blogg banner 2

Obekväm ofullständighet

Skrivet av Hanna Rosvall 27.04.2020 | 0 Kommentarer

IMG 2279

Det var nog nån gång i dessa tider som vi fick höra att vi hade fått en lägenhet i Hyllie. Det var för två år sedan – 2018. På många sätt var flytten till Malmö ett stort steg ut i det okända. Därför var det inte så konstigt att också vår bostad förblev en planritning – en skiss på ett papper – tills vi, med flyttlasset utanför, låste upp dörren och steg in i vårt nya hem.

Jag kommer ihåg att vi försökte förbereda oss genom att kolla på Google maps. Men vår adress visade bara en tom tomt. En markerad ruta där ett hus skulle stå. Så var det egentligen med hela Hyllie – ett av Malmös nyaste bostadsområden. Det såldes in som porten till resten av världen, 20 minuter från Köpenhamn. En klimatsmart stadsdel för 26.000 personer. Men mäklarna fick förlita sig på att alla vi blivande Hylliebor kunde se visionen bortom byggställningarna.

Jag överdriver inte när jag säger att vi flyttade mitt in i en byggarbetsplats. Varje dag vaknade vi till ljudet av en såg, en borr, en hammare. Morgonpromenaderna med Wilja gick ofta ut på att väja för stora maskiner. Jag kom till jobbet med lera upp till knävecken eftersom gatorna runt vår hus inte var stenbelagda. Med jämna mellanrum missade jag nästan tåget eftersom det kändes näst intill omöjligt att veta vilken gata som skulle vara avstängd och fördröja promenaden. Eftersom Google maps inte hunnit uppdateras var det dessutom en hel del möbelleveranser som inte hittade fram.

Särskilt under den första tiden blev det en hel del omvägar och specialarrangemang. Men ett efter ett blev husen omkring oss färdiga. Folk flyttade in. Gränderna började stenbeläggas. Byggställningarna plockades bort och gav plats åt träd och frodiga planteringar. Plötsligt satt jag och Henrik och Wilja på vår soliga balkong utan att notera järnsågen i bakgrunden. När Hyllies första café öppnade, för kanske en månad sedan, började stadsdelen kännas levande på riktigt.

Jag har tänkt mycket på det här den senaste tiden. Hur jobbigt det var att saker omkring mig ständigt förändrades. Det var som att leva mitt i förändringen – bokstavligt talat. På ett sätt var det en otroligt utmanande miljö att landa i efter flytten från Finland. Men samtidigt har det varit fantastiskt och fascinerande att vara en del av det nya som tar form.

Hyllie har byggts upp omkring oss, precis på samma sätt som jag och Henrik har byggt upp vårt nya liv i Sverige. Det var nog ingen slump att vi landade just här. Och att vi dessutom fick flytta in i ett nybygge – ett tomt blad – känns inte heller som någon tillfällighet. För tiden i Hyllie har lärt mig otroligt mycket om förändring. Om att finna lugnet mitt i kaoset. Om att vara bekväm med omställning.

Det känns extra betydelsefullt eftersom vi snart ska flytta igen. Vårt nya hem dök upp överraskande, men ändå vid precis rätt tidpunkt. Tack för det, Universum! Och det känns faktiskt som att vi är redo att flytta. Vi är redo att ta nästa steg och låta våra rötter växa intill kanalen, i området som kallas Slussen. Kanske är det också en slags transportsträcka. Men efter den här födelseprocessen ska det faktiskt bli väldigt skönt att landa i en ny slags tillvaro. I ett eget hem. I ett kvarter och en stadsdel som har en etablerad struktur.

Men jag undrar varför det är så utmattande med förändring. Varför det är så otroligt obekvämt med ofullständighet. Jag själv har till exempel alltid varit lite av en rebell när det kommer till rutiner och traditioner. På något sätt har jag känt mig driven att bryta mönstren och tänka annorlunda. Men jag tror att det egentligen är mina rutiner som gett mig utrymmet att utmana dem. För här i Hyllie, i den ständigt föränderliga tillvaron, har jag stundvis verkligen längtat efter fasta punkter att hålla mig fast vid.

Just nu är vi nog många som lever utan våra vanliga rutiner. Men personligen måste jag ändå konstatera att det inte känns så jobbigt. På något sätt har jag, de senaste åren, övat på just det här. Att vara bekväm med att saker förändras och att ständigt hitta min plats i det föränderliga landskapet. Det hade man inte trott för 15 år sedan, som Henrik brukar säga. 

Dock ett erkännande. Fastän jag gärna ser mig själv som en rebell har jag nog största delen av livet varit väldigt rutinstyrd. Jag har varit 'ett vanedjur', så som min lillebror skulle uttrycka det – en liten varelse som finner tryggheten i det välkända och invanda. Så för mig har det verkligen varit ett eldprov att sluta strida mot strömmen och istället låta mig själv flöda och färdas i dess riktning. Ibland har jag trott att jag ska drunkna i det kaotiskt ofullständiga. Men jag har alltid hållit huvudet ovanför ytan. Och jag har lärt mig att uppskatta färden i livets flod.

När jag släpper mitt kontrollbehov flyter jag i land på de mest magiska platserna. Platser som jag nog aldrig skulle ha hittat på egen hand. Platser som jag helt säkert skulle ha missat om jag bara skulle ha följt kartan jag själv ritat upp. Och om jag skulle ha haft en perfekt ruttbeskrivning skulle jag nog aldrig ha stannat upp för att prata med alla de underbara varelserna jag mött längs vägen. Så den här resan har verkligen gett mig en ny uppskattning för det okända.

 

Kommentarer

Ingen har kommenterat ännu

Skriv en kommentar