blogg banner 2

Har jag något att säga?

Skrivet av Hanna Rosvall 03.10.2018 | 0 Kommentarer

IMG 1315

 

Har jag något att säga? Jag har ställt mig själv frågan – om och om och om igen – den senaste tiden. Jag har försökt möta frågan med mod. Svaret kan vara ja. Svaret kan vara nej. Bägge svaren har konsekvenser.

Just nu känner jag mig lite förvirrad. Universum har, de senaste veckorna, gett mig en hel del omskakande information. Många illusioner, främst kring mig själv, har försvunnit. Mitt ego har fått några käftsmällar. Jag har fått tänka om en hel del, kring ungefär allt. Yoga, mindfulness, meditation – allt det där som blivit en så stor del av min identitet – är inte en lika självklar del av min livsuppgift längre. Men det är ett ämne för ett annat blogginlägg. Idag vill jag dela mina tankar kring att skriva – en gåva jag haft sedan jag föddes.

Lite bakgrund.

Jag började skriva ungefär när jag kunde hålla i en penna. Skrivandet kom naturligt till mig. Innan jag kunde forma bokstäver fyllde jag hela häften med spiraler och krumelurer. Hela mitt väsen törstade efter att få uttrycka sig genom text. Så jag övertygade mina föräldrar att lära mig. Att skriva fyllde mig med en obeskrivlig glädje. Orden bara flödade ur mig.

När jag började skolan kunde jag både läsa och skriva. På en kväll gjorde jag alla uppgifterna i den första skrivboken. Läraren gav mig boken för nästa nivå. Nästa nivå. Nästa nivå. Och jag slukade dem alla. Sedan fick jag gå till biblioteket och sitta där ensam medan resten av klassen fortsatte enligt läroplanen.

"Du borde bli författare". Fyra ord som har följt mig sedan barndomen. Jag blev inte författare, men under 8 år var skrivandet mitt yrke. Jag blev copywriter. Jag var proffessionellt kreativ. Ghost writer för den enda och andra experten. Skrev från morgon till kväll. Det var fint men också hemskt. Min gåva kopplades till pengar, deadlines. Jag kunde inte skapa fritt. Men jag gjorde mitt bästa.

Det är ett år sedan jag slutade jobba som copywriter. Sedan dess har jag främst uttryckt mig genom mitt jobb, genom olika workshops och föreläsningar. Dikter nu och då på Instagram. Och så den här bloggen. Det har varit fint. Det har känts naturligt. Jag vet att jag har kommit till jorden för att skriva och därför är det så naturligt att alltid, i någon form, uttrycka mig i skrift.

Men. Det är här de där nya insikterna kommer in.

Det känns som att min relation till ord blir mer och mer komplicerad. Jag märker att jag stundvis undviker att skriva. Du som följer min blogg har säkert märkt att det blir tyst ibland. Det är tider när jag drar mig tillbaka och allvarligt reflekterar kring mitt skrivande – det jag säger, det jag borde eller inte borde säga.

Ord är stundvis så svåra och otillräckliga. Ibland känns det som att jag snärjs in i dem, bokstäverna som jag tidigare kunde skapa så fritt med. Dessutom ger Universum mig omedelbar feedback när det inte är min inre visdom som flödar ut genom orden jag skriver. Jag inser att jag inte lyssnar tillräckligt till mitt inre. Jag undrar vad jag egentligen har att säga. Och varför? Det finns så många ord. Varför har just jag det här utrymmet där jag får dela mitt hjärta?

Förföljd av de här frågorna har jag länge känt mig kallad att börja måla. Kreativiteten i mig har skrikit efter att få uttrycka sig. Uttrycka sig på ett sätt där inget kan vara 'rätt' eller 'fel'. Så jag anmälde mig till den intuitiva målarkursen Awakening to your inner landscape på Arbis. Och tog ett stort steg utanför min comfort zone.

Jag lovade mig själv att skapa utan förväntningar. Utan tankar kring ifall jag 'kan' eller 'inte kan' måla. Jag ville ge mig själv tillåtelse att låta mitt inre uttrycka sig fritt – utan några krav på slutresultatet. Jag ville se vad som händer när jag kanaliserar mitt inre och säger det jag vill säga, utan att använda ord.

Det har varit en starkare upplevelse än jag kunnat tänka mig. Åh, så underbart! Och vilka insikter som dyker upp under målandets gång. I dag noterade jag till exempel att jag dröjde mig kvar vid vissa penseldrag som blev extra fina. Det förde med sig en rädsla: Tänk om jag förstör dem? Flera gånger pushade jag mig själv att bara fortsätta skapa, trots att motivet hela tiden ändrades.

Plötsligt hade jag ett öga framför mig. Jag insåg att det inte bara var 'eye' utan 'I', jag! Dagens målning var en reflektion av hur jag ser på mig själv. Trevande penseldrag färgade av rädslan att göra något fel, att inte helt våga uttrycka mig. Men ju mer jag arbetade med rädslan, kom över den, desto tydligare började ögat ta form. Inuti mig vaknade en ny styrka, en ny frihet.

En del av mig vill fortsätta att uttrycka mig utan ord – genom att måla och dansa – tills jag känner att jag har något värdefullt att säga igen. En del av mig vill fortsätta skriva, för det är ju det jag kommit hit för att göra. Det finns bara en fråga som återstår: Vad ska jag skriva om? Och vem ska läsa det? Och varför? Det återstår att se. Något finns onekligen där, under ytan, som väntar på att bli sagt. Det är bara ovant att se hur det, just nu, visar sig genom penseln, inte pennan.

 

Kommentarer

Ingen har kommenterat ännu

Skriv en kommentar