blogg banner 2

Jag såg en fågel dö

Skrivet av Hanna Rosvall 08.10.2020 | 0 Kommentarer

evie s npaXePc13ec unsplash

Det var en helt vanlig dag då jag hörde en duns. Jag rusade upp från min dator, skrek till när jag insåg vad som hade hänt. Jag föll ner på knä. Och genom balkongdörren bevittnade jag sedan den sista långsamma rörelsen – fågelfötterna som slutgiltigt sträckte ut sig innan livslågan slocknade i de vackra bruna ögonen.

Henrik gick ut på balkongen. Genom en ridå av tårar såg jag honom lyfta upp fågeln i sina händer. Jag hörde honom säga något om att fågeln hade brutit nacken. Men jag hade inga ord.

Vi satt med fågeln en lång stund. Beundrade dess vackra fjäderskrud. Kroppen som fortfarande var varm, men som plötsligt hade blivit ett skal. Vår hund, Wilja, satt på golvet bredvid och nosade försiktigt på fågeln. Hon höll avstånd – som om hon kunde känna det heliga i stunden. Som om hon kunde förstå övergången vi fick bevittna.

Jag tänkte på fågeln hela dagen. En del av mig undrade om allt hade varit en slump. Eller hade fågeln valt att dö på vår balkong? Hade den valt just vårt fönster för att, med sin död, förmedla något? Eller för att helt enkelt bli sedd, sörjd och respektfullt begraven med en bukett torkad lavendel? Det var omöjligt att veta.

På något sätt kändes det som att fågeln speglade mig. För just den dagen kände jag mig lite vingklippt. Men samtidigt kände jag mig också farligt nära att själv – i full fart – flyga mot en öppning som skulle visa sig vara ett stängt fönster. Tanken var skrämmande. Nästan som att jag hade fått en varning från Universum.

Låt mig förtydliga hur jag tänker. Jag försöker inte påstå att den stackars fågeln offrade sitt liv bara för att jag skulle vakna upp och förstå att sakta ner. Men om det någonstans, i Universums stora plan, står skrivet att en fågel ska avsluta sin existens genom att flyga in i ett fönster...är det då helt omöjligt att det fönstret väljs ut så att händelsen också kan tjäna ett högre syfte? Jag tror inte det. På något sätt är vi nog alla sammankopplade i den kosmiska väven.

Vad mer kan jag säga. För mig har de senaste veckorna känts lite som ett fritt fall. Någon slags störtdykning in i en stressnivå som jag inte trodde att jag skulle uppleva igen. Jag har varit helt överbokad och överarbetad och övertrött och överväldigad. Jobbat nästan från morgon till kväll varje dag. Verkligen skrämmande flashbacks till tiden innan jag blev utbränd för ca 8 år sedan.

Men det har ändå varit annorlunda. För jag har inte varit ensam. Jag har fått sådant ovärderligt stöd från fina människor omkring mig. Och när jag utmattad stupat i säng har jag fått falla ner i Henriks trygga armar. Dessutom har jag insett att jag, de senaste 8 åren, har samlat på mig ovärderlig kunskap om mig själv och hur jag, genom olika övningar, kan hjälpa min kropp och mitt sinne att återfinna balansen. Mitt i kaoset har jag med andra ord känt mig trygg. Hållen. Villkorslöst älskad.

Förra helgen unnade jag mig själv faktiskt lite egentid. Det blev både bra och dåligt, kan man väl säga. Jag åkte nämligen på en kurs i djurkommunikation och personlig utveckling, vilket förstås var magiskt. Men det var också en hel del som rördes upp inom mig under mina möten med både hästar och människor, och jag hade liksom inte utrymmet att bearbeta det eftersom jag behövde sitta och jobba sent in på kvällen efter båda kursdagarna. Inte så jättebra planering från min sida. Men ändå 100 % värt det.

Nu kan jag nog ändå konstatera att jag börjat landa igen. I tisdags unnade jag mig själv en Reiki-session. Igår hade jag min första lediga kväll på väldigt länge. Idag fick jag inleda morgonen i stallet. Och det är som att livet bara strömmar tillbaka in i mig, fastän jag fortfarande är väldigt trött. Henrik har också jobbat massor. Så vi ser fram emot NOLL planer – att göra absolut bara det vi vill och orkar hela helgen. Fastän det skulle innebära att bara sova. Och så kommer jag nog också att bearbeta intrycken och insikterna från förra helgens kurs... Vi får se om det blir ett blogginlägg om det i framtiden.

Just nu känner jag alltså att jag befinner mig på en bra plats. Men jag har också fått mig en rejäl tankeställare. På något sätt trodde jag liksom inte att jag var kapabel att halka in i en sån här arbetssituation igen. Det finns helt klart saker jag behöver se över och förändra i mitt liv. Helt. På. Riktigt. NU.

Och så tänker jag också så här: Det senaste årtiondet har jag gett så otroligt mycket för min karriär – på bekostnad av mitt eget välmående och mina nära relationer. Visst, jag har uppnått mycket och fått njuta av en hel del framgång. Men har det varit värt det? Och vill jag köra på i samma stil i 10 år till? Eller är det dags att ta ett steg tillbaka från karriären och prioritera något helt annat? Istället för att fortsätta springa ifrån de här frågorna, ska jag den här gången frivilligt stanna upp och hitta svaren – i god tid innan Universum placerar en glasvägg framför mig.

 

Bild: Pixabay

Kommentarer

Ingen har kommenterat ännu

Skriv en kommentar