blogg banner 2

Inte okej är också okej

Skrivet av Hanna Rosvall 14.12.2018 | 0 Kommentarer

159FE742 42BB 4541 AC3B B32B57E94CA2

 

Att säga ifrån är helt klart en läxa jag ska lära mig i det här livet. Det är något jag har tränat på sedan jag var barn. Redan i dagböckerna jag skrev i lågstadiet skrev jag nyårslöften där jag, dyrt och heligt, lovade att börja säga ifrån, säga min åsikt och stå på mig. Vid 30 år tränar jag fortfarande. Hmm...verkar vara en utmanande uppgift.

Livet ger mig ständigt konkreta övningsuppgifter. Det är dock kanske först de senaste åren som jag kunnat se dessa incidenter ur den här synvinkeln. För några dagar sedan hade jag till exempel en dag när jag inte hunnit äta ordentligt. Jag mötte upp Henrik för en fika och beställde en sallad och en varm smörgås vid ett café. De hade fullt upp, glömde bort smörgåsgrillen och serverade mig en svart smörgås.

Jag stod och stirrade på det brända brödet framför mig. Jag var så. Hungrig. Och jag tänkte: "Det här tänker jag inte äta. Det här har jag faktiskt betalat för." För några år sedan skulle jag ha svalt alla de där tankarna, snällt gått till mitt bort och ätit upp. Jag skulle ha tänkt att jag inte vill vara till besvär, att sådant händer, att cafépersonalen verkar ha fullt upp. Och jag skulle ha tänkt att det är så trist att klaga – bäst att lida lite själv så att ingen annan behöver bli ledsen.

Men nej – NEJ! Jag kände hur en inre kraft väcktes inom mig. Jag tog ett djupt andetag. Jag bad om cafépersonalens uppmärksamhet – jag kände att jag hade rätt till den, trots att de redan börjat betjäna nästa kund. Jag sa, vänligt men bestämt, att den här smörgåsen nog grillades lite väl längre. Så ska det väl inte vara? Cafékillen kontrade med att den nog ska vara ordentligt varm, men att det förstås är jag som avgör. Jag tog ett till andetag. Jag insåg att det faktiskt är jag som avgör. Jag bestämde att stå på mig: "Ja, jag vill gärna ha en ny, tack."

Åh, vad stolt jag var över mig själv just då. Och när jag gick tillbaka till bordet – avec ett perfekt grillat bröd – undrade jag: Vem skulle egentligen ha vunnit något på att jag inte skulle ha sagt till? Ingen. Absolut ingen. Jag har ett ansvar att se till så att jag har det bra, att jag sätter och uppehåller hälsosamma gränser. Ingen annan gör det åt mig.

Att säga ifrån handlar faktiskt inte om egoism. De som påstår det har nog själva utmaningar med sin självkänsla. Att säga ifrån och ställa krav handlar inte om att tänka "JAG JAG JAG" utan att ta hänsyn till andra. Det handlar om att känna efter och våga ändra det som inte känns bra. För varken du eller jag eller någon annan har kommit till den här jorden för att alltid vara alla andra till lags.

Ändå är det här en riktig utmaning för mig. Största delen av mitt liv har jag varit den som inte har någon skillnad, som låter andra välja först, som nöjer sig med det som blir kvar. Intressant nog har jag ofta blivit omgiven av människor som inte heller har någon skillnad, vilket har tvingat mig att säga min åsikt och fatta beslut. Det har aldrig handlat om att jag inte skulle ha haft en åsikt – det har bara varit viktigare för mig att alla andra ska vara nöjda och glada.

Jag ska dela med mig av en pinsam historia. Det hände sig nämligen att jag besökte Vatikanen för kanske 6 år sedan (strax innan jag blev utbränd, vilket kanske delvis är en förklaring). Det var jättelång toakö och jag kände hur väntetiden fick många att våndas. När jag äntligen steg in i båset möttes jag av en fasansfull syn. Hela toastolen var sprayad med diarré och jag fick panik. Jag ville gå ut, men jag kände en stor press. Någon skulle bli tvungen att köa längre på grund av mig. Och hur skulle det kännas för henne som varit inne före mig? Superpinsamt. Så jag bet ihop, försökte breda ut toapapper och huka mig neråt utan att röra i toastolen. På något sätt gick det. Och jag stormade ut, extremt äcklad, med tårarna i ögonen. Sedan använde jag upp halva flaskan handsprit.

Ovanstående historia är ju helt sjuk. Många gånger i efterhand har jag förbryllats av hur jag egentligen kunde agera så där. Okej, jag fick panik. Men ändå. Precis alla i kön skulle ha förstått varför jag inte ville använda toaletten. Ingen skulle ha sagt "Hej, come on, det är bara lite bajs – vi är många som köar här". Men ändå. Dessutom tog jag frivilligt på mig skammen istället för kvinnan före mig, som inte brytt sig om att säga till eller kalla på en städerska. Alla trodde säkert att det var jag som varit dålig i magen. Det spelar ingen roll vad de trodde. Men det gör mig ledsen att jag inte hade kraften ställa mig upp framför toabesökarna och säga: "Inte okej."

Incidenten i Vatikanen blev nog en vändpunkt för mig. En ögonöppnare. Jag insåg att jag värdesätter mig själv mycket, mycket mer än så där. Men jag måste konkret bevisa det. Universum sänder ständigt nya övningstillfällen där jag får ställa mig upp och säga: "Inte okej." Min senaste uppgift var en bränd smörgås i Malmö – en uppgift som nog gav mig godkänt. Vi får se vad nästa övning blir. I vilket fall som helst blir jag hela tiden lite starkare, lite självsäkrare. Jag vågar se mitt eget värde och agera utifrån det.

Det är dock intressant att jag alltid varit mycket 'tuffare' i arbetssammanhang. När jag stiger in i jobbskorna har jag plötsligt massor av åsikter, vågar stå på mig och ställa krav, säga till. De senaste åren har den här gränsen ändå suddats ut en hel del. Jag har blivit en helhet vars värde inte är kopplat till en titel eller ett visitkort. Jag är. Och jag är värdefull, precis som jag är. Jag har rätt att ställa krav, också på fritiden.

Har du, precis som jag, svårt att säga ifrån? I så fall är mitt råd att, för det första, bli medveten om de situationer när du väljer bort dig själv. Du kanske känner ett litet sting i hjärtat. Eller kanske en olustig känsla blir kvar i kroppen – en känsla av att allt inte gick riktigt så som du önskade, att du blev tvungen att kompromissa mer än du ville. När du blir medveten kan du sedan börja öva på att säga ifrån.

Ingen situation är för liten eller obetydlig. Träna med människor du litar på, eller främlingar om det känns lättare. För varje gång kommer du att märka hur din inre kraft växer. Jag har själv också fått erfara hur liten skada jag egentligen orsakar genom att stå på mig. Oftast får jag fantastiskt fin respons! Inga utskällningar, snarare ursäkter. Behöver inte försvara mig. Den andra förstår och respekterar mig.

Du kan när som helst välja att avbryta något, att avlägsna dig, ändra dig. För det är helt okej, också när saker inte är okej. Det har varit en viktig lärdom för mig. Något som faktiskt ändrat mitt liv en hel del – till det bättre.

 

Kommentarer

Ingen har kommenterat ännu

Skriv en kommentar