En övning i att släppa taget

onsdag 18 april 2018 - 14:11 | 4 Kommentarer

IMG 11


Jag har mått så bra de senaste dagarna.
Fjäderlätt och fylld av glädje – som om varje cell var fylld av ljus. Jag har länge känt mig kallad att testa en slags zonterapi där man masserar meridianerna för att öppna upp energikanalerna i kroppen och identifiera eventuella känslolås. Eftersom jag hört att man kan uppleva allt från plötslig ursinnighet till högljudda gråtattacker tog det en stund att samla mod... Men jag är så glad att jag gick dit! Leila, som gjorde behandlingen, är en alldeles underbar person som jag genast kände mig väldigt trygg med.

Under behandlingen kunde jag känna ett visst motstånd i vissa kroppsdelar. Det var nästan som att de 'kämpade emot' och inte ville släppa taget om det som de bar på. Efteråt berättade Leila att jag hade en del känslolås, särskilt i nacken/halsen och en del i armar och ben. En väldigt intressant detalj som Leila berättade var att stora födelsemärken kan indikera låsningar. När jag efteråt studerade mina födelsemärken kunde jag i alla fall dra paralleller till vissa chakra-blockeringar som jag regelbundet försöker rensa ut.

Leila lärde mig också att vårt känsloliv utvecklas i cykler på 18 år. För tillfället bearbetar jag alltså saker som hänt när jag var 12 år. Tolv! Det var väl ungefär då jag började söka efter min identitet och sätta ett lock på min högkänslighet – en sak som kan förklara varför jag har en blockering mellan huvudet och hjärtat. Så himla intressant. Och ju mer jag tänker på det, desto mer ser jag hur allt det här hänger ihop.

Min kropp öppnade upp sig väldigt bra redan under den här första behandlingen. På fredag kväll kände jag mig full av energi och väldigt fri. På natten – efter en intern brottningsmatch angående ett ganska känslofyllt blogginlägg – storgrät jag i Henriks famn i säkert 20 minuter innan jag somnade. Säkert en efterdyning av behandlingen eftersom jag kände att många saker rann ut med de där tårarna. Sedan lugnade det ner sig...tills igår när jag plötsligt fick världens huvudvärk.

Jag har typ aldrig huvudvärk, så det var ganska intense. Eftersom jag kände att värken hade sitt ursprung just i de områden i nacken som Leila behandlat, kändes det ändå helt naturligt. Jag gjorde olika yogaövningar för att lätta på smärtan. Sedan satte jag mig ner för att andas och meditera. Jag lyssnade och andades, andades och lyssnade.

Det här låter kanske konstigt, men fanns något vackert i att sitta där med min smärta. Fullt närvarande, med fullständig acceptans. Vi människor vill oftast prioritera de där 'bra' känslorna – glädje, kärlek, välmående – men det är minst lika viktigt att känna allt det som är 'dåligt' – sorg, smärta, ilska. Det är en del av att vara människa, att känna sig levande.

Under meditationen hände ändå något väldigt spännande. Jag inledde en dialog med min nacke och frågade vad den behövde, vad den ville berätta för mig. "Ta en värktablett", svarade min inre röst. Till saken hör att jag lider in i det sista innan jag tar någon medicin över huvudtaget. På något sätt har det alltid för mig varit ett tecken på 'svaghet'. Av någon orsak har jag alltid krävt av mig själv att jag måste ha en hög smärttröskel och kunna stå emot smärtan. Jag har egentligen ingen aning om varför. Väldigt överraskad frågade jag sedan min nacke om det här nu verkligen var vad den ville. "Ja", svarade nacken "det här handlar inte om att övervinna dig själv, det är en övning i att släppa taget".

När jag sedan tog den där värktabletten blev det en helig stund. Det blev inte bara en tablett som jag ilsket svalde med tanken att bekämpa huvudvärken. Jag var fullt närvarande och djupt tacksam över att ha tillgång till sådan medicin. Jag bad huvudvärkstabletten att hjälpa mig släppa taget om min smärta. Jag lade mig ner i sängen och väntade, lyssnade, kände hur värken långsamt lättade. Det var en obeskrivligt fin stund. Och inte en enda gång kände jag att jag hade 'gett upp' – jag kände mig fullt närvarande under hela processen. Jag hade hela tiden tillgång till Universums helande kraft. Men jag behövde våga släppa taget om mitt kontrollbehov och lyssna till min smärta, lita på vad den ville berätta för mig.

4

Kommentarer

  • Tina

    18.04.2018 18:52 (1 månad sen)

    Men guuud så häftigt! Var hittar man en sån här zonterapeut? :)

    • Hanna Rosvall

      19.04.2018 15:03 (1 månad sen)

      Eller hur! Hon heter Leila Kärkinen och jobbar på Wasa Wellness, kan varmt rekommendera :)


  • Bohemian Maggie

    21.04.2018 22:25 (1 månad sen)

    Hehe, jag har tänkt likadant angående värkmedicin. Sett det som att jag gett upp och varit svag och inte lyssnat på kroppen, så har försökt/försöker bota huvudvärken med att dricka vatten och vila istället. Men, jag har blivit mer öppen för att även göra saker enklare för mig själv. Vi har ju ändå tillgång till värkmedicin.

    • Hanna Rosvall

      22.04.2018 21:27 (1 månad sen)

      Ja, eller hur! På nåt sätt känns det bra att kunna ha 'alla dörrar öppna' och göra det som känns bäst just då. För mig var det i alla fall en spännande upptäckt att märka hur jag medvetet förbjuder mig själv att göra något, i det här fallet att ta värkmedicin. En intressant inre resa när man försöker börja reda ut vad förbudet bottnar i :)


Skriv kommentar

Observera att kommentarsfunktionen inte stöder användningen av emojis.