blogg banner 2

Visa alla inlägg skrivna november 2020

Den förbjudna finlandssvenskan

Skrivet av Hanna Rosvall 06.11.2020 | 4 kommentar(er)

C8D88C77 FC5F 466D BF51 2602C6EFE296

Jag såg i min kalender att det är svenska dagen i Finland. Det fick mig att tänka till. Egentligen är finlandssvenskan något jag har tänkt en hel del på sedan jag flyttade till Malmö 2018. Och jag tror att jag äntligen har slutit fred med den. Det här är alltså ett inlägg jag har tänkt skriva flera gånger, men aldrig riktigt hittat rätt tillfälle. So here it goes.

Jag hade förmånen att födas in i en tvåspråkig familj och få två språk gratis: finska och svenska. Svenska blev mitt modersmål eftersom mina föräldrar valde att jag skulle gå i svenskspråkigt dagis och svenskspråkig skola. Det blev helt enkelt naturligt så att jag hade mest svenskspråkiga kompisar och intressen. Som vuxen hade jag starka finskspråkiga influenser i mitt liv – till exempel genom att jag jobbade på en finskspråkig reklambyrå och hade finskspråkiga pojkvänner – men svenskan fortsatte att vara mitt första språk.

Någonstans på vägen utvecklade jag också en stor stolthet för det svenska språket. Kanske tack vare min pappa som bland annat är väldigt aktiv i Svenska klubben i Vasa. Men också på grund av det svenska språkets minoritetsstatus i Finland. Så jag blev en av dem som alltid kommunicerade på svenska, om möjligt, och röstade självklart på Svenska folkpartiet. En dag blev jag själv också medlem i Svenska klubben.

Det kändes helt naturligt att flytta till Sverige. Men samtidigt inte. För nere i Malmö klingade min finlandssvenska plötsligt väldigt klart i jämförelse med skånskan. Och jag blev väldigt, väldigt, väldigt medveten om det. Det gick nästan inte att öppna munnen utan att någon kommenterade min dialekt eller frågade om jag är från Finland. Eller Gotland. Eller Norge. Ja, det blev i alla fall många frågor. Och budskapet kändes tydligt: Du är inte härifrån, du är annorlunda! Som nyinflyttad kände jag mig inte helt bekväm med det. Mer än en gång hörde jag låttexten "I'm an alien, I'm a little alien, I'm an Englishman in New York" i mitt huvud.

Min instinkt var att försöka gömma mig lite – hitta ett kamouflage. Så jag omfamnade alla situationer när jag fick kommunicera på engelska – mitt tredje språk. Men största delen av tiden behövde jag ändå prata svenska. Och det fick mig att känna mig fången. För plötsligt kände jag mig inte helt bekväm med att prata mitt modersmål. Fastän jag alltid har haft ett otroligt rikt språk och stort ordförråd kändes det lite knepigt att kommunicera.

Inom mig väcktes något slags mindervärdeskomplex. Jag insåg att skolan, i olika former, hade präntat det i mig sedan jag var barn. Alla de där varningarna angående de finlandssvenska orden som rikssvenskarna aldrig skulle förstå. Och alla proven där man skulle identifiera och eliminera allt som liknade en finlandism. Allt det där med att aldrig göra misstaget att säga "tvåtusentjugo" då det heter "tjugotjugo". Och det osynliga straffet som väntade den som sa "hoppeligen" istället för "förhoppningsvis" eller "kännspak" istället för "karakteristisk". Eller – det otänkbara – "semla" istället för "fralla" eller "halare" istället för "overall" eller "roskis" istället för "papperskorg".

Jag undrar vem som har bestämt att finlandssvenskan behöver vara så hårt bevakad. För när jag talar med rikssvenskar här i Skåne får jag ständigt kommentarer om hur vacker finlandssvenskan är. Senast igår träffade jag en person som sa att det var en glädje att få höra finlandssvenska. En del personer går till och med så långt att de säger att finlandssvenskan är den "äkta" svenskan, eller i alla fall en av de högst värderade dialekterna i Sverige. Och när jag berättar allt det där om "tjugotjugo" och finlandismer tycker rikssvenskarna att det är löjligt. För det finns visst rikssvenskar som säger "tvåtusentjugo" och alla jag har pratat med tycker att det är fint och spännande med finlandssvenska ord och uttryck.

Jag googlar finlandismer. Jag kommer in på Wikipedia där jag bland annat möts av följande texter:

"...den finlandssvenska språkvården ... arbetar för att göra finlandssvenskar medvetna om finlandismer och upplysa om de rikssvenska eller allmänsvenska alternativa uttryckssätten, med målet att finlandssvenskan ska skilja sig från rikssvenskan så lite som möjligt."

"Oaccepterade finlandismer är uttryck som är spridda i åtminstone delar av Svenskfinland, men som måste anses som brott mot den allmänsvenska språknormen."

"Har finlandssvenskar ingen rätt att forma sitt eget modersmål? Måste man alltid säga som i Sverige? Språkvårdens svar är att målet måste vara att göra svenskan i Finland så lik svenskan i Sverige som möjligt, för att språket ska överleva, men ... vårdad finlandssvenska är fullt gångbar i Sverige."

Alltså...vilken kamp! Vissa finlandismer "måste ses som brott mot den allmänsvenska språknormen" och endast "vårdad finlandssvenska" kan talas i Sverige? Det är ju helt absurt egentligen. Och som finlandssvensk i Sverige är det här absolut inte min upplevelse. Här är det snarare så att alla dialekter uppmuntras. Tågpersonalen talar bred skånska eller skånsk-danska och så blir det bra ändå. Jag har aldrig upplevt att någon ber om ursäkt för sin dialekt eller försöker ändra sitt uttal för att bli förstådd eller accepterad. Alla språkliga blommor får blomma.

Jag måste erkänna att jag justerade mitt språk, särskilt i början. Och det var utmattande! Att hela tiden tänka på uttal eller ordval eller om jag blir förstådd var hemskt – särskilt eftersom det ändå handlar om svenska som är mitt modersmål. Efter två år i Sverige bryr jag mig inte så mycket längre, men visst finns det situationer när jag behöver ta till en rikssvensk accent. Till exempel när jag ska säga siffran sju. Så jag är tacksam för att jag inte fick med en sjua i mitt svenska personnummer.

Det här inlägget är inte helt neutralt – jag vet. Det finns en underton av irritation och ilska, för att det är det jag ofta har känt. Jag önskar att skolsystemet skulle ha programmerat mig att vara stolt över min unika dialekt (om finlandssvenskan kan sägas vara en dialekt) så att jag inte skulle behöva uppleva osäkerhet kring mitt modersmål i ett grannland som talar exakt samma språk. Särskilt eftersom alla de där röda flaggorna som skolan skickade med mig till Sverige verkar vara helt obefogade.

Så idag, på svenska dagen, omfamnar jag finlandssvenskan för allt den är. Det finns en bok om finlandismer i min bokhylla som jag nog kommer att göra mig av med. Och jag vill försöka skala bort all inlärd osäkerhet kring mitt språk så att jag stolt och obehindrat kan tala finlandssvenska i Sverige. För det är ju faktiskt en av de vackraste formerna av svenska.

 Bilden är för övrigt från kanalen strax intill vår lägenhet. Kan verkligen rekommendera ett besök till vackra Malmö när det blir läge att resa igen.