blogg banner 2

Kroniskt produktiv

Skrivet av Hanna Rosvall 06.04.2020 | 1 Kommentarer

IMG 1604

En solig dag i Helsingfors. Jag rusar ut genom dörren och går i rask takt mot tunnelbanan. Pulsen stiger och jag tar fram telefonen för att kolla vad klockan är. Hur många minuter har jag på mig? Jag tänker att jag nog kommer att hinna, om jag ökar takten lite till. Men plötsligt tvärstannar jag. Jag inser att jag kommit till Helsingfors för att njuta av en ledig helg. Jag inser att det går tåg var femte minut. Jag inser att jag inte har bråttom någonstans. Men när jag börjar röra på mig igen får jag verkligen anstränga mig för att gå långsamt.

Nästan ett årtionde har passerat. Men jag kommer ihåg den där händelsen i Helsingfors som om den inträffade igår. För det var nog då som jag, för första gången, insåg att jag undermedvetet alltid håller ett högt tempo. Just den där dagen blev det extra tydligt eftersom jag åkt till Helsingfors för att ta en timeout. För att vara ledig. För att sakta ner. Men istället gjorde jag motsatsen. Jag föll in i mitt invanda mönster och sprang till ett tåg som jag inte behövde hinna med. Varför?

När jag var lite älskade jag gåtor. I skrivande stund blir jag plötsligt påmind om en av mina favoriter: "Vad är det som går och går, men aldrig kommer fram?" Svaret är förstås klockan. Men jag tänker också att den där gåtan berättar något om mig. Liksom klockan tenderar även jag att gå och gå och gå – utan att komma fram. Utan att veta vart jag egentligen är påväg. Något osynligt och ouppnåeligt mål.

Jag har tänkt mycket på det här den senaste tiden. Dels för att coronaviruset fått hela världen att stanna upp. Det är förstås trist att omständigheterna är vad de är, men jag tror ändå att vi alla har fått en välbehövlig timeout. Och fastän läget i världen är väldigt jobbigt på många sätt, får jag ändå erkänna att introverten inom mig njuter av lugnet, tystnaden, tomheten, avskildheten. Men i denna plötsliga lugna tillvaro blir jag varse om att jag bär på en inre rastlöshet som jag stundvis får brottas med.

Jag inser att jag lätt halkar in i prestation. När jag går ut med hunden tänker jag att jag ska passa på att ta en power walk. När jag fixar något här hemma känns det ofta som en uppgift som ska göra snabbt och effektivt, så att jag kan fortsätta med nästa (okända) sak. När jag jobbar med ett projekt tenderar jag att pressa mig själv till bästa möjliga tids- och kvalitetsmässiga resultat. Jag gör ofta många saker samtidigt. Det gör mig nästan lite stolt att jag kan hålla så många bollar i luften samtidigt.

Någonstans har jag tydligen plockat på mig en övertygelse. Att jag måste göra så mycket som möjligt, så bra som möjligt. så snabbt som möjligt. Att jag inte får stanna upp innan jag 'förtjänar det'. Att jag inte får 'slösa bort' min tid. Att jag måste hitta genvägar, effektiva och optimerade lösningar. För annars... Ja, jag vet inte? Men den där osynliga personen som står bakom mig med ett tidtagarur och en piska och som ständigt betygsätter mig är obarmhärtig.

Jag vet ju att det egentligen bara är jag själv som ställer alla de där kraven. Och det konstigaste är att jag har motgiftet. Jag är ju faktiskt utbildad yoga- och mindfulnessinstruktör. Så jag har förmågan att stanna upp, vara medveten om min omgivning, fånga dagen, och så vidare. Men det har varit så otroligt mycket förändringar i mitt liv de senaste åren att jag nog inte riktigt har hängt med eller hunnit stanna upp ordentligt för att låta allt integreras.

Jag har tagit stora, modiga beslut för att komma hit. Jag har flyttat och ändrat och rensat och omprioriterat. Ibland har jag svårt att tro att mitt liv faktiskt kan se ut så här. Att jag kan hålla ett lugnt tempo, bestämma över min tid, prioritera det som ger mig energi. Att jag kan ha ett inspirerande jobb och samarbeta med människor som delar mina värderingar. Att jag kan jobba tillsammans med Henrik. Att jag kan göra mindre, men få mer värde än någonsin. Att jag får leva i ett så harmoniskt och kärleksfullt flow. Men det är sant. Det här är min verklighet. Och jag är så tacksam för att få uppleva den här magiska tillvaron. Jag behöver bara lära mig att verkligen njuta av den.

Min terapeut brukar säga att det är lite som att jag kör två parallella operativsystem just nu: Mitt gamla och mitt nya jag. Men uppdateringen är fortfarande pågående. Och jag måste stanna upp – stänga de program som är öppna och gör att processen pausas. För annars kommer uppdateringen aldrig att bli klar. Hon påminner mig också ständigt om att jag ska vara vänlig och tålmodig med mig själv. För det tar tid att bryta mönster som man burit med sig största delen av sitt liv.

Medvetenhet är alltid det första steget. Att bli medveten om vad man gör och vad man vill göra annorlunda. Sedan gäller det att, om och om igen, bli medveten när mönstret dyker upp. Om och om igen kan man då välja annorlunda. I början känns det kanske obekvämt, ångestfyllt. Men det blir bara lättare och lättare att bryta mönstret. Och genom att programmera om mitt undermedvetna kan jag skapa ett nytt mönster som tjänar mig just nu. Dag för dag blir mitt nya operativsystem – mitt nya jag – mer och mer integrerat i mig.

Jag står i stallets foderkammare och tänker på allt det här. Jag inser att jag rusar från en burk till en annan – som om någon stod i dörröppningen, redo att betygsätta min tidsmässiga prestation. Så jag stannar upp. Och jag ler lite åt det komiska i att försöka blanda hästfoder på rekordtid. Jag tar ett djupt andetag. Och jag blandar resten av maten i lugn och ro. Jag känner på lucernhacket och lyssnar till ljudet som skapas då jag rör runt i tunnan med pellets. Morotsbitarna är fina färgklickar i den grön-bruna sörjan.

I hagen går Connemaran Hassel mig ivrigt till mötes. Hon är min medryttarhäst, men också min viktigaste lärare just nu – tillsammans med de andra hästarna i flocken. De är sådana närvaromästare. Hästarna påminner mig om att allt måste få ha sin tid. För att kunna möta dem på deras frekvens behöver jag vara närvarande, i min kropp. Jag behöver glömma allt som heter tid och prestation. För det enda hästarna ber mig om är att de ska få möta mig – hela mig – i villkorslös, ömsesidig kärlek. Det är där jag också behöver lära mig att möta mig själv.

 

Kommentarer

  • Samma tankar 10/04/2020 4:45pm (48 dagar sen)

    Tack, tack och tack i igen <3 har helt samma tankar och upplevlser. Kan vi alla sluta springa och bara leva?

    • Hanna Rosvall 12/04/2020 9:44pm (46 dagar sen)

      Åh, det låter som en bra idé. Sluta springa, börja leva – I'm in! <3

Skriv en kommentar