blogg banner 2

Judgement detox

Skrivet av Hanna Rosvall 17.04.2020 | 0 Kommentarer

IMG 3342

Jag sitter på en solig bänk och väntar. Det är inte många personer som passerar. Jag undrar vem de är, vart de ska. Jag tänker att vi alla, på ett eller annat sätt, plötsligt sitter i samma båt. Det är oklart vilken riktning vi rör oss i, men vi alla delar nog en önskan om att horisonten bär ett löfte om en ljusare framtid. Plötsligt spelar det inte så stor roll vilka titlar och bravader vi har i bakfickan. Vi gör alla vårt bästa, tillsammans. All hands on deck. Vi hjälps åt så gott vi kan. Trots ökat fysiskt avstånd blir hoppet och kärleken energimässiga band som knyter oss samman. Det känns fint.

Några dagar passerar.

Jag och Henrik går hand i hand genom Malmö C. Henrik är mitt uppe i att berätta något då jag plötsligt slutar lyssna. Totalt. Något oväntat händer och mitt fokus försvinner. Det handlar inte om att jag inte vill höra vad Henrik säger. Men något i mitt undermedvetna kräver min uppmärksamhet. Och jag har svårt att släppa det. Plötsligt och instinktivt hoppar jag ur den gemensamma båten och ror iväg i en egen livflotte medan jag kastar misstänksamma blickar bakom mig.

Det som händer är att någon hostar. Men det handlar inte om vilken hostning som helst. Det är en hostning som kommer från en person som går genom Malmö centralstation och hostar rakt ut i luften. Inte en gång. Utan två gånger. Vid två olika tillfällen. Trots att hen är på en offentlig plats. Trots att hen möter andra människor. Rakt. Ut. I. Luften. Två. Gånger.

Jag blir rasande. Jag tänker: Din respektlösa jävel, hur har du undgått nyheterna och annonserna och planscherna som berättar hur vi tillsammans minskar smittspridningen? Hur har du lyckats undvika Skånetrafikens hypnotiska handtvättningsfilmer som gör det näst intill omöjligt att "glömma tummarna"? Hur har du klarat av att gå in på Google eller Facebook eller Instagram eller YouTube eller Spotify eller ICA eller hissen i ditt hus och inte lägga märke till notiserna som säger snälla, HOSTA OCH NYS I ARMVECKET?!

Jag är verkligen så arg. På några sekunder har jag analyserat allt som rör personens utseende och umgänge. Jag har dragit slutsatsen att personen promenerade genom Malmö C på ett oberört och överlägset sätt. Och de några få orden jag hörde personen säga, blev de inte sagda i en långsam, släpande, negativ ton? Ja, detta kombinerat med många andra säkra kännetecken är ju definitivt bevis nog. Bara en SÅDAN person kan vara tillräckligt respektlös för att hosta rakt ut i luften – OBS: två gånger – på en offentlig plats utan att bry sig ett dugg om medmänniskornas välmående.

Det är som att någon knäpper med fingrarna.

Plötsligt hajar jag till och tänker: Oj, hur blev det så här? Ilskan börjar långsamt rinna av mig. Jag ser på Henrik och ber om ursäkt för att jag plötsligt försvann in i mina egna tankar. Jag ber honom upprepa det han höll på att berätta. Och jag lyssnar på reprisen. Men med en halv tanke försöker jag också förstå hur jag plötsligt kunde kastas in i en så stark avsky, riktad mot en främling som jag mötte i några få sekunder. Jag är inte särskilt stolt över mig själv. Sån är väl inte jag...?

Den känns skrämmande, denna instinktiva ilska. Så många förutfattade meningar på så kort tid. Jag tänker att ilskan är kamouflerad rädsla. Och fastän jag inte vill skylla ifrån mig tänker jag att jag nog ändå har influerats av informationen omkring mig. Jag har lärt mig att hen som hostar är ett hot – någon att sky som pesten.

Mina tankar avbryts. I en mental bild ser jag plötsligt mig själv på bussen. Jag som fått något som kliar i halsen, men som inte vågar hosta. Och jag inser att jag ju själv är rädd för att bli dömd som en hostare – en som andra skyr som pesten.

Jag tar mina tankar ett steg vidare. Jag inser att allt detta, innerst inne, också är kopplat till rädslan att bli övergiven, lämnad, utanför. Intressant. Att döma hostaren är alltså en skyddsmekanism. Ett slags ställningstagande. En inbillad inträdesbiljett. När jag dömer syndaren – hen som förrådde oss fromma handtvättare genom att inte hosta i armvecket – ställer jag mig på majoritetens sida. Jag vänder bort blicken, tar avstånd från den jag inte vill förknippas med. Jag signalerar "jag gör rätt – du gör fel".

I nästa stund dömer jag mig själv för att jag dömer andra. Jag tänker att jag borde vara bättre än det här. Jag tänker att så många år av yoga och mindfulness borde ha gjort det enklare att ha ett icke-dömande förhållningssätt. Istället har jag blivit extremt medveten om när jag dömer andra människor. Var det lättare då jag rynkade på näsan utan att veta om det? Definitivt. Men jag skulle aldrig välja bort medvetenheten jag har idag. För den ger mig kraft att fortsätta vandra i den icke-dömande riktningen.

För några år sedan inledde jag faktiskt en "judgement detox". Det var i samband med att Gabrielle Bernstein gav ut en bok med samma namn. Jag kom en bit på vägen. Jag lärde mig att "judgement is an addictive pattern" och inledde processen med att "witness your judgement without judgement". Jag skrev en lista på minst femton saker, situationer eller personer som jag dömer. Hur jag känner mig när jag dömer dem. Varför jag känner mig berättigad till mitt dömande beteende.

Det var tungt. I något skede gav jag upp. Boken hamnade på ett bord, i en hylla, i ett skåp. Ofta tänkte jag på Gabrielles uppmaning att försöka låta bli att döma någon eller något under 24 timmar. Men det kändes pinsamt svårt. För det dömande beteendet är ofta så automatiskt – självklart på något sätt. De flesta av oss är inte vana vid att stanna upp och ifrågasätta varför vi dömer någon eller något. Det bara händer, det bara är så. Det känns som att vi har någon slags medfödd rätt att döma andra.

Men jag tänker: Var går gränsen? När dömer jag någon/något och när har jag en fakta- och/eller upplevelsebaserad åsikt? I vilket skede går jag från att låta alla blommor blomma till att förråda mig själv och mina behov genom att inte säga stopp? Eftersom gränssättning är en av mina utmaningar känner jag att de här frågorna inte är helt lätta att svara på.

Att döma är ju inte heller bara en dålig sak. I många fall behöver vi kunna avgöra vad och vem som är bra för oss. Men i många fall kan ett dömande beteende också bli en slags drog – "an addictive pattern", så som Gabrielle uttrycker det. Då kan det vara intressant att fundera på vad som döljer sig bakom de dömande tankarna. Det vi inte älskar och accepterar hos oss själva är ju ofta det vi har svårt att älska och acceptera hos andra. Är det detta som den dömande drogen försöker dölja?

Ja, den här speciella situationen vi befinner oss i bjuder verkligen på en hel del perspektiv. Jag tycker fortfarande inte att det är okej att hosta rakt ut i luften på en offentlig plats. Men jag har lärt mig mycket om mig själv genom att studera hur jag reagerade på den så kallade hostaren. Och skulle något liknande hända igen vet jag att jag inte kommer att lägga lika mycket energi på att döma personen. Istället kan jag tillåta mig själv att observera vad händelsen väcker i mig, och sedan släppa taget om det. 

Jag har också märkt att jag oftast dömer andra då jag själv saknar något. Därför känns det viktigt för mig att fokusera på rätt saker just nu. Jag väljer ett extremt begränsat intag av nyheter. Jag fokuserar på fakta istället för rädslofyllda rubriker. Utan att blunda för verkligheten väljer jag att se det vackra omkring mig. Guldkornen i kaoset. Och jag ser till att ta hand om mig själv, älska mig själv. Då blir det mycket lättare att möta mänskligheten med öppet hjärta och öppet sinne. Kanske får jag också ta och läsa klart boken Judgement Detox. Vi får se.

 

Kommentarer

Ingen har kommenterat ännu

Skriv en kommentar