blogg banner 2

Outhärdliga ovisshet

Skrivet av Hanna Rosvall 05.05.2019 | 1 Kommentarer

IMG 2021

En hel del har hänt sedan jag skrev sist. Igen. Små och stora förändringar – önskade och oönskade, väntade och oväntade. Universum skakar verkligen om min verklighet just nu. Stundvis känner jag att jag obarmhärtigt kastas runt i en kosmisk ström och greppar grässtrån vid strandkanten. Samtidigt inser jag att inget händer av en slump. Allt är precis som det ska vara. Universum utmanar mig dagligen med två frågor: 1. Hur mycket vågar du lita på livet? och 2. Hur mycket kärlek är du beredd att ta emot?

Det låter kanske enkelt. Men att lita på livet är något av det svåraste som finns. Jag har programmerats att tro att tryggheten ligger i fasta punkter och inövade rutiner. En fast adress. Ett välbekant arbetsbord. Och den dagliga resan mellan dessa två fasta punkter. Ja, jag har en hemadress. Ja, jag har ett jobb. Just nu. Om en månad vet jag, ärligt talat, inte vad som kommer att ske.

Jobbmässigt är jag just nu inne i en stor förändringsprocess. Många dörrar står på vid gavel, och jag har ingen aning vilken jag ska gå igenom. Det är fina möjligheter, spännande nya resor. Men jag ville inte trodde inte hoppades inte att jag skulle stå framför alla dessa möjligheter så här snabbt. Jag erkänner: Jag hann bli bekväm med den nya tillvaron som skapats här i Sverige. Så Universum ställde mig mot väggen och frågade: Är det verkligen det här du vill? Svaret är att jag inte vet. Så jag inser att det är det jag nu måste klura ut. Vad JAG vill. Hur jag kan använda mina gåvor på bästa sätt. Åtföljd av djupa andetag och tacksamhet försöker jag nu navigera åt rätt håll.

Bostadsmässigt har jag också hunnit bli bekväm. Ja, vi kunde nog behöva några rum till. En trädgård. Lite sånt. Men jag märker att jag håller hårt i våra väggar, den här adressen. Jag motiverar det med att vi precis flyttat. Att det är så många förändringar runt omkring. Hela jag skriker efter att få landa, låta rötterna växa sig ner i det nya hemlandet. Men Henrik vill annorlunda. Han tittar på nya bostäder varje dag. Det gör att den här bostaden känns tillfällig, som att allt när som helst kan packas ner. Förstås är det inte helt sant – en flytt är ett gemensamt beslut. Innerst inne vill jag nog också flytta. Mitt sikte är också inställt på något okänt hem på en okänd adress på en okänd punkt i framtiden. Men jag blundar. För jag tänker att jag måste ha en fast punkt. Jag måste bo just här just nu för annars förlorar jag allt fotfäste...typ.

Någonstans inser jag att min stabilitet, min trygghet, måste hittas i det osynliga. När allt annat är ovisst måste jag fokusera på det som inte ändras: Kärleken. Idag fick jag en påminnelse om att det finns så otroligt mycket kärlek i mitt liv – kärlek som inte försvinner. Kärlek som villkorslöst finns där, oberoende av var jag är eller vad jag gör. Det gör mig tårögt tacksam. Verkligen.

För någon vecka sedan satt jag på ett flygplan. Det var efter en livsförändrande resa – en pilgrimsfärd – som jag kanske finner ord för vid ett senare skede. Jag fick ta emot den första initieringen i Hatun Karpay. Just nu vill jag inte säga mer än så, men om orden talar till dig, ber jag dig klicka på länken för att läsa mer.

När vi skulle landa i Köpenhamn hände något magiskt. Kvällen var vindstilla och vackra toner spred sig som mjuka penseldrag över himlavalvet. Gränslandet mellan hav och himmel suddades ut och plötsligt befann vi oss i evigheten. Tiden stod stilla, planet stod stilla – så kändes det i alla fall. Det var overkligt. Och så vackert! Jag blev uppslukad av stunden och njöt av att vara överallt och ingenstans, samtidigt.

Jag ser på bilden i början av inlägget, tänker tillbaka på de där magiska stunderna i flygplanet. På något sätt ska det väl ändå vara möjligt att finna det fina också i detta limbo? Magin i att inget är varken det ena eller det andra? Det bara är. Och jag är. Överallt och ingenstans, samtidigt. Kanske det är exakt här jag ska vara, medan det kosmiska nätet omkring mig omformas till min nya verklighet. Kanske jag, just nu, egentligen upplever den där overkliga stunden innan planet landar. Det är bara upp till mig att kunna uppskatta den.

Ovissheten kan vara rätt outhärdlig. Särskilt om man, som jag, gärna vill veta hur saker och ting ska bli. Om jag tänker för mycket på allt jag inte vet kan jag lätt känna hur ångesten kommer krypande. Men jag är väl medveten om att det är just det här jag ska lära mig. Att lita på livet – no matter what. Universum har, de senaste åren, verkligen testat hur djupt min tillit sträcker sig. Och, samtidigt, hur mycket kärlek jag är villig att ta emot.

Så jag försöker att ta allt det här med ro. Ha tålamod med mig själv. Det är faktiskt inte helt lätt att bryta tanke- och beteendemönster som hängt med en hel livstid. Men det är möjligt, och det blir lite lättare för varje dag som går. Så just nu behöver jag faktiskt inte veta om vi kommer att bo här en månad eller ett år till. Jag behöver inte veta exakt vad som kommer att stå på mitt visitkort på hösten. Eller något annat för den delen. För inget av det är egentligen kopplat till min inre trygghet. Jag är trygg i mig själv. Och jag är omfamnad av oändligt mycket kärlek. Det är mer än tillräckligt.

 

Kommentarer

  • Emilia 21/05/2019 2:33am (38 timmar sen)

    Fantastisk blogg <3

    • Hanna Rosvall 21/05/2019 8:43pm (20 timmar sen)

      Tack snälla <3

Skriv en kommentar