blogg banner 2

Visa alla inlägg skrivna 2021

Det här med balans

Skrivet av Hanna Rosvall 22.01.2021

IMG 4901

Det är fredag. En ganska lugn och skön fredag. En ganska lugn och skön vecka till och med. Men klockan är nästan midnatt och jag sitter fortfarande framför datorn. För när jag kom hem från kvällspromenaden med Wilja kände jag att det fanns lite jobb kvar att göra. Så jag gjorde det. Och så hamnade jag i ett sånt där härligt kreativt flow – när tiden stannar och orden flödar fram.

Det ger mig så mycket energi att vara i det där flödet. Men eftersom jag tappar all tidsuppfattning så märker jag inte hur timmarna flyter förbi. Och när jag sedan inser att klockan är mycket så känns det som att det inte finns så mycket av kvällen kvar – samtidigt som jag fortfarande känner hur kreativiteten bara bubblar inom mig. Jag behöver skriva, skapa!

Tur då att man har en blogg. Så kan man fortsätta skriva, utan att det är jobb :)

Tyvärr är jobbet ofta min go-to-solution. För när klockan är mycket och det känns som att det inte finns så mycket av kvällen kvar har jag nära till tanken: "Kanske man bara borde fortsätta jobba lite till". Det känns som en väldigt naturlig sak att göra, men samtidigt känns det lite som att falla in i gamla hjulspår istället för att trampa upp nya stigar. För jag kunde faktiskt göra något annat kreativt – bara för min egen skull – innan jag går och lägger mig.

Jag var till en naprapat i början av veckan. Inte för att jag egentligen har ont någonstans, utan mest för att det kändes som en fin grej som jag och Henrik kunde unna oss själva efter att ha jobbat (ganska oergonomiskt) hemifrån i snart ett år. Nå, det visade sig att mitt ena ben var typ 5–10 cm kortare än det andra, vilket kändes väldigt ojdå hoppsan. Hur går man liksom runt och lever ett liv utan att lägga märke till en sådan obalans? Eller, ja, något var det ju som fick mig att boka en tid till naprapaten. Kanske jag var undermedvetet medveten om att något behövde rättas till.

Naprapaten pratade om saker som 'kommer krypande'. Hon sa att obalansen i min kropp kan ha börjat med vänster knä som jag skadade en gång när jag var yngre. Hon förklarade att en sådan grej kan 'krypa upp' till vänster höft, höger axel, höger höft, osv. vilket då – i mitt fall – resulterade i att hela min kropp var sned. På något magiskt sätt kunde naprapaten räta upp min kropp så att mina ben blev lika långa igen, vilket i sin tur kändes helt fantastiskt.

Men jag har funderat. För jag tror att det är mer än skadade knän som kan 'komma krypande'.

Jag tänker till exempel på en morgon nu i veckan. Av någon orsak vaknade både jag och Henrik före klockan 6 – kanske var det Wilja som väckte oss. I vilket fall som helst bestämde vi oss för att sova nån timme till. Men när mitt huvud sjönk ner på kudden igen så hörde jag mig själv säga: "Älskling, lyckades du förresten hitta ett nytt datum för den där workshopen?" och, i nästa andetag, "Men vafan. Kanske vi inte behöver prata om det just nu." Och så somnade jag om.

Det är ofta en utmaning för mig att veta var jag börjar och var mitt jobb slutar. Särskilt eftersom jag får jobba kreativit, och dessutom har jobbat tätt intill min partner det senaste årtiondet – först med mitt ex och nu med Henrik. Gränserna mellan jobb och privatliv är liksom redan ganska utsuddade. Och jag är helt okej med det. Jag har valt det själv. Men det har också ofta inneburit att jobbet har smugit sig in på min fritid. Först lite, sedan mer och mer och mer.

Så nu sitter jag då här, på en fredag kväll, och tänker att det kvittar om jag fortsätter att jobba eller inte. Men när jag försöker utmana den tanken – fråga mig själv om det här verkligen är okej – så vet jag ärligt talat inte. Någonstans, innerst inne, har jag ändå en känsla av att mitt fritidsben är 10 cm kortare än karriärbenet. Och jag tror att jag har blivit så van med det att jag inte märker när balansen i mitt liv rubbas.

Så det där med att saker kommer krypande – jag tror verkligen att det ligger något i det. För det är ju lite tokigt att min första tanke – när jag vaknar bredvid min underbara man – är ifall han har kommit ihåg att flytta en workshop. Till mitt försvar är det verkligen inte så varje morgon. I själva verket är det länge sedan jobbet har varit min första tanke när jag vaknar. Men jag tror också att det var därför som jag reagerade så starkt. Och också lite stolt över mig själv för att jag både såg det och släppte det när det dök upp.

Livet är en helhet där allt påverkar allt. Om jag har en obalans mellan jobb och fritid så reflekteras det i andra delar av mitt liv. Så jag behöver nog rätta till mina prioriteringar och se till så att fritidsbenet och karriärbenet blir lika långa. Spontant känner jag att Wilja och hästarna kommer att vara mina främsta lärare i det här. De verkar ha en sådan fantastiskt naturlig och okonstlad balans mellan att göra och att vara. Det vill jag bli bättre på.