förändras och att ständigt hitta min plats i det föränderliga landskapet. Det hade man inte trott för 15 år sedan, som Henrik brukar säga. 

Dock ett erkännande. Fastän jag gärna ser mig själv som en rebell har jag nog största delen av livet varit väldigt rutinstyrd. Jag har varit 'ett vanedjur', så som min lillebror skulle uttrycka det – en liten varelse som finner tryggheten i det välkända och invanda. Så för mig har det verkligen varit ett eldprov att sluta strida mot strömmen och istället låta mig själv flöda och färdas i dess riktning. Ibland har jag trott att jag ska drunkna i det kaotiskt ofullständiga. Men jag har alltid hållit huvudet ovanför ytan. Och jag har lärt mig att uppskatta färden i livets flod.

När jag släpper mitt kontrollbehov flyter jag i land på de mest magiska platserna. Platser som jag nog aldrig skulle ha hittat på egen hand. Platser som jag helt säkert skulle ha missat om jag bara skulle ha följt kartan jag själv ritat upp. Och om jag skulle ha haft en perfekt ruttbeskrivning skulle jag nog aldrig ha stannat upp för att prata med alla de underbara varelserna jag mött längs vägen. Så den här resan har verkligen gett mig en ny uppskattning för det okända.

 


Judgement detox

Skrivet av Hanna Rosvall 17.04.2020

IMG 3342

Jag sitter på en solig bänk och väntar. Det är inte många personer som passerar. Jag undrar vem de är, vart de ska. Jag tänker att vi alla, på ett eller annat sätt, plötsligt sitter i samma båt. Det är oklart vilken riktning vi rör oss i, men vi alla delar nog en önskan om att horisonten bär ett löfte om en ljusare framtid. Plötsligt spelar det inte så stor roll vilka titlar och bravader vi har i bakfickan. Vi gör alla vårt bästa, tillsammans. All hands on deck. Vi hjälps åt så gott vi kan. Trots ökat fysiskt avstånd blir hoppet och kärleken energimässiga band som knyter oss samman. Det känns fint.

Några dagar passerar.

Jag och Henrik går hand i hand genom Malmö C. Henrik är mitt uppe i att berätta något då jag plötsligt slutar lyssna. Totalt. Något oväntat händer och mitt fokus försvinner. Det handlar inte om att jag inte vill höra vad Henrik säger. Men något i mitt undermedvetna kräver min uppmärksamhet. Och jag har svårt att släppa det. Plötsligt och instinktivt hoppar jag ur den gemensamma båten och ror iväg i en egen livflotte medan jag kastar misstänksamma blickar bakom mig.

Det som händer är att någon hostar. Men det handlar inte om vilken hostning som helst. Det är en hostning som kommer från en person som går genom Malmö centralstation och hostar rakt ut i luften. Inte en gång. Utan två gånger. Vid två olika tillfällen. Trots att hen är på en offentlig plats. Trots att hen möter andra människor. Rakt. Ut. I. Luften. Två. Gånger.

Jag blir rasande. Jag tänker: Din respektlösa jävel, hur har du undgått nyheterna och annonserna och planscherna som berättar hur vi tillsammans minskar smittspridningen? Hur har du lyckats undvika Skånetrafikens hypnotiska handtvättningsfilmer som gör det näst intill omöjligt att "glömma tummarna"? Hur har du klarat av att gå in på Google eller Facebook eller Instagram eller YouTube eller Spotify eller ICA eller hissen i ditt hus och inte lägga märke till notiserna som säger snälla, HOSTA OCH NYS I ARMVECKET?!

Jag är verkligen så arg. På några sekunder har jag analyserat allt som rör personens utseende och umgänge. Jag har dragit slutsatsen att personen promenerade genom Malmö C på ett oberört och överlägset sätt. Och de några få orden jag hörde personen säga, blev de inte sagda i en långsam, släpande, negativ ton? Ja, detta kombinerat med många andra säkra kännetecken är ju definitivt bevis nog. Bara en SÅDAN person kan vara tillräckligt respektlös för att hosta rakt ut i luften – OBS: två gånger – på en offentlig plats utan att bry sig ett dugg om medmänniskornas välmående.

Det är som att någon knäpper med fingrarna.

Plötsligt hajar jag till och tänker: Oj, hur blev det så här? Ilskan börjar långsamt rinna av mig. Jag ser på Henrik och ber om ursäkt för att jag plötsligt försvann in i mina egna tankar. Jag ber honom upprepa det han höll på att berätta. Och jag lyssnar på reprisen. Men med en halv tanke försöker jag också förstå hur jag plötsligt kunde kastas in i en så stark avsky, riktad mot en främling som jag mötte i några få sekunder. Jag är inte särskilt stolt över mig själv. Sån är väl inte jag...?

Den känns skrämmande, denna instinktiva ilska. Så många förutfattade meningar på så kort tid. Jag tänker att ilskan är kamouflerad rädsla. Och fastän jag inte vill skylla ifrån mig tänker jag att jag nog ändå har influerats av informationen omkring mig. Jag har lärt mig att hen som hostar är ett hot – någon att sky som pesten.

Mina tankar avbryts. I en mental bild ser jag plötsligt mig själv på bussen. Jag som fått något som kliar i halsen, men som inte vågar hosta. Och jag inser att jag ju själv är rädd för att bli dömd som en hostare – en som andra skyr som pesten.

Jag tar mina tankar ett steg vidare. Jag inser att allt detta, innerst inne, också är kopplat till rädslan att bli övergiven, lämnad, utanför. Intressant. Att döma hostaren är alltså en skyddsmekanism. Ett slags ställningstagande. En inbillad inträdesbiljett. När jag dömer syndaren – hen som förrådde oss fromma handtvättare genom att inte hosta i armvecket – ställer jag mig på majoritetens sida. Jag vänder bort blicken, tar avstånd från den jag inte vill förknippas med. Jag signalerar "jag gör rätt – du gör fel".

I nästa stund dömer jag mig själv för att jag dömer andra. Jag tänker att jag borde vara bättre än det här. Jag tänker att så många år av yoga och mindfulness borde ha gjort det enklare att ha ett icke-dömande förhållningssätt. Istället har jag blivit extremt medveten om när jag dömer andra människor. Var det lättare då jag rynkade på näsan utan att veta om det? Definitivt. Men jag skulle aldrig välja bort medvetenheten jag har idag. För den ger mig kraft att fortsätta vandra i den icke-dömande riktningen.

För några år sedan inledde jag faktiskt en "judgement detox". Det var i samband med att Gabrielle Bernstein gav ut en bok med samma namn. Jag kom en bit på vägen. Jag lärde mig att "judgement is an addictive pattern" och inledde processen med att "witness your judgement without judgement". Jag skrev en lista på minst femton saker, situationer eller personer som jag dömer. Hur jag känner mig när jag dömer dem. Varför jag känner mig berättigad till mitt dömande beteende.

Det var tungt. I något skede gav jag upp. Boken hamnade på ett bord, i en hylla, i ett skåp. Ofta tänkte jag på Gabrielles uppmaning att försöka låta bli att döma någon eller något under 24 timmar. Men det kändes pinsamt svårt. För det dömande beteendet är ofta så automatiskt – självklart på något sätt. De flesta av oss är inte vana vid att stanna upp och ifrågasätta varför vi dömer någon eller något. Det bara händer, det bara är så. Det känns som att vi har någon slags medfödd rätt att döma andra.

Men jag tänker: Var går gränsen? När dömer jag någon/något och när har jag en fakta- och/eller upplevelsebaserad åsikt? I vilket skede går jag från att låta alla blommor blomma till att förråda mig själv och mina behov genom att inte säga stopp? Eftersom gränssättning är en av mina utmaningar känner jag att de här frågorna inte är helt lätta att svara på.

Att döma är ju inte heller bara en dålig sak. I många fall behöver vi kunna avgöra vad och vem som är bra för oss. Men i många fall kan ett dömande beteende också bli en slags drog – "an addictive pattern", så som Gabrielle uttrycker det. Då kan det vara intressant att fundera på vad som döljer sig bakom de dömande tankarna. Det vi inte älskar och accepterar hos oss själva är ju ofta det vi har svårt att älska och acceptera hos andra. Är det detta som den dömande drogen försöker dölja?

Ja, den här speciella situationen vi befinner oss i bjuder verkligen på en hel del perspektiv. Jag tycker fortfarande inte att det är okej att hosta rakt ut i luften på en offentlig plats. Men jag har lärt mig mycket om mig själv genom att studera hur jag reagerade på den så kallade hostaren. Och skulle något liknande hända igen vet jag att jag inte kommer att lägga lika mycket energi på att döma personen. Istället kan jag tillåta mig själv att observera vad händelsen väcker i mig, och sedan släppa taget om det. 

Jag har också märkt att jag oftast dömer andra då jag själv saknar något. Därför känns det viktigt för mig att fokusera på rätt saker just nu. Jag väljer ett extremt begränsat intag av nyheter. Jag fokuserar på fakta istället för rädslofyllda rubriker. Utan att blunda för verkligheten väljer jag att se det vackra omkring mig. Guldkornen i kaoset. Och jag ser till att ta hand om mig själv, älska mig själv. Då blir det mycket lättare att möta mänskligheten med öppet hjärta och öppet sinne. Kanske får jag också ta och läsa klart boken Judgement Detox. Vi får se.

 


Kroniskt produktiv

Skrivet av Hanna Rosvall 06.04.2020 | 1 kommentar(er)

IMG 1604

En solig dag i Helsingfors. Jag rusar ut genom dörren och går i rask takt mot tunnelbanan. Pulsen stiger och jag tar fram telefonen för att kolla vad klockan är. Hur många minuter har jag på mig? Jag tänker att jag nog kommer att hinna, om jag ökar takten lite till. Men plötsligt tvärstannar jag. Jag inser att jag kommit till Helsingfors för att njuta av en ledig helg. Jag inser att det går tåg var femte minut. Jag inser att jag inte har bråttom någonstans. Men när jag börjar röra på mig igen får jag verkligen anstränga mig för att gå långsamt.

Nästan ett årtionde har passerat. Men jag kommer ihåg den där händelsen i Helsingfors som om den inträffade igår. För det var nog då som jag, för första gången, insåg att jag undermedvetet alltid håller ett högt tempo. Just den där dagen blev det extra tydligt eftersom jag åkt till Helsingfors för att ta en timeout. För att vara ledig. För att sakta ner. Men istället gjorde jag motsatsen. Jag föll in i mitt invanda mönster och sprang till ett tåg som jag inte behövde hinna med. Varför?

När jag var lite älskade jag gåtor. I skrivande stund blir jag plötsligt påmind om en av mina favoriter: "Vad är det som går och går, men aldrig kommer fram?" Svaret är förstås klockan. Men jag tänker också att den där gåtan berättar något om mig. Liksom klockan tenderar även jag att gå och gå och gå – utan att komma fram. Utan att veta vart jag egentligen är påväg. Något osynligt och ouppnåeligt mål.

Jag har tänkt mycket på det här den senaste tiden. Dels för att coronaviruset fått hela världen att stanna upp. Det är förstås trist att omständigheterna är vad de är, men jag tror ändå att vi alla har fått en välbehövlig timeout. Och fastän läget i världen är väldigt jobbigt på många sätt, får jag ändå erkänna att introverten inom mig njuter av lugnet, tystnaden, tomheten, avskildheten. Men i denna plötsliga lugna tillvaro blir jag varse om att jag bär på en inre rastlöshet som jag stundvis får brottas med.

Jag inser att jag lätt halkar in i prestation. När jag går ut med hunden tänker jag att jag ska passa på att ta en power walk. När jag fixar något här hemma känns det ofta som en uppgift som ska göra snabbt och effektivt, så att jag kan fortsätta med nästa (okända) sak. När jag jobbar med ett projekt tenderar jag att pressa mig själv till bästa möjliga tids- och kvalitetsmässiga resultat. Jag gör ofta många saker samtidigt. Det gör mig nästan lite stolt att jag kan hålla så många bollar i luften samtidigt.

Någonstans har jag tydligen plockat på mig en övertygelse. Att jag måste göra så mycket som möjligt, så bra som möjligt. så snabbt som möjligt. Att jag inte får stanna upp innan jag 'förtjänar det'. Att jag inte får 'slösa bort' min tid. Att jag måste hitta genvägar, effektiva och optimerade lösningar. För annars... Ja, jag vet inte? Men den där osynliga personen som står bakom mig med ett tidtagarur och en piska och som ständigt betygsätter mig är obarmhärtig.

Jag vet ju att det egentligen bara är jag själv som ställer alla de där kraven. Och det konstigaste är att jag har motgiftet. Jag är ju faktiskt utbildad yoga- och mindfulnessinstruktör. Så jag har förmågan att stanna upp, vara medveten om min omgivning, fånga dagen, och så vidare. Men det har varit så otroligt mycket förändringar i mitt liv de senaste åren att jag nog inte riktigt har hängt med eller hunnit stanna upp ordentligt för att låta allt integreras.

Jag har tagit stora, modiga beslut för att komma hit. Jag har flyttat och ändrat och rensat och omprioriterat. Ibland har jag svårt att tro att mitt liv faktiskt kan se ut så här. Att jag kan hålla ett lugnt tempo, bestämma över min tid, prioritera det som ger mig energi. Att jag kan ha ett inspirerande jobb och samarbeta med människor som delar mina värderingar. Att jag kan jobba tillsammans med Henrik. Att jag kan göra mindre, men få mer värde än någonsin. Att jag får leva i ett så harmoniskt och kärleksfullt flow. Men det är sant. Det här är min verklighet. Och jag är så tacksam för att få uppleva den här magiska tillvaron. Jag behöver bara lära mig att verkligen njuta av den.

Min terapeut brukar säga att det är lite som att jag kör två parallella operativsystem just nu: Mitt gamla och mitt nya jag. Men uppdateringen är fortfarande pågående. Och jag måste stanna upp – stänga de program som är öppna och gör att processen pausas. För annars kommer uppdateringen aldrig att bli klar. Hon påminner mig också ständigt om att jag ska vara vänlig och tålmodig med mig själv. För det tar tid att bryta mönster som man burit med sig största delen av sitt liv.

Medvetenhet är alltid det första steget. Att bli medveten om vad man gör och vad man vill göra annorlunda. Sedan gäller det att, om och om igen, bli medveten när mönstret dyker upp. Om och om igen kan man då välja annorlunda. I början känns det kanske obekvämt, ångestfyllt. Men det blir bara lättare och lättare att bryta mönstret. Och genom att programmera om mitt undermedvetna kan jag skapa ett nytt mönster som tjänar mig just nu. Dag för dag blir mitt nya operativsystem – mitt nya jag – mer och mer integrerat i mig.

Jag står i stallets foderkammare och tänker på allt det här. Jag inser att jag rusar från en burk till en annan – som om någon stod i dörröppningen, redo att betygsätta min tidsmässiga prestation. Så jag stannar upp. Och jag ler lite åt det komiska i att försöka blanda hästfoder på rekordtid. Jag tar ett djupt andetag. Och jag blandar resten av maten i lugn och ro. Jag känner på lucernhacket och lyssnar till ljudet som skapas då jag rör runt i tunnan med pellets. Morotsbitarna är fina färgklickar i den grön-bruna sörjan.

I hagen går Connemaran Hassel mig ivrigt till mötes. Hon är min medryttarhäst, men också min viktigaste lärare just nu – tillsammans med de andra hästarna i flocken. De är sådana närvaromästare. Hästarna påminner mig om att allt måste få ha sin tid. För att kunna möta dem på deras frekvens behöver jag vara närvarande, i min kropp. Jag behöver glömma allt som heter tid och prestation. För det enda hästarna ber mig om är att de ska få möta mig – hela mig – i villkorslös, ömsesidig kärlek. Det är där jag också behöver lära mig att möta mig själv.

 


Tystnaden som uppstår

Skrivet av Hanna Rosvall 30.03.2020

IMG 3312

Jag stiger på ett Öresundståg. Tågpersonalen verkar upprörd, men jag hör inte vad de pratar om. Jag sätter mig ner och skriver ett meddelande på min telefon. En kvinna rusar in i tågvagnen och sätter sig mitt emot mig. Hon hinner knappt sätta sig ner innan hon ringer ett samtal: "Hej älskling. Ja, det var nog en jävla tur att jag hann med det här tåget – nu stänger Danmark gränsen." Jag tittar upp från telefonskärmen och ser att kvinnan mitt emot är klädd i en mörkblå SAS-uniform.

Två märkliga veckor passerar. Jag tänker på kvinnan i SAS-uniform. Och jag tänker på vår danska granne som precis flyttat till ett annat hus. Hon jobbar också på SAS. Men jag undrar hur hon har det just nu. För himlen ovanför Hyllie är helt tom. I vanliga fall är det ungefär ett flygplan i kvarten som antingen lyfter från eller landar på Kastrup. Nu är det fåglarna som äger luftrummet.

En morgon vaknar jag till en massa mail från Finland. Handelshögskolan jag samarbetar med har stängt, så vårens kurser flyttas fram. En kontakt på LinkedIn länkar till en lista som visar alla de restriktioner som Finland infört. Samtidigt har min kollega, bosatt i Spanien, fortfarande utegångsförbud. Det känns overkligt. För i Sverige är det fortfarande väldigt milda restriktioner som gäller.

Ändå är det tyst och tomt. Också i Sverige. Mina kunder meddelar att de gått med i #StayingHomeClub och alla möten blir digitala. I startup-communityt är vi många som frivilligt jobbar hemifrån. En dag behöver jag åka iväg och handla mer hundmat. Så jag stiger in i en nästan tom buss. Chauffören hälsar "Välkommen!" när jag stiger på, och säger "Hejdå!" när jag går av. Malmö känns plötsligt inte längre som en storstad.

Jag går genom köpcentret Emporia. Det ser ut som att personalen i klädaffärerna viker samma plagg för femte gången samma dag. En ensam person köper en kaffe på Espressohouse. Annars verkar kunderna finnas antingen på hälsokosten, apoteket, eller blombutiken. Och på ICA, förstås. ICA som satt upp skyltar som uppmanar oss att "handla med hänsyn" och "vi fyller på så snabbt vi kan". Jag försöker ta det hela med ro.

Men en dag står jag själv inne på ICA, går bland personer med överfulla kundvagnar. Vi ser misstänksamt på varandra, håller avstånd, tar inte av handskarna. Går förbi hyllan där handspriten borde stå, men möts av skylten "slut hos tillverkaren". Jag har försökt googla på hur man ska fylla skafferiet för att klara sig en månad. Men i något skede stannar jag upp, inne på ICA. Jag tar några djupa andetag. Och jag köper lite frysvaror, torrvaror. Jag tänker att det är tillräckligt. Rädslan rinner av mig. Jag fortsätter att ta det hela med ro.

Jag märker att jag pendlar mellan rädsla och total tillit. Oftast känner jag faktiskt ett stort lugn, trots kaoset. Vi kommer att ta oss igenom det här. Men jag märker också att jag verkligen behöver prioritera att ta hand om mig själv just nu. Näringsrik mat, tillräckligt med sömn och återhämtning, promenader ute i naturen, yoga, Qi Gong, meditation, zink, C-vitamin. Och en väldigt medveten, väldigt begränsad exponering mot nyheter och media.

Jag är tacksam för att både jag och Henrik kan jobba hemifrån. Tacksam för att våra jobb enkelt kan flyttas till hemmakontoret. Och det är verkligen fint att få spendera så mycket tid tillsammans. Badkaret jag fick till födelsedagspresent kunde inte ha anlänt vid ett bättre tillfälle. Så vi passar på att njuta, varva ner. Samtidigt är jag medveten om att alla inte har samma möjlighet. Så jag sänder mycket kärlek åt dig som jobbar inom vården, eller på annat sätt har det jobbigt just nu <3

En kväll tar jag en bild på solnedgången. Ett fotografi taget genom ett smutsigt fönster. En grå hinna som påminner om de ihärdiga regnen i januari och februari. Det finns stunder då jag undrar varför jag ska bry mig om att tvätta fönster då världen blöder. Men så inser jag att jag har rätt att ha rena fönster mitt i pandemin. Jag har rätt att må så bra jag kan. Och mitt välmående, mitt inre lugn, är, sist och slutligen, mitt ansvar. När jag tar hand om mig själv är jag dessutom tillräckligt stark att hjälpa människorna omkring mig.

Mitt i mörkret ser jag också ljuset. Jag ser hur även kärleken, medkänslan och kreativiteten sprider sig som virus. På något sätt känns det som att hela världen har fått en välbehövlig paus. Naturen återhämtar sig och får ta mer plats. Och jag känner mig otroligt inspirerad när jag ser hur personer runt om i världen möts mer än halvvägs, hur företag använder sin verksamhet för att hjälpa samhället. Hur vi plötsligt kan strunta i gränser och hudfärg och hierarki på ett helt nytt sätt. För vi sitter alla i samma båt – vi är alla ett. Så när vi kommer oss igenom det här – och det kommer vi att göra – tror jag att vi kommer att gå en ny, vackrare värld till mötes.

Hur mår du just nu? Vad behöver du just nu? Kom ihåg att ställa dig själv de här frågorna med jämna mellanrum. Ta hand om dig. Be om hjälp om det behövs. För fastän vi ska undvika att träffa fysiskt just nu, kan vi finnas till för varandra på så många andra sätt istället. Underskatta alltså inte värdet av ett vänligt ord, ett leende, ett telefon- eller videosamtal, en värmande tanke och en energimässig telepatisk hälsning.

Vi lever i en väldigt speciell tid. Den bjuder in oss till att sudda ut gränser och begränsningar på väldigt många olika nivåer. Att stiga in i en ny och uppgraderad version av oss själva och våra liv. Vad innebär det för dig?

 


Mitt inre barn

Skrivet av Hanna Rosvall 06.03.2020

12241535 1202217096460636 5747003600577912266 n

Jag är född den 24:e februari 1988. Innan år 2000 var det skottdagen. Men trots att datumet ändrades till den 29:e blev det en tradition att fira lite extra vart fjärde år. I år fyllde jag 32. Men på en annan tidslinje fyllde jag 8.

Jag var nog ungefär 8 år när den här bilden togs i Norge. En dag då jag tog fjorden i min famn och vilade i det vackra landskapet. Jag ser på bilden: Hanna, ungefär 8 år. Och jag tänker att 24 år har passerat. Jag tänker att den lilla flickan vid fjorden har kapslats in i en kvinnokropp som inte känns helt fri. För hon har också samlat på sig förväntningar, krav. Och någonstans på vägen har mitt inre barn blivit instängt bakom lås och bom. Jag har trott att det är tillräckligt. Men hennes rädslor och sår har omedvetet påverkat mitt vuxna jag.

Jag började bli medveten om mitt inre barn efter att vi flyttade till Sverige. Kanske delvis för att det verkar vara ett aktuellt tema för många i min omgivning. Under en lång tid viftade jag ändå bort allt det där. Jag tänkte att jag har haft en trygg och lycklig barndom som inte behöver bearbetas. Men mitt inre barn fortsatte kräva min uppmärksamhet. Om och om igen fick jag, för mitt inre öga, se en minnesbild. Det var en lågstadiemorgon då jag skulle till skolan men plötsligt exploderade. Ett ögonblick då jag blev en vulkan av undantryckt frustration. Och jag sparkade ett hål i väggen. Sedan grät jag. Skämdes. Och jag lovade mig själv att aldrig tappa kontrollen på det sättet igen.

Tiden gick. Tills jag insåg att mitt inre barn var en tickande bomb. Plötsligt vällde frustrationen upp i mig igen – den som jag tränat hela livet på att gömma undan. Frustrationen som uppstod när jag inte kunde uttrycka mig autentiskt, när jag behövde stiga ur min kropp för att kunna ignorera mina känslor. Frustrationen som uppstod när jag kände mig tvingad att vara duktig – att säga ja när jag ville säga nej. Ju mer jag öppnade upp för frustrationen, desto mer närvarande blev mitt inre barn i hur jag, som vuxen, reagerade på olika utmanande situationer. Och jag insåg att jag snart skulle sparka ett hål i en bildlig vägg.

Så jag bad Universum om hjälp. Och som ett under fick jag kontakt med en alldeles underbar yogalärare som också är psykolog. Sedan förra hösten har jag alltså gått i terapi. Det har känts svårt för mig att säga högt, för jag har skämts lite över att visa mig så svag. Men, med facit i hand, kan jag verkligen säga att det här är något av det absolut bästa och starkaste jag någonsin gjort. Jag önskar att alla kunde ha möjligheten att gå i terapi, åtminstone en gång i livet.

Jag har lärt mig så mycket om mig själv. Min terapeut har varsamt guidat mig in i de mörkaste och äldsta delarna av mig själv. Och jag har äntligen förstått vilka sår och rädslor och osäkerheter det är som får mig att agera som jag gör. Varför jag ger bort min kraft. Varför det är svårt för mig att säga nej. Varför jag får sådan ångest när jag hamnar mitt i andra personers konflikter och varför jag lägger så mycket energi på att lösa situationer som egentligen inte alls berör mig. Och så mycket mer.

Jag känner att jag behöver hålla den här processen för mig själv. Och fastän det här kanske kan skapa frågor hos en del som läser, vill jag poängtera att det är mig själv jag möter i mina terapisamtal. Alla andra som finns eller funnits i mitt liv är bara speglar som visar på något inom mig. Därför behöver jag just nu tid och utrymme för att lära mig att leva som mig själv – en högkänslig, intuitiv själ – utan att bli överväldigad eller ge bort min egen kraft. För det är där mitt inre barn blivit sårat. Det är det hon aldrig fått lära sig. Därför tränar jag, varje dag, på att bryta gamla mönster för att kunna komma allt närmare mitt autentiska jag.

Mitt inre barn är inte längre inlåst. Hon står bredvid mig. Jag håller hennes hand. Och det är min uppgift att finnas till för henne, vägleda henne, sätta gränser för henne. Jag ser henne som en liten älva som dansar i skogsbrynet – så skör, men samtidigt fylld av Universums urkraft. I en meditation, ledd av min terapeut, blir jag ombedd att säga något åt henne, mitt inre barn. Så jag tar henne i min famn, och jag säger: "Jag älskar dig. Du är magisk. Glöm aldrig det."

 


Kampen mot tiden

Skrivet av Hanna Rosvall 15.02.2020 | 1 kommentar(er)

IMG 3027

Jag sitter på en brunch för kvinnor i affärslivet. Bredvid mig sitter en superpeppad karriärkvinna som pratar om "5AM club". Hon säger att 'alla' är med i den klubben nuförtiden. Alla de som stiger upp en timme tidigare för att leva en timme mer. Alla de som vill vara framgångsrika och fånga dagen och helt enkelt maximera sina liv. Hon berättar om hur hennes liv förändrats efter att hon började "5AM:a". Jag bemöter hennes entusiasm med ett leende. Men när jag smuttar vidare på min smoothie tänker jag: Det där är inte jag. Det där kommer aldrig att vara jag.

Det har alltid varit en utmaning för mig att gå upp tidigt. För det är mycket mer naturligt för mig att sitta uppe och titta på stjärnorna. På kvällen, när resten av staden börjar slumra in, vaknar jag liksom till liv. Det är då de flesta av mina idéer kommer, det är då jag känner mig kreativ och inspirerad. Men det passar inte riktigt in i samhället att leva så. För på morgonen ska man gå upp tidigt, så man inte 'sover bort dagen'. Och då spelar det ingen roll om man, som jag, haft starka drömmar och behöver få vakna i lugn och ro, förflytta sig från drömvärlden till den vakna världen. Nej, det är bara att gå upp.

I en minnesbild transporteras jag tillbaka till min farmors och farfars kök. Där fanns ingen tid. Tiden hade stannat, fastän den bruna klockan med romerska siffror ständigt tickade i bakgrunden och slog varje heltimme. Det var som att jag kunde stiga ur tiden när jag var där, hos min farmor och farfar. Först nu inser jag vilken otrolig frihet det var.

Jag har inte haft en klocka i mitt hem det senaste årtiondet. Tanken på ett väggur känns omöjlig, ångestfylld. Jag klarar inte av att ha en ständigt tickande klocka som påminner mig om att tiden går och att jag måste leva inom dess osynliga ramar. För jag har aldrig riktigt förstått tiden. Den känns mest som ett konstigt påhitt – en illusion.

Jag ser och upplever tiden som något elastiskt. Det vi kallar "10 minuter" kan vara både långt och kort. Ibland kan jag uppleva stunder av tidlöshet. Det är fantastiskt. Jag säger inte att det inte finns en naturlig rytm, för det gör det. Att leva efter solens och månens rytm känns naturligt för mig. Men jag avskyr verkligen att klämma in min existens i timmar och minuter. För det känns ofta som att våra minuttidtabeller är långt ifrån de naturliga cyklerna.

För några veckor sedan delade en kollega med sig av en Wired-artikel. Den handlade om fenomenet Social Jetlag. I artikeln berättade olika forskare om utmaningen med våra inrotade rutiner. Att det inte känns naturligt för kroppen att vakna innan solen har gått upp. Men ändå är vi så många som tvingar oss själva att vakna tidigt på vintermorgnarna och gå till jobbet eller skolan i mörkret. Den sociala jetlagen skapas alltså av att våra sociala krav (t.ex. att gå till jobbet) tvingar oss att gå emot vår natur. Väldigt tänkvärt. Jag kan verkligen rekommendera att du läser artikeln.

Alltså, egentligen har jag det väldigt bra ställt just nu. Jag har skapat mycket utrymme i mitt liv de senaste åren. Jag har lyckan att jobba med människor som har förståelse för och också själva uppskattar en mer flödande tidsuppfattning. Startup-världen är verkligen i framkanten när det kommer till att tänka om och bryta sig loss ur mönster som inte fungerar för de allra flesta. Så jag kan faktiskt åka ut till stallet när det är ljust och jobba på kvällen istället. Det är värdefullt.

Innerst inne förstår jag att en stor del av den stress och tidspress jag upplever nog skapas av mig själv. Men eftersom jag fört någon slags kamp mot tiden hela mitt liv är det utmanande för mig att känna mig bekväm. Mitt nyfunna tidsmässiga utrymme känns ovant, nästan obekvämt. Jag upplever ofta att jag är försenad, eller att jag inte använder min tid tillräckligt effektivt. Det är väldigt sällan som jag verkligen kan existera i tidlöshet. För det verkar alltid finnas någon tid att passa. Det verkar alltid finnas något som borde göras.

Sanningen är ändå den att våra mönster bara fungerar så länge vi går med på att uppehålla dem. Visst finns det också något fint i att stora grupper av människor kan gå med på att följa gemensamma rutiner. Men det är nog svårt att hitta ett 'one size fits all' -upplägg när det gäller tid. Så om vi vill ha en förändring behöver vi själva vara med och skapa den. Vi behöver ta vår plats bland tidsrutinerna.

Jag vill verkligen ta kontroll över min tid. Jag vill sluta kämpa emot tiden och istället bli vän med den. Jag vill hitta ett sätt att leva där jag kan vakna i lugn och ro, pricka av saker på to-do-listan i ett tempo som känns bra för mig. Jag vill sluta springa mellan bussar och tidtabeller och istället vara fullt närvarande, utan tidspress. Jag vill ge mig själv tillåtelse att bara vara, utan några krav på att göra något över huvud taget. Och jag vill omge mig själv med människor som kan acceptera att jag behöver lite utrymme – en akademisk kvart – när vi ska ses.

För fastän jag lärde mig klockan i lågstadiet har jag aldrig riktigt förstått den. Det handlar inte om arrogans eller eller att vara försenad på flit. Jag är helt enkelt en person som ofta upplever att tiden försvinner och är svår att greppa. Det är inte alltid helt lätt i ett tidsstyrt samhälle, men jag önskar och tror att jag ändå ska kunna hitta ett harmoniskt sätt att leva i min egen takt – sida vid sida med dig som lever i din egen takt. Det måste finnas en tidslinje där vi alla kan mötas.

 


Årtiondet som förändrade allt

Skrivet av Hanna Rosvall 06.01.2020

joshua newton 7qjqQjt7zXQ unsplash

Det är ett nytt år. Det är ett nytt årtionde. Men för mig är det mer än så – det är en ny tid som börjar. En gyllene tid. Jag har försökt fundera på hur jag ska kunna sammanfatta den transformation jag varit med om det senaste decenniet. Det känns nästan obeskrivligt. Men jag ska ge det ett försök.

När 2010-talet börjar är jag omgiven av ett mörker. Några månader innan årsskiftet har både min farmor och farfar lämnat sina jordliga kroppar, med tre dagars mellanrum. Den djupa sorgen har väckt mig ur en dvala. På något sätt har jag hittat kraften och modet att lämna den alkoholiserade musikern jag levt tillsammans med de senaste tre åren. Men när jag ser mig själv i spegeln blir jag livrädd. Jag väger 49 kg och mina ögon är svarta hål. Fast det är nog ingen som vet, för jag gör mitt yttersta för att fortsätta vara duktig och framgångsrik.

Jag står öga mot öga med en tomhet som hemsökt mig hela livet. Ett monster som sovit under min säng. Jag försöker fortsätta springa in i duktigheten, prestationen. Det är möjligt eftersom 2009 också gett mig en gåva: Ett nytt jobb. Så jag låter det bli min nya identitet. Jag låter mig själv uppslukas av jobbet. Det är min livlina, min drog. Dessutom har mitt liv berikats med två underbara hundar som håller mig sysselsatta.

Livet återvänder. Det intalar jag mig själv i alla fall. Innerst inne vet jag att jag jobbar för mycket, men jag väljer att blunda för det. Innerst inne vet jag att jag festar lite för mycket, men jag väljer att blunda lite för det också. För jag är förbaskat bra på mitt jobb. Och eftersom jag lärt mig att koppla mitt värde till mina prestationer känner jag att jag är på topp.  Jag inleder ett nytt förhållande 2011. Det finns inget som kan stoppa mig. 100+ övertidstimmar känns mest som en merit.

Jag har ett leende på läpparna när en av mina hundar blir väldigt sjuk. Jag håller humöret uppe när mina hundar plötsligt inte längre kommer överens. Jag lever bland hundportar och med en ständig rädsla för att hundarna ska ryka ihop. Veterinären blir en välbekant person. Min pojkvän visar oroväckande narcissistiska drag. Jag mår inte bra. Men mitt fokus och min övertygelse är att få allt att fungera, till vilket pris som helst.

Uråldriga profetior säger att världen ska gå under 2012. För mig blir året en upptakt till min egen förintelse. Jag får springa hos läkaren hela året med olika symptom – jag som sällan varit sjuk. Antibiotikakur efter antibiotikakur. Min kropp skriker STOPP. Men jag lyssnar inte. För jag hinner inte. Det dröjer ett år innan jag blir sjukskriven för utbrändhet. Då tar jag äntligen mig själv på allvar. Mina ögon öppnas på riktigt. För jag känner att jag inte har något alternativ.

De följande tre åren är djupt helande. Jag blir guidad till en klok kvinna – en läkare i traditionell kinesisk medicin – som hjälper mig att hela min kropp genom mat, akupunktur och zonterapi. Jag börjar yoga och meditera. Jag går på energibehandlingar. Jag accepterar min högkänslighet. Jag får uppleva mitt andliga uppvaknande. Och jag väljer att äntligen möta mina skuggor. Så jag ligger på min yogamatta och brinner. Jag gråter och hyperventilerar och tror att jag ska dö. Men jag väljer att vila i elden och låter den bränna bort allt djupare lager av mörker. Dag för dag känner jag hur min psykiska och fysiska styrka växer.

2016 erbjuder plötsligt ett enormt vägskäl. Den 7/7 ställer Universum mig vid en klippkant och ber mig hoppa ut i det okända. Jag tvekar inte en sekund. För jag hoppar inte ensam. Jag har fått återförenas med min själsfrände, Henrik. Och för första gången i mitt liv är jag inte livrädd för förändringen. Jag välkomnar den, omfamnar den. Jag har total tillit till att Universum fixar detaljerna. Och så blir det.

Förändring, förändring, förändring. De fyra sista åren av 2010-talet blir en tid då jag blir ombedd att totalt omforma min identitet. Jag säger upp mig från jobbet jag fick 2009. Plötsligt har jag inget visitkort, ingen titel. Eftersom arbetet varit min identitet under nästan 10 år känner jag mig naken. Folk frågar vad jag gör och jag har inget svar. Jag har ingen aning om vem jag är, bortom alla roller och murar och illusioner. Jag blir tvungen lära känna mitt sanna jag. Jag blir tvungen att börja älska mig själv – inte för mina prestationer, utan för den jag är. Det är det mest utmanande jag någonsin gjort. Men det är omöjligt att gå tillbaka till mitt gamla jag.

Förstå mig inte fel – årtiondet bjuder också på många underbara stunder. Nya själssystrar och bröder som kommer in i mitt liv. Ett oerhört stöd från familj och vänner. Vacker vardagsmagi som ständigt förgyller min tillvaro. Andliga aha-upplevelser. Men det största och viktigaste och vackraste är ändå när jag och Henrik gifter oss i augusti 2017. Barfota, mitt i naturen. Vi väljer att lämna våra släktnamn och påbörjar ett helt nytt kapitel med ett nytt, gemensamt efternamn: Rosvall.

Samma år blir jag yogalärare och mindfulnessinstruktör. Jag tror mig ha studerat för ett nytt yrke. Och visst jobbar jag med yoga ett tag. Men det är något som inte stämmer, något som skaver. Jag upplever inte ett sådant flow som jag förväntade mig. Jag är så ledsen och arg. För jag har gett upp min karriär. Vänner har försvunnit. Till och med min egen mamma säger att hon inte längre känner igen mig. En del personer från mitt 'gamla liv' slutar hälsa eller blir obekväma när vi ses på stan. Jag får höra rykten om att jag "blivit en hippie". Och jag tvivlar på om jag alls är inne på rätt väg.

Än en gång stiger jag in i elden. Jag inser att min dröm om att bli yogalärare var ännu ett försök att finna en mening, ett sammanhang. Ännu en falsk identitet. Så jag släpper den också. Jag blir tom. Jag blir neutral. Jag blir ingen. Och samtidigt blir jag allt. Jag blir ett med Alltet. Men min transformation är inte klar än.

Plötsligt ritar Universum upp en ny väg – en väg som leder till Sverige. En väg som kantas av sagolika synkroniciteter. Så i december 2018 packar jag och Henrik ihop hela vårt materiella liv i en paketbil och en personbil. Min hund Wilja är också med oss. Den andra hunden, Isa, har fått flytta till mina föräldrar. Det känns hjärtskärande, men rätt. Jag sover lugnt genom natten fastän det stormar på havet mellan Åbo och Stockholm. För jag har blivit vän med förändringens vindar. Jag kämpar inte längre emot kaoset.

Vår nya vardag i Sverige är vacker. Men årtiondets sista år är också ett sista eldprov. Det finns sår som fortfarande behöver läkas och det känns som att jag går igenom dem på snabbspolning. Jag arbetar på djupare lager än någonsin. Jag är plötsligt redo att möta det äldsta och mörkaste inom mig – från detta och tidigare liv. Men samtidigt är jag äntligen redo för att öppna upp för mina andliga gåvor. Så jag möter också det mest kraftfulla ljuset jag har inom mig. Och det lyser starkare än något mörker som sipprar fram. För första gången i mitt liv känner jag mig stark i min sårbarhet.

Jag är fågel Fenix som stigit upp ur askan. Så känns det i alla fall. För det senaste årtiondet har förändrat i stort sett hela mitt liv. Ändå känns det som att jag, idag, är mer mig själv än jag någonsin varit. Jag har äntligen kommit ihåg vem jag är. Jag har gjort jobbet. Jag har kämpat för att bli fri från de bojor jag frivilligt burit med mig. Och på många sätt har jag lyckats. Jag är fri att vandra på en tidslinje av villkorslös kärlek och magi.

Det är en ny tid som börjar nu. Jag känner det. Skiftet in i det nya årtiondet var en stor release för mig. Jag lämnar så mycket bakom mig – med tacksamhet och vördnad för allt jag lärt mig. Och jag öppnar mitt hjärta för allt som framtiden bär med sig. Jag vet att det fortfarande finns sådant som jag behöver hela inom mig. Men ljuset har vunnit över mörkret. Jag stiger in i en gyllene tid.

 

Bild: Unsplash