blogg banner 2

Visa alla inlägg skrivna april 2020

Obekväm ofullständighet

Skrivet av Hanna Rosvall 27.04.2020

IMG 2279

Det var nog nån gång i dessa tider som vi fick höra att vi hade fått en lägenhet i Hyllie. Det var för två år sedan – 2018. På många sätt var flytten till Malmö ett stort steg ut i det okända. Därför var det inte så konstigt att också vår bostad förblev en planritning – en skiss på ett papper – tills vi, med flyttlasset utanför, låste upp dörren och steg in i vårt nya hem.

Jag kommer ihåg att vi försökte förbereda oss genom att kolla på Google maps. Men vår adress visade bara en tom tomt. En markerad ruta där ett hus skulle stå. Så var det egentligen med hela Hyllie – ett av Malmös nyaste bostadsområden. Det såldes in som porten till resten av världen, 20 minuter från Köpenhamn. En klimatsmart stadsdel för 26.000 personer. Men mäklarna fick förlita sig på att alla vi blivande Hylliebor kunde se visionen bortom byggställningarna.

Jag överdriver inte när jag säger att vi flyttade mitt in i en byggarbetsplats. Varje dag vaknade vi till ljudet av en såg, en borr, en hammare. Morgonpromenaderna med Wilja gick ofta ut på att väja för stora maskiner. Jag kom till jobbet med lera upp till knävecken eftersom gatorna runt vår hus inte var stenbelagda. Med jämna mellanrum missade jag nästan tåget eftersom det kändes näst intill omöjligt att veta vilken gata som skulle vara avstängd och fördröja promenaden. Eftersom Google maps inte hunnit uppdateras var det dessutom en hel del möbelleveranser som inte hittade fram.

Särskilt under den första tiden blev det en hel del omvägar och specialarrangemang. Men ett efter ett blev husen omkring oss färdiga. Folk flyttade in. Gränderna började stenbeläggas. Byggställningarna plockades bort och gav plats åt träd och frodiga planteringar. Plötsligt satt jag och Henrik och Wilja på vår soliga balkong utan att notera järnsågen i bakgrunden. När Hyllies första café öppnade, för kanske en månad sedan, började stadsdelen kännas levande på riktigt.

Jag har tänkt mycket på det här den senaste tiden. Hur jobbigt det var att saker omkring mig ständigt förändrades. Det var som att leva mitt i förändringen – bokstavligt talat. På ett sätt var det en otroligt utmanande miljö att landa i efter flytten från Finland. Men samtidigt har det varit fantastiskt och fascinerande att vara en del av det nya som tar form.

Hyllie har byggts upp omkring oss, precis på samma sätt som jag och Henrik har byggt upp vårt nya liv i Sverige. Det var nog ingen slump att vi landade just här. Och att vi dessutom fick flytta in i ett nybygge – ett tomt blad – känns inte heller som någon tillfällighet. För tiden i Hyllie har lärt mig otroligt mycket om förändring. Om att finna lugnet mitt i kaoset. Om att vara bekväm med omställning.

Det känns extra betydelsefullt eftersom vi snart ska flytta igen. Vårt nya hem dök upp överraskande, men ändå vid precis rätt tidpunkt. Tack för det, Universum! Och det känns faktiskt som att vi är redo att flytta. Vi är redo att ta nästa steg och låta våra rötter växa intill kanalen, i området som kallas Slussen. Kanske är det också en slags transportsträcka. Men efter den här födelseprocessen ska det faktiskt bli väldigt skönt att landa i en ny slags tillvaro. I ett eget hem. I ett kvarter och en stadsdel som har en etablerad struktur.

Men jag undrar varför det är så utmattande med förändring. Varför det är så otroligt obekvämt med ofullständighet. Jag själv har till exempel alltid varit lite av en rebell när det kommer till rutiner och traditioner. På något sätt har jag känt mig driven att bryta mönstren och tänka annorlunda. Men jag tror att det egentligen är mina rutiner som gett mig utrymmet att utmana dem. För här i Hyllie, i den ständigt föränderliga tillvaron, har jag stundvis verkligen längtat efter fasta punkter att hålla mig fast vid.

Just nu är vi nog många som lever utan våra vanliga rutiner. Men personligen måste jag ändå konstatera att det inte känns så jobbigt. På något sätt har jag, de senaste åren, övat på just det här. Att vara bekväm med att saker förändras och att ständigt hitta min plats i det föränderliga landskapet. Det hade man inte trott för 15 år sedan, som Henrik brukar säga. 

Dock ett erkännande. Fastän jag gärna ser mig själv som en rebell har jag nog största delen av livet varit väldigt rutinstyrd. Jag har varit 'ett vanedjur', så som min lillebror skulle uttrycka det – en liten varelse som finner tryggheten i det välkända och invanda. Så för mig har det verkligen varit ett eldprov att sluta strida mot strömmen och istället låta mig själv flöda och färdas i dess riktning. Ibland har jag trott att jag ska drunkna i det kaotiskt ofullständiga. Men jag har alltid hållit huvudet ovanför ytan. Och jag har lärt mig att uppskatta färden i livets flod.

När jag släpper mitt kontrollbehov flyter jag i land på de mest magiska platserna. Platser som jag nog aldrig skulle ha hittat på egen hand. Platser som jag helt säkert skulle ha missat om jag bara skulle ha följt kartan jag själv ritat upp. Och om jag skulle ha haft en perfekt ruttbeskrivning skulle jag nog aldrig ha stannat upp för att prata med alla de underbara varelserna jag mött längs vägen. Så den här resan har verkligen gett mig en ny uppskattning för det okända.

 


Judgement detox

Skrivet av Hanna Rosvall 17.04.2020

IMG 3342

Jag sitter på en solig bänk och väntar. Det är inte många personer som passerar. Jag undrar vem de är, vart de ska. Jag tänker att vi alla, på ett eller annat sätt, plötsligt sitter i samma båt. Det är oklart vilken riktning vi rör oss i, men vi alla delar nog en önskan om att horisonten bär ett löfte om en ljusare framtid. Plötsligt spelar det inte så stor roll vilka titlar och bravader vi har i bakfickan. Vi gör alla vårt bästa, tillsammans. All hands on deck. Vi hjälps åt så gott vi kan. Trots ökat fysiskt avstånd blir hoppet och kärleken energimässiga band som knyter oss samman. Det känns fint.

Några dagar passerar.

Jag och Henrik går hand i hand genom Malmö C. Henrik är mitt uppe i att berätta något då jag plötsligt slutar lyssna. Totalt. Något oväntat händer och mitt fokus försvinner. Det handlar inte om att jag inte vill höra vad Henrik säger. Men något i mitt undermedvetna kräver min uppmärksamhet. Och jag har svårt att släppa det. Plötsligt och instinktivt hoppar jag ur den gemensamma båten och ror iväg i en egen livflotte medan jag kastar misstänksamma blickar bakom mig.

Det som händer är att någon hostar. Men det handlar inte om vilken hostning som helst. Det är en hostning som kommer från en person som går genom Malmö centralstation och hostar rakt ut i luften. Inte en gång. Utan två gånger. Vid två olika tillfällen. Trots att hen är på en offentlig plats. Trots att hen möter andra människor. Rakt. Ut. I. Luften. Två. Gånger.

Jag blir rasande. Jag tänker: Din respektlösa jävel, hur har du undgått nyheterna och annonserna och planscherna som berättar hur vi tillsammans minskar smittspridningen? Hur har du lyckats undvika Skånetrafikens hypnotiska handtvättningsfilmer som gör det näst intill omöjligt att "glömma tummarna"? Hur har du klarat av att gå in på Google eller Facebook eller Instagram eller YouTube eller Spotify eller ICA eller hissen i ditt hus och inte lägga märke till notiserna som säger snälla, HOSTA OCH NYS I ARMVECKET?!

Jag är verkligen så arg. På några sekunder har jag analyserat allt som rör personens utseende och umgänge. Jag har dragit slutsatsen att personen promenerade genom Malmö C på ett oberört och överlägset sätt. Och de några få orden jag hörde personen säga, blev de inte sagda i en långsam, släpande, negativ ton? Ja, detta kombinerat med många andra säkra kännetecken är ju definitivt bevis nog. Bara en SÅDAN person kan vara tillräckligt respektlös för att hosta rakt ut i luften – OBS: två gånger – på en offentlig plats utan att bry sig ett dugg om medmänniskornas välmående.

Det är som att någon knäpper med fingrarna.

Plötsligt hajar jag till och tänker: Oj, hur blev det så här? Ilskan börjar långsamt rinna av mig. Jag ser på Henrik och ber om ursäkt för att jag plötsligt försvann in i mina egna tankar. Jag ber honom upprepa det han höll på att berätta. Och jag lyssnar på reprisen. Men med en halv tanke försöker jag också förstå hur jag plötsligt kunde kastas in i en så stark avsky, riktad mot en främling som jag mötte i några få sekunder. Jag är inte särskilt stolt över mig själv. Sån är väl inte jag...?

Den känns skrämmande, denna instinktiva ilska. Så många förutfattade meningar på så kort tid. Jag tänker att ilskan är kamouflerad rädsla. Och fastän jag inte vill skylla ifrån mig tänker jag att jag nog ändå har influerats av informationen omkring mig. Jag har lärt mig att hen som hostar är ett hot – någon att sky som pesten.

Mina tankar avbryts. I en mental bild ser jag plötsligt mig själv på bussen. Jag som fått något som kliar i halsen, men som inte vågar hosta. Och jag inser att jag ju själv är rädd för att bli dömd som en hostare – en som andra skyr som pesten.

Jag tar mina tankar ett steg vidare. Jag inser att allt detta, innerst inne, också är kopplat till rädslan att bli övergiven, lämnad, utanför. Intressant. Att döma hostaren är alltså en skyddsmekanism. Ett slags ställningstagande. En inbillad inträdesbiljett. När jag dömer syndaren – hen som förrådde oss fromma handtvättare genom att inte hosta i armvecket – ställer jag mig på majoritetens sida. Jag vänder bort blicken, tar avstånd från den jag inte vill förknippas med. Jag signalerar "jag gör rätt – du gör fel".

I nästa stund dömer jag mig själv för att jag dömer andra. Jag tänker att jag borde vara bättre än det här. Jag tänker att så många år av yoga och mindfulness borde ha gjort det enklare att ha ett icke-dömande förhållningssätt. Istället har jag blivit extremt medveten om när jag dömer andra människor. Var det lättare då jag rynkade på näsan utan att veta om det? Definitivt. Men jag skulle aldrig välja bort medvetenheten jag har idag. För den ger mig kraft att fortsätta vandra i den icke-dömande riktningen.

För några år sedan inledde jag faktiskt en "judgement detox". Det var i samband med att Gabrielle Bernstein gav ut en bok med samma namn. Jag kom en bit på vägen. Jag lärde mig att "judgement is an addictive pattern" och inledde processen med att "witness your judgement without judgement". Jag skrev en lista på minst femton saker, situationer eller personer som jag dömer. Hur jag känner mig när jag dömer dem. Varför jag känner mig berättigad till mitt dömande beteende.

Det var tungt. I något skede gav jag upp. Boken hamnade på ett bord, i en hylla, i ett skåp. Ofta tänkte jag på Gabrielles uppmaning att försöka låta bli att döma någon eller något under 24 timmar. Men det kändes pinsamt svårt. För det dömande beteendet är ofta så automatiskt – självklart på något sätt. De flesta av oss är inte vana vid att stanna upp och ifrågasätta varför vi dömer någon eller något. Det bara händer, det bara är så. Det känns som att vi har någon slags medfödd rätt att döma andra.

Men jag tänker: Var går gränsen? När dömer jag någon/något och när har jag en fakta- och/eller upplevelsebaserad åsikt? I vilket skede går jag från att låta alla blommor blomma till att förråda mig själv och mina behov genom att inte säga stopp? Eftersom gränssättning är en av mina utmaningar känner jag att de här frågorna inte är helt lätta att svara på.

Att döma är ju inte heller bara en dålig sak. I många fall behöver vi kunna avgöra vad och vem som är bra för oss. Men i många fall kan ett dömande beteende också bli en slags drog – "an addictive pattern", så som Gabrielle uttrycker det. Då kan det vara intressant att fundera på vad som döljer sig bakom de dömande tankarna. Det vi inte älskar och accepterar hos oss själva är ju ofta det vi har svårt att älska och acceptera hos andra. Är det detta som den dömande drogen försöker dölja?

Ja, den här speciella situationen vi befinner oss i bjuder verkligen på en hel del perspektiv. Jag tycker fortfarande inte att det är okej att hosta rakt ut i luften på en offentlig plats. Men jag har lärt mig mycket om mig själv genom att studera hur jag reagerade på den så kallade hostaren. Och skulle något liknande hända igen vet jag att jag inte kommer att lägga lika mycket energi på att döma personen. Istället kan jag tillåta mig själv att observera vad händelsen väcker i mig, och sedan släppa taget om det. 

Jag har också märkt att jag oftast dömer andra då jag själv saknar något. Därför känns det viktigt för mig att fokusera på rätt saker just nu. Jag väljer ett extremt begränsat intag av nyheter. Jag fokuserar på fakta istället för rädslofyllda rubriker. Utan att blunda för verkligheten väljer jag att se det vackra omkring mig. Guldkornen i kaoset. Och jag ser till att ta hand om mig själv, älska mig själv. Då blir det mycket lättare att möta mänskligheten med öppet hjärta och öppet sinne. Kanske får jag också ta och läsa klart boken Judgement Detox. Vi får se.

 


Kroniskt produktiv

Skrivet av Hanna Rosvall 06.04.2020 | 1 kommentar(er)

IMG 1604

En solig dag i Helsingfors. Jag rusar ut genom dörren och går i rask takt mot tunnelbanan. Pulsen stiger och jag tar fram telefonen för att kolla vad klockan är. Hur många minuter har jag på mig? Jag tänker att jag nog kommer att hinna, om jag ökar takten lite till. Men plötsligt tvärstannar jag. Jag inser att jag kommit till Helsingfors för att njuta av en ledig helg. Jag inser att det går tåg var femte minut. Jag inser att jag inte har bråttom någonstans. Men när jag börjar röra på mig igen får jag verkligen anstränga mig för att gå långsamt.

Nästan ett årtionde har passerat. Men jag kommer ihåg den där händelsen i Helsingfors som om den inträffade igår. För det var nog då som jag, för första gången, insåg att jag undermedvetet alltid håller ett högt tempo. Just den där dagen blev det extra tydligt eftersom jag åkt till Helsingfors för att ta en timeout. För att vara ledig. För att sakta ner. Men istället gjorde jag motsatsen. Jag föll in i mitt invanda mönster och sprang till ett tåg som jag inte behövde hinna med. Varför?

När jag var lite älskade jag gåtor. I skrivande stund blir jag plötsligt påmind om en av mina favoriter: "Vad är det som går och går, men aldrig kommer fram?" Svaret är förstås klockan. Men jag tänker också att den där gåtan berättar något om mig. Liksom klockan tenderar även jag att gå och gå och gå – utan att komma fram. Utan att veta vart jag egentligen är påväg. Något osynligt och ouppnåeligt mål.

Jag har tänkt mycket på det här den senaste tiden. Dels för att coronaviruset fått hela världen att stanna upp. Det är förstås trist att omständigheterna är vad de är, men jag tror ändå att vi alla har fått en välbehövlig timeout. Och fastän läget i världen är väldigt jobbigt på många sätt, får jag ändå erkänna att introverten inom mig njuter av lugnet, tystnaden, tomheten, avskildheten. Men i denna plötsliga lugna tillvaro blir jag varse om att jag bär på en inre rastlöshet som jag stundvis får brottas med.

Jag inser att jag lätt halkar in i prestation. När jag går ut med hunden tänker jag att jag ska passa på att ta en power walk. När jag fixar något här hemma känns det ofta som en uppgift som ska göra snabbt och effektivt, så att jag kan fortsätta med nästa (okända) sak. När jag jobbar med ett projekt tenderar jag att pressa mig själv till bästa möjliga tids- och kvalitetsmässiga resultat. Jag gör ofta många saker samtidigt. Det gör mig nästan lite stolt att jag kan hålla så många bollar i luften samtidigt.

Någonstans har jag tydligen plockat på mig en övertygelse. Att jag måste göra så mycket som möjligt, så bra som möjligt. så snabbt som möjligt. Att jag inte får stanna upp innan jag 'förtjänar det'. Att jag inte får 'slösa bort' min tid. Att jag måste hitta genvägar, effektiva och optimerade lösningar. För annars... Ja, jag vet inte? Men den där osynliga personen som står bakom mig med ett tidtagarur och en piska och som ständigt betygsätter mig är obarmhärtig.

Jag vet ju att det egentligen bara är jag själv som ställer alla de där kraven. Och det konstigaste är att jag har motgiftet. Jag är ju faktiskt utbildad yoga- och mindfulnessinstruktör. Så jag har förmågan att stanna upp, vara medveten om min omgivning, fånga dagen, och så vidare. Men det har varit så otroligt mycket förändringar i mitt liv de senaste åren att jag nog inte riktigt har hängt med eller hunnit stanna upp ordentligt för att låta allt integreras.

Jag har tagit stora, modiga beslut för att komma hit. Jag har flyttat och ändrat och rensat och omprioriterat. Ibland har jag svårt att tro att mitt liv faktiskt kan se ut så här. Att jag kan hålla ett lugnt tempo, bestämma över min tid, prioritera det som ger mig energi. Att jag kan ha ett inspirerande jobb och samarbeta med människor som delar mina värderingar. Att jag kan jobba tillsammans med Henrik. Att jag kan göra mindre, men få mer värde än någonsin. Att jag får leva i ett så harmoniskt och kärleksfullt flow. Men det är sant. Det här är min verklighet. Och jag är så tacksam för att få uppleva den här magiska tillvaron. Jag behöver bara lära mig att verkligen njuta av den.

Min terapeut brukar säga att det är lite som att jag kör två parallella operativsystem just nu: Mitt gamla och mitt nya jag. Men uppdateringen är fortfarande pågående. Och jag måste stanna upp – stänga de program som är öppna och gör att processen pausas. För annars kommer uppdateringen aldrig att bli klar. Hon påminner mig också ständigt om att jag ska vara vänlig och tålmodig med mig själv. För det tar tid att bryta mönster som man burit med sig största delen av sitt liv.

Medvetenhet är alltid det första steget. Att bli medveten om vad man gör och vad man vill göra annorlunda. Sedan gäller det att, om och om igen, bli medveten när mönstret dyker upp. Om och om igen kan man då välja annorlunda. I början känns det kanske obekvämt, ångestfyllt. Men det blir bara lättare och lättare att bryta mönstret. Och genom att programmera om mitt undermedvetna kan jag skapa ett nytt mönster som tjänar mig just nu. Dag för dag blir mitt nya operativsystem – mitt nya jag – mer och mer integrerat i mig.

Jag står i stallets foderkammare och tänker på allt det här. Jag inser att jag rusar från en burk till en annan – som om någon stod i dörröppningen, redo att betygsätta min tidsmässiga prestation. Så jag stannar upp. Och jag ler lite åt det komiska i att försöka blanda hästfoder på rekordtid. Jag tar ett djupt andetag. Och jag blandar resten av maten i lugn och ro. Jag känner på lucernhacket och lyssnar till ljudet som skapas då jag rör runt i tunnan med pellets. Morotsbitarna är fina färgklickar i den grön-bruna sörjan.

I hagen går Connemaran Hassel mig ivrigt till mötes. Hon är min medryttarhäst, men också min viktigaste lärare just nu – tillsammans med de andra hästarna i flocken. De är sådana närvaromästare. Hästarna påminner mig om att allt måste få ha sin tid. För att kunna möta dem på deras frekvens behöver jag vara närvarande, i min kropp. Jag behöver glömma allt som heter tid och prestation. För det enda hästarna ber mig om är att de ska få möta mig – hela mig – i villkorslös, ömsesidig kärlek. Det är där jag också behöver lära mig att möta mig själv.