blogg banner 2

Jag tänker att jag borde säga något

Skrivet av Hanna Rosvall 16.09.2019 | 0 Kommentarer

IMG 2393

"Jag hade en dröm." Så började ett blogginlägg som jag påbörjade för flera veckor sedan. Det har legat som en draft här på bloggen. Och jag har börjat om och om igen, utan att få det publicerat. Jag har undrat: Vad vill jag egentligen säga? Och varför? För det har inte varit helt självklart.

Drömmen var stark. Jag kommer fortfarande ihåg den. För den var starkt kopplad till det jag bearbetat inom mig den senaste tiden. Och jag tänker att jag borde säga något. För mitt förra blogginlägg blev ett bevis på att jag verkligen inte är ensam i mina upplevelser. Jag är tacksam för all den fina respons jag fick. Så tacksam för alla er som skrev till mig för att visa ert stöd eller berätta er historia. Så jag tänker att jag borde säga något. Jag vill säga något. Det känns viktigt att säga något. Men vad är det jag vill säga?

Jag kunde plocka upp tråden och säga att det är lite som ett energimässigt pyramidspel att leva med en narcissist. Att det i början känns rätt då man ser så många möjligheter. Men att man plötsligt är insnärjd i en destruktiv dynamik som man har svårt att ta sig ur. Jag kunde konstatera att man ger och ger och ger, men att det aldrig är tillräckligt. Jag kunde notera att man ger ännu mer, utan en chans att någonsin vinna. För den som startade spelet berättar aldrig hur det fungerar. Spelledaren förbehåller sig rätten att ändra reglerna när som helst – till sin egen fördel. Jag kunde avsluta med att säga att allt för många personer blir inblandade, tyvärr.

Men det är inte det jag vill säga.

Jag kunde kanske istället konstatera att varje historia är unik. Men så kunde jag ändå ge mig på ett försök att analysera mina egna upplevelser och presentera fallgroparna som fick mig att falla in i den destruktiva empat-narcissist-dynamiken:

Det där med att inte äga sin kraft, utan ge bort den till någon annan.
Det där med att inte se sitt eget värde, utan behöva bli sedd och bekräftad av någon annan.
Det där med att känna att man måste förtjäna den kärlek man tar emot.
Det där med att känna att andra personers smärta är olidlig att bära.
Och, följaktligen, det där med att känna ett ansvar för att hela andra personer smärta.
Sedan det där med att ha ett hål inom sig – ett gap som inte fylls av framgång och rikedom.
Och, slutligen, den idealiserade drömmen om att bara kärleken kan göra en hel.

Men det är inte riktigt det jag vill säga heller.

Jag kunde ju utveckla ovanstående tankegångar. Fundera på en fråga som berörde mig djupt under Lee Harris kurs: "What percentage of your heartbreak is based on missing the narcissist? How much is exhaustion?" För det skulle naturligt föra in mig på funderingar kring det här med att se potential istället för verklighet. Att ge sig själv tillåtelse att se realiteterna och börja få kontakt med sitt verkliga jag istället. Vad vill JAG? Vad behöver JAG? Vad tycker JAG? Och så vidare och så vidare. Väldigt viktigt.

Men det är nog inte den vägen jag vill gå ändå.

Ja, jag vet ungefär hur jag kunde fortsätta min berättelse. För det finns absolut saker kvar att säga. Men vill jag säga dem? Jag har rört mig fram och tillbaka mellan ja och nej. Det är inte rädsla som hindrar mig från att skriva – jag har kommit förbi det stadiet. Jag känner mig faktiskt fri att berätta min egen historia. För jag vet att jag har goda intentioner och att jag gjort mina själsliga hemläxor. Så nej, jag är inte längre rädd för att göra min röst hörd.

Det som hindrar mig från att skriva är nog följande: Allt det här känns overkligt. Är det verkligen mitt liv jag berättar om? För det känns så avlägset. Som en annan tid, ett annat liv. Jag säger inte att det har varit lätt att blicka tillbaka på och börja nysta upp åren då jag levde i narcissistiska förhållanden. Men det har varit nödvändigt. Renande. Helande.

Men den senaste tiden har jag plötsligt fyllts av en tomhet. En lätthet. En känsla av att något tungt lämnat mig. Du vet den där känslan som uppstår när man landar efter att ha upplevt en flygresa fylld av turbulens? Man pustar ut och plötsligt känns luftgroparna avlägsna. För man har fast mark under fötterna igen och flyget rullar mot gaten. Lite så känns det för mig just nu. Jag är framme – hemma. Det känns så, fastän resan in i och i riktning mot mig själv ännu fortsätter.

I ett försök att konkretisera mina inre upplevelser kommer jag plötsligt att tänka på en Madonna av sten. Hon ligger på havsbottnen utanför Malta och uppvaktas regelbundet av dykare som har med sig blommor. Det är henne du ser på bilden – dock avbildad i ett akvarium. Hon är rofylld, vacker. Men på något kusligt sätt ser jag mig själv.

Jag inser plötsligt att jag under många år var en förstenad kvinna. En kvinna som hade byggt upp ett stenhårt skal omkring sig. En kvinna som hade drunknat i livets flod. En kvinna som bedjande blickade upp mot ytan där solstrålarna glimmade. En kvinna som kände sig för tyngd av sitt förflutna för att bryta sig loss ur sina bojor. Så hon lät livet flyta förbi medan hon höll blicken fixerad på ljuset uppe vid ytan. Hon tänkte: Bara jag fokuserar på ljuset når det nog mig också.

Samtidigt fylls jag av en stark övertygelse: Jag är inte hon! Jag förnekar inte att det inte fanns ett skal. Men det är inte längre mitt fängelse. Det är inte längre en tyngd som håller mig fjättrad på havsbottnen. För skalet visade sig vara en puppa. En inkubator där mitt nya jag kunde ta form. Och likt en fjäril har jag plötsligt funnit mina vingar – jag har brutit mig fri av egen kraft. Viljan att få flyga.

Det är nog det jag vill säga. Det är det som vill bli sagt just nu. Att jag inte vill definieras av vem jag varit eller vad jag varit med om. Det är sant att allt detta har gjort mig till den jag är, tagit mig till denna stund. Men jag orkar inte bära runt på det tunga längre. De tunga orden, de tunga gärningarna, de tunga besvikelserna, de tunga känslorna. För de är inte längre här! Men jag är här. I förnyad form. Och det är det som är det viktigaste.

Jag har redan länge lekt med solstrålarna uppe vid ytan. Jag har redan länge flödat fritt i livets flod. Jag behövde bara en påminnelse. Tillåtelsen att vara fri. Fri att släppa taget om mitt förstenade förflutna och fortsätta vidare – fjäderlätt och fylld av ljus. Fri att flöda, fri att flyga. Det är sant: Bara kärleken kan göra mig hel. Men jag har äntligen lärt mig vad kärlek är. På riktigt. Det är jag tacksam för.

 

Kommentarer

Ingen har kommenterat ännu

Skriv en kommentar