blogg banner 2

Kampen mot tiden

Skrivet av Hanna Rosvall 15.02.2020 | 1 Kommentarer

IMG 3027

Jag sitter på en brunch för kvinnor i affärslivet. Bredvid mig sitter en superpeppad karriärkvinna som pratar om "5AM club". Hon säger att 'alla' är med i den klubben nuförtiden. Alla de som stiger upp en timme tidigare för att leva en timme mer. Alla de som vill vara framgångsrika och fånga dagen och helt enkelt maximera sina liv. Hon berättar om hur hennes liv förändrats efter att hon började "5AM:a". Jag bemöter hennes entusiasm med ett leende. Men när jag smuttar vidare på min smoothie tänker jag: Det där är inte jag. Det där kommer aldrig att vara jag.

Det har alltid varit en utmaning för mig att gå upp tidigt. För det är mycket mer naturligt för mig att sitta uppe och titta på stjärnorna. På kvällen, när resten av staden börjar slumra in, vaknar jag liksom till liv. Det är då de flesta av mina idéer kommer, det är då jag känner mig kreativ och inspirerad. Men det passar inte riktigt in i samhället att leva så. För på morgonen ska man gå upp tidigt, så man inte 'sover bort dagen'. Och då spelar det ingen roll om man, som jag, haft starka drömmar och behöver få vakna i lugn och ro, förflytta sig från drömvärlden till den vakna världen. Nej, det är bara att gå upp.

I en minnesbild transporteras jag tillbaka till min farmors och farfars kök. Där fanns ingen tid. Tiden hade stannat, fastän den bruna klockan med romerska siffror ständigt tickade i bakgrunden och slog varje heltimme. Det var som att jag kunde stiga ur tiden när jag var där, hos min farmor och farfar. Först nu inser jag vilken otrolig frihet det var.

Jag har inte haft en klocka i mitt hem det senaste årtiondet. Tanken på ett väggur känns omöjlig, ångestfylld. Jag klarar inte av att ha en ständigt tickande klocka som påminner mig om att tiden går och att jag måste leva inom dess osynliga ramar. För jag har aldrig riktigt förstått tiden. Den känns mest som ett konstigt påhitt – en illusion.

Jag ser och upplever tiden som något elastiskt. Det vi kallar "10 minuter" kan vara både långt och kort. Ibland kan jag uppleva stunder av tidlöshet. Det är fantastiskt. Jag säger inte att det inte finns en naturlig rytm, för det gör det. Att leva efter solens och månens rytm känns naturligt för mig. Men jag avskyr verkligen att klämma in min existens i timmar och minuter. För det känns ofta som att våra minuttidtabeller är långt ifrån de naturliga cyklerna.

För några veckor sedan delade en kollega med sig av en Wired-artikel. Den handlade om fenomenet Social Jetlag. I artikeln berättade olika forskare om utmaningen med våra inrotade rutiner. Att det inte känns naturligt för kroppen att vakna innan solen har gått upp. Men ändå är vi så många som tvingar oss själva att vakna tidigt på vintermorgnarna och gå till jobbet eller skolan i mörkret. Den sociala jetlagen skapas alltså av att våra sociala krav (t.ex. att gå till jobbet) tvingar oss att gå emot vår natur. Väldigt tänkvärt. Jag kan verkligen rekommendera att du läser artikeln.

Alltså, egentligen har jag det väldigt bra ställt just nu. Jag har skapat mycket utrymme i mitt liv de senaste åren. Jag har lyckan att jobba med människor som har förståelse för och också själva uppskattar en mer flödande tidsuppfattning. Startup-världen är verkligen i framkanten när det kommer till att tänka om och bryta sig loss ur mönster som inte fungerar för de allra flesta. Så jag kan faktiskt åka ut till stallet när det är ljust och jobba på kvällen istället. Det är värdefullt.

Innerst inne förstår jag att en stor del av den stress och tidspress jag upplever nog skapas av mig själv. Men eftersom jag fört någon slags kamp mot tiden hela mitt liv är det utmanande för mig att känna mig bekväm. Mitt nyfunna tidsmässiga utrymme känns ovant, nästan obekvämt. Jag upplever ofta att jag är försenad, eller att jag inte använder min tid tillräckligt effektivt. Det är väldigt sällan som jag verkligen kan existera i tidlöshet. För det verkar alltid finnas någon tid att passa. Det verkar alltid finnas något som borde göras.

Sanningen är ändå den att våra mönster bara fungerar så länge vi går med på att uppehålla dem. Visst finns det också något fint i att stora grupper av människor kan gå med på att följa gemensamma rutiner. Men det är nog svårt att hitta ett 'one size fits all' -upplägg när det gäller tid. Så om vi vill ha en förändring behöver vi själva vara med och skapa den. Vi behöver ta vår plats bland tidsrutinerna.

Jag vill verkligen ta kontroll över min tid. Jag vill sluta kämpa emot tiden och istället bli vän med den. Jag vill hitta ett sätt att leva där jag kan vakna i lugn och ro, pricka av saker på to-do-listan i ett tempo som känns bra för mig. Jag vill sluta springa mellan bussar och tidtabeller och istället vara fullt närvarande, utan tidspress. Jag vill ge mig själv tillåtelse att bara vara, utan några krav på att göra något över huvud taget. Och jag vill omge mig själv med människor som kan acceptera att jag behöver lite utrymme – en akademisk kvart – när vi ska ses.

För fastän jag lärde mig klockan i lågstadiet har jag aldrig riktigt förstått den. Det handlar inte om arrogans eller eller att vara försenad på flit. Jag är helt enkelt en person som ofta upplever att tiden försvinner och är svår att greppa. Det är inte alltid helt lätt i ett tidsstyrt samhälle, men jag önskar och tror att jag ändå ska kunna hitta ett harmoniskt sätt att leva i min egen takt – sida vid sida med dig som lever i din egen takt. Det måste finnas en tidslinje där vi alla kan mötas.

 

Kommentarer

  • Bohemian Maggie 15/02/2020 8:46pm (6 månader sen)

    Jag kan relatera. Jag har placerat mig själv i kategorin "tidsoptimist" eftersom jag alltid blir förvånad över hur länge saker tagit mig att göra/läsa/fundera ut när jag tror att det ska gå i ett "huj". Kanske jag bara är lite osynk med normens tidsuppfattning? :) Lite stressad kan jag bli när jag känner att tiden glider mig ur händerna eller att jag inte är tillräckligt effektiv, men jag lär mig allt mer att leva med att jag mycket hellre tror att allt möjligt är möjligt, nu eller lite senare, typ imorgon eller övermoron, än att tänka "Nej det där hinner jag inte jag inte med, bäst att skippa". I högstadiet tror jag det var jag läste "Momo och kampen om tiden" av Michael Ende. ÄLSKADE den och pratade i flera år om de symboliska gråa männen som stjäl människans tid, en metafor för hur det moderna samhället förvrider vår tisduppfattning kanske man kan säga. :)

    • Hanna Rosvall 16/02/2020 11:42pm (6 månader sen)

      Tack fina för att du delar! Och så fint att höra att vi är fler som känner likadant <3 Tror att det är väldigt vanligt att känna, eller t.o.m. bli stämplad som, tidsoptimist, fastän det kanske egentligen – som du säger – handlar om att var lite osynk med normens tidsuppfattning. Och så coolt att du tar upp Momo! Tänkte nämligen nämna boken i mitt blogginlägg! "Momo och kampen om tiden" var den första pjäsen jag medverkade i, och då fick jag äran att spela Momo. Historien gjorde ett stort intryck på mig och också jag påminns med jämna mellanrum om de symboliska grå männen som stjäl människans tid :)

Skriv en kommentar