blogg banner 2

GÄSTBLOGG: kronisk sjukdom, yoga & karma

Skrivet av Hanna Rosvall 26.09.2018 | 0 Kommentarer

Du som följt min blogg ett tag vet att jag nyligen fick erkänna mina privilegier och hur de färgar mina attityder, hur jag stundvis kan bli lite ignorant eller insnöad fastän jag hela tiden känner att jag är öppen, respektfull och vill alla så himla väl. Läs mer om mina insikter i mitt senaste inlägg.

Mitt inre arbete sattes igång mycket tack vare en tankeväckande kommentar. Hur är det egentligen att leva i en yogakultur som säger sig välkomna alla men som egentligen skapar separation? Hur känns det att läsa om karma om man varje dag lever med en kronisk sjukdom? Hur känns det när folk undviker att prata om saker med deras rätta namn eller envist hänvisar till positivt tänkande?

Jag kände att jag inte är rätt person för att uttala mig om ovanstående frågor. Därför vill jag med glädje introducera min vän och första gästbloggare: Sandra Häll! Förutom att Sandra är en underbar person beundrar jag verkligen hennes sätt att prata om och förhålla sig till sin kroniska sjukdom.

 

IMG 20170908 095032 183

Min första gästbloggare: Sandra Häll

 

Hej!


Vad fint det här känns, att få gästblogga hos Hanna. Jag är den där vännen som Hanna nämnde i sitt tidigare inlägg, Sandra heter jag. Jag vill börja med att säga att Hanna är en av de mest ödmjuka och inkännande personerna jag känner och att jag får blogga nu är ännu ett bevis på det.

Jag följer både Hannas resa och hennes blogg lite på avstånd här i Sverige. Jag låter mig inspireras och läser nyfiket om de nya lärdomar som kommer längs vägen. Ibland förundras jag, ibland nickar jag igenkännande (till exempel är vi båda högkänsliga) och ibland håller jag inte alls med. Det är det sistnämnda som fört mig till det här inlägget.

Även jag har haft stor nytta av yogans filosofi och praktik och dras ofta till ”alternativa” sätt att tänka kring livet och världen, det inre och det yttre som påverkar oss alla. Jag är heller inte den som enbart tror på vetenskap utan vill gärna se allt levande som en harmoni, en energi och ett kretslopp. Alla behövs för att nå harmoni och moder jord förtjänar mer respekt än hon får. Men en del av mig har inte hittat hem, jag har känt mig utesluten och exkluderad och sett att vissa förklaringar till livets tillstånd inte går att applicera på mitt liv. Och när Hanna skrev om karma och reinkarnation så var det något som började skava inom mig, något jag tänkt på ett längre tag.

På Facebook kom en kommentar till Hannas blogginlägg om karma och med frågan om hur man enligt karma ser på sjukdom och lidande och Hanna svarade på ett ungefär att med karma kommer sjukdomar som en botgöring för ett tidigare liv. Detta träffade nära hjärtat, kan man säga. Jag har själv läst en del om positivt tänkande och karma och det upprör mig och jag inte kan ställa mig bakom detta hur mycket jag än vänt och vridit på det i mitt inre. Jag har en kronisk, genetisk sjukdom som heter Ehler Danlos-syndrom.

Jag har haft EDS sedan jag föddes och varje dag lever jag med symptomen såsom mycket smärta, trötthet och muskelsvaghet bland mycket annat. Och det är här det blir svårt för mig; Jag kan inte, hur mycket jag än försöker, se hur något kan ha gjort att jag förtjänar att bära detta ok genom livet. Det är varken universums eller någon Guds fel att jag hamnat här, lika lite mitt eget, utan en defekt som bildades i livmodern redan innan jag var en person eller en kropp som kunde rymma en själ. Det är inte mitt fel att jag är sjuk, oavsett hur många liv jag levat!

Den västerländska yogakulturens största slogan är att den är för alla, oavsett förutsättningar och bakgrund, det ska finnas något för alla och alla ska ha ett hem i yogan. Jag önskar så att detta stämde. Tyvärr blir den både priviligierad och elitistisk. Detta har på senare tid diskuterats flitigt på nätet och med många infallsvinklar, bland annat cultural appropriation. Jag tänker hålla mig till den delen jag känner att jag har ett tolkningsföreträde nämligen att vara sjuk.

För när friska människor ber sjuka människor att tänka positivt eller att inte se sin sjukdom för vad den är utan som en obalans, något flyktigt och lite utanför en själv, eller som karma så förminskar en människor. Med detta tankesätt så säger en åt en cancersjuk person att den får skylla sig själv om den inte blir frisk = har inte tänkt tillräckligt positivt eller ska sona sitt tidigare liv. Att ett nyfött barn bär skuld till drogabstinensen den föddes med på grund av sina föräldrars val. En utövar sitt privilegium som frisk.

Vad innebär detta för mig konkret kanske flera av er undrar nu? Yoga har gett mig mycket positiva saker, jag har genom meditation och mindfulness hittat vägar genom min smärta. En god yogi har hjälpt mig med rörelser och andningstekniker som frigör energier och mjukar upp samt stabiliserar min kropp. Jättebra, men jag fick kämpa länge för att nå dit. Yoga idag är ofta en rörelse för friska, starka och fysiska personer. Det är gott om studios men få ger klasser som verkligen inkluderar alla. Helst ska du vara fit och inte behöva anpassa övningarna mer än lite böjda knän. Fokus är inte ditt inre och din helhet, fokus är hälsa (alltså friskhet) och prestation. Det är att utöva sitt privilegium som frisk att tala om för sjuka människor hur lätt de ska se på sin sjukdom.

Slutligen vill jag också gärna kort nämna lite mer om fenomenet dis-ease. Jag förstår varför detta kan vara tilltalande för många men för mig handlar mycket kring acceptans. Jag har en sjukdom, men jag är den inte. Däremot behöver jag ta den till mig, helt och fullt i alla skepnader, för att kunna leva i harmoni med den. I många år motarbetade jag min EDS, jag förnekade den med allt vad jag hade och skapade en distans mellan mig och min diagnos. För jag fick höra det, att min sjukdom inte var en del av mig, den var något annat (som en obalans). Detta var helt förödande.

Min sjukdom är en del av mig och tar jag inte in den delen så fattas det något hos mig och det uppstår ett skavande som tar så hårt på själen. Så att friska människor ser det som helande att inte inkludera en sjukdom i del av ens varande är exkluderande och ignorant. Det visar på stor okunskap kring hur själen förhåller sig till både kropp och personlighet, hur ens olika delar hänger ihop och påverkar varandra och att allt i ens person behöver tas om hand för att få harmoni och lugn. Inte i någon av de uråldriga lärorna förespråkar vi bokstavstroende utan reflektion. Det krävs ibland en anpassning av det som någon håller för sanning, alla mantran är inte till för att upprepas ordagrant.

Det jag ber om är lite mer inkänning till människors varande, en mer inkluderande ton i yoga-Communityt och förmågan att inse att en person, eller en del av en lära, inte sitter på hela svaret. Och att kunna backa, kunna komma till insikt om att det finns svårigheter i alla läror och att vi alla, oavsett förutsättningar, har en del i universum. Att vi tillsammans skapar ett pussel där alla bitar är olika och skeva men behövs för att skapa harmoni och liv. Det är väl det yogakulturen handlar om egentligen? Att förena.

 

Kommentarer

Ingen har kommenterat ännu

Skriv en kommentar