blogg banner 2

Lejonet som inte fick ryta

Skrivet av Hanna Rosvall 13.04.2019 | 1 Kommentarer

DSCF1603

Jag har länge varit nyfiken på Reiki. Till en början trodde jag att det var meningen att jag skulle gå en Reiki-kurs. Lära migGöra någotFå diplom. Trots att jag spanade in många olika kurstillfällen var det inget som råkade passa. Reiki dök ändå upp med jämna mellanrum – till den grad att jag nästan blev lite frustrerad. Kom igen Universum! Om det verkligen är meningen att jag ska lära mig Reiki, kan det väl ändå finnas en utbildning som jag har möjligheten att delta i?

Men för någon vecka sedan insåg jag något viktigt. Det är inte meningen att jag ska lära mig att ge Reiki. Jag ska lära mig att Reiki. Så enkelt, så självklart...men ändå så svårt. Jag har så länge varit så inriktad på att ge, ge, ge och prestera, prestera, prestera, att det är mitt naturliga sätt att agera. På senare tid har dessa gamla bekväma skor ändå börjat ge mig skavsår.

Mitt gamla beteendemönster måste brytas. Jag vet det, jag känner det. Det funkar helt enkelt inte längre. Jag måste lära mig att hushålla med min egen energi. För jag är ingen soptunna där andra människor kan dumpa låga vibrationer. Jag är inte heller en energimässig packåsna som ska bära runt på det som andra människor inte själva vill bära runt på. Jag har rätt att sätta gränser, jag har rätt att säga nej. Jag har rätt att också ta emot.

Som högkänslig person är det oftare lättare sagt än gjort. Man känner att man har ett ansvar för att andra ska må bra. Man går runt med ständigt dåligt samvete. Man tänker att man själv alltid orkar, att det inte spelar någon roll – så länge alla andra är nöjda och glada. Varför? Därför att man känner av andra människors energier så starkt att deras negativa känslor blir ens egna. Och det är inte så trevligt.

Men jag har, för första gången i mitt liv, börjat känna att det räcker nu. Varje morgon stänger jag medvetet min 'energiport' och deklarerar, tyst för mig själv: Jag bär inte på någon annans energier idag. Ingen får min energi utan mitt samtycke. Mina gränsdragningar har dessutom börjat visa sig på lite lustiga sätt. Jag har slutat plocka upp skräp från marken. Jag har slutat att städa upp efter andra personer. Jag har slutat att automatiskt ge upp min plats på bussen eller tåget eller i en kö.

Det låter kanske konstigt, men på något sätt känns det viktigt att sända tydliga signaler till Universum. Jag städar inte längre upp efter andra – alla är ansvariga för sig själva. Visst plockar jag något skräp ibland, eller städar bort en kaffekopp, eller ger min plats åt någon annan. Men. Det är alltid medvetna val. Jag gör det för att jag vill göra det, inte för att jag – tyngd av skuldkänslor – känner att jag måste göra det. Skillnaden är stor. Och jag har redan märkt stor skillnad i mitt eget liv.

Så, jag gick alltså på en Reiki-behandling. Övade på att bara lägga mig ner och ta emot i en timme. Och det var så fantastiskt fint! Så mycket villkorslös kärlek som flödade genom alla lager av min kropp. Som att bada i kosmiskt ljus. Jag kunde känna hur den högfrekventa energin rensade och laddade mitt energifält. Verkligen en vacker upplevelse som jag tog emot med tacksamhet <3

Efteråt berättade Reiki-kvinnan vad hon fått till sig under behandlingen. Hon berättade bland annat att det finns tre lejon som vaktar porten till hjärtat – Ilska, Sorg, Rädsla. Hon såg att ilskans lejon verkligen vill ryta, men att det inte får tillåtelse. Jag kunde inte annat än hålla med. Jag har definitivt ett ilsket leijon som jag ständigt tystar ner. Du som följt min blogg en längre tid kanske kommer ihåg mitt inlägg Är det fult att bli arg? där jag konstaterade att jag nog aldrig riktigt gett mig själv tillåtelse att känna ilska.

Så ja, det finns ilska som samlats på lager. Den är ett resultat av alla de gånger då jag inte satt tillräckliga gränser. Alla gånger jag känt mig osynlig, orättvist behandlad. Alla gånger då jag låtit andra ta min plats, ta äran för mitt arbete. Alla gånger då jag låtit andra trampa på mig, säga elaka saker till mig. Alla gånger då jag vänt andra kinden till. Alla gånger då jag tvingat mig själv att förstå, förminskas, försvinna. Och fan vad det gör mig arg! Att jag inte värdesatt mig själv mer än så.

Ilskan är en stor och fin kraft, om den används på rätt sätt. Jag väljer att inte använda min ilska destruktivt – varken mot mig själv eller andra. Fastän det knyter sig i magen när jag tänker på en del människor väljer jag att önska dem väl. För deras beteende visar bara att något är trasigt inom dem. Så istället låter jag min gamla ilska bli ett bränsle som hjälper mig att sätta gränser, säga ifrån, ta plats och villkorslöst älska mig själv.

På senare tid har jag dessutom känt mig kallad att göra Simha Mudra Pranayama. Det är en yogaövning som kallas Lion's Breath och, bokstavligt talat, innebär att man ryter som ett lejon. Känns ju rätt självklart att jag ska inkludera lejonet i min dagliga yogarutin. Ett perfekt och tryggt sätt att låta ilskan, som den duktiga flickan låtit samlas på lager, komma ut.

Bilden i början av inlägget råkade jag hitta idag. Också ett intressant sammanträffande. Det är ett foto som Henrik tog i en Siciliansk kyrka förra sommaren. Lejonet låg förtryckt under en predikstol, vilket förstås skapar frågor kring dess symbolik... Bilden gör mig ändå full i skratt eftersom jag kan tänka mig att det är så mitt leijon ser ut. Exakt sådär. Åh nej. Så varje gång jag tänker halka in i de gamla skorna ska jag därför tänka på det här lejonet. Och sedan ska jag ryta till – på ett vänligt, kärleksfullt sätt.

Det är viktigt att kunna bli arg om det behövs. Alla känslor behöver vara lika välkomna. För, så som någon sagt nån gång: "Holding on to anger is like drinking poison and hoping that the other person will die". Ilska är inte ett gift jag vill ha i kroppen. Härmed börjar en anger detox som skapar mer utrymme för ljus och kärlek så att alla hjärtats portar kan öppnas.

 

Kommentarer

  • Bohemian Maggie 14/04/2019 10:58am (2 månader sen)

    Så sant, så sant. Ilska är en känsla som ska få finnas och kännas. Den har ett syfte och som du säger så kan man försöka välja att inte uttrycka den på ett destruktivt sätt. Av en händelse - igen - så snurrar mina tankar kring samma teman som du skriver om. Märkte att jag varit spänd/spänt skinkorna så musklerna nästan ömmande, haha! Så jag googlade och hittade att det kan handla om undanträngd ilska, om att personer verkligen kan kännas "a pain in the butt" riktigt bokstavligen. :D Men jag har inte riktigt ännu klurat ut varifrån ilskan kommer. Ska prova meditera på det och se. Tack för dina givande inlägg här på internätet!

    • Hanna Rosvall 05/05/2019 8:49pm (52 dagar sen)

      Beklagar supersent svar – av nån orsak såg jag din fina kommentar först nu! TACK för att du delar med dig <3 Och intressant det där med spända skinkor! Haha, kroppen har sina sätt att kommunicera :D Hoppas du hittat några fler svar i meditativa dimensioner, kram!

Skriv en kommentar