En svår vecka

lördag 6 oktober 2018 - 11:31 | 2 Kommentarer

IMG 1320

 

Jag ska nu vara helt ärlig. Jag har haft den mest utmanande, hjärtskärande veckan på länge. Och jag har inte velat skriva om den. Jag har känt att jag behöver dra mig undan, gömma mig, figure myself out. För jag har en röst i huvudet som säger: Vem skulle vilja läsa om dina problem? Den säger: Du är så jävligt privilegierad – skärp dig, sluta klaga. Men vet du vad? Det här är vad jag går igenom just nu. Och det är viktigt. För mig.

Jag vet inte riktigt var jag ska börja. Den här inre processen har nog pågått, under ytan, i flera år. Men det är först nu som jag har varit redo att möta de där skuggorna som förföljt mig. Och det har varit en hel del att ta in. En stor del av det här jag nu går igenom fick sin början förra veckan, när jag och två själssystrar reste till östra Finland för att träffa ett medium.

Jag vet hur det kanske låter – ett medium minsann. Men jag tror, helt ärligt, att det finns människor som har seendets gåva. Personer som kan kommunicera med andevärlden, andra dimensioner. Den här verkligheten vi upplever är verkligen inte allt. Jag upplever själv att jag, genom drömmar och meditation, får vägledning.

Men visst fanns det en liten del av mig som var skeptisk. Jag visste inte vad jag skulle förvänta mig. Förutom att detta medium bor mitt ute i skogen och endast tar emot dem som andevärlden ber henne bjuda in. Och att allt hon hade berättat för mina vänner, för två år sedan, hade visat sig vara sant.

Upplevelsen var stark. Den känns för personlig för att dela öppet. Och det har varit en hel del att smälta. Dels fick mitt ego några riktigt hårda smällar. Många illusioner försvann – främst sådana jag hade om mig själv. Och så fick jag tänka om. En hel del. Kring hela mig och hur jag lever mitt liv. Men så fick jag också många bekräftelser, fina budskap, mycket större förståelse. Många pusselbitar som fortfarande fortsätter att falla på plats.

Men jag ska erkänna en sak. Jag ville att mediumet skulle säga att jag är speciell. Jag ville höra att jag har en stor uppgift här på jorden. Det är nämligen något jag har upplevt sedan jag var barn. Och jag har alltid fått höra att jag är så speciell. Upprepade gånger har främlingar kommit fram till mig och sagt samma sak: Du är speciell, du har en uppgift, du är viktig, du är unik.

Jag har inte insett hur det här har påverkat mitt ego. Det är inte direkt så att jag har sett ner på andra. Men jag har inte byggt mitt självförtroende på en bra grund. Jag har behövt bekräftelse utifrån. Och det är egentligen bara plåster på såren, också inom andlighet. Det betyder INGET att höra att man är fin eller speciell, om man inte tror det själv. Och i värsta fall kan det stiga en åt huvudet.

Mediumet berättade om min livsuppgift. Den handlar inte om att bli yogalärare. Eller mindfulness- eller meditationslärare. Den handlar inte om att ta ett färdigt koncept och kopiera det. Det var en tung insikt som jag, innerst inne, nog varit medveten om. Universum har talat klarspråk kring de här frågorna. Ojojoj vad tydligt det har varit. Men jag har inte lyssnat. För hela min rationella hjärna har sagt åt mig att bli yogalärare – det var ju därför jag lämnade mitt välbetalda reklamjobb. Detta skall fullföljas! Men. Det här med andlighet går inte att prestera. En viktig läxa.

Mediumet påminde mig om att jag är en gammal själ. Det har jag också vetat sedan barndomen. Men jag har aldrig riktigt respekterat och värdesatt den där uråldriga visdomen som finns inom mig. Här har Universum också varit supertydlig – allt från mystiskt låsta öron till knepiga situationer som uppstår när jag försöker kopiera någon annans sanning. Men än en gång har jag inte lyssnat. Jag har inte trott att jag räcker till, att det är tillräckligt att bara vara jag.

Det var som att hela min identitet nollställdes efter det där besöket. Henrik undrade om jag verkligen ska 'ändra allt' på grund av en kvinna ute i skogen. Men det handlade egentligen inte så mycket om kvinnan i skogen. Hon sa bara vad jag behövde höra. Vad jag redan vetat men inte velat tro på. Jag förstod så många saker.

Jag insåg också en annan viktig sak. I det här livet har jag nästan aldrig varit mig själv. Jag har varit 'häst-Hanna' och 'heavy-Hanna' och 'reklam-Hanna'. Särskilt under åren som copywriter lät jag jobbet bli min identitet. Jag kopplade mitt personliga värde till mina arbetsprestationer. När jag, sommaren 2017, släppte taget om jobbet hade jag plötsligt ingen identitet. Inget visitkort, ingen titel. Ingen chef eller kollega som berättade om jag duger eller inte.

Det är först nu jag inser hur hemskt det var – att bara vara jag. Jag inser också att jag var väldigt snabb med att ta till mig titeln som mindfulnessinstruktör, yogalärare, och göra dem till min nya identitet. Och nu har jag blivit 'hippie-Hanna' – en högkänslig och andlig yogi. Twin flame och Starseed – begrepp som förklarar vem jag är. Ja, det är jag. Det ger mig tillhörighet. Men det är inte hela sanningen. Jag har fått erkänna för mig själv att jag har fortsatt att undvika mig själv.

Jag har gråtit i en vecka. En känsla av ruta ett. Kulisser som rasar. Och kvar står jag, bara jag – naken, ensam. Samtidigt har de här insikterna varit lite av en befrielse. Jag behöver inte vara 'out there' och försöka så himla mycket. Jag kan egentligen jobba med vad som helst och hålla andligheten för mig själv – ett värdefullt verktyg för min personliga utveckling. Jag behöver inte försöka ordna yoga- eller meditationstimmar och kämpa mot Universum, som vänligt men bestämt försöker säga: Hanna, det är inte riktigt det här du ska göra.

Det har varit skönt att släppa all strävan. Jag behöver inte försöka något, jag behöver inte försöka vara någon. Bara mig själv. Jag behöver inte springa på hundra kurser och försöka lära mig något – allt jag behöver för att fullfölja min livsuppgift finns redan inom mig. Och allt annat jag lär mig är en trevlig bonus. Men känslan av ständig otillräcklighet har faktiskt försvunnit. Jag är redan allt jag behöver vara. Jag behöver bara börja lyssna till mig själv.

Den här upplevelsen har gjort mig väldigt ödmjuk. Varje dag är jag bara så himla tacksam för att få vara jag – här, i det här livet, med Henrik, och uppleva all skönhet, alla välsignelser omkring mig. Att släppa taget om andligheten som 'karriär' har också hjälpt mig att känna en ny nivå av tacksamhet kring mitt företag där jag får konsultera företag inom marknadsföring. Allt är precis som det ska vara. Och jag ser faktiskt fram emot att börja göra konstnärligheten till en större del av mitt liv. Att skriva, skapa något helt eget. Det är därför jag har kommit hit.

Påminner mig om ett citat av Elisabeth Haich, från hennes bok Initiation. Det var en viktig vändpunkt för mig – något som hjälpte mig att förstå min roll, min gåva, och vad den kan användas till. Jag har kommit hit av en orsak. Jag har en viktig uppgift. Och nu börjar jag äntligen minnas. Insikterna kommer inifrån. Det var bara många lager av illusioner som först behövde skalas bort.

 

"You know very well that
merely being born with a talent
for music, sculpture or other arts
does not mean by any manner of means
that a person is an artist. ...
You have talents which you
simply allow to lay idle:
the ability to express the Spirit."

 

2

Kommentarer

  • Sandra Neuman

    06.10.2018 23:00 (2 månader sen)

    Så spännande det låter med ett medium! Jag tror inte att jag sist och slutligen skulle våga mig till ett just pga sanningen. Men däremot skulle jag gärna ta reda på lite mer om mig själv och hur känslig jag egentligen är för andligheten.

    • Hanna Rosvall

      08.10.2018 15:32 (2 månader sen)

      Ett medium kan vara en bra start, men som du säger är det viktigt att också vara beredd på att möta sanningar som kan komma fram. Har du testat orakelkort? De kunde vara ett fint sätt att självständigt undersöka andlighet :)


Skriv kommentar