blogg banner 2

Visa alla inlägg skrivna januari 2020

Årtiondet som förändrade allt

Skrivet av Hanna Rosvall 06.01.2020

joshua newton 7qjqQjt7zXQ unsplash

Det är ett nytt år. Det är ett nytt årtionde. Men för mig är det mer än så – det är en ny tid som börjar. En gyllene tid. Jag har försökt fundera på hur jag ska kunna sammanfatta den transformation jag varit med om det senaste decenniet. Det känns nästan obeskrivligt. Men jag ska ge det ett försök.

När 2010-talet börjar är jag omgiven av ett mörker. Några månader innan årsskiftet har både min farmor och farfar lämnat sina jordliga kroppar, med tre dagars mellanrum. Den djupa sorgen har väckt mig ur en dvala. På något sätt har jag hittat kraften och modet att lämna den alkoholiserade musikern jag levt tillsammans med de senaste tre åren. Men när jag ser mig själv i spegeln blir jag livrädd. Jag väger 49 kg och mina ögon är svarta hål. Fast det är nog ingen som vet, för jag gör mitt yttersta för att fortsätta vara duktig och framgångsrik.

Jag står öga mot öga med en tomhet som hemsökt mig hela livet. Ett monster som sovit under min säng. Jag försöker fortsätta springa in i duktigheten, prestationen. Det är möjligt eftersom 2009 också gett mig en gåva: Ett nytt jobb. Så jag låter det bli min nya identitet. Jag låter mig själv uppslukas av jobbet. Det är min livlina, min drog. Dessutom har mitt liv berikats med två underbara hundar som håller mig sysselsatta.

Livet återvänder. Det intalar jag mig själv i alla fall. Innerst inne vet jag att jag jobbar för mycket, men jag väljer att blunda för det. Innerst inne vet jag att jag festar lite för mycket, men jag väljer att blunda lite för det också. För jag är förbaskat bra på mitt jobb. Och eftersom jag lärt mig att koppla mitt värde till mina prestationer känner jag att jag är på topp.  Jag inleder ett nytt förhållande 2011. Det finns inget som kan stoppa mig. 100+ övertidstimmar känns mest som en merit.

Jag har ett leende på läpparna när en av mina hundar blir väldigt sjuk. Jag håller humöret uppe när mina hundar plötsligt inte längre kommer överens. Jag lever bland hundportar och med en ständig rädsla för att hundarna ska ryka ihop. Veterinären blir en välbekant person. Min pojkvän visar oroväckande narcissistiska drag. Jag mår inte bra. Men mitt fokus och min övertygelse är att få allt att fungera, till vilket pris som helst.

Uråldriga profetior säger att världen ska gå under 2012. För mig blir året en upptakt till min egen förintelse. Jag får springa hos läkaren hela året med olika symptom – jag som sällan varit sjuk. Antibiotikakur efter antibiotikakur. Min kropp skriker STOPP. Men jag lyssnar inte. För jag hinner inte. Det dröjer ett år innan jag blir sjukskriven för utbrändhet. Då tar jag äntligen mig själv på allvar. Mina ögon öppnas på riktigt. För jag känner att jag inte har något alternativ.

De följande tre åren är djupt helande. Jag blir guidad till en klok kvinna – en läkare i traditionell kinesisk medicin – som hjälper mig att hela min kropp genom mat, akupunktur och zonterapi. Jag börjar yoga och meditera. Jag går på energibehandlingar. Jag accepterar min högkänslighet. Jag får uppleva mitt andliga uppvaknande. Och jag väljer att äntligen möta mina skuggor. Så jag ligger på min yogamatta och brinner. Jag gråter och hyperventilerar och tror att jag ska dö. Men jag väljer att vila i elden och låter den bränna bort allt djupare lager av mörker. Dag för dag känner jag hur min psykiska och fysiska styrka växer.

2016 erbjuder plötsligt ett enormt vägskäl. Den 7/7 ställer Universum mig vid en klippkant och ber mig hoppa ut i det okända. Jag tvekar inte en sekund. För jag hoppar inte ensam. Jag har fått återförenas med min själsfrände, Henrik. Och för första gången i mitt liv är jag inte livrädd för förändringen. Jag välkomnar den, omfamnar den. Jag har total tillit till att Universum fixar detaljerna. Och så blir det.

Förändring, förändring, förändring. De fyra sista åren av 2010-talet blir en tid då jag blir ombedd att totalt omforma min identitet. Jag säger upp mig från jobbet jag fick 2009. Plötsligt har jag inget visitkort, ingen titel. Eftersom arbetet varit min identitet under nästan 10 år känner jag mig naken. Folk frågar vad jag gör och jag har inget svar. Jag har ingen aning om vem jag är, bortom alla roller och murar och illusioner. Jag blir tvungen lära känna mitt sanna jag. Jag blir tvungen att börja älska mig själv – inte för mina prestationer, utan för den jag är. Det är det mest utmanande jag någonsin gjort. Men det är omöjligt att gå tillbaka till mitt gamla jag.

Förstå mig inte fel – årtiondet bjuder också på många underbara stunder. Nya själssystrar och bröder som kommer in i mitt liv. Ett oerhört stöd från familj och vänner. Vacker vardagsmagi som ständigt förgyller min tillvaro. Andliga aha-upplevelser. Men det största och viktigaste och vackraste är ändå när jag och Henrik gifter oss i augusti 2017. Barfota, mitt i naturen. Vi väljer att lämna våra släktnamn och påbörjar ett helt nytt kapitel med ett nytt, gemensamt efternamn: Rosvall.

Samma år blir jag yogalärare och mindfulnessinstruktör. Jag tror mig ha studerat för ett nytt yrke. Och visst jobbar jag med yoga ett tag. Men det är något som inte stämmer, något som skaver. Jag upplever inte ett sådant flow som jag förväntade mig. Jag är så ledsen och arg. För jag har gett upp min karriär. Vänner har försvunnit. Till och med min egen mamma säger att hon inte längre känner igen mig. En del personer från mitt 'gamla liv' slutar hälsa eller blir obekväma när vi ses på stan. Jag får höra rykten om att jag "blivit en hippie". Och jag tvivlar på om jag alls är inne på rätt väg.

Än en gång stiger jag in i elden. Jag inser att min dröm om att bli yogalärare var ännu ett försök att finna en mening, ett sammanhang. Ännu en falsk identitet. Så jag släpper den också. Jag blir tom. Jag blir neutral. Jag blir ingen. Och samtidigt blir jag allt. Jag blir ett med Alltet. Men min transformation är inte klar än.

Plötsligt ritar Universum upp en ny väg – en väg som leder till Sverige. En väg som kantas av sagolika synkroniciteter. Så i december 2018 packar jag och Henrik ihop hela vårt materiella liv i en paketbil och en personbil. Min hund Wilja är också med oss. Den andra hunden, Isa, har fått flytta till mina föräldrar. Det känns hjärtskärande, men rätt. Jag sover lugnt genom natten fastän det stormar på havet mellan Åbo och Stockholm. För jag har blivit vän med förändringens vindar. Jag kämpar inte längre emot kaoset.

Vår nya vardag i Sverige är vacker. Men årtiondets sista år är också ett sista eldprov. Det finns sår som fortfarande behöver läkas och det känns som att jag går igenom dem på snabbspolning. Jag arbetar på djupare lager än någonsin. Jag är plötsligt redo att möta det äldsta och mörkaste inom mig – från detta och tidigare liv. Men samtidigt är jag äntligen redo för att öppna upp för mina andliga gåvor. Så jag möter också det mest kraftfulla ljuset jag har inom mig. Och det lyser starkare än något mörker som sipprar fram. För första gången i mitt liv känner jag mig stark i min sårbarhet.

Jag är fågel Fenix som stigit upp ur askan. Så känns det i alla fall. För det senaste årtiondet har förändrat i stort sett hela mitt liv. Ändå känns det som att jag, idag, är mer mig själv än jag någonsin varit. Jag har äntligen kommit ihåg vem jag är. Jag har gjort jobbet. Jag har kämpat för att bli fri från de bojor jag frivilligt burit med mig. Och på många sätt har jag lyckats. Jag är fri att vandra på en tidslinje av villkorslös kärlek och magi.

Det är en ny tid som börjar nu. Jag känner det. Skiftet in i det nya årtiondet var en stor release för mig. Jag lämnar så mycket bakom mig – med tacksamhet och vördnad för allt jag lärt mig. Och jag öppnar mitt hjärta för allt som framtiden bär med sig. Jag vet att det fortfarande finns sådant som jag behöver hela inom mig. Men ljuset har vunnit över mörkret. Jag stiger in i en gyllene tid.

 

Bild: Unsplash