blogg banner 2

Förlåt förlåt förlåt – lider du också av 'Sorry Syndrome'?

Skrivet av Hanna Rosvall 05.04.2018 | 1 Kommentarer

IMG 4

 

Jag låg sömnlös inatt efter att jag insåg något väldigt, väldigt viktigt. Många pusselbitar föll nämligen på plats när jag hittade den här och flera andra artiklar som skriver om något som kallas Sorry Syndrome, dvs. tendensen att be om ursäkt hela tiden. I den här bloggen kommer jag främst att reflektera kring mina egna erfarenheter, så googla eller läs den länkade artikeln om du vill veta mer – där finns också bra tips på hur man kan jobba med sitt ursäktande beteende.

Sorry Syndrome beskriver mig väldigt väl. Jag ber om ursäkt när någon annan häller ut min tekopp över mig på tåget – det var säkert jag som bredde ut mig onödigt mycket. Jag ber om ursäkt när lammköttet jag beställt på en restaurang serveras djupfryst – åh, vad trist att jag ställer till det när personalen ser ut att ha så bråttom. Om någon gör mig upprörd slutar situationen oftast med att jag ber om ursäkt för att jag 'överreagerat' – fastän jag har all rätt att säga till. Det är först nu jag inser att liknande situationer upprepas med jämna mellanrum och får mig att må dåligt. Men rädslan att göra någon annan ledsen är så inrotad att jag hellre själv bär skulden. Alltså...det är ju helt sjukt, ju mer jag tänker på det.

Vad är det då som får mig och andra att agera på det här sättet? Enligt artiklarna jag läst finns det några grundläggande orsaker. En stark vilja att uppehålla freden omkring sig – check. Högkänslighet och extremt höga nivåer av empati – check, check. Strikt uppväxt – nja, inte direkt. Men dock har jag nog fått lära mig att man alltid ska uppträda värdigt, hövligt och kontrollerat. Har ofta upplevt psykiskt våld – otippat, men check. Jag har aldrig tänkt på det här förr, men eftersom jag – innan jag träffade Henrik – var tillsammans med en mycket svartsjuk person, en alkoholist och en narcissist/sociopat har alla dessa pojkvänner i varierande grad försökt kontrollera mig genom psykiskt våld. Att ständigt själv ta skulden och säga förlåt – oftast för saker som inte var mitt fel – var nyckeln till att uppehålla lugnet i dessa förhållanden. Det kan nog säkert ännu vara något som delvis påverkar mitt beteende.

Universum har helt klart försökt lära mig något också på senare tid. Jag de senaste åren nämligen haft en ganska knepig relation till ett gammalt kompisgäng. Det är en grupp människor som jag känt största delen av mitt liv och jag är tacksam för den fina tiden. Trots att det blivit ganska klart att vår gemensamma väg kommit till sitt slut har det varit svårt för mig att släppa taget, det har varit en sorg svår att acceptera. Jag vill inte gå in på detaljer – det är en mångfacetterad historia. I korthet blev relationen till det här kompisgänget litet av en berg- och dalbana med märkligt passiv-aggressivit beteende från deras sida. Det fick mig att känna mig ganska sårbar. Det hela kulminerade i att jag förra veckan insåg att typ hela kompisgänget plötsligt blockerat mig på Facebook, Instagram osv. på grund av ett blogginlägg jag skrev. Jag försökte reda ut eventuella missförstånd, men det var helt enkelt dags att stänga dörren.

Orsaken till att jag berättar det här har också med förlåtelse att göra. Det handlar alltså inte om att 'hänga ut någon'. Förra natten insåg jag nämligen att kompisgängets passiv-aggressiva beteende ständigt satt mig i en situation där jag ursäktat mig av en rädsla att förlora dem. Det har gjort att jag hela tiden gett bort min makt till de här personerna och signalerat att deras beteende är berättigat, att jag alltid erkänner att jag gjort något 'fel'. Ingen är förstås perfekt – säkert kunde jag ibland ha valt mina ord bättre. Men igår natt erkände jag för första gången för mig själv att dessa människor stundvis fått mig att må riktigt dåligt de senaste åren. Och jag insåg vilken makt de haft över mig – en känsla av att ständigt behöva säga förlåt för att bli accepterad. Att ständigt säga förlåt för den jag är. Det är i alla fall så som jag upplevde saker och ting, vilket visar att något grundläggande i kompisrelationen inte funkade. Men allt har sin tid. Jag förstår det nu och vandrar vidare utan bitterhet, snarare tacksamhet över det som varit och för det som komma skall.

Jag citerar med jämna mellanrum Yogi Bhajan – "Recognize that the other person is you". Det är något jag försöker leva efter, alltid komma ihåg att den andra personen speglar något hos en själv. På senare tid har jag ändå kommit till insikten att andra också är ansvariga för sina reaktioner. Allt är inte alltid automatiskt mitt fel. Andra människor behöver också stundvis se sig själva i spegeln och reflektera över sitt beteende. Det här är helt klart något jag behöver jobba på. Jag får lära mig att andra människor ibland kan att ta illa upp eller reagera utifrån sina egna skuggor. Då kan jag välja att acceptera och respektera det, sända dem kärlek. Men det finns inget behov att säga förlåt – förutom om en ursäkt verkligen är på sin plats. I sådana fall är jag alltid beredd att medge mina felsteg.

Hela dagen idag har jag försökt vara uppmärksam på det där lilla ordet som så obemärkt slinker in här och där: 'förlåt'. Jag har sagt det främst när jag behövt komma förbi folk inne i en trång butik, och det är väl okej. Men när jag oväntat lunchade med en själssyster och fick prata av mig riktigt ordentligt, avslutade jag inte med "Förlåt att jag babblade", utan sa istället "Tack för att du lyssnade". Ett litet men viktigt steg i rätt riktning.

Kommentarer

  • Tina 06/04/2018 10:30am (15 månader sen)

    Tack för att du skriver om dig själv på det här sättet, så himla uppfriskande att få läsa en sån här typ av blogg, så genuint och fint! :) Hälsn. en annan som är på samma resa i livet. :)

    • Hanna Rosvall 06/04/2018 5:11pm (15 månader sen)

      Tack Tina, jag behövde verkligen höra det här idag! Och fint att du också är på samma resa – ett steg i taget, eller hur? Lycka till :) <3

Skriv en kommentar