blogg banner 2

Gåvan av ingenting

Skrivet av Hanna Rosvall 19.05.2019 | 1 Kommentarer

IMG 2065

Tomheten är undervärderad. Det blir så lätt fokus på att alltid göra något, vara något – någonstans, för någon. För vem? Och varför? Det är inte alltid helt tydligt. Och det finns sällan tid att ifrågasätta. Man bara kör, kör, kör, och gör, gör, gör. För det är väl det som är meningen. Eller?

När jag är inne i en stressig period blir det lätt fokus på körandet och görandet. Jag är ständigt uppe i varv, i ständig beredskap. Uppkopplad och tillgänglig, otålig. Jag tar tag i saker jag egentligen inte behöver ta tag i. Scrollar på Instagram utan att egentligen veta varför. Men att sakta ner kräver ett målmedvetet beslut. En obekväm stund – lite som att köra 40km/h efter 3h på motorvägen. Ibland är det lättare att bara fortsätta i högt tempo. Framåt, framåt, framåt. 

Jag satt på en lunch för några dagar sedan. Personen på andra sidan bordet undrade om jag någonsin känner att jag bara vill vara offline. Hen frågade om jag någonsin upplever att det är jobbigt med det uppkopplade och det digitala. Ja – verkligen. När jag kommer hem efter jobbet vill jag bara plantera en växt eller laga mat eller tända ett ljus och läsa en. Helt. Vanlig. Bok. Personen på andra sidan bordet tyckte att det var skönt att höra att hen inte är ensam. Så du är inte heller ensam, om du behövde höra det just nu.

Ett erkännande. Jag har halkat in i sådana vanor som jag dyrt och heligt lovat mig själv att aldrig upprepa. Att äta framför datorn medan jag jobbar. Att inte äta alls, eller slarva med maten. Att jobba sent in på småtimmarna. Att skriva meddelanden på telefonen medan jag går från möte A till möte B. Att inte prioritera det som ger mig energi, utan snarare det som tar min energi.

Dock besparar jag mig själv alla former av guilt trips. Allt det där med att "du som yogalärare borde...". Not gonna happen. Istället ser jag min inre medvetenhet som en gåva – ett sätt att få distans och betrakta mitt beteende med nyfikenhet. Ojdå, hur blev det så här? Jag känner att min kropp säger stopp. Min själ likaså. Samtidigt får jag lära mig så otroligt många viktiga saker om mig själv. De här mönstren har kommit tillbaka av en orsak. De är här för att jag, en gång för alla, ska kunna säga: NEJ. Det här är inte jag. Jag väljer att leva på ett annat sätt som får mig att må bra.

Det är sant: Jag behöver göra några medvetna förändringar i min vardag. Min kropp ber mig om träning och detox. Mitt sinne ber mig om stillhet, meditation, inre utforskande. Att vara sann mot mig själv, höra min inre visdoms röst. Att sätta gränser och se mitt eget värde. Men det finns också en fras som redan i några veckors tid upprepats i mitt huvud: Ge dig själv gåvan av ingenting.

Ge dig själv gåvan av ingenting. Så enkelt, men stundvis så utmanande. Ändå är det något som hjälper mig att stanna upp. Som en dag på tåget när jag – istället för att 'vara effektiv' och svara på mail – tillät mig själv att bara sitta och se ut genom fönstret. Eller några dagar senare när jag, på väg mot ett möte, tillät mig själv att stanna upp på vägen mellan tågrälsen och kanalen. Och bara. Vara. En minut då fötterna var förankrade, ögonlocken slutna. En kravlös minut som gav mig helt ny energi.

Tomheten är undervärderad. För, så som jag ser det, finns Alltet i det vi upplever som intet. Det känns kanske konstigt att stanna upp och göra 'ingenting', särskilt om det finns mycket vi anser att vi behöver göra. Men en stund av 'ingenting' kan ibland betyda allt. Det kan vara allt vi behöver för att sedan kunna göra allt det där andra. Och i intet kan vi kanske till och med inse att det endast är en del av 'allt det där andra' som vi egentligen behöver göra.

Så ge dig själv gåvan av ingenting idag. Det kan vara en sekund. 10 sekunder. 20 eller 30. Efter ett tag kanske du inser att, ju bekvämare du blir i intet, desto närmare kommer du Alltet. Ju mer du kan hitta i Nuet – en stund där tiden inte existerar – desto mindre behöver du hämta från det förflutna eller framtiden. Så känner jag i alla fall. Håller du med?

 

Kommentarer

  • M 20/05/2019 11:24pm (5 månader sen)

    Åh, så bra skrivet!!
    Det här behövde jag läsa ikväll, för att igen en ggn få "sparken i baken" för att förstå att jag mår bättre när jag tar långsammare steg än kör i 120 hela tiden. Men det är så svårt, då svårt att slappna av, sätta bort telefonen, sitta ner och andas. Göra ingenting. Men jag ska försöka för jyst nu behöver jag det så mycket.

    • Hanna Rosvall 21/05/2019 8:45pm (5 månader sen)

      Tack för din fina kommentar! Håller med – det är en process, att våga stanna upp och sakta ner. Särskilt i ett samhälle där vi förväntas göra och prestera och hålla ett högt tempo hela tiden. Men som du också säger så är det små steg, små saker varje dag <3

Skriv en kommentar