Kärlekshistorian, del I

torsdag 30 augusti 2018 - 20:40 | 2 Kommentarer

DSC01868

Min och Henriks bröllopsbild, tagen vid Kimo bruks bro av min kära syster Mervi.

 

Kärleken gör det omöjliga möjligt. Ingen kraft kan mäta sig med dess styrka. Jag har haft lyckan att alltid få uppleva mycket kärlek omkring mig. Men det var först för två år sedan som jag insåg hur oerhört obegränsad och okuvligt oövervinnelig kärleken verkligen kan vara. Så som jag lovade i ett tidigare inlägg ska jag nu berätta min och Henriks kärlekshistoria.

Det var inte kärlek vid första ögonkastet. Ändå kommer jag aldrig att glömma första gången jag såg Henrik. Året var 2013, jag satt vid min dator på jobbet och skrev. Ryggen var vänd mot dörren, men något fick mig plötsligt att vända mig om. I dörröppningen stod en nästan två meter lång man som nyss hade varit på arbetsintervju. Utan att veta något mer om honom slogs jag av en helt irrationell men ändå fullständigt logisk övertygelse: Han MÅSTE få jobbet.

Han fick jobbet. Vi klickade direkt och blev goda vänner. Men det var inte mer än så. Han flyttade från Sverige för att bli sambo med sin finska flickvän. Jag var också i ett långvarigt förhållande. Det fanns inte en tanke på att det någon gång skulle bli mer än vänskap mellan oss. Vi svarade inte alltid ens på varandras meddelanden (vilket har varit ganska kul att inse så här i efterhand).

Åren gick och vår vänskap fördjupades. Vi började arbeta i samma team. Vi började anförtro oss mer och mer åt varandra. Det var så lätt att tala med Henrik – som att han förstod mig på ett sätt som ingen annan någonsin hade förstått mig. Vår kravlösa vänskap skapade ett unikt band.

Det blev 2016. Både jag och Henrik var fortfarande kvar i våra tidigare förhållanden. Jag och min dåvarande pojkvän bestämde oss för att äntligen flytta ihop och började leta bostad. Det blev en utmanande process – vi ville inte alls samma saker. Pojkvännen ville ha ett investeringsobjekt, jag ville ha ett hem. Vid något skede undrade min mamma: "Tror du att ni någonsin kommer att hitta en lägenhet som ni båda trivs i?" Självklart! Inget annat scenario existerade för mig.

Universum verkade inte tycka likadant. När jag och min dåvarande pojkvän äntligen hittade en lägenhet hade den 20 dagars inlösningsrätt. Allt var fixat, förmedlaren sa att så stora lägenheter aldrig blir inlösta i det husbolaget – vi var inte oroliga. Men. På sista dagen blev lägenheten ändå inlöst. Mot. Alla. Jäkla. Odds.

Jag var helt förstörd. Jag hade redan tagit ledigt från jobbet för att packa lådor och flytta. Istället satt jag hemma och panikkollade lägenheter hela första semesterdagen. När jag sedan, helt utmattad, tog ut hunden på promenad till Metviksparken möttes jag av...Henrik. Då tyckte jag inte att det var mer än slumpen – det var skönt att få berätta hur ledsen jag var. Bara hans närvaro fick mig att känna att allt skulle bli bra. Resten av veckan sprang jag på ungefär 100 visningar och fortsatte hetsleta ett nytt hem. Det kändes livsviktigt att hitta något.

Något ändrades efter att den där första lägenheten försvann. När jag och pojkvännen fortsatte leta var det plötsligt som att alla potentiella lägenheter som dök upp fanns högst ett kvarter ifrån huset där Henrik bodde med sin sambo. Jag kommer ihåg att jag till och med skämtsamt sa, att man kunde ju nästan tro att vi försöker bli grannar med honom. Det var inte så långt från sanningen – lägenheten jag och pojkvännen slutligen köpte var exakt på andra sidan gatan från Henriks hus.

Lägenheten var allt jag någonsin hade drömt om. Högt uppe, havsutsikt. Marmorgolv. Svartvit färgpalett. Designkaklat badrum. Regndusch. Stor balkong. Stor walk-in closet. Check, check, check på lifegoalsen. Looken kompletterades med ett antal designmöbler från Vepsäläinen. Allt var helt perfekt, men ändå kändes det inte som att vi flyttade tillsammans. Eftersom pojkvännens hyreskontrakt gick ut så fixade han flyttdag för sig själv. Mitt mål var att flytta när jag fick semester.

Jag var så säker på att det var rätt beslut att flytta. Jag packade, jag bar lådor. Man tar ju dessutom inte flera hundra tusen euro i lån för lusts skull. Veckorna före flytten satt jag och Henrik ändå ofta ute på en sten och pratade. Allt var bra. Men. Jag kunde inte sätta fingret på vad det var. Kanske bara nervöst med en stor livsförändring, tänkte jag.

Vid samma tid fick jag plötsligt en ny vän via ett fritidsintresse. Det var en vacker själ som spontant lade sig ner i lövhögar och fick mig att bli ett barn igen. Jag gick hem mitt i natten med vattenfärg i ansiktet. Lika plötsligt försvann han sedan ur mitt liv. Jag sörjde, men inget hade varit en slump. Något hade vaknat inom mig. En eld som inte kunde släckas.

Jag stod mitt i lägenheten jag just köpt och insåg att inget av det materiella gjorde mig lycklig. Jag såg mitt förhållande så som det var. Jag vågade vara ärlig med mig själv. En dag, en kort tid efter flytten, gjorde jag mitt livs svåraste beslut. Efter en natt på soffan tog jag tog hunden och yogamattan under armen och återvände till min gamla lägenhet. Det var helt ologiskt, men jag visste att jag måste göra det.

Lägenheten var tom. Jag hade en madrass, en gaffel, en kniv, en sked, en kaffekopp, en tandborste och en liten påse med kläder. Ändå hade jag allt. Ensam i tomheten kände jag mig hel. En inre röst i mitt huvud upprepade: Det är bara pengar, det är bara saker. Om och om igen. Jag bad Universum att det verkligen skulle vara så, att allt skulle ordna sig.

En förvirrande men renande och befriande period inleddes i mitt liv. Jag kommer tydligt ihåg en dag när jag satt på yogamattan, sträckte ut armarna och ropade åt Universum: "Här är jag! Jag är redo! BRING IT ON!" Jag ville förstå vad det var som hände. Jag ville förstå varför jag hade drivits till den här punkten. Ett galet beslut som ändå kändes så rätt. Från lyxlägenheten till ett tomt hem. Kaos som på något sätt gjorde sig begripligt. En större plan som jag inte ännu kunde se.

Sedan kom en dag när Henrik hälsade på. Vi satt tysta på golvet och lyssnade på ösregnet. Min hund Wilja lade sig ner mellan oss och vi började smeka hennes päls. Allt var som vanligt, fastän stora saker hade förändrats. Han hade också separerat från sin sambo. Ändå var tystnaden bekväm – vi var två vänner som kunde förstå varandra utan att tala.

Plötsligt skar en insikt genom tystnaden. Jag visste att Henrik snart skulle ta min hand. Det var en övertygelse lika stark som den där gången när jag såg honom första gången. Ändå fanns det inte några indikationer på att något sådant skulle hända. Varför skulle något sådant hända? Och vad skulle det göra för skillnad om det hände? Vi var ju bara vänner. I efterhand har jag hört att Henrik slogs av samma tanke, samtidigt.

Sedan hände det: Han tog min hand. Jag trodde att jag skulle svimma. Aldrig någonsin har jag känt en så stark energi strömma genom min kropp. Jag var tvungen att blunda. Mitt hjärta öppnades och fylldes av ett strålande ljus. Jag försökte komma ihåg att andas. Allt annat försvann. Jag hade ingen aning om varken tid eller rum. Allt jag kunde känna var Henriks hand i min och den obeskrivligt starka energin – ljuset som strömmade mellan oss, omkring oss, inom oss.

Det kändes som 30 minuter. Men när vi öppnade ögonen hade sex timmar passerat. Sex timmar! Ingen hunger, ingen törst, inga behov alls. Precis ALLT fanns i den där stunden. Fullkomlighet. I 360 minuter satt vi tysta – blundade och höll varandra i handen medan våra själar flätades samman. Vi såg på varandra utan att veta vad vi skulle säga. Regnet hade slutat. Wilja sov fortfarande på golvet mellan oss. Men vi båda visste att inget. Någonsin. Skulle vara sig likt igen.

 

För att inte göra den här texten allt för lång fortsätter vår historia i ett senare blogginlägg <3 Läs del II här.

 

2

Kommentarer

  • A

    01.09.2018 10:33 (3 månader sen)

    Wow vilken text. Du borde bli författare. Man sögs helt in och nu kan man ju knappt vänta på del 2 <3

    • Hanna Rosvall

      03.09.2018 12:38 (3 månader sen)

      Tack snälla, del 2 kommer inom kort! <3


Skriv kommentar