blogg banner 2

Förkylningen / Försoningen

Skrivet av Hanna Rosvall 17.09.2019 | 0 Kommentarer

IMG 2662

Jag har fått en ordentlig förkylning. Och jag överraskas av allt som den här händelsen väcker inom mig. Men jag tänker också att det är det som är fint när man vandrar på vägen av personlig utveckling. Jag kan välja att se varje händelse som en dörr, ett fönster, en portal, en spegel. En chans att begrunda något bortglömt eller undangömt eller till och med okänt inom mig. En expansionsmöjlighet.

Just den här förkylningen har främst väckt medkänsla med mig själv. Det känns fint. Att kunna ge mig själv utrymmet att helas. Att ge mig själv gåvan av örter och brygder och eteriska oljor. Välgörande mat. Värme. Vila. Lugn. Utan att döma. Utan att försöka fundera för mycket på varför förkylningen kommit till mig och vad den vill säga. Jag kan lätt hamna uppe i huvudet och försöka lösa den metafysiska ekvationen. Det är värdefullt på sitt sätt. Men just den här förkylningen har jag kunnat möta huvudsakligen i mitt hjärta – heart space, som det så fint kallas på engelska.

Så idag har jag faktiskt prioriterat mitt välmående. Flyttat ett möte med en ny kund, fastän det kändes viktigt. Avbokat en träff med en fin vän, fastän jag sett fram emot att ses. Avbokat ett annat möte, och hörts på Skype istället. Och vet du, jag har fått så himla fin respons. Så många personer som förstått, som önskat mig väl. Under det enda Skypemötet jag valde att delta i idag blev jag till och med tackad för att jag valde att inte åka in och smitta den andra mötesparten. Tänk, ett tack!

Det här kanske låter konstigt i dina öron. Det är väl självklart att man stannar hemma när man är sjuk? Det är väl en no-brainer att man behöver flytta på saker och prioritera att bli frisk istället? Ja, det är det kanske. Men det har inte alltid varit så för mig. Jag blev påmind om det här idag. Det var när jag vaknade på soffan och insåg att jag hade somnat mitt i en video som jag låg och tittade på. En vardaglig händelse som plötslig transporterade mig ungefär 7 år tillbaka i tiden.

En minnesbild. Jag kunde se mig själv ligga i hög feber i min säng i min gamla lägenhet i Vasa. Jag kunde komma ihåg att jag kände en press att jobba, prestera. För det hela utspelade sig under en period då jag starkt kopplade mina prestationer till mitt värde. Så fastän jag bara skulle ha behövt göra en sak – ingenting – gjorde jag motsatsen. Jag presterade.

Jag betraktade mig själv utifrån, från framtiden. Jag kunde se mig själv ligga i sängen och skriva ett mail. Ett mail. Åt en kund. Jag kunde se hur jag använde mina begränsade krafter för att hålla upp telefonskärmen framför ansiktet. Inte bra. Mitt i mailet tuppade jag av, telefonen föll ur min hand. Jag kunde se hur jag vaknade med ett ryck, plockade upp telefonen igen och fortsatte där jag slutat. Jag kikade över axeln på mig själv. Mailet var oläsbart. Riktiga ord varvades med märkliga autocorrect-tolkningar, samt en del rader fyllda med "sdfsfjskdjfklsjd". Och plötsligt delade vi en tanke, mitt dåvarande och nuvarande jag: Vad håller jag på med egentligen?!

Jag måste erkänna att min minnesbild blir lite suddig här. För jag kommer inte ihåg om jag faktiskt – i mitt halvmedvetna tillstånd – skickade iväg mailet eller om jag kunde samla tillräcklig hjärnkapacitet för att spara det som en draft. Eller i alla fall aktivera ett out-of-office-meddelande. Något inom mig – en viskning – säger att jag skickade det där oläsbara mailet och att jag fick förklara mig åt kunden efteråt. Men det känns lite pinsamt och det gör lite ont att tänka på den möjligheten. Så jag tror att det kan vara orsaken till att minnesbilden suddas ut...

Men vad sjukt. Tänker jag idag. För det känns overkligt att jag nerprioriterade mina egna behov på det sättet. Och att jag dessutom gjorde det på grund av att jag trodde att jag måste fortsätta prestera för att 'vara värd något'. Jag vet att den här händelsen utspelade sig ungefär ett år innan jag blev utbränd. Det var en period i mitt liv då jag rent utsagt var en arbetsnarkoman – av en del olika orsaker. Men låt oss bara konstatera att jag inte hade en helt sund syn på hur mycket arbete som är okej.

Varför berättar jag det här? Jo, för att jag tycker att det är väldigt viktigt med perspektiv. Det är viktigt att vi ibland stannar upp och uppskattar oss själva för hur långt vi kommit på vår inre resa. Jag vet i alla fall själv att jag lätt kan sätta mitt fokus på det jag ännu behöver jobba på, det jag ännu inte bemästrat. Är du likadan? Då vill jag att du ska veta att du, just nu, har kommit längre än du någonsin kommit i hela ditt liv. Och du är så mycket mer än du tror. Det är något att vara stolt över! På riktigt.

Jag ligger under vårt rosenröda duntäcke och transporteras ännu längre tillbaka i tiden. Kanske 20 år. Minnesbilden som målas upp innehåller ett täcke med hästbilder. Varm vinbärssaft, kokad av bären på bakgården. En VHS-kassett med otaliga timmar Mumin. En mamma och en pappa och en farmor som turas om att pyssla om mig när jag ligger förkyld på soffan i mitt barndomshem. En lillebror som också hämtar sitt täcke och värmer kakao och sätter sig på soffan bredvid. Så tryggt det kändes, att vara sjuk som barn. När man hade någon som sa "en feberfri dag innan du åker tillbaka till skolan" och man kunde luta sig tillbaka och lita på att man var så otroligt älskad och omhändertagen.

Jag är så tacksam för att jag fått växa upp i ett så tryggt och kärleksfullt hem. Men jag inser också att jag, efter att jag blev vuxen, varit en dålig förälder åt mig själv – mitt inre barn. Den delen av mig som behöver bäddas ner och få något varmt att dricka och få ligga i lugn och ro och se på något som gör henne glad. Därför är jag också väldigt tacksam för att jag, just idag, har varit en bra förälder åt mig själv. Att jag låtit mitt inre barn pusta ut och känna sig omhändertagen, medan föräldern i mig har satt kärleksfulla gränser. Det hjälper mig att förlåta mig själv för det som varit och uppskatta den jag är idag.

Vilken fin dag det har varit ändå. Jag må ha behövt göra en del avbokningar, men ingen av de där sakerna har försvunnit. De har bara flyttats framåt. Och ingen har tagit illa upp för att jag prioriterat mig själv. En viktig påminnelse om hur mycket villkorslös kärlek jag har i mitt liv just nu. Och dessutom berikades min kväll av ett spontant FaceTime-samtal från en kär vän i Finland. Så just nu tänker jag att livet kan vara väldigt vackert, också när det upplevs genom en ridå av snor.

 

Kommentarer

Ingen har kommenterat ännu

Skriv en kommentar