Kärlekshistorian, del II

måndag 1 oktober 2018 - 19:22 | 0 Kommentarer

IMG 6159

En av våra första gemensamma bilder – Crow Pose någonstans mellan Vasa och Umeå. En fristad där vår gränslösa kärlek kunde existera utan samhällets ramverk.

 

Det känns som en märklig dag att fortsätta den här berättelsen. Det är den 1.10 och för några timmar sedan körde jag Henrik till flygfältet. Han flyttar till Sverige nu. Jag flyttar först den 1.12. Det känns hjärtskärande att vara ifrån honom...men samtidigt är det inte första gången. Kanske det egentligen är en bra dag att skriva del II av vår kärlekshistoria. Om du inte ännu läst del I kan du göra det här.

Jag avslutade berättelsens första del med att våra händer möttes en regnig kväll. Sex timmar som kändes som 30 minuter. Och en stark övertygelse om att inget någonsin skulle vara sig likt igen. Vi tog varandra i handen och bestämde oss för att kasta oss ut i det okända. När jag skriver det så här så låter det galet. Men för både mig och Henrik var allt fullkomligt logiskt. Vi hade båda funnit personen vi väntat på och längtat efter hela livet. Äntligen!

Jag var alltså tillbaka i min gamla lägenhet. Henrik hade också flyttat från lägenheten han tidigare delade med sin sambo. Universum var dock på vår sida – hyreslägenheten som Henrik flyttade in i var nämligen 50 meter från min lägenhet. Det var dessutom den första bostaden som hade kommit emot när han hade börjat leta efter ett nytt hem. Plötsligt var vi två ett. Och vi bodde på samma gata, nästan mitt emot varandra.

Universum ryckte in igen – en vecka senare blev vi sambor. Det visade sig nämligen att Henriks nya hyreslägenhet hade en hel del ohyra. Det gick inte att bo där. Vi tvekade kanske en minut innan vi gjorde vårt sambobeslut. Någonstans i bakhuvudet fanns en röst som påminde om att det faktiskt bara hade gått två veckor sedan våra händer möttes. Innerst inne fanns ändå ingen tvekan. Ur våra själars perspektiv hade tiden hade absolut. Ingen. Betydelse.

Ett tag levde vi i kaos. Flyttlådor, möbler som sökte sin plats. På något konstigt sätt var alla mina och Henriks grejer ändå som bitar av ett stort pussel som bara väntat på att fogas samman – allt passade ihop. Vi sov på en 90 cm bred madrass eftersom min gamla säng blivit kvar hos mitt ex och jag inte ännu hunnit köpa en ny. Men det gjorde inget. Alla jordliga detaljer kändes så små jämfört med vår kolossala kärlek.

 

IMG 0124

IMG 0143

 

Tillsammans renoverade vi hela min gamla lägenhet. Det blev vår lägenhet. Vi rev tapeter, målade, tapetserade, bytte golv. Vi storstädade bland våra ägodelar. Varje dag gick vi tillsammans till jobbet, hand i hand. Varje dag kom vi, hand i hand, hem till en halvfärdig vardag som ändå kändes så hel. Dag för dag byggde vi vårt gemensamma liv – utan instruktioner, men ändå utan tvekan. Det kändes som att vi hade gjort allt förr.

Vi visste att allt var precis så som det skulle vara, men alla höll inte med. Vi fick lära oss att det fanns folk som ville välja sida. Vi fick lära oss att det fanns oskrivna regler och tidsgränser och karenstider – så och så och så länge innan det och det och det kan inträffa. Folk som räknade, taktikerade. Vi fick lära oss att det fanns folk som påbörjade ett socialt spel där varje like på Facebook och Instagram innebar ett ställningstagande. Vi fick lära oss att allt vi sa eller gjorde kunde leda till att någon började läsa mellan raderna och göra egna tolkningar.

Jag har full förståelse för att många kände sig förvirrade. Jag antar att det hela bottnade i att saker hände för snabbt, för tätt inpå varandra. Det fanns ingen otrohet inblandad – både jag och Henrik separerade från våra ex av helt orelaterade orsaker. Men alla ville inte tro det. Det gick rykten och det fanns spekulationer kring både det ena och det andra. Särskilt eftersom jag och Henrik råkade jobba på samma arbetsplats. Ändå ville vi inte smyga med vår kärlek – vi hade inte gjort något fel.

Snälla, låt oss bara vara tillsammans. Lite så kändes det den första tiden. Som tur fanns det människor som såg genom dramat – såg vår kärlek och var uppriktigt lyckliga för vår skull. Ni vet vem ni är, och jag är evigt tacksam för att ni fanns där genom de jobbiga tiderna. TACK <3 Jag vill inte gå in på detaljer, men det finns en del mer och mindre fysiskt och psykiskt våldsamma händelser som jag önskar att jag och Henrik aldrig skulle ha behövt uppleva. Men vår kärlek bar oss genom dem – också när en del personer uppriktigt uttryckte att vår kärlek var förbjuden.

Det var uppenbart att vår kärlek hade satt stora hjul i rörelse. Det fanns sådant som obarmhärtigt städades bort ur våra liv så att nya möjligheter, nya människor skulle få stiga in. Vi hade ingen aning om vad allt skulle leda till. Men tillsammans kändes allt rätt. Vi var en stadig punkt mitt i förändringsstormen. Inte en enda stund tog vi för given. Vi var båda djupt tacksamma över att, än en gång, ha fått bli återförenade. Två hjärtan, en själ.

Sedan hamnade vi 1000 km ifrån varandra. Henrik fick chansen att ta tre månader studieledigt och åkte till Sverige för att plugga på universiteten i Malmö & Lund. Jag var en skugga – kände mig halv och ofullständig. På något sätt klarade vi av att ses med ungefär två veckors mellanrum. Och när vi sågs tog vi vara på tiden till 100%. Men att åka ifrån varandra, gång på gång, var obeskrivligt hemskt. Otaliga gånger gick jag gråtande genom flygfält, tågstationer. Jag kunde inte förstå hur jag, i nästan 30 år, hade existerat utan Henrik när redan några dagar ifrån honom var nästan outhärdliga.

Vi försökte verkligen göra allt för att minska avståndet. Förutom att vi pratade på FaceTime minst en gång om dagen åt vi ofta tillsammans. Särskilt på helgerna dukade vi upp frukost på varsin sida om skärmen och drack kaffe ur samma kopp – han hade hälften av serien med sig medan andra hälften var hemma hos mig. Det var små men ändå stora och viktiga detaljer som fick vardagen att kännas lite lättare.

 

IMG 6969

 

Vi klarade det – vår kärlek bar oss genom tre månader av studieledighet. Och när Henrik kom hem började vi planera vårt bröllop. Men det är en historia för del III i berättelsen. Dessutom resulterade de där tre månaderna i många oförglömligt fina minnen som Henrik så vackert förevigat i ett memoryspel av trä. Jag blir tårögd av lycka varje gång jag ser på det. Tack, Universum, för att vi får uppleva den här kärleken i det här livet <3

 

IMG 0048

 

 

0

Kommentarer

Inga har kommenterat på denna sida ännu

Skriv kommentar