blogg banner 2

Kolla lamporna i kanalen

Skrivet av Hanna Rosvall 04.07.2020 | 0 Kommentarer

IMG 3784

Jag vet inte riktigt var jag ska börja. Maj och juni har varit så otroligt intensiva månader att jag knappt hunnit stanna upp för att reflektera över vad som händer. Jag har bara gjort, gjort, gjort. Flexat och fixat och pusslat. Många gånger har mina gränser varit mer eller mindre utsuddade. Jag har prioriterat det som andra behöver – på bekostnad av det som jag själv behövt just då.

Min egen self care har bestått av små ögonblick. Typ 5 minuter yoga innan jag lägger mig. 30 minuter Qi Gong om jag riktigt tagit mig tid. Eller att jag spontant lagt mig på golvet och försökt andas. Ett telefonmöte som jag lyckas kombinera med en hundpromenad. Ett bad. En fin stund med en vän. Små vardagliga gyllene ögonblick av närvaro med Henrik, Wilja, och hästarna.

Tiden jag avsatt för mig själv har ändå inte varit tillräcklig. Jag har varit tankspridd, frånvarande. Jag har glömt saker. Jag har varit trött och lättirriterad och stundvis känt att om någon ber mig om en enda sak till kommer jag att explodera. Det har funnits förmiddagar då jag suttit ensam ute i hästhagen och bara gråtit. Och så var det en kväll då jag satt och jobbade och fick panik när jag tänkte på alla pusselbitar som behövde falla på plats nästa dag och Henrik placerade pasta framför mig och jag spontant satte mig under bordet för att äta den. Jag vet inte varför. Men det kändes som att det gav mig trygghet just då.

Redan i maj visste jag att jag hade överbokat min kalender fram till juli. Egentligen är det ju en fantastiskt fin sak, att det finns så många som behöver den hjälp jag kan erbjuda. Av ren tacksamhet och glädje ville jag verkligen få det att fungera. Och det fungerade – så länge jag inte hade något extra på gång.

Men så hände det sig att vi köpte en bostad. Efter att Henrik kollat bostadsannonser varje dag i över ett år var den plötsligt där – vårt blivande hem. Allt gick så otroligt smidigt att det verkligen kändes som att det var meningen. Och så känns det fortfarande. Men flytten blev mycket mer intensiv än jag hade kunnat tänka mig. Jag kan väl bara kort och gott konstatera att jag och Henrik sov 2,5h den natten då vi flyttade möblerna från Hyllie till Slussen.

Och så bestämde vi oss för att renovera. Inte för att det var helt nödvändigt, men för att vi ville och för att vi hade en möjlighet att göra det. Vi fick kontakt med en jättefin inredningsarkitekt som på något magiskt sätt fick allt att falla på plats trots en extremt tight tidtabell. Det innebar dock också att hela renoveringen blev en liten övning i tillit. Vi hann inte provmåla. Vi visste inte exakt hur vårt slipade golv skulle se ut. Men vi litade på att allt skulle bli bra – och det blev det också. Så himla bra.

Trots att flytten varit intensiv inser jag ändå att det också har varit en chans för mig och Henrik att stanna upp. Det blev så tydligt redan den andra kvällen i vårt nya hem. Vi stod ute på vår fantastiska balkong och bara andades. Plötsligt bröt Henrik tystnaden. Han sa: "Kolla lamporna i kanalen". Och jag fylldes av en sådan lycka att jag bara ville gråta. För i den stunden insåg jag att vi äntligen var så härvarande att vi kunde lägga märke till ljusets dans i kanalen som flödar strax utanför vårt hus. En så liten men ändå stor sak.

Nu har vi bott i vårt nya hem lite över en vecka. Renoveringen är klar (fas ett, i alla fall) och en stor del flyttlådor är tömda. Vi har packat upp tv:n, men den är fortfarande vänd mot väggen. Istället sitter vi i soffan och bara lyssnar på musik. Vi prioriterar samtal och fikastunder och promenader. Vi kollar lamporna i kanalen. Vi ÄR. Helt enkelt. Och det är bara så...fint.

Om en vecka tar jag semester. Hela fem veckor välförtjänt semester. Just nu känner jag att jag vill spendera en stor del av semestern offline – helt utan krav. Jag behöver ladda batterierna, men också hitta tillbaka till mig själv – vad jag vill, vad jag behöver. För sist och slutligen är det bara jag som kan svara på det.

 

Kommentarer

Ingen har kommenterat ännu

Skriv en kommentar