Min historia

torsdag 15 februari 2018 - 19:19 | 2 Kommentarer

resizedimage800533 blogg liggande2

Jag skriver mitt första blogginlägg ute på havet. Jag vet inte exakt var jag befinner mig – jag bara är. Jag undrar varför det egentligen är så viktigt för oss människor att veta, definiera, rationalisera. Kanske det inger en viss trygghet. Att uppge en koordinat är väl på sätt och vis att bevisligen vara någon, någonstans. Det är svårare att förhålla sig till den som flyter omkring i något oidentifierbart. Jag kan ändå inte låta bli att tänka att det är befriande – att vara ombord på ett skepp på väg från A till B utan att behöva veta den exakta rutten.

Jag ser mig omkring i den dunkla restaurangen där matdofterna dröjer kvar i knutarna. Utan att uppfattas som creepy försöker jag betrakta människorna som sitter utspridda flera bordslängder ifrån varandra. En del sitter tysta och försjunkna i sina tankar medan andra väljer att diskutera, debattera. Jag tänker att de alla har en historia att berätta. Var skulle de börja om de skulle berätta den just nu? Vad skulle de välja att ta med för att ge lyssnaren tillräckliga koordinater? Hur navigerar man, i korthet, igenom ett helt liv?

Jag börjar: Det här är Min Historia.

Jag tänker att jag borde säga något om min barndom – att den var vacker och lycklig och trygg på alla sätt. Det fanns inget jag saknade, men ändå saknades något. Jag kände starkt att jag hade kommit till jorden för att uträtta något, en livsuppgift. Det fanns underbara vänner i mitt liv, men ändå saknades någon. Jag skrev kärleksbrev till honom som kändes verklig men som jag i verkligheten inte kunde definiera. Det fanns ett varmt hem intill skogen, men ändå längtade jag någonstans. Det var en djup längtan som lättade endast när jag omgav mig med de fyra elementen – havet och regnet, skogen och bergen, elden i brasan, vinden mot kinden – eller blickade upp mot skyarna, stjärnorna.

Jag tänker tillbaka och undrar när allt ändrades. Jag undrar när flickan med 9,5 i medeltal och drömmar i tusental förvandlades till den osäkra och svartklädda som på flit skrev fel i sina prov för att inte få full poäng. Jag vet inte. Och egentligen behöver jag inte veta. Det jag vet är att jag började samla på mig skyhöga krav. Jag kunde acceptera alla andra men var aldrig tillräcklig i mina egna ögon. Samtidigt byggde jag upp ett hårt skal omkring mig, fast besluten om att ingen någonsin skulle tänka att jag är svag. Det kändes som att världen var för hård för min själ – det fanns ingen plats för henne som kände så otroligt mycket, hela tiden.

Jag tänker att jag borde säga något om åren när jag började utforska min skugga. Åren 13 till 20 när jag färgade håret svart som natten och försökte bli lika hård som musiken jag spelade. Tiden när jag trivdes bäst under strålkastarna som sken på mig och mitt band – ljuset som fick min skugga att falla bakom mig. När jag såg mig i spegeln visste jag ändå att det var en mask. När jag tvättade bort sminket såg jag en kvinna som sprang ifrån sig själv. Kanske var det därför jag drog till mig dem som behövde helas. Jag var kring 20 när jag blev tillsammans med en alkoholiserad musiker. På något sätt var det lättare att hela honom än mig själv. När vårt förhållande tog slut, tre år senare, vägde jag 49 kilo. Det som fanns kvar av mig var ett skal av en människa. Men det var nog ingen som visste – jag gjorde allt för att ingen skulle få se mig svag.

Jag undrar om jag målar upp en mörk bild av mig själv. I verkligheten var jag under alla år en snäll och utåtriktad och omtyckt och glad person med många intressen. Jag antar att jag och min skugga började gå skilda vägar när jag blev blond igen, strax innan studentexamen. Jag kom in på Hanken och gjorde bra ifrån mig. Redan efter ett år fick jag praktikplats på en reklambyrå och började bygga en karriär som copywriter. Jag siktade högt, som alltid, och vägrade nöja mig med något annat än det bästa – som alltid. Jobbet blev snabbt min identitet och första prioritet.

Jag jobbade. Och jobbade. Och jobbade. Jag åt om jag hann. Jag sov om jag hann. Oftast inte. Jag åsidosatte min familj, mina vänner – trots att det under alla år fanns där och stöttade mig genom allt. Men det gick bra för mig. Jag var så himla bra på så många olika saker. Jag skrev en magisterexamen ungefär lika tjock som en telefonkatalog. Jag engagerade mig i föreningar och fritidsintressen. Jag var med och vann ett reklampris och blev nominerad till ett annat. Jag jobbade med allt större kunder och allt större projekt och blev ombedd att hålla föreläsningar. Pengarna rullade in på mitt konto. Jag älskade det…och jag hatade det. Mitt liv var överfullt, men ändå kände jag mig tom. Allt oftare kom jag hem alltför sent. Jag satte mig vid köksbordet och skakade. Jag samlade ihop spillrorna av mig själv och försökte jobba lite till. Vissa kvällar lade jag mig i sängen med sådan hjärtklappning att jag bad en tyst bön om att få vakna vid liv. Till min lycka grydde alltid en ny morgon och jag var alltid lika pigg och glad. Ingen misstänkte något – ingen fick misstänka något.

För ungefär fyra år sedan kom en vändpunkt. I bakfickan hade jag +100 h övertidsjobb och onaturligt många förkylningar eller andra åkommor. Våren 2013 kom dagen då jag plötsligt satt på jobbet och kände marken långsamt försvinna under mig. I smyg googlade jag symptom för hjärtinfarkt och blev tillräckligt uppskrämd för att smyga iväg till arbetshälsovården. Mina hjärtslag var panikartade men inte livshotande. Jag fick ett burnout-test framför mig och försökte lista ut hur jag skulle svara för att inte bli sjukledig – jag tyckte mig inte ha tid med det. Läkaren gav mig ändå en vecka ledigt och bad mig komma in på en lång rad tester.

Jag bestämde mig för att ändra mitt liv. Universum hade tvingat mig att stanna upp, och det ville jag respektera. Det var ett tecken.

Jag började yoga. Jag började dagligen meditera. Jag träffade regelbundet en kvinna som hjälpte mig att hela min kropp genom akupunktur. Jag började lära mig om hälsosam mat. Jag började använda endast ekologiska produkter. Jag renades på djupet och kände livsgnistan återvända. Yogan gjorde mig stark och hjälpte mig att skapa en kärleksfull relation till min kropp. Meditationen hjälpte mig att bryta mig fri från stressen och hitta ett inre lugn. Jag grät och grät och grät och lät äntligen alla de där förtryckta känslorna komma ut. Jag började förstå och acceptera min högkänslighet och lovade mig själv att aldrig någonsin förbjuda någon känsla igen.

Jag sitter och funderar hur jag ska fortsätta min historia. Det är inte lätt att sätta ord på vändpunkten som kom tre år senare. Hur ska jag beskriva stunden när en kär vän plötsligt visade sig vara min twin flame, min själs andra hälft? Hur ska jag beskriva dagen när jag såg mig omkring i lägenheten – den med havsutsikt, regndusch, granitgolv och designmöbler – som jag just köpt med min dåvarande pojkvän och insåg att den innehöll allt jag någonsin drömt om, men att inget av det gjorde mig lycklig och att inget av det skulle rädda vårt förhållande? Hur ska jag beskriva stunden när jag tog min yogamatta och min hund under armen och återvände till min tomma lägenhet – den som endast innehöll en madrass, en kaffekopp, en gaffel, en kniv, ett fat och en sked – och insåg att det var allt jag behövde? Jag vet inte. Det är obeskrivligt. Men jag var tvungen att lyssna till mitt hjärta.

Universum ställde mig vid en klippkant och bad mig att hoppa ut i det okända. Jag visste att det skulle innebära min död. Under fallet skulle precis allt som inte var sant falla bort – alla kulisser, alla masker, alla illusioner. Jag visste att jag måste göra det. Jag visste att en till cykel i mitt liv var fullbordad. Så jag blundade och log och hoppade och tittade inte bakåt. För första gången i mitt liv var jag hundraprocent säker och noll procent rädd.

Nästan två år senare lever jag ett fullkomligt nytt liv. Jag har gift mig med honom jag skrev kärleksbrev till som barn. Mitt efternamn är nytt. Jag har sagt upp mig från mitt reklamjobb – efter 8 år – och tagit ännu ett steg ut i det okända genom att bli företagare. Jag har utbildat mig till mindfulnessinstruktör i Sverige. I november blir jag yogalärare. Men framför allt har jag börjat minnas – min livsuppgift, mitt kall. Och ju mer jag vågar ta den här riktningen, desto mer stöd har jag från Universum. Jag har aldrig upplevt ett sådant flow som jag lever i just nu. Allt det som saknades – detta något, denna någon – har infunnit sig. Jag har hittat det där hemmet långt borta och känner mig inte längre vilsen.

Med tacksamhet inser jag att precis allt har lett mig hit. Jag har slutit fred med de olika utvecklingsskeden min själ genomgått – de har varit en del av resan. Jag beskyller inte någon på något sätt – det var jag själv som fattade alla beslut angående min hälsa och mitt liv. Det var nödvändigt för mig att brinna för att sedan kunna resa mig ur askan som fågeln Fenix. Utan allt detta skulle jag inte vara den jag är idag. Den viktigaste insikten är ändå att jag, i mig själv, är tillräcklig. Det var först när jag lärde mig att älska mig själv som jag kunde bli hel.

Jag tänker att jag kanske fick med ungefär allt. Jag tänker att det blev ganska långt. En del av mig undrar vad ni nu egentligen tänker om mig. En del av mig tänker att det får vara som det är. Vi har alla våra historier att berätta och det ska bli fint att dela fortsättningen av min resa med alla er som läser min blogg.

Med ljus & kärlek,

hanna

2

Kommentarer

  • Maria Hagberg

    27.02.2018 21:23 (8 månader sen)

    Inspirerande blogg! Jag befinner mig själv på en resa för tillfället. Jag återhämtar mig från utbrändhet och försöker hitta lugnet i tillvaron. Välkommen till Sevendays! :)

    • Hanna Rosvall

      27.02.2018 22:10 (8 månader sen)

      Tack för att du delar med dig Maria! Det gör mig så glad att du hittar inspiration i min blogg. Låter som att du är på väg i rätt riktning och att ljuset återvänder till dig i takt med vårsolens växande strålar :) Kram och lycka till!


Skriv kommentar