blogg banner 2

Sårbarhetskrabbis

Skrivet av Hanna Rosvall 24.05.2020 | 0 Kommentarer

IMG 3454

Det är nästan en månad sedan jag har skrivit. Några gånger har jag påbörjat ett inlägg som jag sedan valt att radera. På något sätt har det känts som att jag borde hitta lite mer klarhet innan jag skriver av mig. För när jag öppnar upp mig här, för dig som läser, så gör jag mig själv väldigt sårbar. Det är något jag har tänkt på väldigt mycket den senaste tiden.

Jag har tänkt på att du som läser min blogg ofta får ta del av sådant som jag aldrig skulle säga högt. Sådant som jag egentligen vill reservera för de personer som står mig allra närmast – dem jag bjuder in i mina innersta rum. Egentligen är jag en ganska privat person. Men för lite över två år sedan kände jag mig ändå kallad att börja dela min resa offentligt, via den här bloggen. Och på den vägen är jag.

Känslan jag suttit med den senaste månaden är följande: Jag står på en teaterscen, med strålkastarna i ögonen, utan att se vem som sitter i publiken. Jag kan inte framföra ett färdigt manus, utan behöver istället improvisera varje stund. Jag berättar historien i takt med att den utspelar sig. Det får mig att känna mig naken, sårbar. Och jag önskar stundvis att jag kunde byta plats med dem som sitter i publiken.

Så man kan väl säga att jag har lite sårbarhetskrabbis. Jag frågar mig själv varför jag skriver. Vem jag skriver för. Och sanningen är att jag inte riktigt vet. Jag känner mig kallad att skriva. Jag skriver för alla dem som, av en eller annan orsak, vill läsa. Det är inte upp till mig att välja vem som sitter i publiken. Och om någon väljer att gå hem i pausen, eller till och med bua mitt i föreställningen, är det inte heller något jag kan eller ens ska försöka kontrollera.

Jag har insett att det läskigaste nog är att träda fram som mig själv. Ofiltrerad. Utan någon av de många masker jag har burit under mitt liv. Det är som att jag är inne i en process där alla de roller jag någonsin spelat smälter samman. Istället för att anpassa mig enligt gruppen och situationen kommer jag hela tiden närmare mitt sanna jag. Men det kräver mod. Att vara mig själv. Oavsett vem jag möter.

Så, där är jag nu. Och fastän jag fortfarande har lite sårbarhetskrabbis känner jag mig tacksam. För dig. Just dig. Du som läser. Du som tar dig tid. Du som sätter dig i publiken och öppnar upp för att ta emot min berättelse. Den som berättas fullständigt improviserad. Tack.

Tack också till dig som gläntar på dörren till dina innersta rum. Du som vågar visa vad du känner och går igenom, offentligt eller i en privat diskussion. Du inspirerar mig. Du hjälper mig att våga berätta min historia. Så låt oss tillsammans fortsätta riva fasaderna – dem som hindrar oss från att våga visa vem vi egentligen är. Lås oss möta varandra mer genuint än någonsin.

 

Kommentarer

Ingen har kommenterat ännu

Skriv en kommentar