blogg banner 2

Mitt inre barn

Skrivet av Hanna Rosvall 06.03.2020 | 0 Kommentarer

12241535 1202217096460636 5747003600577912266 n

Jag är född den 24:e februari 1988. Innan år 2000 var det skottdagen. Men trots att datumet ändrades till den 29:e blev det en tradition att fira lite extra vart fjärde år. I år fyllde jag 32. Men på en annan tidslinje fyllde jag 8.

Jag var nog ungefär 8 år när den här bilden togs i Norge. En dag då jag tog fjorden i min famn och vilade i det vackra landskapet. Jag ser på bilden: Hanna, ungefär 8 år. Och jag tänker att 24 år har passerat. Jag tänker att den lilla flickan vid fjorden har kapslats in i en kvinnokropp som inte känns helt fri. För hon har också samlat på sig förväntningar, krav. Och någonstans på vägen har mitt inre barn blivit instängt bakom lås och bom. Jag har trott att det är tillräckligt. Men hennes rädslor och sår har omedvetet påverkat mitt vuxna jag.

Jag började bli medveten om mitt inre barn efter att vi flyttade till Sverige. Kanske delvis för att det verkar vara ett aktuellt tema för många i min omgivning. Under en lång tid viftade jag ändå bort allt det där. Jag tänkte att jag har haft en trygg och lycklig barndom som inte behöver bearbetas. Men mitt inre barn fortsatte kräva min uppmärksamhet. Om och om igen fick jag, för mitt inre öga, se en minnesbild. Det var en lågstadiemorgon då jag skulle till skolan men plötsligt exploderade. Ett ögonblick då jag blev en vulkan av undantryckt frustration. Och jag sparkade ett hål i väggen. Sedan grät jag. Skämdes. Och jag lovade mig själv att aldrig tappa kontrollen på det sättet igen.

Tiden gick. Tills jag insåg att mitt inre barn var en tickande bomb. Plötsligt vällde frustrationen upp i mig igen – den som jag tränat hela livet på att gömma undan. Frustrationen som uppstod när jag inte kunde uttrycka mig autentiskt, när jag behövde stiga ur min kropp för att kunna ignorera mina känslor. Frustrationen som uppstod när jag kände mig tvingad att vara duktig – att säga ja när jag ville säga nej. Ju mer jag öppnade upp för frustrationen, desto mer närvarande blev mitt inre barn i hur jag, som vuxen, reagerade på olika utmanande situationer. Och jag insåg att jag snart skulle sparka ett hål i en bildlig vägg.

Så jag bad Universum om hjälp. Och som ett under fick jag kontakt med en alldeles underbar yogalärare som också är psykolog. Sedan förra hösten har jag alltså gått i terapi. Det har känts svårt för mig att säga högt, för jag har skämts lite över att visa mig så svag. Men, med facit i hand, kan jag verkligen säga att det här är något av det absolut bästa och starkaste jag någonsin gjort. Jag önskar att alla kunde ha möjligheten att gå i terapi, åtminstone en gång i livet.

Jag har lärt mig så mycket om mig själv. Min terapeut har varsamt guidat mig in i de mörkaste och äldsta delarna av mig själv. Och jag har äntligen förstått vilka sår och rädslor och osäkerheter det är som får mig att agera som jag gör. Varför jag ger bort min kraft. Varför det är svårt för mig att säga nej. Varför jag får sådan ångest när jag hamnar mitt i andra personers konflikter och varför jag lägger så mycket energi på att lösa situationer som egentligen inte alls berör mig. Och så mycket mer.

Jag känner att jag behöver hålla den här processen för mig själv. Och fastän det här kanske kan skapa frågor hos en del som läser, vill jag poängtera att det är mig själv jag möter i mina terapisamtal. Alla andra som finns eller funnits i mitt liv är bara speglar som visar på något inom mig. Därför behöver jag just nu tid och utrymme för att lära mig att leva som mig själv – en högkänslig, intuitiv själ – utan att bli överväldigad eller ge bort min egen kraft. För det är där mitt inre barn blivit sårat. Det är det hon aldrig fått lära sig. Därför tränar jag, varje dag, på att bryta gamla mönster för att kunna komma allt närmare mitt autentiska jag.

Mitt inre barn är inte längre inlåst. Hon står bredvid mig. Jag håller hennes hand. Och det är min uppgift att finnas till för henne, vägleda henne, sätta gränser för henne. Jag ser henne som en liten älva som dansar i skogsbrynet – så skör, men samtidigt fylld av Universums urkraft. I en meditation, ledd av min terapeut, blir jag ombedd att säga något åt henne, mitt inre barn. Så jag tar henne i min famn, och jag säger: "Jag älskar dig. Du är magisk. Glöm aldrig det."

 

Kommentarer

Ingen har kommenterat ännu

Skriv en kommentar