blogg banner 2

Så jävla DUKTIG

Skrivet av Hanna Rosvall 07.06.2019 | 1 Kommentarer

IMG 2071

Jag har varit Så. Jävla. Duktig. Hela livet.

Hon som aldrig är till besvär.
Hon som alltid är trevlig, glad, social.
Hon som hälsar artigt och alltid säger 'tack'.
Hon som kan diskutera och debattera.
Hon som sätter servetten i knät och kan vett och bordsetikett.
Hon som säger 'ursäkta' och 'förlåt'.
Hon som alltid ler på alla fotografier.
Hon som är rar och charmig och lite lagom provokativ för att visa karaktär.
Hon som inte tar plats, men som ändå tar för sig lite när det behövs.
Hon som aldrig bryter mot reglerna.
Hon som aldrig är stökig.
Hon som alltid ställer upp.
Hon som alltid töjer på sina egna gränser.

Så. Jävla. Duktig.

Hon som alltid varit så begåvad.
Hon som gick ut grundskolan med 9,5 i medeltal.
Hon som på något sätt lyckades få 10+ i proven.
Hon som skrev L i studenten.
Hon som blev högt utbildad.
Hon som skrev klassens längsta examensarbete.
Hon som har skåpen fulla med diplom, stipendier, utmärkelser.
Hon som vann en skrivtävling.
Hon som vann en ridtävling.
Hon som vann ett reklampris.
Och så vidare och så vidare.
Hon som var med i föreningarna.
Hon som sysslade med välgörenhet.
Hon som alltid gör det där lilla extra.
Hon som är så ödmjuk och omtänksam.

Så. Jävla. Duktig.
Alltid. Alltid. Alltid.

Men vet du vad? Att vara så jävla duktig hela jävla tiden är jävligt tungt. Punkt.

För jag är också hon som blev utbränd vid 25.
Hon som är en högkänslig introvert men försöker dölja det.
Hon som är extremt självkritisk.
Hon som ibland gråter på toan när ingen ser.
Hon som kan känna extrem press.
Hon som kan känna ångest.
Hon som kan känna rädsla.
Hon som kan få panik.
Hon som kvävs av att vara andra till lags.
Hon som alltid kan hitta något fel på sig själv.
Hon som ständigt har dåligt samvete.
Hon som aldrig är tillräcklig.

Aldrig aldrig aldrig
Tillräckligt Duktig

Att vara duktig har för mig varit ett sätt att överleva. Eftersom jag föddes med många gåvor – som jag till en början uttryckte av spontan glädje – fick jag snabbt lära mig att jag är begåvad. Duktig. Hela systemet prisade mig när jag var DUKTIG, spelade enligt reglerna. Så jag blev ännu duktigare. Jag fick lära mig att mitt värde till stor del är kopplat till mina prestationer, min duktighet, hur väl jag kan vara andra till lags. Men det skapade också en extrem press. Jag kunde aldrig vara genuint glad över en prestation. Jag kunde inte ta emot beröm. För jag tänkte bara på en sak: Vad kan jag prestera till näst för att fortsätta vara älskad och accepterad?

Serien Så jävla duktig har precis publicerats på Yle Arenan. Jag satte mig ner i soffan idag och såg alla avsnitt på en gång, från början till slut. Grät och skrattade och nickade medhållande. Vilka starka, modiga kvinnor som vågat ställa sig framför kameran och berätta om livet bakom duktigheten! Jag insåg att jag tävlat i samma Poetry Slam som Rosanna en gång – att vi varit två stycken som ställt oss på scenen och varit så. Jävla. Duktiga. Tänk om man visste vad som döljer sig under ytan på dem man möter.

Jag har kommit en bra bit på min resa. I dagsläget kan jag se min utbrändhet som en gudasänd gåva – en vägg som tvingade mig att stanna upp och fråga mig själv vad JAG vill, vem JAG är, vad JAG tror på. Och oj vad mycket som har fallit bort under resans gång. Så många fasader, så många illusioner. Jag blir bättre och bättre på att inte vara så jävla duktig hela tiden. Jag har insett att mitt eget värde verkligen inte är kopplat till mina prestationer – att jag är så mycket mer. Jag är jag! Och det är mer än tillräckligt.

Många tankar väcks när jag ser serien. Det är rått, det är äkta. Och jag inser att jag sällan låter allt komma fram – här på bloggen, på Instagram, ute bland folk. Jag låter bli att skriva ibland när något är jobbigt. Jag börjar fundera för mycket på vem som läser. Jag delar inte med mig av allt. För innerst inne vill jag vara duktig. Innerst inne finns den där lilla duktiga flickan som tror att världen fungerar i samklang med hennes duktighet.

Men vet du vad jag har insett? Illusionen fungerar bara så länge jag själv uppehåller den. Den lilla duktiga flickan är nämligen inte längre ensam. Hon har fått sällskap av en stark, självständig kvinna som är så klar med allt det där. Hon som börjar inse vem hon faktiskt är. Hon som vill leva sitt eget liv, i samklang med sin inre sanning, och strunta i om någon gillar det eller inte. Hon som alltid kan känna sig vacker och tillräcklig – oberoende av omständigheterna. Hon som tillåter sig själv att vara arg och ledsen och göra fel och försöka igen. För hon är värdefull, precis som hon är. Och hon är redo att bryta sig loss från duktighetens bojor. Så. Redo.

Jag känner så många duktiga flickor. Och de har också börjat få nog. De senaste åren har jag haft så många fina diskussioner med kvinnor som helt enkelt inte orkar försöka vara duktiga längre. Som inte orkar passa in i bilden av den 'perfekta' karriärkvinnan eller mamman eller vännen eller något annat. Det gör mig så glad! Och det ger mig mod. Därför ville jag också lyfta fram Yles nya serie i min blogg. Se den, prata om den – för det är så otroligt viktigt att vi bryter myten kring duktighet och vågar välja annorlunda.

Serien Så jävla duktig blev en viktig påminnelse för mig. Jag insåg vikten av att våga dela med mig ännu mer av sådant som skaver i duktighetsskorna. För jag att redo att skippa de skorna och gå barfota istället – min egen väg, där jag själv bestämmer vem eller vad jag är. Kära medsystrar, det är dags att omdefiniera duktigheten. Och förändringen börjar med alla oss som är duktiga – du och jag.

Har du sett Så jävla duktig? Skulle gärna höra vilka tankar serien väckte hos dig!

 

Kommentarer

  • Hanna Stigzelius 14/06/2019 8:23pm (11 dagar sen)

    Har inte sett ännu men måste göra det asap! Tror att det här är just vad jag behöver just nu.

    • Hanna Rosvall 17/06/2019 3:34pm (8 dagar sen)

Skriv en kommentar