Förändring, förändring, förändring

tisdag 23 oktober 2018 - 20:11 | 0 Kommentarer

DSCF1581 2

 

En liten röst inom mig frågar: Ska dessa förändringar aldrig ta slut? Inom mig vet jag redan svaret. Nej. Svaret är nej. Omvandling, omställning, omdaning, ombildning, omväxling. Det är naturens gång. Årstider växlar, flyttfåglar flyger, månen cirkulerar. Och det är bara några exempel på livets ständiga rörelser. "Nothing lasts forever but the certainty of change", som Bruce Dickinson sjöng en gång.

Jag har slutat tro att jag vet hur saker kommer att bli. "Det är som det är, det blir som det blir", så som min mindfulnesslärare Ola skulle säga. Den där lilla rösten inom mig – den som gärna vill ha kontroll – är snabb med att greppa skissblocket och skapa olika händelseförlopp. Sådana som ger en ungefärlig bild av hur det kommer att bli i framtiden. Men gång på gång skrotas skisserna. Ofta blir slutresultatet mycket bättre än den lilla kontrollerande rösten någonsin kunnat drömma om. Men det kan vara svårt att tro innan man sett slutresultatet.

Det har varit lite turbulent den senaste veckan. Jag har jobbat. Massor. Suttit på datorn från morgon till kväll. Jag är trött. Men så är det ibland. Och det är okej. Jag älskar mitt jobb och jag är tacksam för alla de här möjligheterna som dyker upp – helt otippat och oväntat. Intressanta möten och diskussioner, både här hemma och i Sverige. Men det är mycket att fundera på, många saker att ta ställning till. Det är ofta jag helt enkelt får konstatera: Jag vet inte, vi får se.

Ja, flytten närmar sig. Mina tankar vandrar till boken Initiation där Elisabeth Haich berättar om en flytt hon gjorde. Elisabeth beskriver hur hennes själ och energi började projiceras till det nya hemlandet redan innan hon flyttade. Det är ungefär så det känns för mig. Jag är mitt emellan två land. Fysiskt i Finland, mer och mer själsligt i Sverige. En fin men märklig känsla.

Mitt i allt denna turbulens avbokade jag också ett retreat. En väldigt konkret förändring. Nån gång i somras fick jag nämligen chansen att åka till Egypten – ett land som kallat på mig sedan barndomen. För att göra en lång historia kort satte retreaten igång en hel del tankar inom mig. Kanske främst för att jag skulle åka ensam. Jag fick möta många rädslor men tog mig målmedvetet igenom dem. Många människor omkring mig var förfärade men jag lugnade dem. Jag tänkte att allt det här testar mig – mitt mod och hur mycket jag litar på att allt alltid ordnar sig.

Men det ordnade sig inte, inom mig. Jag kom mig aldrig för att beställa flygbiljetterna till London, därifrån resan skulle börja. Redan det berättade något. Men det var först efter en lång och djup diskussion med en fin vän som jag verkligen vågade vända mig om och möta den inre tvekan som sakta smugit bakom mig. Jag vill inte gå in på desto mer detaljer. Låt oss bara säga att jag – efter dessa insikter – sov på saken, bad Universum om några bekräftelser. Och. Avbokade.

Innerst inne visste jag att det skulle bli så här. Redan för någon månad sedan, när jag funderade fram och tillbaka, hörde jag en röst inom mig som sa: Du kommer att donera din plats på retreaten åt någon annan. Jag tänkte inte desto mer på det då, men det var precis så som det blev. Jag avbokade retreaten vid en tid när jag inte längre kunde få tillbaka pengarna. Men jag kom ihåg orden som min inre röst uttalat och bad retreatarrangören att ge min plats åt någon som inte har en finansiell möjlighet att delta. Jag var inte överraskad när jag idag fick ett mail från en oerhört tacksam brittisk man som drömt om detta retreat i flera år.

Det känns värdefullt. Att det som blev en viktig lärdom för mig blev en drömmarnas uppfyllelse för den där brittiska mannen. För det är så Universum fungerar. Alla våra drömmar och beslut flätas samman på ett sätt där allt ordnar sig – på de mest otroliga sätt. Så i slutändan ordnade det sig. Det är jag tacksam för.

Visst fanns det en liten stund som kändes vemodig. Jag hade sett fram emot att kunna belöna mig själv med 10 dagar i Egypten. Jag kände verkligen att jag förtjänade det efter ett år när jag så många gånger övervunnit mig själv, växt enormt mycket och dessutom skapat så många fina saker med mitt företag. Vad ska jag göra istället? tänkte jag. Sitta ensam i vår lägenhet i Malmö och packa upp flyttlådor? "Du kunde vara inuti den stora pyramiden", påpekade mitt ego. Ja, så är det. Men jag känner mig trygg i mitt beslut. De där 10 dagarna är nu ett tomt utrymme som kommer att fyllas med något fint som jag ännu inte kan se.

Min viktigaste lärdom: Det är alltid okej att ändra sig. Jag är en person som gärna håller fast vid det som blivit lovat, bokat, överenskommet. Jag håller fast vid det också när det inte längre känns okej. Jag är en person som biter ihop och bara gör det. Jag plockar fram guldpennan ur fickan och ritar en kontur som går långt utanför mina egna gränser. Jag är en person som intalar mig själv att allt kan ha en guldkant. Delvis är det sant. Men inte alltid.

Att våga ändra sig är ibland viktigare än att fatta ett beslut. Av någon orsak har Universum verkligen utmanat mig på det här sättet de senaste åren. Du som läste den första delen av min och Henriks kärlekshistoria kommer säkert ihåg att jag, för lite över två år sedan, köpte en lägenhet som jag aldrig flyttade in i. Super crazy och otippat och ologiskt. Men ändå 100 % rätt. Det blir bara mer rätt för varje dag som går. Jag tror att det kommer att kännas likadant angående retreaten.

Jag ställs inför situationer som kräver att jag har sväljer min stolthet. Situationer som kräver att jag gör det som verkligen känns rätt för mig. Och vet du vad jag blir mer och mer övertygad om? Pengar är bara energi. Jag litar på att också pengarna jag satsade på retreaten kommer tillbaka till mig i någon form – någon gång när jag verkligen behöver dem.

Ibland känns det som att mitt andliga sökande snabbspolas. Jag kastas fram och tillbaka och lär mig. Så. Mycket. Hela tiden. Det är galet! Ibland hänger jag knappt med. Men det är lite som att vara i den där vilda floden som finns vid olika äventyrsbad. Om man kämpar emot får man panik. Om man istället väljer att flyta med – greppar ett rep vid behov – och njuter av fartens tjusning blir det en fin upplevelse.

Inget är evigt, förutom förändringen. Det kan ingen göra något åt. Men det finns något som vi alla alltid kan göra – vi kan välja hur vi förhåller oss till förändringarna. Om vi vågar vara öppna och flexibla, alltid redo att lite leende lyfta på ögonbrynen och säga "jaha, Universum, det är så här du tänker", tror jag att vi kan överraskas av hur sanslöst fint saker alltid ordnar sig. Ibland ser vi genast vad livet målat upp för oss, ibland behöver tavlan betraktas på avstånd.

 

0

Kommentarer

Inga har kommenterat på denna sida ännu

Skriv kommentar