blogg banner 2

Visa alla inlägg skrivna mars 2020

Tystnaden som uppstår

Skrivet av Hanna Rosvall 30.03.2020

IMG 3312

Jag stiger på ett Öresundståg. Tågpersonalen verkar upprörd, men jag hör inte vad de pratar om. Jag sätter mig ner och skriver ett meddelande på min telefon. En kvinna rusar in i tågvagnen och sätter sig mitt emot mig. Hon hinner knappt sätta sig ner innan hon ringer ett samtal: "Hej älskling. Ja, det var nog en jävla tur att jag hann med det här tåget – nu stänger Danmark gränsen." Jag tittar upp från telefonskärmen och ser att kvinnan mitt emot är klädd i en mörkblå SAS-uniform.

Två märkliga veckor passerar. Jag tänker på kvinnan i SAS-uniform. Och jag tänker på vår danska granne som precis flyttat till ett annat hus. Hon jobbar också på SAS. Men jag undrar hur hon har det just nu. För himlen ovanför Hyllie är helt tom. I vanliga fall är det ungefär ett flygplan i kvarten som antingen lyfter från eller landar på Kastrup. Nu är det fåglarna som äger luftrummet.

En morgon vaknar jag till en massa mail från Finland. Handelshögskolan jag samarbetar med har stängt, så vårens kurser flyttas fram. En kontakt på LinkedIn länkar till en lista som visar alla de restriktioner som Finland infört. Samtidigt har min kollega, bosatt i Spanien, fortfarande utegångsförbud. Det känns overkligt. För i Sverige är det fortfarande väldigt milda restriktioner som gäller.

Ändå är det tyst och tomt. Också i Sverige. Mina kunder meddelar att de gått med i #StayingHomeClub och alla möten blir digitala. I startup-communityt är vi många som frivilligt jobbar hemifrån. En dag behöver jag åka iväg och handla mer hundmat. Så jag stiger in i en nästan tom buss. Chauffören hälsar "Välkommen!" när jag stiger på, och säger "Hejdå!" när jag går av. Malmö känns plötsligt inte längre som en storstad.

Jag går genom köpcentret Emporia. Det ser ut som att personalen i klädaffärerna viker samma plagg för femte gången samma dag. En ensam person köper en kaffe på Espressohouse. Annars verkar kunderna finnas antingen på hälsokosten, apoteket, eller blombutiken. Och på ICA, förstås. ICA som satt upp skyltar som uppmanar oss att "handla med hänsyn" och "vi fyller på så snabbt vi kan". Jag försöker ta det hela med ro.

Men en dag står jag själv inne på ICA, går bland personer med överfulla kundvagnar. Vi ser misstänksamt på varandra, håller avstånd, tar inte av handskarna. Går förbi hyllan där handspriten borde stå, men möts av skylten "slut hos tillverkaren". Jag har försökt googla på hur man ska fylla skafferiet för att klara sig en månad. Men i något skede stannar jag upp, inne på ICA. Jag tar några djupa andetag. Och jag köper lite frysvaror, torrvaror. Jag tänker att det är tillräckligt. Rädslan rinner av mig. Jag fortsätter att ta det hela med ro.

Jag märker att jag pendlar mellan rädsla och total tillit. Oftast känner jag faktiskt ett stort lugn, trots kaoset. Vi kommer att ta oss igenom det här. Men jag märker också att jag verkligen behöver prioritera att ta hand om mig själv just nu. Näringsrik mat, tillräckligt med sömn och återhämtning, promenader ute i naturen, yoga, Qi Gong, meditation, zink, C-vitamin. Och en väldigt medveten, väldigt begränsad exponering mot nyheter och media.

Jag är tacksam för att både jag och Henrik kan jobba hemifrån. Tacksam för att våra jobb enkelt kan flyttas till hemmakontoret. Och det är verkligen fint att få spendera så mycket tid tillsammans. Badkaret jag fick till födelsedagspresent kunde inte ha anlänt vid ett bättre tillfälle. Så vi passar på att njuta, varva ner. Samtidigt är jag medveten om att alla inte har samma möjlighet. Så jag sänder mycket kärlek åt dig som jobbar inom vården, eller på annat sätt har det jobbigt just nu <3

En kväll tar jag en bild på solnedgången. Ett fotografi taget genom ett smutsigt fönster. En grå hinna som påminner om de ihärdiga regnen i januari och februari. Det finns stunder då jag undrar varför jag ska bry mig om att tvätta fönster då världen blöder. Men så inser jag att jag har rätt att ha rena fönster mitt i pandemin. Jag har rätt att må så bra jag kan. Och mitt välmående, mitt inre lugn, är, sist och slutligen, mitt ansvar. När jag tar hand om mig själv är jag dessutom tillräckligt stark att hjälpa människorna omkring mig.

Mitt i mörkret ser jag också ljuset. Jag ser hur även kärleken, medkänslan och kreativiteten sprider sig som virus. På något sätt känns det som att hela världen har fått en välbehövlig paus. Naturen återhämtar sig och får ta mer plats. Och jag känner mig otroligt inspirerad när jag ser hur personer runt om i världen möts mer än halvvägs, hur företag använder sin verksamhet för att hjälpa samhället. Hur vi plötsligt kan strunta i gränser och hudfärg och hierarki på ett helt nytt sätt. För vi sitter alla i samma båt – vi är alla ett. Så när vi kommer oss igenom det här – och det kommer vi att göra – tror jag att vi kommer att gå en ny, vackrare värld till mötes.

Hur mår du just nu? Vad behöver du just nu? Kom ihåg att ställa dig själv de här frågorna med jämna mellanrum. Ta hand om dig. Be om hjälp om det behövs. För fastän vi ska undvika att träffa fysiskt just nu, kan vi finnas till för varandra på så många andra sätt istället. Underskatta alltså inte värdet av ett vänligt ord, ett leende, ett telefon- eller videosamtal, en värmande tanke och en energimässig telepatisk hälsning.

Vi lever i en väldigt speciell tid. Den bjuder in oss till att sudda ut gränser och begränsningar på väldigt många olika nivåer. Att stiga in i en ny och uppgraderad version av oss själva och våra liv. Vad innebär det för dig?

 


Mitt inre barn

Skrivet av Hanna Rosvall 06.03.2020

12241535 1202217096460636 5747003600577912266 n

Jag är född den 24:e februari 1988. Innan år 2000 var det skottdagen. Men trots att datumet ändrades till den 29:e blev det en tradition att fira lite extra vart fjärde år. I år fyllde jag 32. Men på en annan tidslinje fyllde jag 8.

Jag var nog ungefär 8 år när den här bilden togs i Norge. En dag då jag tog fjorden i min famn och vilade i det vackra landskapet. Jag ser på bilden: Hanna, ungefär 8 år. Och jag tänker att 24 år har passerat. Jag tänker att den lilla flickan vid fjorden har kapslats in i en kvinnokropp som inte känns helt fri. För hon har också samlat på sig förväntningar, krav. Och någonstans på vägen har mitt inre barn blivit instängt bakom lås och bom. Jag har trott att det är tillräckligt. Men hennes rädslor och sår har omedvetet påverkat mitt vuxna jag.

Jag började bli medveten om mitt inre barn efter att vi flyttade till Sverige. Kanske delvis för att det verkar vara ett aktuellt tema för många i min omgivning. Under en lång tid viftade jag ändå bort allt det där. Jag tänkte att jag har haft en trygg och lycklig barndom som inte behöver bearbetas. Men mitt inre barn fortsatte kräva min uppmärksamhet. Om och om igen fick jag, för mitt inre öga, se en minnesbild. Det var en lågstadiemorgon då jag skulle till skolan men plötsligt exploderade. Ett ögonblick då jag blev en vulkan av undantryckt frustration. Och jag sparkade ett hål i väggen. Sedan grät jag. Skämdes. Och jag lovade mig själv att aldrig tappa kontrollen på det sättet igen.

Tiden gick. Tills jag insåg att mitt inre barn var en tickande bomb. Plötsligt vällde frustrationen upp i mig igen – den som jag tränat hela livet på att gömma undan. Frustrationen som uppstod när jag inte kunde uttrycka mig autentiskt, när jag behövde stiga ur min kropp för att kunna ignorera mina känslor. Frustrationen som uppstod när jag kände mig tvingad att vara duktig – att säga ja när jag ville säga nej. Ju mer jag öppnade upp för frustrationen, desto mer närvarande blev mitt inre barn i hur jag, som vuxen, reagerade på olika utmanande situationer. Och jag insåg att jag snart skulle sparka ett hål i en bildlig vägg.

Så jag bad Universum om hjälp. Och som ett under fick jag kontakt med en alldeles underbar yogalärare som också är psykolog. Sedan förra hösten har jag alltså gått i terapi. Det har känts svårt för mig att säga högt, för jag har skämts lite över att visa mig så svag. Men, med facit i hand, kan jag verkligen säga att det här är något av det absolut bästa och starkaste jag någonsin gjort. Jag önskar att alla kunde ha möjligheten att gå i terapi, åtminstone en gång i livet.

Jag har lärt mig så mycket om mig själv. Min terapeut har varsamt guidat mig in i de mörkaste och äldsta delarna av mig själv. Och jag har äntligen förstått vilka sår och rädslor och osäkerheter det är som får mig att agera som jag gör. Varför jag ger bort min kraft. Varför det är svårt för mig att säga nej. Varför jag får sådan ångest när jag hamnar mitt i andra personers konflikter och varför jag lägger så mycket energi på att lösa situationer som egentligen inte alls berör mig. Och så mycket mer.

Jag känner att jag behöver hålla den här processen för mig själv. Och fastän det här kanske kan skapa frågor hos en del som läser, vill jag poängtera att det är mig själv jag möter i mina terapisamtal. Alla andra som finns eller funnits i mitt liv är bara speglar som visar på något inom mig. Därför behöver jag just nu tid och utrymme för att lära mig att leva som mig själv – en högkänslig, intuitiv själ – utan att bli överväldigad eller ge bort min egen kraft. För det är där mitt inre barn blivit sårat. Det är det hon aldrig fått lära sig. Därför tränar jag, varje dag, på att bryta gamla mönster för att kunna komma allt närmare mitt autentiska jag.

Mitt inre barn är inte längre inlåst. Hon står bredvid mig. Jag håller hennes hand. Och det är min uppgift att finnas till för henne, vägleda henne, sätta gränser för henne. Jag ser henne som en liten älva som dansar i skogsbrynet – så skör, men samtidigt fylld av Universums urkraft. I en meditation, ledd av min terapeut, blir jag ombedd att säga något åt henne, mitt inre barn. Så jag tar henne i min famn, och jag säger: "Jag älskar dig. Du är magisk. Glöm aldrig det."